Ja, alla dessa. Både i böcker, radioteater, sagoberättare på medeltidsveckan, och så förstås, rollspelare.
Jag själv har inget jättebra minne för namn och ansikten, men flera duktiga rollspelare som jag gillar har använt sig av just skådespelare för att göra liknelser till utseende, röst eller beteende. Samt såna visuella/"filmiska" grepp som åkningar, slow-motion, beskrivning av ljussättning, bakgrundmusik, trippel-zoomningar, osv.
Intressant! Jag har bara stött på det i rollspel (och det stör mig som sagt en hel del). Skulle jag stöta på snack om kamerarörelser i en skönlitterär bok så skulle jag känna att det vore jättekonstigt (om det inte är en grej, typ att det är en filmscen som beskrivs), och samma sak i radioteater. I historieberättande på medeltidsveckan blir det extra underligt i och med anakronismen.
Jag tänker nog fortsätta att tycka att det är dåligt berättande och ett symptom på en kultur som är fokuserad på film framför litteratur, och jag tycker att när det leder till att man skippar alla de andra verktygen som verbalt berättande har tillgång till (tankar, känslor, metaforer, lukter, smaker, allitterationer och retoriska trick, överhuvudtaget saker som inte finns i film) så tycker jag att det leder till ett torftigt berättande. Jag inser såklart att det går att tala om kamerarörelser och lukter i samma beskrivning, men jag vågar nog tro att de två fenomenen (prat om kamerarörelser och ett fokus på det visuella i beskrivningar) är besläktade.
Däremot tycker jag inte att det är konstigt att använda "liknelser till skådespelare". Det gör jag själv ibland, inklusive när jag bara berättar för min kompis om en snubbe jag såg på stan som såg ut som Gérard Depardieu. För bra berättande tycker jag nog också att det blir lite torftigt att bara referera till en skådis, men det beror ju såklart på hur man gör det. En beskrivning jag blev väldigt nöjd med löd "Han kisar ofta, för han tror att det får honom att se ut som Clint Eastwood".
Vad jag tycker passar sämre är att man i rollspel pratar om skådisen som spelar rollpersonen. Antingen "Polischefen spelas av Clint Eastwood" eller typ "Skådisen gör här sitt charmiga sneda leende mot kameran, som han gör i alla sina serier, och som var det som gjorde att han fick den här rollen". Det är ett trick jag gärna gör i Primetime Adventures, men det skulle störa mig lika mycket som snack om kameraröelser och bakgrundsmusik i ett annat spel eller i en roman. Liksom, det är ingen skådis som spelar rollen, ingen kamera som filmar honom, och jag kan absolut tänka mig ha bakgrundsmusik när vi spelar, men att verbalt beskriva bakgrundsmusiken som en del av berättelsen känns knäppt och, för mig, känns som att den som berättar bara har film som kulturell referens och inte vet att uttrycka sig på något annat sätt. Det kanske inte är sant, men för mig känns det väldigt B.
Dessutom känns det (för mig) som att det nedvärderar verbalt berättande som berättarform. En beskrivning av en film kommer aldrig att bli lika bra som själva filmen, och att efterapa film i sitt berättande känns bara som att säga "Det här hade varit ballt om det hade varit en film".
Till och med att det känns konstigt att bli placerad i någon slags lägre klass på grund av att man gör det. Lite elitiskt.
