Nekromanti Låt oss skapa en värld!

[Vitulv]

Slutet

Orden ekade i Vitulvs huvud. ” och hon lastar dig numera för allt ont som jag har tvingat på henne”. De smärtade mer än något han tidigare upplevt. Ändå hade han bara träffat Tuva en gång, då med avsikten att slå ihjäl henne.

Världen gled undan. Dammar rämnade och känslan av att bli förnekad kärlek föll över Vitulv som ett ok av ångest och smärta. Han sjönk ihop över ryggen på Gastgarm, den snövita gamla stridsulven.

Han hade kommit som en erövrare. Han skulle sluka denna värld. När det tycktes omöjligt hade han gett sig av. Han visste inte riktigt varför men hans ritt hade lett honom djupt in i Västmark. Tuva hade fyllt hans tankar. Hans dröm om att få älska, och bli älskad. Med ens kände han sig gammal.

Förbannade gamle fåne. Du har förvägrat mig seger i denna värld och nu förvägrar du mig din dotter. Jag har förtjänat henne! Den här världen nekar mig rätten att bli fruktad såväl som att bli älskad. Varför kom jag hit?

Förblindad av besvikelse störtade Vitulv fram mot den gamle konungen. Hans ögon glödde av vansinne och hat när han kastade sig över Krister. Västmarks konung överrumplades av sin fiende och föll till marken medan den klösande stridsulven stapplade till, snubblade baklänges och kastade av sin ryttare. De två kombattanterna försökte komma på fötter men den gamle var för långsam. Med ett vrål och förblindad av raseri kastade sig ulvkonungen över honom .
Men i stridens hetta blixtrar reflexen av ett svärd. I tumultet har Krister lyckats resa Tveegga - svärdet han bär och ränt det genom både brynja och buk på den bindgalne Vitulv. De två stridande stannar så plötsligt upp. Vitulv med händerna låsta i ett strypgrepp runt Kristers hals. Krister med svärdet genom Vitulvs kropp.

De två ser på varandra, och dör sedan. I fjärran hörs åskan. En solstråle letar sig ner i gläntan där två män av den gamla tiden ligger döda. En vind blåser över Västmarks slättland.

En vind blåser över världen.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

På en kulle utanför Hjolpatrund skimrar en skepnad till i solnedgången. Ett spöke. Ett minne. Ett gissel från en annan tid. Det är en man som sitter på en gigantisk ulv. Mannen ser ut över världen. Hans blick är sorgsen men likväl syns en glans av tillfredsställelse i de isblå ögonen. I horisonten stiger röken från krigets eldar mot himmelen. Men kriget är snart över. Det är en passerande epok och efter detta krig kommer fler att komma. Så kommer det alltid att vara. Så har det alltid varit.

Vitulv sträcker på sig.

Jag kom för att erövra den världen. Istället skapade jag den. Eller var det verkligen jag som skapade den? Nej. Jag skapade förutsättningarna för att den värld som redan fanns skulle kunna förändras. Många härskare levde här. Många är nu döda, andra har fötts. Alla hade de en bild av sin värld som de trodde, eller ville tro, att den skulle se ut. Jag rörde bara om i kitteln. I min iver att förgöra så hade min dom över denna kontinent en helt annan effekt. Konsekvenserna av mitt handlande insåg jag aldrig i förväg. Måhända är jag ung och ivrig. Och blodtörstig. Men även män med dessa egenskaper är viktiga för vår världs utveckling.
Jag kom för att slå ihjäl, för att förinta, och det gjorde jag. Likt en härjande skogsbrand flöt mitt folk fram över världen. Men jag tänkte i fel banor. Denna värld går inte att förändra med våld. Den går bara att fösa i rätt riktning med list och förtänksamhet. Därför splittrade jag stammen. Därför gav jag mig av. Mitt arv till denna värld är de nio stammarna. Mina härförare som gav sig ut för att söka mig har funnit något långt viktigare än en konung. De har funnit en värld att befolka.

Saga överlevde Västmark och efter att krigsvindarna avtagit skapade hon ett samhälle inne i självaste Kung Kristers eget land. Jag har hört att hon gift sig med en Västmarkare. Jag hoppas att hon blir föder många barn.

Sejdkvinnorna får det bra i södern. Walli-Umms sandfolk kommer inte att lyckas tämja dem. Men de kommer att kunna samexistera.

Att bärsärkarna skulle gå norrut var skrattretande förutsägbart. Nåja, de får tampas med alver i Zirdanum, men de kommer aldrig att gå under. Vintern och våldet kommer att stöpa om dem i deras gamla gjutform. De kommer att fortsätta vara som de alltid varit.

Mina ulvryttare. Mina kära, fruktansvärda ulvryttare. Söderns gissel. De kommer att avta i antal. Ulvarna kommer att bli förvildade när inte längre jag finns att styra dem. De saknar någon att frukta och de kommer att åter bli ett vildjur som alla andra.

Vattnet kommer som alltid att vara mitt folks domäner. Visserligen förgick Hagur i lågorna men Barg slapp undan och hans ätt kommer för alltid att behärska fartygskonsten högst i denna värld.

Jag kom som en erövrare. Och landet jag kom till har fallit. Men mina avsikter förändrades med tiden. Det finns olika sätt att erövra ett rike på. Jag har inte bara erövrat ett rike. Jag har präntat mitt namn i historieböckerna för evigt. Jag kommer att bli omnämnd som en förlorare, ty särskilt många slag vann jag icke. Ändock har min ätt bitit sig fast i denna värld och de kommer att finnas här för evigt. Detta blir mitt arv.

Far, jag kom som en erövrare, men jag lämnade denna värld som en större man än du.


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Det här blir mitt slut på sagan. Skriv vidare om ni vill, men nu är jag ute ur leken och kommer inte att påverka historien mer. Tack för en mycket trevlig tråd gott folk. Jag anade inte att den skulle ta sig sådana proportioner.

Jag tror att vi alla har fått inspiration och för mig känns tråden viktigt. Vi har lärt känna varandra på ett trevligt och utvecklande sätt.

Tack alla! *applåderar*

/Vulf

 

[Klon]

Folket blivet sprungen

Den gamle Klon hörde om kung Krister av gammal ätt, ej gammal nog att ha funnits då hans folk vandrade fritt kring Urberget. Berget var ej det berg han så somnat in i, det var ej var han såg då. Tidens tand har så gjort det oansenligt bland andra, inte mer än en kulle, en hög sådan, men likväl en kulle.

Han hörde om kriget med den nye mannen som anlänt, om vargaryttarna. Kommer det påverka honom? Ja, det har redan så gjort i med det att de stört han sömn.

Hans folk hade nu blivit mången, han hade befolkat sin sal åter. Men så likt alt levande kan ej heller dessa leva nere i mörkret utan mat. Kälan skulle kunna nära dem, men ej i evighet, ej utan att förstöra för den gamle Klon självt.

Sålunda sände Klon upp sitt folk till ytan, lät dem bygga gårdar. Jorden skulle ej kunna bringa dem föda inom kort tid, de skulle dock kunna skörda de vilda vetet, bli herdar åt getterna. De behövde vad de andra har att ge, de behövde de smulor som lämnats efter på de rikas bord, i detta nu var kung Krister och vargryttarna de ruika, kanske främst kung Krister? Han egen domän låg norr om Väsmark, vid de berg som så väl kommit till pass för Krister.

Kanske skall så den gamle Klon hjälpa vargaryttaren. Ty än om Västmarks konung har haft det vettet att låta de gudalika vara är han ej likt dem. Han är ej i riktig mening en gud, han minns ej sitt ursprung, men gudom, eller allvetande äro han ej. Han är sitt folk, de äro honom, de äro desamma.
I gryningen då de tu härdarna samlats på varsin plats om berg, då begav sig de första av, de första att söka den odlade marken, de första att söka trinda fläskdjur. Västmark skall ge åter åt de som en gång var detta lands herrar. Så hade den gamle beslutat, så visste de aqlla att det skulle bli.

Skulle detta märkas i denna tis, eller skulle det blott ses som intrång av nordmannen Vitulv?

 

[Man Mountainman]

Kommentatorn talar (del 4)

Hmmm, mina vänner. Det här är högst fascinerande. Trots att kunskapen om de tretton begravda monstrena var av gudarna förbehållen skogens väktare (det vill säga Mask och senare Dnalor), så kunde Silvervarg hitta dit hur lätt som helst. Vet han något vi inte vet? Stay tuned.

 

[Silvervarg]

Re: Någon är där...

Dvärgen bara glodde i förundran på honom och uteblev med sitt svar, silvervarg gav sig åter iväg och lämmnade dvärgen i tysta tankar om vad som hade skett.

 

[Silvervarg]

Re: En uppmaning!

Jag uppmannar alla som skrivit i tråden och lämmat ofullständiga "sagor" att skriva klart dem, jag håller själv på att tänka ut ett skut för min del. Sen så uppmanar jag de som inte skrivit i tråden att låta bli, de skulle bli en för lång tråd. Nu bestämmer jag iofs inte över detta. Sen vill jag tacka alla som skrivt i tråden och gjort den intressant, tack. Och speciellt tack till Vitulv. Jag tror att det kommer en fortsättning på denna tråd i framtiden....

 

[Silvervarg]

Re: En vändning

Laurokar hade inte hunnit långt innan Garau och resterande gruppen kom ikapp honom, lite förvånat frågade han dem: Varför vänder ni? Skulle ni inte följa människohonerna?
Garau svarde honom: Nej, luna talade till mig och sade åt mig att styra nosen öst och mot vårat hem Silverskog! Hon sade mig att kvinnorna kommer få det bra hos sandmännen.
- Herre, om det är er och Lunas order så följer vi den.

Efter samtalet satte de av i högt tempo, så högt att människorna som de for förbi undrade var det var för ökenstorm... en ökenstorm med silver i...
Långt framåt i tiden berättades sagan om silverstormen.

 

[Silvervarg]

Re: Kommentatorn får svar (del 4)

Silvervarg fördes dit av Mångudinnan Lunas vilja.När hon visar sitt fagra ansikte för världen ser hon överallt.

 

[Krille]

En ny början?

Jag är Tuva av ätten Rävsvans, drottning av Västmark, och detta är min krönika.

Jag ärvde min tron av min far, som gav sitt liv för att försona två folk lika mycket som att försona mig med honom. Min far, Cristeir Feaxhar av ätten Rävsvans, konung över Västmark dog för kung Vitulvs hand, när de möttes man mot man. Men fejd råder icke, ty kung Vitulv Vargryttare utan land dog för min fars svärd vid den plats som nu kallas Cyningafeoht. Två gravhögar finns där idag, och en hög sten restes för att minnas deras kamp. Biskop Asser vill resa en kyrka där, men den hednatroende Saga, vargryttarnas ledare, skulle bli förolämpad av en kristen kyrka över hennes konungs kropp, och det är en allians som jag inte vill riskera. Inte än.

Min far lämnade tre saker kvar till mig innan han red ut för att möta Vitulv, sin krona, sitt svärd och ett brev, där han bad om ursäkt för all smärta som han orsakat mig genom sitt liv, och bad mig att leda riket till en ny fred med alla nya allierade och de fiender som var villiga att sluta fred. Jag har gjort mitt bästa. Jag har givit Saga Vargrytterskan en fristad i Västmark. Hon är en vildmarkskvinna, och hon föraktar vårt liv under tak i städer och byar. Hon ser på våra hästar som kött att mata sina vargar med och vår vana att betala mansbot som den feges undanflykt. Men likväl, under stoltheten, så tror jag att det finns ett mått av beundran.

Det sägs att när kung Vitulv och min far möttes så fanns där tre vittnen: lord Renisis från alvernas stam, Silvervarg från vargarna, och en enkel dödlig människa. Hans namn var Widfara och han är död nu. Innan han dog anförtrodde han mig en hemlighet som jag här nedtecknar. Det var mitt hat mot Vitulv som fick Vitulv att döda min far. Inte förrän min far nämnde det så flög Vitulv på honom. Och jag hatade honom. Jag hatade honom av hela mitt hjärta, och gladdes åt den dag då jag skulle få sätta upp hans huvud på en påle på Gifheall. Men så hände inte.

Skulle jag ha min far i livet om jag inte hade hatat Vitulv? Kanske, men jag tror inte det. Min far var en kung av den gamla tiden, som hela tiden levde i försiktig samexistens med mäktiga väsen i hav och skogar. Men det var en kamp mellan två dödliga som ändade allt det. Det är en ny tid nu, en människans tid. Saga Vargrytterska bär svärdet Tveegga, som tog Vitulvs liv vid sin sida. Hennes svärd, Vargkäfta, ligger insvept i rustkammaren i Gifheall. Furst Andor Fulgorator styr sitt eget furstendöme av vidonier och hans vänskap är uppskattad i Västmark. Furst Basenanji styr sitt rike Maelgia, och vänskapen mellan våra riken stärktes av kriget. Hans rike huserar nu Barg och hans sjöfarare. Bargs långskepp är en välkommen syn även här nere.

Så vad om Lord Renisis och hans alver? Vad om Silvervarg?

Vad om dem? De tillhör den gamla tiden. Min far sade alltid till mig att respektera dem och hålla mig borta från dem. Gamla gudar besegrar man inte med vapen eller med trolldomsmakt, utan genom att försiktigt, över generationer, ignorera dem tills de inte längre har något att hämta i vår värld. Därför är den nya kyrkan, Gud Fader och hans Son, så praktisk. För vad är Hans första bud? "Du skall inga andra gudar hava jämte mig." Med en så enkel uppmaning har alla de gamla gudarnas makt brutits, och allt eftersom allt fler och fler döper sig och går över till den nya tron desto mindre orsak finns det för de gamla gudarna att stanna i världen. Vitulv kommer att stå i krönikorna som barbaren och krigsherren som misslyckades med sitt härtåg, men sanningen är mycket större än så: han var den som besegrade de gamla gudarna.

Det är människans tidsålder, och jag är bron från den gamla tiden till den nya. Jag, en drottning av det gamla Västmark, med en rävs svans och en rävs öron. Jag kan inte undgå att le åt denna ironi, och samtidigt undra om inte även min ätt är dömd att gå under. I så fall skulle Vitulvs seger bli oändligt mycket större, ty jag undrar om inte hans blod till slut kommer att sitta på Västmarks tron.

Nå, får jag råda, och det hoppas jag vid Gud att jag har förtjänat rätten att göra, så kommer min dotter att ärva min tron. Och hon brås på sin mor - även hon har ätten Rävsvans kännetecken: rävsvans och rävöron.

Tiufi Screogasfeane, Wistfarthis cwene

---

Och här slutar tråden även för min del. Det här var milt sagt skitkul, även om det var lite för mycket halvgudar, andar och skitmäktiga varelser för min smak.

 

[Silvervarg]

Re: Saga möter en allierad

När Vitulv slutat skriva i tråden så tar jag mig friheten att svara.

Saga svarde vargen: Nej, jag följer inte dig men vi skall skiljas som vänner! Adjö, må lycka följa dig! med dessa ord gav sig Saga iväg. Silvervarg stannade kvar i djupa tankar: Mycket intresant för att vara människa, det kommer gå bra för henne. Men nu skall vi vargar vända hemåt! Jag skall bara göra upp med någon först... med ett ryck väcktes han ur sina tankar och sade Låt sända bud till härskaren av landet att SIivervargarna är trötta på blodspillan och söker fred hos Västmarkarna. Ni andra mött upp med horden och vänd hem till eran flock! Jag skall låta den sista blodspilla i detta krig för silvervargarna ske snart. Adjö, må luna visa er rätt! med dessa ord gav sig Silvervarg mot Vitulv och Konung Krister sista strid...

 

[Sodivra]

Under stjärnorna.

Under den stjärnklara himmelen så hade Arvidos klar vy över hur Vitulvs flotta gick under. Utsikten själv var nästan lite grym i sin tydlighet. Arvidos tände sin pipa och suckade.

Var kriget över nu när de invaderande var skingrade? Förlösningen hade inte kommit som den var väntad, och världen rev och slets mellan sina öden.
Jag var ändå lättad att ett krig nog var över. Ett krig, iallafall.
Vad är inte ett krig om inte ett enda långt slitande?
Förlösningen av ett öde är alltid slitsamt ändå..

Mina tankar vandrar. Jag lät dom vandra till byn jag övernattar i.
Den beboddes av fiskare och deras familjer. Det var ett enkelt folk, och dom visste ingenting om invasionen förutom rykten. De ville bara leva i fred för sig själva. Om kriget hade blossat upp till en vild eld, hade jag funnit dom dödade och plundrade då?

En liten grupp människor från invasionens folk hade anlänt till byn efter mig. Många var unga och rädda. Byinvånarna tog emot dom och gav dom husrum. Hade jag berättat att de kom från det invaderande folket så hade dom drivits bort, kanske till och med dödats.

De såg med stum rädsla i mina ögon när vi möttes, men jag försäkrade dem med en lugnande blick att jag inte skulle säga något.

Många öden virvlar om varandra fortfarande, det vet jag. Berättelsen är inte slut än, men den är ett steg närmare slutet. Jag återvände till byn för att skriva och möta en människa eller två som var mig kär.
Och alltjämt sken stjärnorna och skeppens lågor.
I morgon fortsätter jag, Dnalor väntade fortfarande på mig.

 

[Sodivra]

Möte under solsken

En röst i skogen, och en Dnalor på färd stannar upp.
"Goddagens, Dnalor", nästan ironiskt i sin enkelhet.
Dnalor behöver inte vända sig om för att veta vem det är, men han gör det ändå. Något annat vore ju ohövligt.

"Ja, så är det du ser ut, ja. Är du på väg, eller bara ute på promenad?"

Arvidos knackar lojt ut pipan mot en trädstam, under solljuset som sipprar fram mellan lövverkan.

 

[Rising]

Ett folk att bruka och missbruka (med sex & våld)

Det kändes gott att ha ett eget folk igen, men till min besvikelse tvangs jag ändå erkänna att de inte levde upp till den dröm jag hade närt under min tusenåriga sömn. Jag hade förväntat mig att bli hyllad av lojala arbetare som skulle se mig som en... fader, men istället var de skeptiska och ifrågasatte mitt ord. Hade min vision om ett eget folk bara varit en fåfäng dagdröm?

Något annat oroade mig med folket också. En aura kring dem som ibland blossade upp inför min inre älvasyn. En lömskt grönskimrande nyans av jade, samma färg som jag sett runt Yassilus. Den gäckade mig. Vad betydde den? Det kändes som om det här folket bara väntade på att få kunna göra sig av med mig. När jag så en dag fick höra upprörda bud om att vår mat började ta slut så såg jag det framför mig: Jag skulle störtas och dö här, förådd av mitt nya folk, såsom jag förått mitt gamla.

Jag visste ingenting om att leda ett folk, det hade ju alltid varit min mor som fattat alla viktiga beslut.

Jag bet mig i läppen och försökte svara så lugnt jag kunde: "Nej nej, ni skall få se... Jag har tänkt på allt." Runt dem förnam jag en bitter aura av blekgult och karmosin. De gillade mig inte, men uppenbarligen trodde de på vad jag hade sagt. Jag önskade bara att jag kunde tro på det också.

Vad jag sedan skulle göra, det blev mitt första stora misstag som ledare över detta folk: Jag borde bara ha gått och lagt mig, rensat tankarna och försökt hitta en utväg ur skruvstädet jag satt fast i, men jag gjorde något annat. Något dumt. Jag kommenderade en ung hona att tillbringa natten med mig.

Jag borde förstås ha förstått med en gång att det var en dålig idé, särskilt eftersom mina undersåtar gick med på denna begäran utan några större protester. Jag var så stressad och tankspridd att jag inte ens fattade misstankar när hon föreslog att hennes väninna skulle göra oss sällskap...

---

Min boning var den gamle hövdingen Skallhammar's grav. Inget passande palats för en konung, måhända, men jag hade inte valt platsen för syns skull. Vad jag behövde i mitt palats, det var en bundsförvant som jag kunde lita på.

Flickorna rös när de kom in i grottan. Med mina älvasinnen kunde jag se en skrämd, flämtande vit låga runt dem och känna doften av syrliga, exotiska frukter. De var rädda. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv.

Vi gick nerför stentrappor tills vi befann oss i gravkammaren, och den yngsta flickan pep till ett gällt skri när hon såg Skallhammar's rustningar och vapen stå uppradade runt grottväggarna. Primitiva, groteska vapen. Verktyg för ett grovhugget och råbarkat folk, inte alls passande för strömlinjeformade, sofistikerade och eleganta varelser såsom ödlevarelserna och jag. De darrade lätt när vi rörde oss mot bortre väggen där trappor ledde vidare ner mot min sovkammare, och när plötsligt väggarna började skallra så hoppade de högt och skrek.

Jag kan tänka mig hur de måste ha känt. Första gången jag konfronterades med Skallhammars vålnad så blev jag så rädd att jag sket på mig och sprang snubblandes rakt in i några helrustningar som rasade över mig och orsakade en sanslös oreda. Flickornas kallblodiga natur verkade dock hjälpa dem att behålla lugnet. De klarade upplevelsen mycket bättre än jag kunde ha trott. Skallhammar körde den vanliga uppvisningen; skallrande metallskrammel, mörkviolett spökdimma som vällde fram ur hans grav, en isande vind som strömmande genom våra kroppar, osv.

Han var lika fantasilös och förutsägbar nu, flera tusen år efter hans död, som han hade varit i livet. Den korkade barbaren. Det var det jag gillade med honom.

Han gillade visserligen inte mig, han gillade ingen alls, men det var därför han var användbar. Ingen kunde komma ner i min sovkammare utan att han skulle varna mig först. I livet hade han kallats "Skallhammar den vilde", visst var det ironiskt att jag skulle förvandla honom till en lydig och väldresserad vakthund i hans efterliv? Jag skrattade gott och detta och försökte förklara skämtet för flickorna, men de verkade inte riktigt förstå.

Nå, det jag önskade göra med dem under natten krävde lyckligtvis inte att de hade ett sinne för humor.

---

Min sovkammare hade mitt folk grävt ut långt efter det att Skallhammar dött. Ett oanseligt cirkelformat rum upplyst av en takkrona som kastade smygande skuggor över de ojämna bergväggarna. I rummets mitt stod en damm, fylld till midjan med skuggvatten. Amfibierna märkte att något var konstigt så fort som de doppat sina fötter i vätan, men de vågade inte göra annat än att hoppa i.

Vatten från den andra sidan. Vatten från mitt älvarike. Svartare. Lenare. Det eggade mina älvasinnen och väckte späckhuggaren i mitt inre. Flickorna kände det också. Den yngsta började fnittra okontrollerat, ett dovt gurglande fnitter som gjorde henne alldeles andfådd. Jag började med henne. Mina händer rörde sig ledigt och friktionslöst över hennes våta fjäll, jag lekte kittlandes med min tunga över hennes hals och stack försiktigt in mitt pek- och långfinger i hennes gälar och vecklade ut dem. Andades in hennes salta andedräkt med en lång inandning som aldrig tycktes ta slut. Försvann in i hennes flickaktigt stönande utandningar.

Jag låg utanför palatset i den andra världen. Älvariket. Min arm var blodig, två skimrande gestalter hittade mig och trodde att jag var deras son, de omfamnade mig och sade att allt skulle bli bra.

Huh? Nej, jag var kvar i dammen med fiskhonorna. Stressen och upphetsningen hade fått skuggvattnet att spela spratt med mina älvasinnen. Den äldre amfibien hade sin tudelade tunga i min mun och hon kastade sig över mig. Jag kunde inte bära hennes tyngd utan föll bakåt och ner i vattnet. Allt rusade runt i mitt huvud när jag slog i bottnen. Jag steg upp ur det mörka vattnet för många tiotusentals år sedan, Blodmagikerna hade misslyckats med att gjuta liv i min systers kropp, en ridå av svart sjögräs drogs ner inför min inre syn, jag var helt omgiven av svärta och saltvatten i vad som tycktes vara en oändlig tidsrymd. Jag såg mig själv välja mellan två mödrar.

Huh? Flickorna låg ovanför mig, den yngstas skinn var rodnat och hon hade glansig blick, hon såg ut att vara borta i en dagdröm. Den äldre amfibien tittade på mig med förbryllad uppsyn: "Vad är det du skriker, egentligen? Mår du bra?"

"Va? Har jag sagt något?" Hur länge hade jag älskat med flickorna bortom medvetande? Min tunga smakade konstigt.

"Ja, du har gnällt som en fiskljuse -förlåt moder! Jag skall komma tillbaka och göra dig fri! Eller något. Ha ha ha!" Hon tog sina händer om mitt huvud och höjde det mot hennes för att ge mig en lång, kraftfull kyss.

Jag hörde röster. Framför mig låg en ynglings livlösa kropp, en varelse som var till hälften pyssling och till hälften älva. Han hade sårat min arm innan jag kunnat dräpa honom. Nu drack jag hans blod och skulle sedan gömma honom innan jag skulle gå för att möta hans föräldrar.

Huh? Den unga flickan stod bakom mig nu, och dansade med sina tungspetsar över min nacke medan jag dök in i den äldre flickan. Jag tappade koncentrationen hela tiden och stannade upp mitt i mina ryckande rörelser. Jag försvann in och ut ur ett töcken, när jag i nästa sekund åter fick en stunds klarsyn så höll jag på att göra något med mina händer över den unga flickans kropp, men jag föll omkull i vattnet och tappade kontrollen. När jag nästa gång återfick medvetandet så låg jag mellan flickorna och skakade av och an som om jag försökte utföra en rörelse jag för länge sedan hade glömt. "Det här går inte. Han behöver nog sova."

Jag kastade mig utför ett torn och slukades av havet när någon försökte döda mig av barmhärtighet.

Doften av blod stack i mina näsborrar. Jag höll i den äldre fiskhonans huvud i mina händer, och det rann klumpigt blod bland små benbitar över den hårda dammkanten och mellan mina fingrar. Hennes kropp rörde sig inte, och hennes huvud kändes konstigt i mina händer. Trasigt. Den unga flickan var borta. Jag tittade runt mig. Vad hade jag gjort? Ovanför mig kunde jag höra fotsteg, ylande ljud och vapenskrammel. Skallhammar varnade för inkräktare! Blodet stelnade som stearin på ytan i skuggvattnet, jag pulsade genom det som en isbrytare. Vad hade hänt? Stanken av blod, frän och överväldigande. Det brann inför mina ögon.

Var var jag? Jag rörde mig stormandes fram genom den kända världen och genom alla våra hemliga vimmelvägar. Jag såg dem alla inför min inre syn, en efter en, och rabblade mekaniskt upp de minnesramsor som jag fått undervisade för mig för att komma ihåg dem alla. Ord som "häxring", "trolltunnel" och "häxdraperi" kunde jag stundtals höra och känna igen, men orden dundrade rytmiskt i mitt huvud. Jag behövde inte kunna dem för att repetera dem.

När man väl lär sig en älvahemlighet så lämnar den aldrig ens huvud. Att få höra en älvahemlighet är att betvingas till att för alltid veta denna hemlighet. En älvahemlighet påminner sig själv så att den aldrig glöms bort.

Huh?

---

Mina älvasinnen skärptes till slut och jag såg mig själv ligga på rygg i dammen, omringad av beväpnade fiskmän. Min kropp skakade av konvulsioner i det blodiga älvavattnet och den hördes fortfarande rabbla, som i trans, upp våra urgamla älvahemligheter.

"Hörde ni det där?" rosslade en av ödlorna och tittade på de andra.

I trappan gick fyra salamandrar och bar på den äldre honans blodiga kropp, jag förstod plötsligt att jag hade dödat henne med mina bara händer.

"De... sitter som fastbrända i mitt huvud!" klagade en av ödlorna. "Jag kan inte tänka på annat än alla dessa älvavägar!"

Jag tänkte för ett ögonblick viska åt honom "det kommer att gå över", men lät bli.

Plötsligt förnam jag den där jadegröna auran igen. Starkare än förut. Mina älvasinnen riktades mot en atletisk, högdragen amfibie som kom gåendes nerför trapporna.

Ödlorna stod alla vända emot honom.

"Det här gick enklare än vi trodde, va, Agon?" ropade en långsmal reptil. "Dina talanger behövdes inte, utan det räckte med två av våra unga kvinnor!"

De skrattade glatt åt detta.

"Ja, en av våra honor är nog så det räcker och blir över till och med för oss, så den här ynklingen skulle säkert inte vara man nog ens åt två av våra yngel!"

Mer skratt. För ett kort ögonblick undrade jag hur jag kunde uppleva allt detta utanför min egen orörliga kropp. Ett tag trodde jag att det var skuggvattnet som spelade mina sinnen ett spratt.

"Skall vi fiska upp den här och föra honom till Yassilus?" gurglade en av de små ödlorna.

"Nej, passa er för det där vattnet. Jag berättade ju om hur jag hade undersökt den här sovkammaren när Rising var ute på ett ärende, och jag paralyserades av den där ogudaktiga vätskan och höll på att drunkna i dammen. Han har reagerat som jag hade hoppats att han skulle reagera, nu fyller han ingen funktion för oss längre. Döda honom. Vi befinner oss ju ändå i en grav, lika gott att ge frid åt honom här."

En stor ödla som stod vid mitt huvud blev uppfylld av lekfull glädje och höjde sitt spjut för att genomborra min kropp med ett enda kraftfullt hugg.

Jag skulle ha velat se deras förvånade ansikten när spjutet flög rakt igenom kroppen som om det inte genomborrat något annat än luft. Jag befann mig uppe i takkronan, lät min osynlighetsbesvärjelse rinna av mig och blåste ur ljusen som öppnade vimmelvägen i dammens botten för att slutligen dyka ner i det mörka vattnet. De hade inte hunnit ropa "va?" färdigt innan jag var borta.

Så fort som jag kommit ut på andra sidan, en sandstrand som jag kände till alltför väl, så sparkade jag omkull stenarna runtom mig för att se till att ingen kunde följa efter.

Jag hade förlorat allt. Yassilus' folk hade alla mina vimmelvägar och jag hade inte längre något folk.

Framför mig stod älvaslottet Tvekupa stolt och vitskimrande. Jag befann mig i den andra världen, i vårt älvarike.

Platsen jag önskade att jag aldrig skulle behöva få återse.

En illavarslande känsla klämtade i mitt huvud. Man skulle kunna tro att det fortfarande var skuggvattnet som rörde runt i mitt huvud, men jag visste bättre.

Jag visste att jag snart skulle dö.

 

[Lambendil_UBBT]

Sorg

Razariel svävar ovanför det vrålande inferno av brinnande skepp. En djup sorg bränner lika hett som elden i hennes hjärta.

[color:\\"White\\"]Så många som måste dö[/color], tänkte hon och såg på de brinnande varelserna nedanför. Inte ens segern över att konungen besegrat Hagur, den onde, kunde bringa henne glädje. Hennes uppgift hade varit att sprida förvirring och störa samordningen bland Hagurs män, så att de alla skulle förgås...

[color:\\"white\\"]Fader, förlåt mig för de liv som inatt utsläckts här. Må du ha förbarmande över deras själar.[/color]

 

[Lambendil_UBBT]

Re: En ny början?

Razariel stod bredvid Tuva där hon skrev sin krönika. Blott ett par år hade gått sedan Konung Krister hade fallit för Vitulvs hand, och Razariel hade fruktat att hennes uppgift glidit ur händerna.

Men allt hade visat sig vara Guds vilja. Världen hamnade i balans och fred slöts efter den ödesmättade striden mellan gott och ont.

Razariel befordrades och fick en ny uppgift i världen:

Hon blev Västmarks skyddsängel, inte endast Konungens, utan hela Västmark. Hon skulle stödja kyrkan och stärka tron i landet. Hennes hand skulle vila över folket och Tuva, rättrådig drottning över detta urgamla land.

<center>*</center>

Razariel såg på drottningen som låg i sin stora säng och sov. Den praktfulla ängeln log omsorgsfullt. Trots att Tuva var ett resultat av den gamla världen, av älvor och hednafolk, kunde Razariel inte låta bli att älska henne. Inte med den kärlek som leder till lusta, utan en kärlek mellan mor och barn. Men Razariel skulle aldrig få träffa Tuva på riktigt. Det var inte en tid för änglar att vandra MED människor, men bland dem...

[color:\\"white\\"]*Suck!* Nåväl, Gud är iallafall god![/color]


Här slutar tråden även för mig. Jag kom aldrig riktigt in i min roll, eftersom jag tyvärr kom med alldeles för sent, men det har varit en fantastisk läsning! Ni är alla fruktansvärt skickliga författare och rollspelare och ni har lärt mig mycket under denna tråd och jag hoppas innerligt att någon tar tag i detta och sammanställer det så att vi alla kan minnas det här framöver. Ett sånt mästerverk som det här får bara inte försvinna i glömska.

 

[Ackerfors]

Planer sätts i verket

Jag hade nu mitt folk i Risings rike, inställda på att vara samarbetsvilliga men ändå motarbeta honom så gott de kunde...

...och så Agon... Hans uppgift var enkel. Rapportera till mig om viktiga personer för Rising och sedan på mina order oskadliggöra dem. Den första delen var avklarad.

Mitt, eller snarare Agons första mål var Frida Grönfinger. I och med hennes död skulle mina planer sättas i verket. Det var nära nu.

Frida Grönfinger var inte svår att hitta. Hennes gurglande hördes lång väg från Gryningsträsk. Hon var uppenbarligen ute efter en munsbit såhär framåt kvällningen och hennes glupska sökande gjorde henne ouppmärksam så Agons uppgift var enkel. Hans enda problem var Fridas brist på normala kroppsdelar så var han skulle lägga in stöten var fortfarande en knivig gåta. Men gåtan löste sig själv...

Frida hade nu vänt sig om och fått upp ögonen för Agon. Hon rörde sig emot honom i hög fart och Agon väntade... och väntade... Fridas desperata hunger gjorde att hon inte funderade ett ögonblick på ifall hennes kvällsmat skulle göra motstånd.

Frida var nu en, kanske en och en halv, meter ifrån Agon som gömde sin långa, vassa bakom ryggen. Han drog fram kniven och riktade den mot stupen och Frida han nog inse sitt misstag men lyckades inte stanna. Hon föll omkull på den plats som Agon smidigt undvikt att stå kvar på och hennes svarta blod rann nerför stranden.

Uppdraget var slutfört och invasionen kunde börja...

 

[Silvervarg]

Re: En Strid.

- Hmm, imponerade duell. Där gick två konungar på sin stora resa. Må Luna visa dem rätt! Men nu min käre Lord har vi annat att göra upp om! Jag förådde inte dig utan du förådde mig, du skulle välkomnat Vitulv Vargfrände! Förlåtit honom mordet på ditt folk! Du visste att vi skulle hjälpa honom tillslut, han förståd ju vargarna. Låt oss kämpa nu, det skall bli ett nöje att få smaka ditt blod!

- Min käre varg, du vet själv att du inte kan besegra en av gudafolket! Det skall bli att nöje att flå dig och använda din päls som matta, att torka skitiga stövlar med!
- Det kommer inte bli så, detta kommer troligen bli min död men även din min käre Lord! Jag har inte gjort klar min uppgift på denna jord! Jag skall dräpa dig och vända öster...nu låt oss slåss!!!

Med dessa ord flyger silvervarg på lord renesis och begraver sina tänder djupt i hans hals, samdigt tar Lord Renesis sin dolk och borrar djup in i SIlvervargs kropp. Med ett stönande släpper Silvervarg sitt grepp om Renesis hals och säger Nu har du fått Lunas dom, till skillnad från dig så är hon inte fallen. Nu skall jag ge mig i österled. Adjö.
Med ett skri av smärta, ett skri så högt att det hörs i söder,norr,väst och öst, fallaer Silvervarg död ner på marken. Ur hans skadade kropp kommer en dimma ljus som silver sakta svävande mot månen...

Mil därifrån på en kulle står Kung vitulv och blickar ut över Hjolpatrund. Brevid honom står plötsligt en spökvarg, en varg som lyser som silver.
God afton, Vitulv. Jag såg din strid, du kämpade tappert. Vi silvervargar skall alltid minas och hylla dig som vargarnas frände. Du gav mina barn ett nytt folka att härska över. Ulvarna! De kommer söka sig österut mot mina barns skogar. Ack att jag inte får vara där och hälsa dem, men mina barn gör det. Men låt oss nu ge oss av, luna kommer visa oss rätt! Kom nu min vapenbroder och vän låt oss resa till vår sita vila tillsammans!
Vitulv tittade på vargen brevid honom och nickade sakta: Ja, låt oss ge oss av min vän

Med dessa ord ger sig Silvervarg den store och Konung Vitulv
ut i natten på sin sista resa...
______________________________________________________________________________________________________
Silvervargarna vände öster samman med ulvarna. Senare etablerades kontakt med Västmark. det sägs att Garau lever där som en rådgivare till drottning Tuva. Om det finns någon sanning i det är ännu oklart.
En stor grupp silvervargar bosatte sig i västmarks berg. En annan i skogarna norr om Hjolpatrund. Deras liv förstatte som det alltid gjort, stilla och fridsamt.
______________________________________________________________________________________________________Hur gick det för Lord Renesis? Det vet inte silvervarg, han dog innan han såg ur det gick för Lord Renesis.
______________________________________________________________________________________________________

Här slutar jag, denna tråd var både kul och intresant. VIlket jag nämt massa gånger. Jag kommer inte skriva mera nu. Men använd gärna silvervargarna om ni vill.

 

[Rising]

Förrädarens död

Synen på mitt älvarike gjorde mig matt och kraftlös. Vemod. Himlen sprakade brandgul över mig, slottet Tvekupa reste sig upp mot molnen såsom ett stolt, högdraget porslinsdjur som hälsade mig välkommen. Det var bara en chimär. Jag visste att ingenting levde här, och stora delar av slottet låg egentligen i ruiner.

Inför mitt sinne började jag åter tänka på Arvidos, vandraren som jag hade mött på min väg mot Yassilus. En klarsynthet som hans, den smittade av sig på andra, och visst, när jag började vandra fram mot slottet så kände jag hur jag kunde uppleva markerna omkring mig. Inte bara betrakta dem, utan låta insupa dem med hela mitt väsen. Det slog mig hur länge sedan jag faktiskt hade sett mina omgivningar så som de verkligen såg ut. Jag hade satt för stor tilltro till mina älvasinnen i alla dessa år, med tiden hade de börjat komma att ligga som en slöja över mig.

Jag såg allt klart nu, och jag mindes.

En gång för tiotusentals år sedan kom jag uppstigandes ur det svarta vattnet utanför älvariket. Min far var död, och bland klipporna på stranden så jagade älvfolk med facklor i natten för att även döda mig och min mor.

De kallade oss "styggelser" och "havsmonster". Jag kunde inte förstå vad vi hade gjort dem för ont. Till slut hade jag sprungit rakt i armarna på en älvaprins och dennes män. Jag hade aldrig slagits förut, men jag var större och starkare än dem, och fällde soldaterna kring mig såsom en lie med mina starka armar. Den kunglige yngligen högg till sist ett djupt sår i min arm, men jag fick tag i honom och började att suga ur hans blod.

Det var den första av tre gånger jag skulle kyssa någons blod. Tre drömmar hade jag drömt på min väg mot havsguden Yassilus. Tre möten hade jag sedan gjort på min färdväg mot honom. Jag mindes ännu bara Arvidos, han som hade gett mig klarsyntheten att kunna nysta upp alla dessa trådar i mitt förflutna.

Det här var minnen som jag hade varit omedveten om i årtusenden, men nu sköljde de över mig. Jag stal älvaprinsens liv här på stranden. Smaken av älvablod uppfyllde mig och det stötte ut mitt eget svarta, tröglytande blod ur mina ådror. Jag förvandlades. Plötsligt var jag inte längre ett havstroll, utan en prins, till hälften älva och till hälften pyssling.

Jag kom ihåg hur min mor inte kunde förstå vad jag hade gjort. Hon var förvirrad och trodde att prinsen hade stulit hennes son ifrån henne. Hon kastade sig över mig och klöste efter mina ögon, jag förstod då för första gången att mina föräldrar inte hade varit riktigt friska.

I det ögonblicket stod jag inför ett vägskäl och tvangs välja mellan två liv, ett som prins och ett som havsmonster. Jag valde mellan två mödrar, och det var monstret framför mig som jag valde bort. Jag sparkade henne bort från klippan och hon föll ned huvudstupa i det kalla vattnet.

Den synen skulle jag få återse en gång senare i mitt liv.

Jag trodde att hon var död, men många år senare skulle jag komma att ställas öga mot öga med henne igen, och jag skulle låsa in henne i en sarkofag och gömma henne i botten av ett träsk. Allt för att hindra henne från att förstöra mina planer.

Jag var skadad efter striderna mot älvaprinsen och mot min mor, men jag lyckades ändå ta mig fram bland klipporna och hittades sedan av mina nya föräldrar som mötte mig med oroliga blickar.

---

Det kändes som en kalldusch, men jag visste att det var sant. Mitt innersta väsen var en undervattensvarelses. Mina tankar och drifter skulle aldrig komma att lämna havet, inte ens när jag glömt mitt ursprung och börjat tro att jag var ett vimmelväsen på riktigt.

I början hade allt varit så enkelt. Älvablodet flöt friktionsfritt genom mina ådror, och jag började snart lära mig älvfolkets särskilda förmågor att bruka magi och förnimma auror kring allt levande. Med tiden började dock blodet att flyta allt trögare och färgas allt svartare i min kropp. Mitt folk trodde fortfarande att jag var deras dyre prins, men jag liknade snart varken en älva eller en pyssling. Samtidigt så kunde jag inte kontrollera mitt eget inflytande över älvavärlden omkring mig. Med åren började Tvekupa att förfalla och blommorna i den botaniska trädgården dog ut. Även älvorna i min omgivning började insjukna i mystiska sjukdomar och deras sinnen svärtades. Min nya mor dog när hon födde en syster åt mig, och min far hämtade sig aldrig från hennes tragiska bortgång. Jag minns att jag blev härskare den dagen, samma dag som jag hade orsakat min nya mors död.

Redan då var jag den Härskande Förrädaren, långt innan mitt folk skulle börja kalla mig det.

Jag riktade från den dagen all min kärlek mot min enda vän i slottet; min lilla nyfödda syster.

När jag nu gick fram mot slottet så kunde jag peka ut flera platser som jag hade brukat leka med henne på. Allt kom tillbaka till mig nu.

---

Skyarna ovanför mitt huvud hade börjat färgas djupröda med enstaka strimmor av glänsande magenta och orange. Några hundra meter utanför slottets murar så stannade jag framför ett knotigt bokträd. Det var där jag första gången kysste min syster. Det var där hon förstod att jag inte var den jag utgav mig för att vara.

Jag ledde henne i fördärvet. Hon ville bara ha mer och mer av min undervattenskärlek. Hon sög på mina saltvattenskyssar som om de vore de sötaste karameller, hon lät sig bli snärjd av mitt hjärtas svarta koraller som om de vore det ljuvligaste blomster, hon gav ljus och liv åt min själs undervattensgrav. Jag hungrade efter henne och vi kunde med tiden bli allt oförsiktigare. Vi älskade snart i slottets alla flyglar, och en vacker dag sträckte jag mig mot hennes nacke och började att suga hennes blod.

Det var andra gången jag utförde denna undervattensritual. Jag skulle senare känna samma lusta inför den ljuva Fannifax, men min älskade systers blod var ljuvligare än något jag någonsin skulle få komma att smaka. Jag kom ihåg hur jag tog min systers liv och försökte ge henne ett nytt, men jag hade varit för hungrig. Jag hade sugit ur henne så mycket blod att jag inte förmådde fylla henne med mitt eget.

De hittade mig senare ovanför hennes livlösa kropp, gråtandes.

Mitt första förräderi som härskare. Jag skulle komma att förråda dem två gånger till, dels hos Blodmagikerna, och dels åt Trobergs perfekta älvamördare till maskiner.

Tre, tre, tre. Hela mitt liv styrdes av talet tre. Alltid talet tre.

---

Jag mindes nu mitt andra möte. Mitt andra möte på min färdväg mot havsguden Yassilus:

Min far.

Den sista överlevande ur det folk jag en gång hade härskat över. Han hade irrat runt i världen och levde nu som en eremit i de kalla bergen. Han hade känt igen mig, och visste att jag inte var den jag utgav mig för att vara. Jag mindes hur han en gång för länge sedan hade försökt lura mig i döden när jag för första gången skulle resa över till den verkliga världen. Han hade satt mig på ett fartyg, jag var fortfarande bara en yngling på den tiden, som reste över vatten där han visste att jag skulle få se havsguden Yasssilus.

Den bevingade beslingraren. Svanvinga Bredfjäll. Jag hade blivit skrämd bortom all sans och förnuft. Det liknade ingenting som levde i de vatten som jag var van vid. Jag fann mig så underlägsen att jag föll i koma och jag var nära att dö.

Jag mindes allt detta nu.

Jag hade gjort min far sinnessjuk genom mitt svarta inflytande, och han hade gjort mig till en skärrad vekling genom sitt vansinne.

---

Var var jag? Jag befann mig i slottets högsta torn. Det var i detta rum jag hade orsakat min systers död.

Jag kom ihåg hur jag hade gått till mystikerna av orden Blod och bad dem "gör henne levande igen! Jag ger er allt ni begär!"

De önskade sig våra magiska förmågor, och jag gav dem det utan att tveka, fastän jag visste att mitt folk skulle förlora sin odödlighet genom denna uppgörelse.

Det var mitt andra förräderi som härskare.

Min syster blev visserligen levande, men hon var som förbytt. Allt jag älskade hos henne var borta. Nej, det var en lögn. Det var allt hon älskade hos mig som hade stulits från henne. Det hade jag sugit ur hennes ådror.

Det nya blod som magikerna hade gett henne ville inte beblanda sig med de svarta droppar som jag försökt fylla henne med. Hon förändrades och led av inre kval. Hon hatade mig. Alla mina undersåtar hatade mig.

Jag tänkte döda henne en gång till, av barmhärtighet. Vi stod i detta rum, men hon gled ur mina armar och kastade sig ut ur fönstret och ner i det kalla, svarta vattnet utanför.

Så valde hon att dö bortom mina armar. Jag fick inte ens begrava henne.

Två gånger hade jag förlorat henne.

---

Plötsligt mindes jag mitt tredje möte. Mitt tredje möte på min färdväg mot Yassilus.

Det var i ett vått, slemmigt vattendrag i de södra länderna. Ögon jag kände igen. En fjällig varelse täckt av mossa och kolsvart sjögräs. En varelse som levt ensammen i tomrummet mellan de två världarna i mer än tusen år.

Jag hade blivit så rädd att mina älvasinnen hade slagit bakut. Min allra djupaste hemlighet steg upp mot ytan inför denna upplevelse. Även detta möte hade jag glömt fram tills nu.

Nu kände jag det igen, den där bekanta doften. Hela mitt liv kretsade kring den där doften. Jag visste att hon hade förföljt mig och såg på mig just i detta nu.

"Äskade syster, du lever fortfarande?"

---

Hon svarade inte. Tusen års liv i vattnet mellan älvariket och den verkliga världen hade förändrat henne till den mest mörka, svartgnistrande djupvattennymf jag någonsin sett. Ändlöst vacker var hon, vattendropparna över hennes fjäll var svarta och tjocka som tjära. Hennes ögon lyste blekgula och jag blev så alltigenom lycklig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.

Alla pusselbitar i mitt liv verkade falla på plats. Tre drömmar, tre möten, tre insikter, trenne liv åt min syster. Skulle vi börja på nytt, då skulle jag få leda mitt tredje rike. Jag rusade fram mot henne och omfamnade henne, såsom ett barn. Hon var våt och kall och jag älskade henne.

"Allt skall bli bra nu" hörde jag snyftandes trösta mig själv.

---

Vad som sedan hände kan jag inte ge ord åt, men jag fann mig själv höjas upp i luften och vi rörde oss mot fönstret. Sedan hoppade hon, med mig i famnen, ut genom fönstret och vi störtade längs Tvekupas högsta torn ner mot djupet nedanför.

Ingen av oss skulle överleva fallet denna gång.

Det blev tredje gången mina förhoppningar om att få leva ett lyckligt liv försvann, utkastade nerför ett stup.

Först min dröm om att få leva med min moder Frida som havsvarelser.

Sedan min dröm om att få leva som härskare över älvfolket.

och

Slutligen min dröm om att få leva i evig lycka tillsammans med mitt livs stora kärlek.

Allt i mitt liv, visade det sig, var genomsyrat av talet tre.

---

Från det att jag börjat falla tog det mig exakt tre sekunder att dö.

 

[Ackerfors]

Avsked utan saknad?

Invasionen av gravkammaren gick snabbt och friktionsfritt då Rising var försvunnen och ingen tycktes vilja göra motstånd.

Rising var borta...

..tur var väl det. Var han död eller levde han? Jag visste inte och mina krafter kunde inte nå honom. Arma stackare. Förblindad. Förtvivlad. Förstörd.

Jag hade inte haft hjärta att ta livet av honom. Han var en av oss trots sina förräderi mot världen.

---

Havet, sjöarna och åarna var lugna. Jag hade dragit i krig för sista gången och det märktes världen över.

"Agon!" ropade jag.
"Ja, broder?"
"Jag har en uppgift till dig. Mitt liv i här är över. Min far har kallat mig och jag tänker bege mig till honom och jag behöver någon som skyddar havet. Vill du ta dig an den uppgiften?"
"Ja, jag ska göra allt som står i min makt för att styra här. Du har mitt ord och jag har väl aldrig svikit dig?"
"Nej, det har du inte och det var därför jag valde dig till härskare över havet. Du är redo nu.... Farväl, broder."

Jag vandrade bort mot en klippa strax utanför mynningen ut från gravkammaren och jag är medveten om att det ljusspektaklet som där skedde antagligen syntes över hela den här delen av världen. Min kropp ljusnade och krympte. Mina vingar ljusnade och ett mer änglalikt sken var över mig. Min tid här var slut och jag satte av mot himlen...


<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>

Härmed tackar jag för mig. Mycket trevligt initiativ av dig, Vitulv och tack till alla som gjort tråden spännande och läsvärd. Jag hoppas på fler liknande trådar i fortsättningen. Tack!

 

[Rickard]

En ny tidsålder

<CENTER>/,..,,,..,.,,,,...,../</CENTER>
Han avslutade skriften med dessa ord. En ny erfarenhet som blev den första i det gamla biblioteket. Folket hade gått från splittring till att bli enade igen. De gamla samhällena hade tuggats av elden för att inte lämna några spår av deras folks kultur och forna göromål. Den läxa Han hade lärt sig hade varit kostsam. Att inte blint rusa ut och tro sig kunna vända vinden med sig utan att hålla sig till de Äldsten passiva inställning var den rätta vägen, det hade Han nu dyrt lärt sig. En ny tidsålder var kommen och det folk Han tillhörde hade förändrats med den. Bergsstaden skulle byggas åter upp men anta ett nytt namn; Buençan - Rengörelsen.

<CENTER><TABLE><TR><td>Oavsett om det är gott eller ont som drabbar en.
Man blir i alla fall en erfarenhet rikare.</TD></TR></TABLE></CENTER>


/[color:\\"green\\"]Han[/color] som tackar för sig, tackar för alla historier och som har blivit sugen på att spelleda denna värld

 

[Morgoth]

Även min saga slutar här

Pulsande genom snön flyter mina tankar iväg. Jag känner igen den känslan, även om den inte är vanlig för oss drönare. Det instinktiva planet närmar sig. Jag är kall. Hon med. Det är början av Mars månad, kriget har börjat ta slut, och vi är på flykt från den infernaliska plats som en gång hette Fjätterskog. Vad var det som hände den där stormiga höstdagen då Vitulv anlände till våra kuster och tog våra marker som sina egna? En stor våg kastades över alla levande varelser på vår kontinent, och forcerade dem till sitt instinktiva medvetandeplan. De blev djur i en djävulsk karusell, och stred mot sin nästa för att få insikt, för att komma längre upp i det abyssmala vertigo som härskade i världen, för att kunna precisera och analysera, förstå och acceptera. De kämpade länge och väl, för de kände tomheten i sina själar, som allt som heter acceptans och förståelse lämnat efter sig. De drevs av att tjäna insikt, men istället föll de djupare och djupare i en helvetisk grop, där den enda utvägen tycktes vara att knivhugga sin broder i ryggen. Det var det uppenbarligen inte. Vågen gick över av sig själv, så som vågor gör, och sveptes tillbaks ner i havets djup. Världens varelser återfick precisionen och förståndet, och plötsligt tycktes kriget mycket fjärran för alla som en gång upplevt det. Solen sken över världen, och torkade sanden igen.

Jag tog hennes hand, och kände att den var frusnare än min. Förtvivlan tog sitt sedvanliga tag om mitt hjärta och smekte det vördnadsfullt, och jag sänkte huvudet med tårar i ögonen. Alla kunde leva som vanligt igen nu, alla kunde fortsätta leva de liv som kriget försökte inkräkta på. Alla förutom jag. Vi. Vi skulle dö närsomhelst, det var vi övertygade om. Men varför? Kriget var över! Varför denna galenskap? Varför hade denna primitivitet överlevt vågens tillbakabildning? Mitt drönarsinne hade glidit för långt för att kunna svara på dessa frågor, nu var allt jag kunde göra att kämpa vidare genom snön, fokuserad på min uppgift. Fokuserad, än så länge. Snart skulle jag, vi båda, börja agera som skrämda djur. Det var bara en tidsfråga. Varför? Vilken ondska kunde inte slutet på ett krig förinta? Varför levde denna slutgiltiga vidrighet kvar? Det fanns bara ett svar: Ulvgärde. Nationen som under så många eoner bevakat kontinenten, som alltid haft full kontroll över händelseförloppet, fann sig för ett årtusende sedan plötsligt överrumplad av allehanda nybyggare och krigsbringare. Några av De Gamla begav sig av till bortglömda och svårfunna kloster och byar tillika för att studera och experimentera i hemlighet, och sakta, sakta, tyna bort. Några andra flyttade upp till den kalla norden och planerade sin hämnd över århundradenas lopp.

"Det som skiljer en Mästare från en Slav är hans förmåga att tänka klart i de mest panikartade situationer." Min gamle Mästare/Fars röst ljöd tydligt i mitt huvud, som om han stod bredvid mig, med handen lugnande på min axel, och med ögon fulla av förståelse. "Den som kan kontrollera sitt sinne och aldrig förlora kontrollen är en Mästare över allt: över ödet, över världen, över andra varelser. Det är den gudomliga grundlagen, och det får aldrig ändras på. Om någon försöker ändra på den gudomliga grundlagen måste dessa påminnas om vilka djur de egentligen är."

Jag skakade -av vrede den här gången. Redan från barnspen hade jag matats med Ulvgärdsk propaganda. Hur kunde jag ha varit så blind? Men å andra sidan, han var min Mästare. Han var allt jag kände till. Han hade format mig.

Med hjälp av grävlingen Vitnoses instruktioner kom vi fram till Fjätterskog i slutet av samma vecka som vi träffat honom i skogen mellan Zirdanum och Hjolpatrund. Det lilla samhället var tyst och fredligt, drönarna verkade nöjda och glada, och de levde sina liv i skuggan av kriget som höll på att ta slut. Fjätterskogsmästarna tycktes behandla dem väl, med respekt och förståelse. Här fanns inte kriget. Det hade aldrig funnits. Det hade aldrig kommit, Fjätterskog hade aldrig känt av det. Till den dolda dalen hade vargulvarna, stridsmaskinerna eller ulvgärdesmästarna aldrig nått. Precist och lojalt såg drönarna till att tillfredsställa sina mästare. Allting var som det skulle. Verkade det som.

De bodde fem Mästare här, och de såg förvirrade ut när jag steg in i deras salar med draget vapen. Obeväpnade och stridsodugliga hade aldrig Mästarna av Fjätterskog behövt värja sig från något hot. "Jag är här för att frigöra era drönare. Ni som står emot mig kan kliva upp och möta ert öde här och nu." En av Mästarna gjorde detta, något som han hann ångra i några sekunder innan han sjönk blödande till golvet för min hand, min dolk. Hon, kvinnan i mitt liv som hette Leah, var också där, Hon drevs liksom jag av viljan att frigöra drönarna och lära dem att leva som individer, med personliga drömmar, tankar och spekulationer. Hon hade själv utvecklats en del på sista tiden. "Främling!", hade en av Mästarna utropat. "Snälla, gör oss inte illa! Vi försöker bara preservera våran oas! Vi kan känna det... världen förändras där ute. Vi kan inte leva med det! Ni dödliga varelser är så omständiga, ni krigar och fejdas i ena stunden, mäklar fred i andra och förgiftar varandra i tredje, samtidigt som ni tar varandras systrar och hustrur till sängs av pur illvilja. Ni är bara ute efter att förinta varandra, ni drivs bara av viljan att simma uppströms som förvirrade fiskar. Gör inte detta mot oss. Lämna åtminstone Fjätterskog i fred."

Jag skakade då på huvudet. "Ni har stängt in er allt för länge. För att utvecklas måste man... drömma. För att drömma måste man ha något att drömma om. Här, i dalen ni kallar Fjätterskog, finns bara slaveriet och arbetet. Ni har förvandlats till rovdjur, och nu är allt ni kan göra att experimentera allt vidrigare och forska om allt mer förbjuden kunskap. Jag har sett det hända med ett annat samhälle. Drönarna här måste få leva sina egna liv!" Under min frusna flykt norrut som kom att följa ångrade jag många gånger mitt ordval.

"Nåväl", fnös Mästaren som hade fört dialog med mig. "Det går uppenbarligen inte att resonera med dig, så vi får böja oss efter dina krav. Frigör drönarna!"

Mardrömmarna om vad som kom att följa skulle hemsöker mig än idag. Plötsligt såg jag hur en drönare kom inspringande i salen i svåra smärtor och spydde upp enorma mängder blod och kroppsvätskor på marken -så enorma att jag redan då misstänkte att mannen inte hade särskilt stor chans att överleva. "Vad händer!?", vrålade jag förtvivlad och tog tag i en av Mästarnas silkeskappor. Denne vände bara ryggen åt mig, och jag såg hans axlar rörde sig upp och ner som hos en person som skrattar. Mannen som nu låg på det numer brunröda golvet svalde kraftigt och började skaka. Hans ena öga flög ut med en smäll och krossades mot golvet. Bilder från drömmen om den blodiga ängen kom tillbaks till mig och plötsligt kände jag hur något... underligt började att ske i min ögonvrå. Fukt. Gråt. "Vad händer!?" kved jag igen, denna gång ynkligare och svagare än någonsin, och lyckades med en kraftansträngning rikta kniven mot mannen. "Du bad ju om frigörelse", småskrattade Mästaren. "Se så, stick till bara, vi har inget att förlora längre. Du har redan förstört vår oas."

Jag skrek högt, nu rann tårarna över mina båda kinder, och med kniven i hand gav jag de fyra återstående Mästarna varsitt blodigt slut. Drönaren borta vid dörröppningen gav till ett kvävt tjut där han badandes i svett och blod uppenbarligen var i svåra smärtor. Jag sprang fram till honom, satte mig vid honom, tog hans hand. Hon var med igen, satt bredvid mig, kände med mig, tog min hand, och hans andra likaså. Vi hade slutit en cirkel. "Vad händer...?", grät jag. "Kan du förklara för mig?" Han rosslade till, blod strömmade ner från näsborrarna och mungipan. Han var redan blek, allt för blek. "Fly...", viskade han. "Fly medan ni kan..."

Och så slöt han ögonen. Jag satt förskräckt och stirrade på den livlösa kroppen, men jag kunde inte se någon orsak till fysiskt skada. Vad var det som hade hänt honom? Jag släppte så hans hand, och lät den falla till marken. När jag reste mig, gjorde Hon likadant, och släppte mannens andra hand. Hand i hand gick vi ut ur Fjätterskog sal, lämnandes båd Slav och Mästare bakom oss. Vi var båda i gråt, men tysta, redo att se vad som hänt byn där utanför. Min kniv låg kvar där inne. Jag visste att den inte skulle duga mot vad som än mötte oss här ute. Solen gick ner bakom trätopparna ovan kullens krön, jag kan minnas... kan fortfarande minnas... solnedgången är fotografiskt inpräntad i mitt sinne, likaså hela scenen. Utanför Fjätterskog sal låg byn förstörd framför oss. Drönarna var också döda, till synnes hade de dött under mycket svåra omständigheter och av oförklarliga orsaker. Blodet rann genom det frostiga gräset, och scenen kom till mig igen, den där scenen ur drömmen. Blodet var... överallt, överallt. Jag försökte hålla mig ren, borta från blodet och de döda drönarna, där jag vandrade genom dalen, genom byn som en gång hette Fjätterskog. "Vad har orsakat det här?", viskade jag till mig själv. "Vad händer!?"

"Vi är fria nu", var svaret som kom till mig. Varifrån? Varifrån!? "Du har hjälpt oss, Mog. Vi är fria nu. Fria! Vi lever bortom detta köttsliga fängelse nu, Mog!" Jag såg mig omkring, men ingen kroppslig gestalt stod att finna.

"Jag... jag förstår inte. Vem... vem där?", började jag försiktigt.

"Vi... vi är här. Överallt. I luften. Du har själv känt det, Mog. Vi är fria nu. Vi är ett med etern. Vi är här. Vi är här, Mog." Då kom jag ihåg vad som hade hänt den sena januarinatten då Hon och Jag blev överfallna av de djävulska träskvarelserna från Ulvgärde, deras nya vapen som visade sig ha varit en sorts metod för att testa mig... få igång mina krafter. Jag hade drivit iväg den kvällen, ut ur min kropp. Jag hade smakat på evigheten som existerade utanför det köttsliga fängelset, och jag hade blivit upplyst.

Framför mig materialiserade sig en figur ur samma sorts skimrande ljus som jag hade förvandlats till den kvällen, samma sorts skimmer. Mannen/pojken framför mig var ungefär i min längd, var klädd en brun läderjacka med uppkavlade ärmar över en vit skjorta, mot vilken man kunde se ett guldhalsband hängandes från nacken. Hans svarta byxor mötte ett par rejäla stövlar nere vid vaderna och satt fast med hjälp av ett rejält bälte. Det blonda håret blåste i vinden och avtecknade sig mot den nedgående solen. Tystnad, så när som på vindens stilla viskande, rådde. Framför mig stod en figur formad utav eter.

"Det gör ont, Mog! Vad har du gjort med oss, Mog? Det här är inte alls paradiset, som du lovade, Mog, som du lovade, lovade, lovade! Vi behöver en kropp! Vi behöver tusentals kroppar!" Jag svalde hårt, ville blunda och glömma allt -men min blick hade fastnat djupt nere i hans ögon, i hans själs djupaste näste. I deras själars boningsplats. "Vi lider, Mog! Du måste ge oss kroppar!" Allt jag kunde göra var att gapa.

Då hände det. Eterfiguren öppnade munnen för att vråla, men istället för ett skrik ljöd enbart tystnad, så när som på en uggla som hoandes korsade himlen ovan oss. Den spände alla sina muskler och plötsligt stod där inte en blond yngling, utan ett dussin -nej, ett femtiotal förvridna skuggfigurer. De hade barnsliga proportioner, liksom jag och Hon, men de var fula, bleka och förvridna... hungrande. Jag backade, och drog med mig Henne. "Ge oss logi, Mog... du måste visa oss vägen... annars blir vi galna!" Min käke hade börjat skaka, liksom jag. Min fruktan för dessa... förvridna barnvarelser överträffades enbart av min ivriga vilja att komma härifrån. Så jag sprang. Vi sprang. Och de följde efter oss. Vi tog vägarna norrut, mot bergen och Zirdanum, och de följde efter, ylade våra namn i vinden och skrek ut över smärtan de kände. Mitt fel! Det var mitt fel! Allt var mitt fel! Jag kunde inte tänka något annat, och min själ hade redan då börjat glida över till det instinktiva medvetandeplanet. Nej! Jag var tvungen att skydda henne, om jag så var tvungen att sätta livet till. Jag var tvungen. Hon var mitt allt. Hon var Jag, och Jag var Henne, och Vi var för alltid, det hade vi intalat oss. Och ändå verkade dödens klocka klämta denna kalla dag, varelserna bakom oss mer mardrömslika för varje steg. De bytte skepnad för att skrämma oss, för att kunna göra oss illa. Ett helt samhälle av fridfulla drönare hade förvandlats till djur, djur som nu höll på att bli galna. Tvivel och fruktan följde mitt hjärta och mitt sinne varthän dessa två sidor av samma mynt än vågade vandra på själens existentiella silkesband, men jag tvingade mig själv vidare, för att jag kunde, för Henne, för att det var mitt enda val. Jag insåg att jag drevs till ett djur jag med, ett jagat djur, ett byte. Nidfjäll ska veta att jag kände sann fruktan för första gången den dagen, som jag kände sann kyla första gången i Gryningsträsket två månader tidigare. Men jag tvingade mig vidare.

Så kom vi till det där hörnet av världen, av existensen, den där snötäckta kullen i skogen. Vi var trötta, och vi hade saktat ner av denna trötthet, samtidigt som varelserna ett par tjugo meter bakom oss fortsatte i samma takt, obundna av fysisk utmattning. Då skymtade jag Honom, en gestalt uppe på kullens krön, hans rock fladdrade i vinden, och hans klinga sken i månljuset. Ett par lysande röda ögon penetrerade också det bäcksvarta nattmörkret, och de såg oss, de såg rakt på oss.. Han språkade med en välkänd röst.

"Spring vidare, era idioter. Låt mig ta hand om de här ynkryggarna. Visa vilka som är Mästarna här, så skall jag gladeligen förinta dessa Slavar åt er."

Han. Min Mästare, min Far. Ack, att jag inte fick stanna och tala med honom. Vilken vånda jag kände. Ett tag tvekade jag. Var han fortfarande i Ulvgärdes tjänst? Nej. Knappast, efter hans misslyckande. Jag kunde inte hjälpa att le när vi sprang förbi honom, och då kände jag det igen, inte bara i ögonvrån denna gång, utan i... i strupen. Gråten. Den kom, instinktivt. Varför? Varför var jag förbannad med detta förhinder, denna förbannelse som ansågs vara den absolut lägsta formen av primitivitet bland drönare. Varför...? Varför? Men jag sprang vidare, det var dags att fokusera, och om min Mästare, min Far, var villig att offra sitt liv för vår säkerthet, var jag inte den som svek honom. Jag tvingade mig själv att springa vidare, drog Henne med mig så länge som hon orkade följa med mig, varpå jag springande bar henne genom snön. Jag hörde varelsernas yl när min forne Mästares klinga genomborrade dem långt bakom oss, men jag fortsatte springa, med gråt i halsen och tårar på kinderna. Och plötsligt var jag andeburen. Ett eteriskt skimmer bar upp mig och fick mig att flyga fram över skogen, med Henne i mina händer. Plötsligt var hela världen under oss, och vi kunde se alla kungadömen, alla stora män och städer, som obetydligt små figurer under oss. Jag log. Hon log tillbaks. Vi hade sprungit, färdats längre än vi hade trott. Solen steg upp bortom Västmark och jag fröjdades åt synen. Sådan skönhet. Jag kände styrkan inom mig växa.

Kriget var över, och jag var äntligen en Mästare.

----------------------------------

Alright, nu lägger jag också av. Det har varit... minst sagt kreativt stimulerande. Tack för en (flera) god historia.