Ett nytt folk (Slav eller Mästare?)
Jag var ensam. Frusen. Midvinter härskade över de norra länderna, och hon var en fruktansvärd härskarinna.
Mina dagar i Ulvgärde var korta och utan mening. Jag kom till De som levde där, men De vägrade se mig som något annat än en träl, en själlös och smutsig slav utan fri vilja eller intellektuell frihet. Det kanske jag inte var heller, inte då, inte än. Nu, när kriget redan har svept över vår Värld som en oförutsägbar mardröm med ett oförutsägbart slut, är det svårt för mig att avgöra i vilka banor mina tankar rörde sig då. Jag vet att jag kände driften -driften att verkställa en order som givits till mig, direkt till mig. Men varifrån komma denna sällsamma order? Vem hade utfärdat den, vem hade talat till mig? Jag hade ingen aning då, jag var fortfarande bara en och inte En, slav och inte Mästare. I mitt liv var jag blott ett objekt, och mina Mästare styrde händelseförloppet i vår Värld som de subjekt de var.
Ulvgärdeborna hade framavlat en ny varelse. Till en början hade denna sällsamma konstruktion fångat mitt intresse - jag hade funnit bristen på tydlig arsenal överraskande och således värd min uppmärksamhet. Varför hade Ulvgärdes nya krigsmaskin inte ett enda naturligt vapen på sin form? Varför var den inte beväpnad till tänderna med spjut, spikar, klor, tänder, rakblad, sågar och harpuner? Jag tänkte mångt om mycket över detta i mina dagar i Ulvgärde, men inget svar på min fråga jag fann. Varelsen, som såg ut som föga mer än en patetisk liten form av kött och hår, kallades för "fredsmäklare" av forskarkollegiet i Ulvgärde, någonting de hade stor glädje åt, trots att skämtet framstod som fullkomligt förrvirrande i mina öron. Vad menade de egentligen? Jag förstod inte då. Jag förstod inte vad den där lilla varelsen, med sina röda, onda ögon kunda åsamka för skada. Vid Nidfjäll, jag hade inte ens hört någon av de nya varelserna göra ett enda läte. Slutligen blev det för kallt för mig i Ulvgärde. Jag reste söderut, mot okända trakter.
Jag lämnade inte Ulvgärde ensam. Väl där fann jag tycke för en drönarkvinnna, en som snart skulle skänka sina ägg till Allmodern. Snart, men inte än. Hon var i svårt psykiskt trauma. Ritualen att överföra en kvinnlig drönares... beståndsdelar... till Allmodern var ett sätt för De att regulera drönarnas egna sexualitet (för stora drönarflockar skulle innebära kaos i samhället) och på samma gång öka Allmoderns sexualitet, ge henne möjlighet att föda en ny kull drönare. Kvinnan skulle med andra ord snart vara steril som ett stenblock. Jag löste henne från operationsbordet med en stor lösensumma, samlade ägodelar och mynt jag hittat i Nidfjälls rykande ruiner. Kvinnan, som var ett halvt år äldre än mig och hade levt ända sedan våren, var längre än mig, säkert 170 centimeter, och verkade inte särskilt tacksam för min räddning -likgiltig, skulle väl vara rätt ord. Hon gav mig inga problem på vägen, och jag kunde fortsätta i samma takt -i själva verket höll hon en takt något snabbare än min, och några gånger fick hon stanna och vänta på mig, armarna i kors, och med samma likgiltiga min. Hon var mer drönare än jag någonsin lärt mig att vara.
Vägarna tog oss till ett stort träsk - inte visste jag väl då att detta var träsket som vandraren hade varnat oss för - som var, om inte varmt och behagligt så iallafall uthärdbart, och snön hade aldrig fallit för att stanna i dessa trakter. Vi slog vårt läger här, jagade i dungarna och spanade efter hot. I två dagar varade vårt läger. Vi plockade frukter från de underliga buskarna här, men jag minns inte vad för buskar eller vad för frukt det rörde sig om. Det jag mindes var att det jag såg på som en god frukt som piggade upp mig och stimulerade mina smakkörtlar, var i Hennes ögon föda som tillfredsställde matbehovet och gav henne näring. Jag kände det, och jag minns att jag undrade om hon kunde känna mitt behov, min drift att stimulera mina smakkörtlar så som jag kändes hennes att bota hungern. Jag hade undrat... och så frågade jag Henne. Jag frågade Henne om hon förstod något om vad en god frukt var. Men hon bara skakade på huvudet, hon kunde omöjligen förstå. Hon var Henne i min värld, men jag var bara han i Hennes.
Vi packade upp våra grejer och satte av när vintersolen steg över det kyliga träsket, och gav oss ut att vada i hela dessa iskalla härlighet. Hon var likgiltig som vanligt, men om hennes ben skulle ta någon faktiskt skada visste jag att hon skulle reagera i en plötslig, kylig, logisk adrenalinchock och utrota alla tänkbara hinder för att ta sig ur faran, träsket. Hon var en drönare och primitiv instinkt var hennes sista och bästa vapen. Tillsammans vandrade vi vidare, vi gick hand i hand för att det var det jag hade sagt åt henne att vi skulle göra. Jag ville inte förlora henne om hon hängav sig de djuriska instinkter som begravda långt inne i hennes bröst, de (känslor?) mönster och beteenden som vilade bakom hennes lugna fasad. De civiliserade kulturerna ser på oss med oförstående ögon och kallar oss för opersonliga, okänsliga. De må ha alldeles rätt, men ingen överträffar en drönare då det kommer till det känslospektrum som uppstår i nödsituationer. Bakom hela den funktionella ytan finns en radikalt effektiv varelse, och det de andra folkslagen ser är vad De vill att de ska se. En yta. Nästan ett marknadskoncept.
Jag tror jag kände kyla för första gången i träsket. Nej, inte den sortens kyla man känner när man tuggar i snö eller sitter ihopkurad ensam i ett rum en mörk vinternatt, utan brasa eller lykta att värme en. Nej, jag kände riktig kyla. Kylan mellan människor. Hon och jag. Jag och Hon. Tills nu hade hon varit min tjänare, min slav, hon hade gjort allt jag bett henne om, vidtagit alla åtgärder jag informerat henne om att vidta för att föra en så effektiv resa som möjligt. Hon hade packat ner lägret när jag bett henne, hon hade tatt på sig en extra halsduk när jag bett henne, hon hade uppfattat mina order och utfärdat dem. Hon förstod att jag var flockens ledare, men ändå var jag bara jag och inte Jag som jag borde vara när jag var Hennes mästare och hon var Henne och ïnte henne som hon borde vara när hon var min tjänare. Och detta märktes i träsket. Jag hade fått en plötslig impuls när jag kommit ihåg och funderat på den där Drömmen jag hade på väg till Nidfjäll. Jag hade känt behovet av en familj, och jag hade sträckt ut min hand mot henne, sträckt ut den och smekt hennes kind -bara lätt och för några sekunder. Hennes reaktion började uppe i hennes ansikte. Känslor bröt sig igenom hennes vanligen så passiva ansiktsmask. Ögongroparna pressades samman, henns panna och kinder spändes och hennes smala mun antog en sammanpressad min. Plötsligt kände jag hur hon drog sin hand ifrån mig och stannade. Jag vände mig om och ropade åt henne att fortsätta gå, men där stod hon sammanpressad och stirrade ner mot sina grova, våta stövlar. Jag ropade igen och jag svär att jag såg en tår rulla ner för hennes mjuka, flickaktiga kind.
Blotta tanken gjorde mig rasande! En tår! Jag borde aldrig tatt med henne, det visste jag, men nu var det för sent. Den där enda tåren hade fyllt mig med avsmak. Bitter avsmak. Nu i efterhand är det lätt att säga att det var min egen ångest över att aldrig själv ha fallit en tår som fick stöd från drönaridéer och drönardrömmar, drönartraditioner och drönarsätt. Hon hade utan vidare blivit halshuggen och offrad om hon fortfarande var hemma i Ulvgärde. Jag blev så rasande att jag skrek åt henne, blandade svordomar med obsceniteter och förbannelser, skrek fraser på de två språk jag kunde, varav två fraser jag kan minnas än till denna dager. "Kom!" respektive "Varför?" Hade jag kanske bara frågat hade jag fått veta att hon grät över sin vän i hembyn som hade förts bort till hemska experiment i Ulvgärde Kloster dagarna innan jag kom för att hämta henne, hans gråtfyllda klagosång till trots. Hade jag fått veta detta kanske jag tillochmed hade förstått vad min smekning hade orsakat henne på ett psykiskt plan, men nu var jag arg, och min drönardrömmar och drönartraditioner hade rättfärdigat mitt hjärtas vis att skrika ut över det fruktansvärda som utspelats mitt framför mina ögon på ljusan dager. En tår! Då såg jag plötsligt att hon började skaka kraftigt, hennes händer utspända och darrandes. Hon gav ifrån sig ett rosslande läte och föll ihop i träsket. Det var kylan trots allt. Kylan hade lått ner till hennes instinktiva plan, hennes känslomässiga plan -säkert flera minuter innan jag smekte henne på kinden. Jag skrattade för mig själv åt ironin. Här hade jag förväntat mig ett vredesutbrott, och så hade jag fått ett själv istället... vilket givetvis innebar... att... Mina ben gav plötsligt inget motstånd längre, och jag föll ner i det kalla träskvattnet. Min öppna mun fylldes med det leriga vattnet, och jag tänkte några sista tankar innan jag dåsade från medvetandet... det hela kändes så absurdt.
Jag Drömde igen den natten. Jag drömde om en grönskande äng, och vi var där allihop: Hon, Han, Jag. Jag. Jag var inte jag längre, utan verkligen Jag, ett subjektiv i sammanhanget. Jag undrade om Hon kunde Drömma. Jag tänkte att Hon kanske kunde Drömma när Hon var som Hon var nu, på sitt instinktiva medvetandeplan. Har hela Mitt liv varit en vandring på Mitt lägsta medvetandeplan? Är denna halvexistentiella fysiska profil som vi kallar Världen bara en reflektion av våra behov att maskera våra instinkter? Är Jag ensam om Mina Drömmar eller har andra Drömt som jag? Drömmen skonade mig den blodiga ängen den här gången, men jag såg fasansfulla syner i vilket fall som helst. En svart fågel satt på en utmärglad gammal kvist och såg sig försiktigt omkring, observerade omvärlden. Jag hörde Henne sjunga, en sorgsen melodi som reflekterade Drömmen och den atmosfär som härjade över hela Världen just nu. Hon lät nästan gråtfärdig i sin sång. Fågeln flaxade och flög sin kos, och jag såg kvisten krossas under en titanisk stridsmaskin. Runtomkring denna tysta, odödliga maskin föll naturen. Den spottade ifrån sig svart ånga och gas som dödade djur och växter vartän den begav sig. Allt retirerade eller dog i dess väg. Jag kunde känna hur den återställde ordningen här, sin egen ordning. Men ingenting överlevde. Ingenting fanns kvar. Inga Känslor, inga Drömmar. Den hade förintat allt. Varför? Varför var denna stridsmaskin som besatt vid tanken att förinta alla Känslor, Instinkter och Drömmar?
En bärplockarpatrull från Ulvgärde hittade oss utslagna i träsket. De gav oss värme och trygghet, och vi tackade dessa skyddsänglar åtskilligt genom att erbjuda våra tjänster som rådgivare och vägvisare. Vi hade trots allt utforskat området grundligt, och visste hur man här borde röra sig på bästa vis. När allt var omhändertaget kom en av Ulvgärdemästarna till att tilltala mig vid namn. Han bar en svart korpmask och hade en lång broderade rock över axlarna och ner till fötterna. Han röst lät underlig, inte som någon röst jag tidigare hört -svart och domderande, men innerst inne medlidsam och förstående. Han sade:
"Mog, jag har hört om dina resor och dina mål. Jag behöver en beskyddare och tjänare på väg till Fjätterskog. Främst av allt behöver jag resesällskap. Jag betalar dig och din kvinna väl, främst av medlidssamma själ, men även eftersom jag kan se på dig att du är en Mästare över ditt eget öde, och att ingen man kan beordra dig att göra vad du inte vill."
Mitt hjärta tinade. Jag hade längtat efter en Mästare sedan min resa med Far och jag tog inte lång tid på mig att bestämma mig. Jag kunde vara Herrelös, men ändå med en Mästare! Det lät för bra för att vara sant, och det var det också. Hon såg misstänksamt på Honom och jag märkte ingenting. Han brydde sig inte om Henne. Hon talade aldrig med Honom. Aldrig, aldrig under hela vår resa till Fjätterskog. Ungefär tre dagar reste vi i träsket vi kallade Gryningsträsk, en bekväm resa med de nya tillgångar Han hade givit oss. Hon var tyst ofta, medan jag talade allt oftade med Honom. När Hon väl talade var det korta och koncisa frågor om vägval och tillvägagångssätt. På ett sätt var hon nog mer pratsam än någonsin. Hon lät avundsjuk -svartsjuk, nästan- på Honom, men ack vilken dåre jag var som inte märkte det. Hela tiden tog jag Honom för en frälsare, när Han egentligen bara var där för att sätta den sista kvinen i ryggen på mig. Och det gjorde Han, en iskall januarikväll i Gryningsträsk.
Vandringen i träsket hade fört oss till en mysterisk gammal brygga som stack ut från en vasskantad sluttning i närheten. Upp på den lade vi vår utrustning, och själva hade vi gått enskilda vägar för att sträcka på benen. Det var kanske den fysiskt kallaste kvällen i mitt liv. Kylan var outhärdlig. Jag hade tagit på mig fyra, fem koftor, men ändock frös jag så ändlöst att mitt stelfrusna snor stack till mot kinderna och mina öron sken röda i natten som lyktor. Jag vandrade ett tag, funderade på Drömmar och Känslor, och Drömmen om stridsmaskinen dök upp i mitt undermedvetna. Vad kallar man en urkraft som arbetar för att förinta mänskliga Instinkter och Känslor? ...Ond? Knappast ond.
Jag orkade emellertid inte grubbla över detta allt för mycket, utan vandrade tillbaks till bryggan efter en kort promenix. Där satt Hon, och Hon var vackrare än någonsin. Hennes korpsvarta, axellånga hår blåste fritt i den kalla vinden, och som vanligt verkade hon inte ens bry sig om vinden själv. Jag misstänkte att hon snart skulle få ett utbrott, men jag kunde inget göra. Tanken på att få se henne fälla fler tårar skrämde förvisso vettet ur mig, men jag hade inte modet eller orken att se till henne nu. Varför tänkte jag så mycket på Henne förresten? Varför skattade jag inte mitt eget liv, mitt eget lugn högre? Jag borde tänka på Mig, men istället var Hon ett substitut för min Mästare, något som alltid kom först. Sakta började det där ta slut. Min nya Mästare började fylla Hennes plats. Och Hon märkte det. Jag gick och satte mig bredvid henne, lät benen digla ner från bryggan. Vi liknade inte mer än människobarn tillssammans, knappast länge än 170 centimeter någon av oss. Vi hade de drag som bland människor anses vara prepubertala, och där satt vi i säkert fyra koftor var och dinglade med benen från en stelfrusen brygga i ett dött gammalt träsk. Krigstider stundade. Våra ögon var tomma. Vi var Drönare.
Men tankarna skingrades av en plötsligt intrusion i min aura. Hennes hand. Den sträckte sig efter min. Plötsligt satt vi inte bara där och dinglade med benen på en gammal stelfrusen brygga längre, vi satt där, höll hand och dinglade med benen på en gammal stelfrusen brygga. Hennes ögon var kastanjebruna och djupa, liksom mina, och säkra och trygga att se in i. Att totalt förlora sig själv i.
Plötsligt var det jag som befann mig i tårar. Jag kastade mig i hennes famn och grät störtfloder av de där fruktansvärda tårarna. Det var bara omständigheterna som tilltalade mina instinkter, mitt primitivaste plan, det visste jag redan då, men det var ändå djupt chockerande... men så frilösande. Jag snyftade mot henne länge och väl och jag kände hennes tårar droppa ner i mitt hår. Varma tårar, tröstande och tröstlösa. För oss fanns ingen tröst. Vi var Drönare. Det fanns ingen som förstod att vi behövde tröst. Ingen i den här världen. Jag kände att någon observerade oss på avstånd. Det var Han. Men Hon var allt jag behövde nu. Hon var allt jag behövde för alltid.
De var över oss i loppet av ett par sekunder. Jag märkte inte ens när de första kom, så förlorad i min sorg och min kärlek var Jag. De fanns runtomkring oss, dessa högar av kött och hår, med sina röda, onda ögon. Ulvgärdes nya krigsvarelse hade kommit, kommit för att förinta oss. Varför? Jag förstod inte. Varför skulle de anfalla oss, när vi var i sällskap med Honom? Men Han var mystiskt försvunnen. De kom närmare, och jag hur de andades tunga andetag, upphetsade inför jakten på mat. Mat, och inte drömmar. Det var deras instinkt, och de slogs för den. En instinkt som kom i direkt konflikt med min nu. Min instinkt att överleva.
En kastade sig över mig bakifrån. Jag tog tag i dess håriga ryggflata med min hand, men den var varm, ack så varm! Jag flämtade och släppte taget, och den bet mig hårt i axeln -mitt blod bokstavligen sprutade. Varelsen hade inga vassa tänder. Den hade inga tänder alls. Någonting varmt fanns inne i dess mun. Något obeskrivbart, varmt och förgörande, som hade penetrerat min axel och orsakat blödningen. Jag vrålade till och kastade mig undan, bara för att bli biten av en annan i bennet. Jag sjönk ner på knä, men lyckades sparka bort den närbelägna benbitaren. Hon var en bit bort, överfallen, misshandlad och blodig, men jag kunde inget göra för henne, jag var för svag.
Då vaknade något inom mig. Det fanns något hos dessa varelser som var fel, ack så fel. De kämpade för en mycket enkel instinkt: att bli mätta. Denna mycket enkla instinkt stod nu i konflikt med min instinkt: att överleva. Men det var fel! Den här varelsen hade inte rätt att inkräkta på mina drömmar bara för att den hade egna mål att eftersträva. Och då slog det mig.
Vi måste alla drömma, förnya våra mål och ideal. Vi måste alla kunna leva i ett flexibelt universum där alla våra själar kan få plats. Om vi inte drömmer blir vi rovdjur, ständigt på jakt efter mer och mer av det vi trodde var vårt mål. Vi måste utvecklas för att inte bli rovdjur. Och för att utvecklas måste vi drömma. Jag skrek högt, och började forma en dröm i min själ. Jag visste plötsligt exakt hur det skulle gå till (jag måste skydda Henne!) och jag visste exakt vad den skulle göra. Med ett andra vrål kände jag hur min själ lämnade min späda, blodiga kropp och flyga iväg som ett moln av eter. Etermolnet bytte form igen, och nu kunde tillochmed varelserna se att det var jag som kretsade på skyn ovan dem. Jag stannade upp och lyfte min arm varnande. De väste åt mig, andades rök mot mig, ur sina stora, infernaliska gap. Jag svepte ner mot en av dem med min arm och den flög således iväg en kort bit och bröt ryggraden då den träffade marken igen. De andra varelserna utbytte förtvivlade tjut och stön och flydde sedan in i skogen, på jakt efter annat byte, måhända. Jag pulveriserades och skönk tillbaks in i min egen kropp.
"Bra jobbat". Rösten kom bortifrån land, där Han stod lutad mot en stav. Han lyfte sakta vänster hand mot ansiktsmasken och tog av sig den. Bakom den oföränderliga trämasken fanns ett mycket välkänt ansikte. Han. Far.
"Far!", ropade jag helt spontant.
"Min son", replikerade han med sin vanliga röst och skrattade lite. "Min... son."
"Vad handlar det här om, Far? Kan du... förklara? Varför är du utklädd till Ulvgärdesmästare? Varför?"
"Utklädd?" Han höde på ögonbrynen och skakade på huvudet. "I sanning är jag en Ulvgärdemästare. Nidfjäll är inte mitt hem, utan snarare vill jag erkänna att det var jag som var dess bane."
Innan jag han avbryta fortsatte han, i samma rörelse som han spände av sig rocken och lät två enorma vingar breda ut sig bakom hans rygg, vingar värdiga en Mästare. "Ulvgärde Kloster är ett desperat tillhåll. De Gamla Mästarna där fruktar de kommande föränderliga tiderna mer än något annat. De har beordrat full upprustning och utveckling av vapen under de senaste åren, för de har kännt till sakernas tillstånd i drygt ett halvt sekel nu." Han gjorde här en konstnärlig paus och slängde ifrån sig masken. "De här stackars varelserna har inte en chans i strid som du säkert har förstått. Nej, Mog. Det var du som var Ulvgärdes vapen, enda från början. Vi kände till din födsel flera månvarv innan du föddes, och vi observerade de olika samhällena noga i flera dagar..."
Han kom närmare, men hans ansikte bar en exalterad mask som jag aldrig sett tidigare. Eller var det en mask? Nej, det var hans sanna jag som sken igenom, man kunde se hans ögon fyllda med mörk girighet, en brutal fascination över sakernas tillstånd. "...och det är otroligt, det du kan göra! VId Nidfjäll, jag hörde hur De Gamla Mästarna beskrev dina förmågor, men detta... detta..." Hon var orolig, det kunde man se på hennes ögon, men hon höll sig lugn, i bakgrunden. Blodd rann ner från Hennes hår, tvärs över näsryggen. Det var Henne jag ville skydda! "Detta är helt enkelt otroligt! Den makt du har, Mog... du kan bli ännu mäktigare! Ulvgärde kan hjälpa dig att locka fram dina förmågors potential! Möjligheten att tjäna dina Mästare kommer vara hittills oöverträffad! Förstår du magnituden av din förmåga, min Son? Förstår du att du kan vinna kriget åt Ulvgärde, och återställa freden i Världen?"
Jag drog efter andan och backade häftigt. Vem den här Ulvgärdesmästaren än var så var Han inte min Far. Inte nu längre. Men erbjudandet om att få tillfredsställa sina mästare kändes angeläget, och om det var sant det han sade... att kunna göra slut på alla krig. I sanning var min kraft sådan att jag med den kunde förhindra konflikt. I sanning var den formad av Drömmar, och i sanning var den given till mig för att förinta rovdjuren i Världen, inte varelserna. Bilden av stridsmaskinen dök upp i mitt huvud. Den enkla lösningen. Enkel, oskuldsfull förintelse. Här hade jag en lösning som kunde innebära slutet på rovdjuren som inte har något kvar att leva för förutom sin ensidiga jakt, slutet på parasiterna som parasiterar på andras drömmar, slutet på gamarna som festar på den dödes drömmar likt korpulenta akademiker som festar på förbjuden kunskap. Allt detta kunde försvinna för alltid, men till priset av vad...? Jag såg Hennes blick och Jag bestämde mig.
"Sen, då? Vad gör Ulvgärde när jag kommer dit? Sprättar upp mig och lägger mina magiska tarmar i någon sorts magisk låda, kopierar dem och använder dem för att skapa hundratusentals nya Mog, ytterligare en hel ras med bara en enskild dröm: att få förstöra andra varelser?"
"Lugna ner dig, Mog, du överreagerar. Sänk din röst." Han beföll nästan.
Jag tog ett djupt andetag. "Den här kylan... har nått ner till mitt instinktiva plan. Det innebär..." Ett leende bredde ut sig över mina läppar och jag plockade upp en kniv ur packningen. "...att jag är kapabel att göra vad som helst för att skydda Mig och Mina mästare."
"Jag är din Mästare."
"Du har inte varit min Mästare sedan Nidfjäll. Jag har ingen Mästare längre. Men Hon, här..." Jag pekade med det vassa bladet mot Henne, Hon som stod nära mig. "Är min Mästare och Slav. Vårt förhållande är fullkomligt, tillskillnad från det missanpassade fädersförhållande ni försöker ha med era tjänare. Ni är en svunnen ras, och er tid är förbi. Min tid... Våran tid... har just börjat."
Han såg på mig med en mörk blick och knöt sin högernäve runt staven. Ett tag stod vi bara där och såg in i varandras ögon; hans uråldriga och insiktsfulla, mina unga och upphhetsade. Sedan gick han, utan ett ord, vänta på klacken och vandrade ut i träsket. Jag betvivlar att han någonsin återvände till Ulvgärde för att berätta om sin förlust, men jag vet att när jag väl återvände dit, tio år senare, var klostret och samhället tillika i ruiner. Och kriget var redan över.
