Vad är det som krälar i dina sår?
Den iskalla vinden blåste starkt emot den svarta klippväggen, och med den föstes ett kortvarigt glitter av snökristaller upp i det iskalla gryningsljuset. Som små frusna älvor lekte de i ett ögonblick över de vita dynerna på denna glömda, uråldriga plats, och vinden fick berget att ge ifrån sej dova, kalla ylande ljud som fyllde den skumma gryningsluften. Om någon befunnit sej på den karga isplatån denna morgon hade de i vinden kunnat urskilja ytterligare ett ljud. Ett ljud som världen hade väntat på, och glömt, i tider för alltför länge sedan. Det lät som ljudet av små klockor som klämtade för vinden någonstans långt borta, nästan utanför hörhåll. En ny vindpust kom med ytterligare vinkristaller, och vinden dränkte det vackra, lugna ljudet för ett ögonblick. Kristallerna virvlade i en galen älvedans på den Vita platån, snabbare och snabbare. Ljudet kom tillbaka, och ett nytt ljud kunde höras i vindens väsande vrål. En flöjt. Vinden sjöng sina sånger högt och tydligt, slet och drog i berget, och steg snart till ett plågat vrål. Bergrunden skakade, och stenar började lossna vid dess topp. Det var som om Vintern själv hade valt platsen till sitt hem. Som om den använde all sin makt för att slita berget i stycken.
Sedan lade lugnet sej, och allt som var kvar var det avlägsna melodiska ljudet av de klämtade vindklockorna. Vinden var stilla, platån var ljus, och isristallerna singlade långsamt ned emot snön. Vindens hårda grepp var ett minne blott, och hade ersatts av stillhetens.
Denna kalla morgon, på Vita Platån, vaknade jag. Den glömda. Där jag legat i skydd för tid och harm, på platsen där jag låtit mej bragd av livet än en gång så som en gång tidigare, vaknade jag igen efter min långa, frunsa sömn.
Jag öppnade mina ögon, bakom min huva av fjäder- och pärlprytt vargskinn. Jag andades in, och kände hur den kalla luften, som med lätthet fått levande lungor att förfrysa, fyllde mitt ärrade, bara bröst. Jag kände hur hela mitt väsen återvände till mej med förnyad styrka. Ah, så mycket vackrare denna värld hade blivit! Jag kände doften av förändring i luften. Hjulen som jag sett snurras i rörelse för eoner sedan började nu äntligen spinna på sina sista varv. Jag såg ut över landet jag hade älskat och vårdat i två till synes oänldliga liv sedan dagen då jag fötts in bland människors skara. Dnalor verkade vid en första anblick ha skött mitt barn väl. Mina tvivel hade varit obefogade, Dnalor hade varit en god fövaltare av landet.
En tanke slog mej, och jag tittade ner på mina vita, kloförsedda händer. ”Människornas skara”, minsann. Min mänsklighet hade varit en boja för mitt sinne och mina krafter som jag inte ledsamt kastat av mej. Jag log. Jag kunde minnas min tid när jag bodde bland de första mänskliga varelserna i detta land. På den tid då vi kunde tala med djuren obehindrat, och lyssna på bergen. Vargstammen, hade vi kallat oss själva. Jag hade varit deras ledare. Deras ledstjärna på frusna nätter, och deras klippa på stormande hav. Människorna är skyldiga mig mycket, och ingen kan längre minnas mitt namn. Jag kallades Mask, född av min moder Nattsyrsa och son till min fader Gräsorm. Ack, vad världen hade varit ung då.
Jag fyllde min kalla hand med snö från marken där jag stod. Den smälte inte, utan höll sin form såsom den alltid varit. Jag smakade på den med spetsen på min tunga, och jag kunde förnimma förändringen. De ödödliga hade fallit. Som jag spått att de skulle göra.
På tiden då jag fortfarande varit dödlig hade jag vandrat länge i skogarna. Jag hade blivit förundrad över strykan bland andarna i världen, och svindlade när jag såg möjligheterna för den som kunde betvinga dessa andar, varav många senare reste sej att bli både gudar och demoner. Då träffade jag på ett folkslag, ganska likt mitt, men till synes ädlare och äldre. När jag varit barn hade fortfarande vissa av de då levande varit bland de första människorna som vaknat på vår jord. Dessa varelser var mycket äldre än så. De hade redan uppfört stora städer, men de hade ännu inte givits odödlighetens gåva. Ty detta var älvafolkets anfäder, innan de slö sej själva i skogarna.
Mitt sinne hade fyllts av avund när jag skådade de underverk de fört upp. Jag frågade dem om de var villiga att dela deras kunskap med mej, men de förbannade ävlorna nekade mej det. De ville inte dela sin visdom med mej. De sade att min önskan var av egosim och maktbegär. Aldrig skulle de bevilja en av min art vad jag bad om.
Hösten efter det blev min son, Sol, svårt sjuk. Trots att jag återigen bad älvafolket om hjälp förnekades den. Min son dog i svåra smärtor, och bara några veckor senare dog hans mor i sorg.
Ursinnig gick jag till älvafolket och frågade dem varför de inte gjort något åt den sjuke pojken, och deras svar hade varit; ”Ni och ert vargfolk är alltigenom falska.” hade de sagt. ”Ni är inte att lita på. Om vi gett er makten att bota er son, vad säger att ni inte brukat den makten emot oss?”
Vreden vällde upp inom mej. Den natten svor jag en ed, på min sons blod.
Jag svor att mitt folk en dag skulle innebära slutet för ävlafolket. Jag skrek ut över skogarna och vidderna att Vargstammen skulle lämna dessa förbannade stränder. För i en syn hade jag sett hur den växt sej stark på en annan strand. I synen hade jag sett hur en av dem återvänt, och hur denna man hade satt landet i flammor. Jag hade sett hur han fullbotat mitt verk. Så skulle det ske.
Jag övertygade min stam att följa min dröms vägar, och sände iväg dem. Själv stannade jag kvar, för att vakta...
Jag ryckte till, och förstod att jag hade förlorat mej själv i minnen. Jag skådade åter ut över världen. Vad mer fanns där att veta? Vilken sorts varelse var min förkämpe?
En vilde. Burdus. Makthungrig. Häftig i sinne och stark i barm. Jag skrattade. Arrogant är han även, minsann. Perfekt. Arroganta människor respekterar inget liv. De går frammåt, så starka i sin övertygelse och så hungriga efter vad de vill ha att hungern kväver all skräck och alla distraherande känslor. Deras hand tvekar aldrig, då de själva aldrig erkänner möjligheten att de skulle handla fel.
Då rynkade jag på näsan. I luften kunde jag känna den omisskännerliga doften av falskhet. Denna son av min Vargstam hade någonting över sig som inte stämde. Hans tal var fullt av tomt bravado. Han lade större vikt vid att folk skulle vara rädda för honom och darra när de hörde hans namn än vad som faktiskt var nödvändigt, eller bra för mina ändamål.
Men han har hjälp. Av vår käre Yassilus. Återigen bredde leednet ut sej över mina läppar. Jag fingrade lite på en ärrtatuering på min högra överarm som jag gjort en gång för länge sedan, under mitt andra liv, en vänskapssymbol emellan mej själv och ett nu dött havsfolk. Yassilus hade varit den som färgat det vilda havet svart när han rört sej nedåt djupet för första gången. Min allians hade den dagen upphört med det förlorade folket. Jag sörjde dem inte.
Jag hade sänt viskningar som en kommande här, som skulle hämnas Yassilus förkastelse från strädnerna. En hjälte av aldrig tidigare skådat slag. En människa!
Jag mindes hur älvafolken ändrat landet. Förändrat det från det paradis det varit till något på tok för varmt. Vintrarna var korta och ljumma, sommrarna ourhärdliga. Vargarna sökte sej till andra länder. De andar som stannade kvar var de som var älvafolkens husdjur. Oanvändbara. Jag förstod att min tid som förvaltare av skogen snart skulle vara hotad, om jag inte gjorde något. Jag var tvungen att finna en annan herde. Det var på det viset Dnalor kom till världen. Stora delar av den kraft som fanns i den gamla världen gick förlorad då. Genom en rit som nära nog krävde mitt eget liv på samma sätt som det förintade stora delar av de mäktigaste själarna i skogen drogs en gud ner på jorden. Detta hade varit Dnalor.
Återigen hade jag drivit iväg i mina tankar! Jag tittade nu emot den riktning där jag kunde ana Dnalor.
Såså, Fallne Vandrargud. Din roll är utspelad. Jag såg dej stiga till firmamentet och fick dej att falla ner igen, och trots att du har varit en god förvaltare av mitt barn, så är det nu dags att du lämnar vaggan och bereder rum. Du har försökt styra djuren istället för att leva med dem. Vissa av dem är väldigt, väldigt förbannade!
Vi kommer komma till dej, krälande i mörka vrår, bringa sjukdommar till de som blivit för lojala. Deras föda kommer självmant bli sjukt för att örgifta dina insektsätare, mina blodsbundna vänner bland försummade djur, gamarna, vildvargarna och ormarna, kommer välla över dej. Ditt herravälde över skogen är snart till ända, Fallne Vandrargud.
Från de frusna vidderna, på den glittrande Vita Platån, kunde man den morgonen höra ett ljud. Dovt, mullrande, vällde det igenom luften och jorden. Varje insekt, varje asätare och varje skadedjur stannade till för att lyssna på det. Det fanns få varelser gamla nog att urskilja vad det var.
Det var en hälsning;
Skuggornas herre är vaken.
Jag är Mask.
Han som vilat i glömskans djup.
Stamfadern.
Profeten.
Herden.
Jaktens timme är slagen. De sista minnena av älvafolket skall rensas från mitt land!
