Förrädarens första möte:
Jag reste på det sätt som bara jag kunde resa, från ett skägglavedraperi i en mörkermård till en vattenpuss i ett kargt bergsmassiv, vidare genom en trollportal dold i en stenformation över till en mossgrotta i en oanselig våtmark. Dessa var vimmelvägar som ingen vandrat på sedan den gamla tiden.
Under nätterna drömde jag febriga mardrömmar, de spådde om hinder på min resa och rev upp djupa sår i mitt inre:
Jag drömde om min systers begravning, hur ung hade jag inte varit då? Hur sargat blev inte mitt hjärta när jag hade förlorat min enda sanna kärlek? Jag drömde om min uppgörelse med mystikerna av orden Blod, om hur jag hade givit dem mitt folks magiska förmågor i utbyte mot att få återse min älskade syster vid liv igen. De hade lurat mig, de gjorde sig själva till magiker men gav ett "liv" åt min syster som jag aldrig ens hade önskat åt min värsta fiende. Ett liv av plåga, förryckelse och tomhet. Allt jag hade älskat hos henne var dött, och i hennes ådror pumpades nu istället blod så svart att det med tiden började förändra hennes hela kropp och anlete.
Jag drömde om hur jag hade försökt dräpa henne av barmhärtighet, men såg hur hon gled ur mitt grepp och istället kastade sig i det djupa vattnet utanför vårt gamla palats.
En gång i tiden hade hon inget hellre önskat än att få leva för evigt i mina armar, men mot slutet vägrade hon till och med att dö i dem. Jag fick inte ens den frid som det skulle ha inneburit att begrava henne, så mycket hatade hon mig till slut. Jag har planerat min hämnd mot dessa magiker av orden Blod ända sedan dess.
Slutligen drömde jag om hur jag nyligen hade fört mitt folk mot en säker död. Ett nödvändigt offer.
---
Tre drömmar, och när jag vaknade så fanns tre kajor på en gren ovanför mitt huvud. Trenne moln på skyn bortom dem. Jag förstod direkt att jag skulle få uppleva trenne möten på min resa innan jag kunde nå havets härskare, Yassilus.
Mitt första möte skedde i de gamla skogar där det ännu fanns alver. Jag undvek dem enkelt genom att fördunkla min uppenbarelse och genom att avleda deras uppmärksamhet med bländverk och sinnesförvrängningar, men kanske gick det för enkelt? Jag hade säkert börjat ta min överlägsenhet gentemot dessa småsinta varelser för given när jag en dag, promenerandes på en stig, plötsligt hörde en röst bakom mig:
"Vem är du, som gör dig så stort besvär för att vandra obemärkt genom skogen?"
På en stubbe bakom mig satt en man och stoppade sin pipa. Inte en vacker man, som jag, och inte heller såg han farlig ut i mina ögon, men jag kände mig ändå väldigt svag och utsatt i hans närhet. Jag hade inte sett honom, trots att han var fullt synlig, medan han kunde se mig, även då jag var dväljd av mina mest kraftfulla osynlighetsbesvärjelser.
Jag var för förbluffad för att kunna svara, så han presenterade sig själv istället:
"Jag är Arvidos, vandraren."
Mina älvasinnen slog bakut och en oroande känsla klämtade i mina öron. Först såg jag runtom honom en aura av rödaste rött, som sedan skiftade över till djupblå indigo och vidare till glansen av smörblommor. Förnimmelser av syrendoft växlade över till bittermandel, muskot och sedan kväljande sött som av hjortron. Mina älvasinnen kunde inte få något grepp om den här varelsen. Var han galen? Hans själ ändrade färg och natur för jämnan, hans sinnen verkade ständigt vara rastlösa, sökande och ständigt på jakt. Först trodde jag att han var vansinnig, men snart insåg jag att jag stod inför något helt annat, en sorts översinnlighet, vida överlägsen alla människors och även mina egna.
"Jag... jag är Rising, till hälften pyssling och till hälften älva, och precis som du är jag för tillfället en vandrare."
Han gav mig en beräknande blick och frågade sedan hövligt; "då kanske vi kunde göra sällskap en bit? Två vandrare kan tillsammans resa längre än var och en för sig."
Var det ett skämt? Det kändes som om han såg rakt igenom mig med sina klarsynta ögon. Förvirrad och tvekande så accepterade jag vandrarens förslag, och medan vi gick så samtalade vi om allt mellan himmel och jord. Denne vandrare verkade veta allt jag hade att säga innan jag sade det, men det märkliga var att han aldrig dömde mig, inte ens när jag började berätta om min syster och det jag gjort mot henne. Eller kände han något som han kunde hålla hemligt för mig?
Utan att tänka efter föreslog jag snart att vi skulle använda en av mina vimmelvägar, det stod ett ihåligt bokträd bortom ett krön som vi passerade. Vad höll jag på med? Avslöja våra tusenåriga hemligheter för en total främling?
Jag förklarade "det ser ut som en myrstack, men det är bara ett av våra trick. Sätter man foten igenom myrstacken här så kan man gå in i en ihålighet som inte syns på utsidan. Vi slipper flera dagars vandrande via den här genvägen!"
Hans svar förbryllade mig:
"Jag väljer inte min resväg för att slippa dagar av vandrande, utan för att få uppleva dem. Jag ser fram emot vad jag kan få komma att bevittna på den väg som du går miste om via din genväg."
Jag svarade honom inte då, men skulle senare förstå vad han hade menat när han sagt att vi tillsammans hade kunnat resa "längre än var och en för sig".
Denne Arvidos visste sådant som jag aldrig hade kunnat förstå, men jag tackade honom aldrig för tankarna han hade väckt inom mig. Våra vägar skiljdes åt, och jag önskade att jag aldrig någonsin skulle behöva se denne märklige och upphöjde vandrare som min fiende.