Nekromanti Låt oss skapa en värld!

[Quadrante]

smetat bläck vått av träck

Den unge vandraren vände på den unga kvinnokroppen.Tydligen hade hon varit på vandring mot stora vad, det är inte vist att vandra här i dessa oroliga trakter.Ynglingen lägger den sargade och rivna kroppen på en kulle, täcker den med stenar och ber en bön.Brevet och flöjten lägger han i sin rensel, han måste skynda vidare.Han för bud till en konung.
Redan hörs avlägset frustande, bestar ? vargryttare ?
Det är tid att begesig av.

 

[Rising]

En desperat förhandling

Jag hade inte förväntat mig att behöva köpslå med havsmonstret. Min kropp var kraftlös och jag ville inget hellre än att rusa bort från havet, bort från den här världen och in i mitt eget rike.

"Det är ni som sitter på trumfkorten i den här uppgörelsen, o store havsmonster. Ni skulle kunna tvinga mina hemligheter ur mig genom tortyr här och nu. Den ende som behöver en garanti, det är jag."

När jag förstod att jag just hade föreslagit för monstret att tortera mig så fyllde jag snabbt i:

"Jag har inget att förlora, ända sedan min älskade svaldes av havet så har jag inget haft att leva för, jag tar med mig mina hemligheter i graven om du skulle försöka lura mig, men jag ger dig mitt ord på att jag kommer hålla min del av avtalet om du ger mig vad jag vill ha."

Jag hoppades att havsmonstret inte skulle anmärka på att "mitt ord" inte var mer värt än vad mina droppar av svett och urin var i hans ocean.

Jag hade inte ork eller viljestyrka nog att förhandla med havsguden länge till. Skulle han döda mig? För ett kort ögonblick såg jag inför min inre syn hur jag skulle gå samma öde till mötes som min syster; slukade av havet.

Min röst hade förändrats. Jag hade slutat förhandla, det lät mer som om jag bönade om att få en ny chans.

"Jag begär ett eget folk. Åtskilda från dig. Viljelösa marionetter med okuvlig lojalitet till mig. Ett amfibiefolk, jag skall kunna spegla mitt vackra ansikte i deras glänsande fjäll. Jag har drömt om ett sådant folk i tusen år. Du måste föda ett sådant folk åt mig, det står i stjärnorna!"

 

[Krille]

Krigståg

"Konung? Vad är det här för häxkonst?" Den unge väpnaren darrade på rösten när han drog på pansarhandskarna på sin konungs hand.

Konungen knöt näven. "Ja, vad är det här för häxkonst?" sade han sakta och strök pojken över huvudet. "Junker, det finns frågor som inte de visaste har svar på. Men ett vet jag: jag är västmarking, och Västmarks seder och lagar gäller här. Detta är mitt hem, och vill man mig väl så kommer man som gäst, inte som tjuv i skuggorna."

"Hör du det, du tjuv i skuggan?" ropade konungen när han marscherade ut ur hallen mot sin stolta springare. "Om du vill vara min ovän, hota mig bara i mitt eget hem, och kräv av kungen av Västmark att kräla i stoftet som en träl!"

Kungen satt upp i sadeln på Vindhamne. "Farväl, junker. Jag rider i fält att möta Västmarks fiender. Låt det bli känt hos vem som än söker konungens vänskap att han finner den vid konungens sida på slagfältet, och ej längre i den hall där han och hans fäder fordom höll gille." Han vände sig mot hallens skuggor. "Och dig, Skuggmask, har jag detta svar att ge: mitt rike är mitt! Du skall icke hota dess konung i krigstid eller i fred och förbli hans vän! Din fiendskap med alverna är din allena, och inte Västmarks sak. Håll dig borta från striden, så skall Västmark inte göra dig något. Men om du i dårskap väljer att ställa dig på Vitulvs sida för att i ditt förblindande hat komma åt dina fiender så är alvernas fejd vår!"

Så red kung Krister Feaxhar av ätten Rävsvans ut ur Mirthanburg, åtföljd av sin här. Många goda män och kvinnor marscherade; där fanns Hreodwar och Hreowald, bröderna från norr. Där fanns Thengel den Tjocke, väldig och stridskunnig. Där fanns Tuva, kungens dotter, vild och vacker; Daran Drakdräpare, Eodred Bågskytt och många andra namnkunniga. Och de sjöng när de marscherade ut genom staden, och horn och trumpeter ljöd i hären.

Krigstid råder, onda dåd vankas,
Svärd skall svingas och spjut skakas.
Blodsband knytas broder till broder,
Vän är den som vän bistår.
Men en vet jag är fiende,
Det är den som fienden följer.
Till krig! Till krig! Hör hornet kalla!
Till slag! Till ära! Till krigs vi drar!

 

[Quadrante]

Re: Förtvivlad & naken...

Dvärgens vandring går mot det som borde varit öster, skuggorna står konstigt i dessa stigar och ljuset verkar annorlunda.Återigen ser han den där stubben, men han kan svära på att det är ett nytt ställe, dvärgar går inte vilse, och defenetivt inte i cirklar."det är mot dvärgars natur, de gör helt enkelt inte det!".

Svagt, ett ljud bortom stubben in i skogen.Ett svagt jämrande, dvärgen tar fram lilla hammaren och närmar sig.En naken yngling, tydligen svårt sargad av klor, varg..? Dvärgen tvekar, ynglingen är döende.Lika väl att förskona denne från mer lidande. [Smack]

hmn.. två brev, ett fint och ett med intorkat träck, märkligt.

 

[Krille]

Re: En överenskommelse

"Vi behöver färdas till Mirthanburg, och därifrån följa hären. Om Er rullande skans kan färdas så fort som jag såg den göra tidigare under längre tid så lär det inte dröja länge innan vi hinner ikapp hären. Du talar underligt, frände, om blyspottare och åskviggar, men är de som Ni beskriver så är de en välkommen syn i hären. Min konung kommer att uppskatta Er vänskap." Riddar Frede sträckte fram en vänskapens hand mot vidoniern.

 

[Ackerfors]

Du ska få ditt folk...

"Tortyr. Intressant att du sa det. Du har tur. En omildare varelse hade kunnat nog tagit ditt råd och torterat dig, men jag är inte sådan. Jag tror på dig och jag hoppas att vi står på samma sida när kriget väl kommer. Du ska få ditt folk. Om tre dagar har du dem här. Då jag inte återhämtat mig från tidigare förluster kan jag inte avvara fler än tusen personer av mitt folk. Nu hoppas jag bara för din skull att du håller din del av avtalet och lär resten av mitt folk dina hemligheter när du är klar med din del."

Jag insåg att det här kunde innebära slutet för mig, min civilsation och världen, men jag var tvungen att chansa. Hoppas mina aningar är förhastade...

 

[Mekanurg]

Re: Mot slagfältet

Jag grep riddarens utsträckta hand i ett manlig handslag. "Isto es ben, senior milite e companiero in armas, och låt oss alla sätta fart så att vi inte blir sena i denna farornas stund."

Jag svingade mig upp i styrhytten och lät flogistonmaskinen föra ut mer kraft till drivhjulen. Frustande och bolmande började stålvagnen rulla efter ryttaren.

 

[Quadrante]

En pärla i skogen

Bland askan och röken, djupt i den brunna mossan.
Blodsstank och vilddjursetter, döda ulvar och alver.
En liten röd pärla, sval, len ,skimmrande..

..en blodsdroppe från ett nyfött barn, den kommer att bli användbar.

Få se nu, ett sidenband, en förtvilad tår, oskuldens blod..
vad behöver jag mer.. hmn

En trasig gestalt i den analkande dimman, svårt att gå i askan bland rötter och kroppar...

 

[Sodivra]

Historien fortsätter.

Berättelserna kommer till mig, dom kommer verkligen till mig nu. Hela världen måste vara i rörelse.

Jag mötte två andra vandrare i skogen. Den korta hade en lång berättelse framför sig, mina minnastrådar virvlade upp fäste sig vid mängder av små fragment om vad som skulle kunna ske.. Vad kan han heta? Morg.. Mog.. Ja, det låter bekant. Mog heter han. Hans saga kommer att bli en storslagen en, eller åtminstone en speciell. Kanske får jag själv höra den någon dag - Jag hade inte tid att följa efter honom. Det fanns annat som drog i mig.

Och jag har mött ytterligare en vandrare, Rising. En sällsam varelse, och jag tror att våra vägar kommer korsas igen. Hans del i det som kommer hända är inte över än, hans roll i den här historien är långt från passerad.
Och nog lärde han sig något av vårt möte.. "Längre än var och en för sig".. Det var väl formulerat. Jag har anledning att känna mig nöjd när den eviga visdomens dimmor ligger lätta nog för att förmedla en insikt på rätt sätt.

Historien, ja.. Jag vet varför världen är i rörelse. Ett krig är i antågande, och världen andas häftigt inför förlösningen av kraft, stolthet, sorg och död. Många berättelser börjar röra sig, och vävs ihop till en saga om hela vår värld. Jag förstår att jag är här.

Jag vet också vad som drog mig hit. En liten stunds vandring från stubben som tjänar som min pall ligger en liten by. Jag ska besöka den. Jag vet inte vilket folk som lever här, men jag har redan studerat och språkat med några. En kvinna på promenad. En pojke som letade svamp. (OOC: Okej, fnöske då om det är vinter.. Vilken årstid är det egentligen? Max berättelse utspelar sig ju över flera månader, medans vissa verkar utspela sig under några dagar..)
Jag anar något. Den här byn är viktig. Ja, jag ska besöka den.. Så fort jag nedtecknat några av dessa berättelser i min bok.
Visserligen så får jag släppa upplevelser för att omfamna dom igen, men att läsa om dom kan göra det lättare. Andra kan också lära av mina upplevelser, och dessutom känns det rätt att skriva ner dom..

Plötsligt avbryter jag mitt skrivande. Dnalor har kallat. Jag ger mig av. Byn får vänta.

Rising berättade för mig om vimmelvägarna, och han visade en när vi passerade den. Nu hastar jag dit.
Jag må ha tillgång till en visdom som är bortom den vanliga människan, men praktiska kunskaper om vimmelvägsanvänding har jag inte. Nå, inte just nu iallafall.. Jag får bara hoppas att vimmelvägarna bär mig dit jag önskar. Vare sig dom gör det eller ej så känner jag att jag har gjort det rätta valet när jag rusar till myrstacken och sätter min fot på den.. Ja, historien fortsätter.

 

[Rising]

Ett avtal?

Värken i förrädarens huvud lindrades markant vid detta glada besked.

"Gott, du kommer inte att ångra detta avgörande val för ditt folks framtid!" ropade den forne härskaren. Han försökte spänna ett förtroendeingivande leende över sitt bleka, utmärglade ansikte, men det liknade snarare en hånfull grimas, som förstås medförde en motsatt effekt.

"Sänd tusen av dina yngsta och mest oerfarna fiskmän in i bukten utanför den sumpmark som vissa kallar Gryningsträsk. En av mina... assistenter... kommer märka deras närvaro och leda dem genom den enda av mina vimmelvägar som ligger under vatten.

Jag kommer att möta dem på andra sidan, långt österut, i en sjö som en gång för mycket länge sedan kallades för Skallhamra Grav. Idag är det nog inte många fler än du och jag som kommer ihåg den gamle hövdingen Skallhammar, men den gamle token valde onekligen en mycket avskild och stillsam plats att begravas på. Det skall bliva mitt nya rike.

Om jag ser dig eller Vitulvs män i närheten av detta hemliga rike så kommer jag tolka det som att du har lurat mig och ämnar invadera mig. Du får enbart skicka budbärare via min kontaktperson utanför Gryningsträsk, så att hon kan varna mig i förväg.

När den första av dina varelser har fött en son så skall jag lära den så många vimmelvägar som den kan få plats med i sitt fiskhuvud och sedan skicka den till dig. Så lovar jag att göra med alla söner som föds i mitt rike tills det att alla mina vimmelvägar delas av både mitt folk och ditt.

..och förresten, skicka inte några tjocka budbärare till min kontaktperson. De ser nämligen så... aptitliga... ut. Hon är lite lynnig, och jag vill ogärna att hennes oberäknerlighet ska ligga i vägen för vår relation."

Nu flinade förrädaren på det där obehagliga sättet igen.

"Vad säger du?" väste han fram, och höll som en symbolisk gest fram sin knotiga näve som om han förväntade sig att de båda skulle skaka hand för att sluta avtalet.

 

[Man Mountainman]

Re: Krigståg

Dnalor slickade sina sår i sitt fäste när höken återvände för att rapportera det den hade sett.

"Nåja, det var ju för väl, i alla fall", sade han.

Han vände sig sedan till sin bundsförvant, Lord Renisis.

"Min vän, kung Vitulv har gott om fiender som det är. Med dessa kan vi göra upp sedan. Som det är nu bör vi rikta våra blickar mot det omedelbara hotet i våra skogar, Mask den uråldrige. Samla dina trupper, furste. Vi drar i krig".

 

[Morgoth]

Vitulvs nya allians (Djävulens kontrakt)

Vitulv får en oväntad besökare:

"Ah, oroa dig inte, min vän. Jag är inte beväpnad. Å det motsatta, jag är här som diplomat och fredsmäklare å min och mina kollegors vägnar. Jag är övertygad om att vi kan komma överrens, gode Ulv, om du enbart är redo att godkänna ett ursprungligt krav: jag har aldrig varit här. Våran relation måste hållas mycket diskret, så förtälj ej om min midnattsvisit för ens dina närmaste män. Är vi överrens?

Gott. Jag ser att du är redo att förhandla. Jag kommer från ett samhälle i norr, Ulvgärde, och jag tillhör ett uråldrigt folkslag som har bott här på kontinenten sedan den höjdes ur det vildsinta havet av självaste Yassilus. Bortom Gryningsträsk, bortom Ottern ligger våra ägor. Vi är observanter i denna konflikt, men vi är minst lika villiga att överleva den som grannlandet. Vi ser stor styrka i dig, Vitulv, men det finns större styrkor där ute - maskinerna, som förintar allt kött i sin väg, bränner skogar och trampar sönder skördar; nordalverna som med trollkonst och gilleskrigare ämnar kämpa för sin futila rätt till världen; för att inte nämna det som rör sig direkt inpå, de som alltid är ett steg bakom dig, flåsar dig i nacken och kan få den minsta gnagare att agera illsinnigt - och vi är här för att hjälpa dig att överkomma dem. Vi har valt dig, eftersom att du trots omständigheterna är en stark man som leder ett modigt folk, då de andra är veklingar bakom trånga fasader. Vi har avgjort att du är Mästaren i den här konflikten, och de andra är starka kullar av Slavar.

Vi kan hjälpa dig. Vi har genom årtusendena, årmiljonerna frambringat mirakulös teknologi för genetisk manipulation och psykokinesi. Vi, Ulvgärdesgillet, är och kommer alltid att vara de ultimata Mästarna i den här Världen, och vi erbjuder dig härmed en plats i våra led, och med det, möjlighet att... ska vi säga... förbättra ditt folk. Vi kan erbjuda dig bioelektroniska krigsmaskiner, genetiskt framavlat infanteri och specialtrupper med psykokinetiska förmågor. Och allt som krävs är att du skriver under här. Faktiskt. Inga hakar, inga speciella omständigheter. Det är bara att tacka ja till erbjudandet, så räknar vi dig som en Mästare av den här Världen, en rättfärdig kämpe med ödet i sina händer.

Ja, Vitulv, vi är redo att ta in dig i våra led. Men det kommer ju givetvis att krävas vissa... genetiska modifikationer.

Nå, vad säger du?"

 

[Man Mountainman]

Kommentatorn talar (del 3)

Andor och kung Krister är inte lite nöjda över den mekaniska best som nu tågar i deras armé. Vad ska de säga när de stöter på troborgerna från Utopia? Jag vet åtminstone en mekanurg som kommer att sätta téet i halsen.

 

[Rising]

Fannifax's berättelse:

Jag minns blomsterängen. Jag minns hur jag kysste min härskares fötter och uttalade en trollformel för att väcka honom ur hans tusenåriga sömn. Jag minns hur behagfullt och rogivande det var att agera med en vilja som inte helt och fullt var min egen, och jag minns hur auran kring den uppvaknade härskaren förändrades och sprakade av liv.

Och jag minns hur han reste sig upp och satte sina tänder i min nacke.

---

Ja. Jag hade aldrig kunnat ana det, men den sovande härskarens ögon brann likt hatiska bålverk och han började suga ur mitt blod för att sedan ersätta det med något surt och beskt, svart som bläck. Min vän, Simmi, hade svimmat av denna ogudaktiga syn, och jag önskar att jag också kunde ha bringats ur medvetande, för vad som sedan hände gick bortom all sans och förnuft.

Jag förändrades. Genom hela mitt väsen ångade en tung doft av algblomning, kokande tång och gammal död. Lik som legat och ruttnat i djupa saltvatten tills deras hudar börjat flagna som blött papper.

Jag, Fannifax, hade en gång varit en av de allra vackraste ur mitt folk. Mina gröna ögon och mitt röda hårsvall hade givit mig många beundrare och jag hade haft många älskare. Ingen av dem hade dock åtrått mig så hungrigt eller lika passionerat som min härskare gjorde nu, men när hans kyss var över så hade fula fjäll bildats på mina armar, och mitt hår hängde ner över mina axlar som vått sjögräs. Jag hade fortfarande röda lockar, men det var enda sättet jag fortfarande kunde känna igen mig själv. Vad för ett okristligt havstroll hade jag egentligen förvandlats till?

Rising gav mig en blick som var till hälften full av skuld, och till hälften någon sorts primitiv, instinktiv sexuell njutning över hur min uppenbarelse väckte urgamla drifter i hans sinne. I hans ögon kunde jag spegla mig och få blicka in i mina egna glansiga fiskögon. Jag konstaterade att de var helt uttryckslösa och oförmögna att visa den sorg och lidelse jag kände inom mig.

"Varför?" frågade jag, min röst var bubblande och jag ryggade tillbaka inför min egen ohyggliga saltvattensandedräkt.

"Fannifax, du måste bege dig iväg innan fler av din sort kommer. De får inte se dig så här, mina planer tillåter inte det."

"Var skall jag ta vägen?" kraxade jag förfärat. Min röst var förfärlig, hes och raspig som en krokodils.

"Bädden som jag har legat på i alla dessa år är i själva verket vår allra hemligaste vimmelväg. Jag har legat på den som ett lock för att hålla den hemlig in i det allra sista. Inte tror du väl att jag skulle tillåta mig försättas i sömn av ett så odugligt folk som ert, om jag inte i själva verket hade velat sova i tusen år? Kryp ner här, sköna Fannifax, och finn dig själv hamna i det träsk som framöver skall bliva ditt hem. Sjunk ned i det mörka vattnet tills du hittar en sarkofag i botten. Du kommer inte orka lyfta upp locket själv, men knacka på locket tills du hör någon där inne knacka tillbaka, och sedan kommer ni, tillsammans, kunna öppna sarkofagen. Det är vad jag önskar av dig, sköna Fannifax."

Mina fjäll hade börjat torka i solen och jag skakade ihopkurad vid min härskare. Det var en förfärlig uppgift jag hade framför mig.

"Vad... vad... vad är det för något... fasansfullt odjur du önskar att jag ska släppa ut ur sarkofagen?!"

"Prata inte så om henne, det är min mor".

---

 

[Lord Renisis]

Det är Dags.

Du har rätt Dnalor.Mask ska öndska att han aldrig blivit född och han kommer att längta till helvetets eldar innan jag är klar med det slöddret.

Det är dags.
Kriget mot Vitulv har äntligen kommit på allvar.
Vindens ovädrets kraft ska sluka honom och vi ska hedra våra fäders allians.
Lord Renisis gick till sina truppers officerare och sade.
Till vapen,till ära,till heder,till död
Dom upprepade detta.
Lord Renisis och skrek ut det till armeen.
Snart ekade det över allt i Dnalors skogar.
-"TILL VAPEN,TILL ÄRA,TILL HEDER,TILL DÖD"

Kriget mot Mask stundade.

 

[Morgoth]

Vitnose möter två resande (Världsliga ting)

Vi klarade allt nu, det hade de senaste veckornas resor tydligt visat. Hon och Jag -Leah och Mog- hade vandrat tvärs över kontinenten, från Nidfjäll och Gryningsträsk i norr, ner genom de för mig välkända Sydslätterna och Strypsund där jag föddes, beläget mellan Fogges länder och kontinenten bortom Galgforsa, där västmarkingarna sades dvälja i en osäker passivitet, men det var även gamla nyheter; och slutligen tillbaks in i skogarna mellan Hjolpatrund och Zirdanum, allt för att komma så långt bort från de fruktansvärda Ulvgärdesmästarna som bara möjligt. Det var februari månad, och jag hade nu lyckats se mycket av världen och räknat ut mycket av vad som pågick. I väst fanns det ett fredens land, en undanflykt... Maelgia. Någon vacker dag skulle jag resa dit med Henne för att leva undan våldet som härskade, långt bort från Ulvgärdesmästare och vargman tillika.

Men min uppgift i den här världen var inte fullbordad ännu, och i denna stund reste jag mot Fjätterskog, mitt ursprungliga mål, för att frigöra drönarna där och lära dem att leva utan Mästare. Det skulle inte bli ett enkelt värv utan i sanning en tung börda, men alltjämt var det en tung börda jag valt att bära den där januarikvällen i Gryningsträsk då jag i vrångmod fördrev mannen som jag alltid betraktat som min Far för tid och evighet, och alltjämt var det inget enkelt värv att återställa freden och harmonin till en värld så kraftigt skakad av mänskligt och omänskligt oförstående i sekel att allt som krävdes för att bägaren skulle rinna över var ankomsten av ett barbarfolk. Jag hade fastslagit detta. Kriget hade kommit i vilket fall som helst och jag skulle komma att bli dess epicentrum.

Resan genom skogen gick i raskt tempo och vi vilade så sällan vi kunde -vi visste, trots allt, att båd vargman och Ulvgärdemästare kunde ha nått Fjätterskog i god tid för dess eventuella förstörelse, och om vi inte skyndade oss kunde denna "goda tid" komma att inträffa innan vår ankomst. Vi ville inte att vår lättja skulle vara anledningen till en sådan tragedi, så vi pressade på genom natt och dag, en resa som satte tydliga märken på våra ansikten, men som inte påverkade våra drönarfasader. Vi hade lärt oss att bli mer personliga. På detta vis var det lättare att hantera förlutster och faror, lättare att se logiskt på situationer som vi normalt hade reagerat primitivt och instinktivt på. Vi lurade med andra ord våra egna psyken, utnyttjade en kryphål Mästarna inte hade brytt sig om att fylla i. På den fjärde dagens hård resa genom skogen mötte vi grävlingsmannen som kallade sig för Vitnose.

Min ursprungliga reaktion var att slänga mig i diket, men den strutsridande däggdjurshumanoiden vinkade vänligt mot oss -han hade redan skymtat oss- och lyckades få sin struts att stanna. Det var mörkt. Det regnade. Jag tryckte Henne tätt intill mig, ty trots att jag visste att det inte rådde någon direkt livsfara så var denna kunskap begränsad till ett logiskt plan - mitt instinktiva plan gjorde sig påmindt, och jag samlade styrka för att kontrollera det. Grävlingen klev ner från den sällsamma varelsens rygg och traskade fram mot oss, hans nos vit som grädde i natten, och hans händer ivrigt viftandes för att få oss att förstå att han var vår vän. Således kunde jag för första gången under mötet andas ut och ta ett kliv undan Henne. Jag var fortfarande passiv, dock, för vad jag visste kunde han mycket väl vara en av Ulvgärdesvarelserna, här för att förinta mig, eller än värre, föra mig till Ulvgärde.

"Är du från Ulvgärde?", vrålade jag genom natten. "Är du här för att döda mig!? Kom igen, ut med det! Säg som det är, för en gångs skull!"

Grävlingens ögon smalnade. "Ulvgärde? Vad vet du om Ulvgärde!?"

Tystnaden härskade i flera minuter.

 

[Ackerfors]

Re: Ett avtal?

"Vilka tusen det blir, bestämmer jag. I övrigt kan jag gå med på dina 'krav'."

Det här slutar aldrig väl, tänkte jag och sträckte fram min gigantiska näve.

"Mitt, eller jag kanske borde säga ditt, folk är vid Gryningsträsk om tre dagar."

Mötet avslutades och jag for ner till huvudstaden, Aquactica, i mitt rike. En plan behövdes, en plan som kunde förstöra Risings projekt och ändå låta mig få tillgång till hans krafter. Vad skulle kunna hjälpa mig?

Jag sorterade ut en skara på tusen män, kvinnor och barn. Bland dessa fanns min trogna vän och spejare Agon. Han skulle hjälpa mig att erövra Skallhamra Grav. Alla av mitt folk fick i order att snappa upp så mycket som möjligt om Rising och hans planer, men Agon fick ett speciellt uppdrag...

Tre dagar senare stod tusen man utanför Gryningsträsk...

 

[Troberg]

Hemkomsten

Jag återkommer till mitt rike för att mötas av resultatet av mina arbetares vedermödor, de mäktigaste krigare världen skådat, tvillingarna Krigståg och Segertåg.

Jag låter mitt medvetande spridas ut i mina arbetare och krigare, känner deras styrka, deras beslutsamhet och deras lojalitet.

Jag kan unna mig att för en kort stund falla tillbaka in i drömmen, vaggad av hammarnas sång och ugnarnas sken. Kriget kommer, men inte idag.

Jag är redo.

 

[Storuggla]

Re: Vitnose möter två resande (Världsliga ting)

Vitnose iaktog de två pälslösa i tystnad. De hade nämnt Ulvgärde, vilket förvånat honom. Han hade inte vetat att fler kände till det namnet och nu var han osäker. Hans tass kramade yxan i hans bälte försiktigt innan han skrattade till och slog ut med händerna från bältet för att visa att han inte tänkte anfalla just nu i alla fall.
"Ulvgärde?" sa han med ett leende i sitt ludna anlete, "Nej du ungtupp, jag är inte därifrån och jag har inga planer på att döda varken dig eller din väninna. Men jag undrar, vilka är ni som gömmer i er i dikeskanten i detta väder när hederligt folk kurar i sina stugor och hyddor?"

 

[Rising]

Kontaktpersonen...

Jag var en av dem som valdes att ingå i den här "Risings" nya folk. Ett hederslöst uppdrag, några av oss undrade skeptiskt om hans påstådda "hemliga transportleder" verkligen kunde vara värda besväret.

Vattnet utanför Gryningsträsk var grumligt, syrefattigt och surt. Vad var det för kontaktperson vi skulle möta? Vad för en sorts varelse, förutom oss, kunde leva i dessa vatten? Vi simmade allt längre in i den gulgröna undervattensdimman, och hade precis börjat tro att vi kanske var på väg att luras in i en fälla, när så plötsligt ett gurglande ljud hördes ur träskets djup.

Vi förnam en stor varelse, nästan tre gånger så stor som en människa, som rörde sig mot oss ur djupet. Våra känsliga undervattenssinnen reagerade direkt: Hur simmade den här varelsen egentligen? Ryckiga rörelser, klumpigt och osofistikerat. Så här rörde sig inte riktiga vattenvarelser. Någon bakom mig började till och med hosta ut ett kraxande skratt.

Snart kunde vi se varelsen framför oss, först som en skugggestalt och sedan allt mer tydligt. Knotig, senig, benig, två lysande ögon på brett avstånd från varandra på hennes grovhuggna anlete. Långt, tjockt hår i grova hårtestar virvlade runt hennes fjälliga ansikte som trasslig tång eller sjögräs. Kroknäst. Bredkäftad. Vad var det här för sjöhäxa? Vi hade aldrig sett något liknande i våra vatten. Hon var otymplig, slö och groteskt felproportionerad. Som en hånfull karikatyr på oss vattenvarelser. Inte ens i tidernas begynnelse hade vi någonsin sett så primitiva ut som hon gjorde. Kunde hon vara en vattenvarelse från en helt annan värld?

Ur hennes käkar hängde köttslamsor som färgade vattnet runt hennes ansikte svart och strimmigt. I hennes nävar höll hon krampaktigt tag i ett huvud från en annan havsvarelse, en reptilflicka med skräckslagen uppsyn. Ur denna stackares strupe rann små rännilar av svart, tjockt blod ut i vattnet omkring oss, och från hennes skalle hängde långa, stripiga hårtestar ut åt alla håll som sjögräs, vajandes av och an i undervattensströmmarna.

Rött hår.

---

Den stora sjöhäxan riktade förvirrade blickar ut över oss, som om hon aldrig sett varelser som oss förut.

"Jahg... Friih-dah ... Gh-rööhn - f - ffffh...- ffiingh-err..." gurglade hon, och formade varje enskilt ljud genom att förvrida hennes vanställda ansikte i en fullkomligt hysterisk grimas.

Skrattretande. Ett hån mot alla havslevande varelser.

Hon ledde oss vidare in i dunklet och sjönk ned mot botten. Vattnet var klarare här, om än mörkare. Runtom oss såg vi sjöborrar, och undrade vad det var som denna fröken Grönfinger egentligen ville visa oss. Hon såg sig omkring, och verkade välja en plats med yttersta noggrannhet att ställa sig på. Sedan vinkade hon åt oss att komma fram till henne.

Och vi förbluffades.

Om man väl stod på exakt rätt plats och tittade ut över havslandskapet så var plötsligt inte sjöborrarna längre placerade hur som helst över bottnen, utan bildade istället ett perfekt symmetriskt mönster; en cirkel innesluten i en sjuspetsad stjärna. Hon tog ett steg framåt in i mönstret och försvann.

Makalöst, hur hade en sådan här portal kunnat hållas hemlig för oss?

---

Rising mötte oss på andra sidan, på en liten grusig ö som låg mitt i den oanseliga sjö som han gjort till sitt rike. Hälften pyssling och hälften älva påstod han sig vara, men i våra ögon liknade han mer en alv eller kanske en imp. Han var barnsligt förtjust över att ha ett eget folk att härska över, men hans ledaregenskaper var i det närmaste obefintliga.

Han bodde i en gravkummel som något primitivt folk hade rest åt en rövare som låg begravd på ön. Fnys. Rising visade upp en total respektlöshet för de dödas frid. Det visade sig snart bara vara en av många karaktärsbrister som denne "härskare" led av. Det allra obehagligaste med honom var kanske blickarna han riktade mot våra honor. Vad för sorts sjuka begär drev egentligen denna veka narr som låtsades vara härskare? De närmaste dagarna var olidliga.

Vi sattes att bygga försvarsanrättningar, hemliga gömmor och lönngångar, och det dröjde innan han skulle börja undervisa oss om sina hemliga färdleder. Likväl lärde vi oss saker. Rising var slarvig och när han försvann ut ur riket på ärenden i andra delar av världen så kunde vi observera honom och börja göra kvalificerade gissningar om var de närmaste vimmelvägarna kunde ligga någonstans.