Nekromanti Låt oss skapa en värld!
- Thread starter Vitulv
- Start date
Quadrante
Grisbonde
EN RÖD PORTMONÄ
Dvärgen finner..
En pärla formad som en tår - hal, kall och frusen.
En liten röd pärla, sval, len , skimmrande.
Ett sidenband mjukt och lent.
Ett fiskfjäll, vit blank som en spegel, stor som en öppen hand.
En gul kristall, hård ,vass med en doft av etter.
En skör vinge, som av silver.
Dvärgen finner..
En pärla formad som en tår - hal, kall och frusen.
En liten röd pärla, sval, len , skimmrande.
Ett sidenband mjukt och lent.
Ett fiskfjäll, vit blank som en spegel, stor som en öppen hand.
En gul kristall, hård ,vass med en doft av etter.
En skör vinge, som av silver.
Rickard
Urverk speldesign
En bön till det förflutna
Snötäckta vidder. I luften en örn vars nyfikenhet dras åt en varelse som står mitt på en kulle. Inga fotspår avslöjade från vilket håll varelsen har kommit. Örnen cirklade runt varelsen och undrade vad som hända skulle.
Han mindes leende hur "sveket" hade återspeglat uppröran och förtvivlan från den unge mannens ansikte när han kom på hur han hade utnyttjats, manipulerats och förändrats av vad han tyckte sig vara den högre kraften. "Nu var han kraften. Haha! Han försökte fly. Fly undan sin verklighet, dra sig undan oss som en vedergällning för allt vi har gjort mot honom och hans likar. Det han inte insåg var att han gjorde det som krävdes. Det självmedvetande han fick för att kunna göra så. Jag vet, hoppas, önskar att det inte ställer till mer förtret än det är till godo att släppa iväg denna kraft. Trots denna chansning han är enbart ett medel för att lugna världen och stilla den till ro. Ett vapen mot..."
En smärtsam förtvivlan likt en kräkning vällde upp i hans kropp. Han mindes natten på sin resa söderut med sitt folk. De metalliska monstren som kom upp ur marken, överraskade alla sovande. Kaoset, skriken, elden, röken, män som slogs, män som tillintetgjordes, kvinnor och barn som slets i stycken, tjuten från monstren, avskyvärda, skärande oljud, männens vapen som inte bet på dem. Känslan av olusta grep tag om mannen, fick honom att böja sig till hälften. "Mitt förräderi." En klump i halsen bildades men än värre var stenen i bröstet som funnits där sedan den ödesdigra natten. Ensam kvar, blod på marken, på honom. Han förrådde sitt gamla folk, i hat. Berättade om de Äldstes tillhåll - stenstaden. " 'Jag har mist allt och likaså ska de göra. De ska få uppleva att inget kan avhjälpas med passivitet. Låt se hur bra de klarar sig mot dessa.' Irrationella tankar då i mitt sinne. Men nu, ånger. De omvälvande känslor jag hade dagarna därpå. Hur jag kom undan från mitt folks banemän har jag ingen aning om. Nåd verkade tydligen inget monstren visste fanns. En litet hopp eller stolthet, någonstans långt inom mig, hade jag ändå över att de aldrig skulle kunna finna stenstaden."
"När jag träffade Rådsäldsten månader därefter, efter förödelsen som fick mitt forna folk att splittras ut över de små samhällen som vi än gång hade byggt upp, för mål som kunde komma i framtiden, förtalte han mycket för mig. Jag å min sida återgäldade det inte i min tur med mina ord. Han gick likt en sömngångare utan något särskilt mål än att förverkliga de gamla uttänkta. Han bad till Himlen och Berget men det hela hade ingen påtaglig verkan då Havet saknades. Jag har funderat på huruvida jag söka hjälp av varelserna nedomjord, men de alla ter sig avvaktande. För mig vore det dödsdömt att irrfärdas i underjordens alla skrymslen och vrår utan den rätta kunskap som krävs. Jag har funderar över om inte passivitet var det enda rätta, nu när jag upplevt och orsakat mitt folks splittring."
"Jag ska förbli namnlös. Skammen får mig till det. Vad ska det bli av mig? Ska jag bli en ensam vandrare likt Arvidos?" Han tänkte med ett svagt leende tillbaka på mötet den hösten med den mannen, de historier han bar på och samtidigt fick från Hans sällskap. "Hur skulle den mannen tillhandahålla skrifterna om han hade fått tillgång till Nidfjälls, en gång i tiden, nästintill outsinliga bibliotek? Hur skulle all den samlade kunskap kunna bli slukad av en enda varelse? Nu är det för sent för att det ska kunna inträffa." En sorg tog plats i hans bröst. "Vad ska jag ta mig till?" Han blickade frågande ut mot söder, vände sig och såg ut mot ost, sedan nord och slutligen väst. Han tittade upp mot örnen cirklandes högt ovanför skrikandes "VAR SKA JAG STYRA MIN KOS!?". Han sänkte vemodigt sakta sitt huvud, lyssnandes till sitt falnande tjut. En tanke slog honom. Han bestämde sig slutligen, och gick...
<CENTER><TABLE><TR><td>Betraktar min kropp, ser ärren och minnena kommer fram.
Betraktar mina minnen och de mentala ärren kommer fram.</TD></TR></TABLE>
Snötäckta vidder. I luften en örn vars nyfikenhet dras åt en varelse som står mitt på en kulle. Inga fotspår avslöjade från vilket håll varelsen har kommit. Örnen cirklade runt varelsen och undrade vad som hända skulle.
Han mindes leende hur "sveket" hade återspeglat uppröran och förtvivlan från den unge mannens ansikte när han kom på hur han hade utnyttjats, manipulerats och förändrats av vad han tyckte sig vara den högre kraften. "Nu var han kraften. Haha! Han försökte fly. Fly undan sin verklighet, dra sig undan oss som en vedergällning för allt vi har gjort mot honom och hans likar. Det han inte insåg var att han gjorde det som krävdes. Det självmedvetande han fick för att kunna göra så. Jag vet, hoppas, önskar att det inte ställer till mer förtret än det är till godo att släppa iväg denna kraft. Trots denna chansning han är enbart ett medel för att lugna världen och stilla den till ro. Ett vapen mot..."
En smärtsam förtvivlan likt en kräkning vällde upp i hans kropp. Han mindes natten på sin resa söderut med sitt folk. De metalliska monstren som kom upp ur marken, överraskade alla sovande. Kaoset, skriken, elden, röken, män som slogs, män som tillintetgjordes, kvinnor och barn som slets i stycken, tjuten från monstren, avskyvärda, skärande oljud, männens vapen som inte bet på dem. Känslan av olusta grep tag om mannen, fick honom att böja sig till hälften. "Mitt förräderi." En klump i halsen bildades men än värre var stenen i bröstet som funnits där sedan den ödesdigra natten. Ensam kvar, blod på marken, på honom. Han förrådde sitt gamla folk, i hat. Berättade om de Äldstes tillhåll - stenstaden. " 'Jag har mist allt och likaså ska de göra. De ska få uppleva att inget kan avhjälpas med passivitet. Låt se hur bra de klarar sig mot dessa.' Irrationella tankar då i mitt sinne. Men nu, ånger. De omvälvande känslor jag hade dagarna därpå. Hur jag kom undan från mitt folks banemän har jag ingen aning om. Nåd verkade tydligen inget monstren visste fanns. En litet hopp eller stolthet, någonstans långt inom mig, hade jag ändå över att de aldrig skulle kunna finna stenstaden."
"När jag träffade Rådsäldsten månader därefter, efter förödelsen som fick mitt forna folk att splittras ut över de små samhällen som vi än gång hade byggt upp, för mål som kunde komma i framtiden, förtalte han mycket för mig. Jag å min sida återgäldade det inte i min tur med mina ord. Han gick likt en sömngångare utan något särskilt mål än att förverkliga de gamla uttänkta. Han bad till Himlen och Berget men det hela hade ingen påtaglig verkan då Havet saknades. Jag har funderat på huruvida jag söka hjälp av varelserna nedomjord, men de alla ter sig avvaktande. För mig vore det dödsdömt att irrfärdas i underjordens alla skrymslen och vrår utan den rätta kunskap som krävs. Jag har funderar över om inte passivitet var det enda rätta, nu när jag upplevt och orsakat mitt folks splittring."
"Jag ska förbli namnlös. Skammen får mig till det. Vad ska det bli av mig? Ska jag bli en ensam vandrare likt Arvidos?" Han tänkte med ett svagt leende tillbaka på mötet den hösten med den mannen, de historier han bar på och samtidigt fick från Hans sällskap. "Hur skulle den mannen tillhandahålla skrifterna om han hade fått tillgång till Nidfjälls, en gång i tiden, nästintill outsinliga bibliotek? Hur skulle all den samlade kunskap kunna bli slukad av en enda varelse? Nu är det för sent för att det ska kunna inträffa." En sorg tog plats i hans bröst. "Vad ska jag ta mig till?" Han blickade frågande ut mot söder, vände sig och såg ut mot ost, sedan nord och slutligen väst. Han tittade upp mot örnen cirklandes högt ovanför skrikandes "VAR SKA JAG STYRA MIN KOS!?". Han sänkte vemodigt sakta sitt huvud, lyssnandes till sitt falnande tjut. En tanke slog honom. Han bestämde sig slutligen, och gick...
<CENTER><TABLE><TR><td>Betraktar min kropp, ser ärren och minnena kommer fram.
Betraktar mina minnen och de mentala ärren kommer fram.</TD></TR></TABLE>
Lambendil_UBBT
Warrior
Re: I skogens djup
Återigen skär något genom Razariels själ. Denna gång varken sorg eller smärta, utan hat.
Någon har väckt en kraftfull ondska i skogens djup. Ett hat så starkt att det kan förtära även kärleken. Med oro i blicken såg Razariel mot skogen och undrade om skogens furstling Dnalor vaknat ur sin slummer och väckt De Tretton. Ondskefulla demoner ur sagornas mardrömsvärld.
(OCC: Tänk på att detta är sett ur Razariels perspektiv. Hon vet inte vilket syfte de har...)
Återigen skär något genom Razariels själ. Denna gång varken sorg eller smärta, utan hat.
Någon har väckt en kraftfull ondska i skogens djup. Ett hat så starkt att det kan förtära även kärleken. Med oro i blicken såg Razariel mot skogen och undrade om skogens furstling Dnalor vaknat ur sin slummer och väckt De Tretton. Ondskefulla demoner ur sagornas mardrömsvärld.
(OCC: Tänk på att detta är sett ur Razariels perspektiv. Hon vet inte vilket syfte de har...)
Lambendil_UBBT
Warrior
Förvirring och hopplöshet
Razariel når ett töcken av förvirring och hopplöshet, en uppgivenhet som svävar likt dimma i själalandet.
Hon kan inte finna Honom, hur mycket hon än försöker. Hon skriker och ropar efter hjälp, om visshet, om kärlek. Bara något... Men utan att finna något svar, utan att VETA att hennes röst blev hörd, far hon tillbaka medan hon fortfarande kan.
Tillbaka till konungen...
Razariel når ett töcken av förvirring och hopplöshet, en uppgivenhet som svävar likt dimma i själalandet.
Hon kan inte finna Honom, hur mycket hon än försöker. Hon skriker och ropar efter hjälp, om visshet, om kärlek. Bara något... Men utan att finna något svar, utan att VETA att hennes röst blev hörd, far hon tillbaka medan hon fortfarande kan.
Tillbaka till konungen...
Silvervarg
Warrior
- Joined
- 20 Jul 2003
- Messages
- 346
Re: Någon är där...
I huvet på silvervarg: Jag betraktade dvärgen länge, vad håller han i handen? Något rött, han tar fram saker ur den...
En röd pärla och... nej, han skymmer min syn med kroppen. Skall jag visa mig för honom? Jag tar risken, kanske han dödar mig...
Med ett väldigt språng landar en stor var med silverpäls framför dvärgen och säger:Vem tjänar ni och vad är ert namn?
I huvet på silvervarg: Jag betraktade dvärgen länge, vad håller han i handen? Något rött, han tar fram saker ur den...
En röd pärla och... nej, han skymmer min syn med kroppen. Skall jag visa mig för honom? Jag tar risken, kanske han dödar mig...
Med ett väldigt språng landar en stor var med silverpäls framför dvärgen och säger:Vem tjänar ni och vad är ert namn?
Walli-Umm talar
Abdir Walli-Umm granskade den karta som hans spejare hade målat ut i sanden framför honom. Han fnös föraktfullt.
- Vitulv? Son till en trebent hynda! Har inte jag, Abdir Walli-Umm enat klanerna? Skapat ett rike där solen aldrig släcks? Dräpt tusen fiender i envig? Samlat tusen och åter tusen förrädarhuvuden på hög? Lett vårt folk ut ur öknen och in i de feta männens land och krävt deras rikedomar?
Denne Vitulv vet ingenting. Han har aldrig fått kämpa för att överleva dagen, vandrat genom öknen ensam med endast stjärnorna till hjälp eller slickat en ummurafrukt i jakt på de sista, våta dropparna. Han är en vekling, en halvman, stympad, tam, orkeslös. Jag ska spräcka hans skalle som jag spräckte hans moders mödomshinna.
De församlade shejkerna överöste Walli-Umm med hyllningar och vidrörde hans svärdsarm.
- Ni talar som en sann krigarpoet, Abdir!
- Ni kommer att leda oss till större segrar än er far Zelman den store, må hyllningssånger sjungas till hans ära, någonsin gjorde, Abdir!
- Er vältalighet och vishet överträffas endast av er vapenskicklighet, Abdir!
Abdiren smekte sitt skägg belåtet och tog några klunkar dadelvin.
- En knut för varje seger, jag får skaffa en peruk likt shejk Kavi för att få plats med alla.
Abdiren skrattade ett mullrande skratt.
- Ah, kvinnorna i Khun-Bara får knyta en kamelhårsfläta som räcker flera varv runt staden som en hyllning till alla era segrar, Abdir.
- 2897 ärorika segrar under 20 år, Abdir. Detta år kommer att ge er ett jämnt 3000:e.
En gest ifrån Abdiren avbröt shejkerna och de lutade sig närmare för att lyssna.
- Shejk Abu-Nassi du tar med dig Shejk Mossuh och 3000 eldrör längs de gula gräshaven. Etablera basläger vid skogsranden. Shejk Nasser ta 100 skepp och segla till Khun-Bara, möt upp Shejk Abu-Zanni och för honom och hans 5000 krigare till Jun-Munni. Shejk Ben-Agi, Shejk Nassir-Abbar och Shejk Ugni ni följer med mig i huvudstyrkan och för befäl över 5000 eldrör vardera. Ni övriga stannar här under Shejk Nabir-Kassa.
- Era beslut andas vishet som vanlig, Abdir.
- Ni leder oss mot ära och framgång, Abdir.
- Folket skriver hyllningssånger åt er, Abdir.
- Må profeterna leda din hand och skydda din hjässa, Abdir.
Abdir Walli-Umm blickade ut över sina shejker.
- För segrar i profeternas namn!
Han drog sitt svärd och de församlade shejkerna knäböjde framför honom. När han var på väg ut ur tältet höjde Shejk Nassir-Abbar sin röst.
- Abdir, fångarna, vad ska göras med dem?
Abdiren log ett kyligt leende.
- Halshugg dem och sänd deras huvuden till Vitulv. Som en liten present ifrån Söderns enväldige härskare.
- Er vishet är omätbar, Abdir.
Shejk Nassir-Abbar undrade för sig själv hur långt tid det skulle ta att halshugga 2000 fångar.
Abdir Walli-Umm granskade den karta som hans spejare hade målat ut i sanden framför honom. Han fnös föraktfullt.
- Vitulv? Son till en trebent hynda! Har inte jag, Abdir Walli-Umm enat klanerna? Skapat ett rike där solen aldrig släcks? Dräpt tusen fiender i envig? Samlat tusen och åter tusen förrädarhuvuden på hög? Lett vårt folk ut ur öknen och in i de feta männens land och krävt deras rikedomar?
Denne Vitulv vet ingenting. Han har aldrig fått kämpa för att överleva dagen, vandrat genom öknen ensam med endast stjärnorna till hjälp eller slickat en ummurafrukt i jakt på de sista, våta dropparna. Han är en vekling, en halvman, stympad, tam, orkeslös. Jag ska spräcka hans skalle som jag spräckte hans moders mödomshinna.
De församlade shejkerna överöste Walli-Umm med hyllningar och vidrörde hans svärdsarm.
- Ni talar som en sann krigarpoet, Abdir!
- Ni kommer att leda oss till större segrar än er far Zelman den store, må hyllningssånger sjungas till hans ära, någonsin gjorde, Abdir!
- Er vältalighet och vishet överträffas endast av er vapenskicklighet, Abdir!
Abdiren smekte sitt skägg belåtet och tog några klunkar dadelvin.
- En knut för varje seger, jag får skaffa en peruk likt shejk Kavi för att få plats med alla.
Abdiren skrattade ett mullrande skratt.
- Ah, kvinnorna i Khun-Bara får knyta en kamelhårsfläta som räcker flera varv runt staden som en hyllning till alla era segrar, Abdir.
- 2897 ärorika segrar under 20 år, Abdir. Detta år kommer att ge er ett jämnt 3000:e.
En gest ifrån Abdiren avbröt shejkerna och de lutade sig närmare för att lyssna.
- Shejk Abu-Nassi du tar med dig Shejk Mossuh och 3000 eldrör längs de gula gräshaven. Etablera basläger vid skogsranden. Shejk Nasser ta 100 skepp och segla till Khun-Bara, möt upp Shejk Abu-Zanni och för honom och hans 5000 krigare till Jun-Munni. Shejk Ben-Agi, Shejk Nassir-Abbar och Shejk Ugni ni följer med mig i huvudstyrkan och för befäl över 5000 eldrör vardera. Ni övriga stannar här under Shejk Nabir-Kassa.
- Era beslut andas vishet som vanlig, Abdir.
- Ni leder oss mot ära och framgång, Abdir.
- Folket skriver hyllningssånger åt er, Abdir.
- Må profeterna leda din hand och skydda din hjässa, Abdir.
Abdir Walli-Umm blickade ut över sina shejker.
- För segrar i profeternas namn!
Han drog sitt svärd och de församlade shejkerna knäböjde framför honom. När han var på väg ut ur tältet höjde Shejk Nassir-Abbar sin röst.
- Abdir, fångarna, vad ska göras med dem?
Abdiren log ett kyligt leende.
- Halshugg dem och sänd deras huvuden till Vitulv. Som en liten present ifrån Söderns enväldige härskare.
- Er vishet är omätbar, Abdir.
Shejk Nassir-Abbar undrade för sig själv hur långt tid det skulle ta att halshugga 2000 fångar.
Silvervarg
Warrior
- Joined
- 20 Jul 2003
- Messages
- 346
Re: I nattens skydd...
Natten... denna underbara tid då Luna visar sitt fagra ansikte...
Hans trampdynor piskar sanden under honom. Mäster Silvervarg hade talat om ett krigarfolk i södern. Men varför hade han skickats? Detta obehagliga land där solen sken starkare en elden vid Alvernas bål , vad var det för land? Aldrig hade han, Laurokar sett ett sådant land. Mil efter mil genom natten färdades han tills solens första strålar bländade honom. Han kunde se tälten, han saktade farten och stannade. Sakta smög han mot ett av tälten, de såg ut att vara människohonor där inne, med ett avskyvärt grin smög han närmre. Tänken på att få begrava sina tänder i södermännskans strupe gjorde honom vild, han kände redan blodsmak i munnen. Han hade nu kommit så nära att han kunde bita hål i tältet och med ett språng kom han in i tältet och begravde sin tänder i människorna där inne. Den still gryningen stördes av kvinnoskrik, skrik av rädsla, död och panik skriken tystnade en varg hördes yla. Vakten som hunnit dit såg hur en varg med päls av silver sprang därifrån. Han, Laurokar hade visat människorna... men han förståd inte varför han skulle döda dem men vad gjorde det? Han hade njutit...
Natten... denna underbara tid då Luna visar sitt fagra ansikte...
Hans trampdynor piskar sanden under honom. Mäster Silvervarg hade talat om ett krigarfolk i södern. Men varför hade han skickats? Detta obehagliga land där solen sken starkare en elden vid Alvernas bål , vad var det för land? Aldrig hade han, Laurokar sett ett sådant land. Mil efter mil genom natten färdades han tills solens första strålar bländade honom. Han kunde se tälten, han saktade farten och stannade. Sakta smög han mot ett av tälten, de såg ut att vara människohonor där inne, med ett avskyvärt grin smög han närmre. Tänken på att få begrava sina tänder i södermännskans strupe gjorde honom vild, han kände redan blodsmak i munnen. Han hade nu kommit så nära att han kunde bita hål i tältet och med ett språng kom han in i tältet och begravde sin tänder i människorna där inne. Den still gryningen stördes av kvinnoskrik, skrik av rädsla, död och panik skriken tystnade en varg hördes yla. Vakten som hunnit dit såg hur en varg med päls av silver sprang därifrån. Han, Laurokar hade visat människorna... men han förståd inte varför han skulle döda dem men vad gjorde det? Han hade njutit...
Sonen
Zelman var längre än sin fader men inte riktigt lika kraftigt byggd. Skäggväxten var ännu klen, vilket dock inte hade hindrat honom ifrån att försöka kopiera sin faders hakskägg. Abdiren log vid åsynen av sin förste son. Fast det var 16 år sedan mindes han ännu hur han tårögd höll det lilla röda barnet i sin famn. Nu var han en man. Tiden gick fort. Han lade sin hand på Zelmans axel.
- Min son, du rider nu ut på ditt första riktiga fälttåg. En ära och en chans till stordåd. Men minns dock att verkligheten sällan är så fager och enkel som mystikernas sagor gör gällande. Min och din moders kärlek är förvisso användbara gåvor, men jag vill ge dig ännu en sak som kan vara till hjälp.
Abdiren tog fram en vackert utsirad och rektangulärt formad ask. Träet var nött och skvallrade om flitig användning. Han sträckte fram det till sin son.
- Öppna asken, Zelman.
Zelman lydde sin fader och lyfte sedan försiktigt upp det konstfärdiga eldrör som hade vilat inuti asken.
- Fader, välsignade fader, det är för mycket. Ditt eget eldrör. Denna gåva är alltför stor.
- Nonsens. Du är mitt barn och intet ska sparas för din skull. Detta vapen har tjänat mig väl i 25 år. Jag fick den av min far, vars namn du bär. Det är välsignat av profeten och mystikern Ali-Waza och hans lärjunge, Abu-Dir den blinde. Du är min arvinge och nästa abdir och bör ha ett vapen som anstår en man i din position. Om något skulle hända mig är det du som ansvarar för dina syskon. Det blir också din uppgift att ta skoningslös hämnd.
- Men fader, tala icke så. Du ska leva länge än.
Abdiren log och smekte sin sons kind.
- Din ungdom lyser igenom i dina ord, Zelman. Krigets vindar är svåra att förutse. Men vet detta profeterna har ålagt vårt folk att fortsätta krigstågen tills hela världen ligger för våra fötter. Denna uppgift måste du fullfölja vad som än händer. Mitt liv är blott ett sandkorn i öknen. Med vuxenlivet följer både krav och privilegier.
Abdiren lämnade sin son som djupt försjunken i tankar höll eldröret framför sig i ett hårt grepp.
Zelman var längre än sin fader men inte riktigt lika kraftigt byggd. Skäggväxten var ännu klen, vilket dock inte hade hindrat honom ifrån att försöka kopiera sin faders hakskägg. Abdiren log vid åsynen av sin förste son. Fast det var 16 år sedan mindes han ännu hur han tårögd höll det lilla röda barnet i sin famn. Nu var han en man. Tiden gick fort. Han lade sin hand på Zelmans axel.
- Min son, du rider nu ut på ditt första riktiga fälttåg. En ära och en chans till stordåd. Men minns dock att verkligheten sällan är så fager och enkel som mystikernas sagor gör gällande. Min och din moders kärlek är förvisso användbara gåvor, men jag vill ge dig ännu en sak som kan vara till hjälp.
Abdiren tog fram en vackert utsirad och rektangulärt formad ask. Träet var nött och skvallrade om flitig användning. Han sträckte fram det till sin son.
- Öppna asken, Zelman.
Zelman lydde sin fader och lyfte sedan försiktigt upp det konstfärdiga eldrör som hade vilat inuti asken.
- Fader, välsignade fader, det är för mycket. Ditt eget eldrör. Denna gåva är alltför stor.
- Nonsens. Du är mitt barn och intet ska sparas för din skull. Detta vapen har tjänat mig väl i 25 år. Jag fick den av min far, vars namn du bär. Det är välsignat av profeten och mystikern Ali-Waza och hans lärjunge, Abu-Dir den blinde. Du är min arvinge och nästa abdir och bör ha ett vapen som anstår en man i din position. Om något skulle hända mig är det du som ansvarar för dina syskon. Det blir också din uppgift att ta skoningslös hämnd.
- Men fader, tala icke så. Du ska leva länge än.
Abdiren log och smekte sin sons kind.
- Din ungdom lyser igenom i dina ord, Zelman. Krigets vindar är svåra att förutse. Men vet detta profeterna har ålagt vårt folk att fortsätta krigstågen tills hela världen ligger för våra fötter. Denna uppgift måste du fullfölja vad som än händer. Mitt liv är blott ett sandkorn i öknen. Med vuxenlivet följer både krav och privilegier.
Abdiren lämnade sin son som djupt försjunken i tankar höll eldröret framför sig i ett hårt grepp.
Silvervarg
Warrior
- Joined
- 20 Jul 2003
- Messages
- 346
Re: Världens namn?
Vad heter världen i denna underbar men döende tråd? Hur gjorde du kartan? Den är hur bra som helst...
Dessa frågor har säkert ställts inann men jag orkar faktiskt inte läsa 150 inlägg.....
Vad heter världen i denna underbar men döende tråd? Hur gjorde du kartan? Den är hur bra som helst...
Dessa frågor har säkert ställts inann men jag orkar faktiskt inte läsa 150 inlägg.....
Mystikern
Yussuf den gåtfulle vandrade fram till Zelman med sedvanlig spänstighet. Hans rörlighet var imponerande för en man som ridit i strid redan på Zelmans farfars tid.
- Nå, unge Zelman? Visst vilar ansvaret tungt på unga axlar? Likt ett dubbeleggat svärd är ålderns gåva. Vitt skägg är inte detsamma som vishet. Se på mig bara. Mycket återstår att lära trots att jag sett det mesta i Dhur-Bakra och upplevt mer i min livstid än många andra.
- Mäster Yussuf. Far talar om profetior och profeter. Är det verkligen vår uppgift att kuva och befolka land efter land?
Yussuf lade armen om sin unge elev och skyddsling.
- Profeter hit och profeter dit. Gamla män som inte alltid ser klart ens under den vackraste dag. Profeten Ugir-Ben-Hassan hävdade att alla feta men hamnade i ett eget helvete, Kaddfi den gule ansåg att hans egen säd var vägen till paradiset och min egen farfar levde naken i en tunna trots att han ansågs vara visast av dem alla. Det finns dårar i alla läger, också hos de som tror sig veta mer än oss andra. Lyssna gärna på visa män men de visaste orden kommer ofta ifrån den enklaste av kamelridare.
- Ni är allt en underlig man, mäster.
Yussuf bugade sig med ett leende.
- Jag tackar unge Zelman. Något vanligt liv har jag aldrig eftersträvat, ej heller krig och äventyr. Men det verkar som jag har en märklig förmåga att hamna i de mest udda situationer.
- Vill du stanna vid min sida och råda mig, mäster? Även om far anser mig vara vuxen så återstår fortfarande mycket att lära.
- Sanna ord, ödmjukhet i måttliga mängder är som den vackraste skrud. Förvandlar den mest enkla människa till en gnistrande skönhet. Jag ska följa dig, men inte bara för att lära ut utan också för att själv lära. Ett öppet öga ser mer än ett stängt.
Yussuf den gåtfulle vandrade fram till Zelman med sedvanlig spänstighet. Hans rörlighet var imponerande för en man som ridit i strid redan på Zelmans farfars tid.
- Nå, unge Zelman? Visst vilar ansvaret tungt på unga axlar? Likt ett dubbeleggat svärd är ålderns gåva. Vitt skägg är inte detsamma som vishet. Se på mig bara. Mycket återstår att lära trots att jag sett det mesta i Dhur-Bakra och upplevt mer i min livstid än många andra.
- Mäster Yussuf. Far talar om profetior och profeter. Är det verkligen vår uppgift att kuva och befolka land efter land?
Yussuf lade armen om sin unge elev och skyddsling.
- Profeter hit och profeter dit. Gamla män som inte alltid ser klart ens under den vackraste dag. Profeten Ugir-Ben-Hassan hävdade att alla feta men hamnade i ett eget helvete, Kaddfi den gule ansåg att hans egen säd var vägen till paradiset och min egen farfar levde naken i en tunna trots att han ansågs vara visast av dem alla. Det finns dårar i alla läger, också hos de som tror sig veta mer än oss andra. Lyssna gärna på visa män men de visaste orden kommer ofta ifrån den enklaste av kamelridare.
- Ni är allt en underlig man, mäster.
Yussuf bugade sig med ett leende.
- Jag tackar unge Zelman. Något vanligt liv har jag aldrig eftersträvat, ej heller krig och äventyr. Men det verkar som jag har en märklig förmåga att hamna i de mest udda situationer.
- Vill du stanna vid min sida och råda mig, mäster? Även om far anser mig vara vuxen så återstår fortfarande mycket att lära.
- Sanna ord, ödmjukhet i måttliga mängder är som den vackraste skrud. Förvandlar den mest enkla människa till en gnistrande skönhet. Jag ska följa dig, men inte bara för att lära ut utan också för att själv lära. Ett öppet öga ser mer än ett stängt.
Krille
Super Moderator
Re: Världens namn?
"Vad heter världen i denna underbar men döende tråd?"
Har den ett namn, annat än "världen"? Tittar du runt om bland olika språk så kommer du bli förvånad över hur fantastiskt dålig fantasi folk har när det gäller att komma på namn på världen de bor i. "Världen", "Jorden", "Hemma", "Marken"... sådana trista namn. Det vore som om de tog världen de levde i som något självklart och som om det inte fanns någon annan.
Härmed kallar världen, så härmed kallar jag den för "Världen".
"Vad heter världen i denna underbar men döende tråd?"
Har den ett namn, annat än "världen"? Tittar du runt om bland olika språk så kommer du bli förvånad över hur fantastiskt dålig fantasi folk har när det gäller att komma på namn på världen de bor i. "Världen", "Jorden", "Hemma", "Marken"... sådana trista namn. Det vore som om de tog världen de levde i som något självklart och som om det inte fanns någon annan.
Härmed kallar världen, så härmed kallar jag den för "Världen".
Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Konungens fall
Vitulv såg sig över axeln för att försäkra sig om att ingen av hans krigare var inom synhåll. Han lutade sig mot en knotig trädstam och kräktes över dess rötter. Hans ansikte var blött av svett och hans kropp skakade likt en galens hunds.
”En galen hund, är det vad jag är? Vad jag har blivit?, tänkte konungen bittert.
En konung? Ha! En narr snarare...
Förbannad vare min oduglighet och förbannad vare denna värld. Jag har gett mig in i ett krig som jag aldrig kan vinna. Jag har dömt mitt folk till förödmjukelse och skam under den vekaste konungen i vår ätt.
Men hur skulle jag kunna ha vetat? Varför är inte denna värld som andra? Den är sjuk. Ja, det är DEN som är galen, inte jag. Flygande människor, levande maskiner, plåttäckta riddare med rävsvans och underjordiska tomtefolk. Detta är inte fiender som passar min stam.
Vid Yassilus! Hur många halvgudar finns det förresten i den här världen? I vartenda berg, varenda skog och varje träsk finns det någon varelse som hävdar sig till gudomlighet. Är de inte härskare över vinden, så är de det över skogen, djuren eller pesten.
Var finns världar med vanliga människor och alver? De som är veka i köttet och som kan trampas till underkastelse. Förbannad vare Yassilus som valde denna strand att sätta mig på. En galen värld…
Vitulv drämde med full kraft näven i den skrovliga barken men kände ingen smärta.
Min här är inte ens hälften så stor som den kung Krister har mönstrat. Inte för att vi skulle vinna om vi vore i större numerär. Han manövrerar sina styrkor med en list som övergår mitt förstånd. Han förflyttar föda och vapen med kärror och vagnar och kan byta lägerplats varje dag. Han bevakar sina flanker och drar mina spejare ur deras gömställen. Är det jag som är efterbliven? Vi har inte rört oss på veckor. Varför kan jag inte fatta ett beslut? Varje dag ser jag mot bergen som skymmer Västmarks norra gräns. Varje natt ligger jag vaken och fruktar att Krister skall anlända. Vi kommer att bli slaktade till sista man. Jag sover inte, jag äter inte. Är jag fortfarande en människa? En lallande dåre, en patetisk ursäkt till en människa möjligen.
Ett ljud hördes bakom den slagne krigaren. En av Vitulvs soldater hade råkat trampa in i den lilla dunge av träd som gömde konungen från insyn. Stål blixtrade i månskenet när Hjolpars son släckte livet på den vars ögon sett för mycket.
Nu är jag en hirdman mindre men jag får inte låta dem se mig som jag är nu. En ynkling och en fåne som kommer att leda dem till reträtt eller undergång.
Han lät fingrarna smeka över ärret i ansiktet…
Tuva… Rävsvansade djävulskvinna. Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Jag har kvinnor som är långt skönare än dig. Ändå har du lämnat spår på min kropp såväl som i min själ.
Vitulv sjönk ned längs trädet och satt med ryggen mot dess svarta stam. Han såg på det nedblodade kortsvärdet som han dömt sin hirdman med.
Det kanske är lättast. Att bara göra slut på det hela. Här och nu. Men nej, i hela mitt liv har jag levt i fruktan. Att avsluta det med den yttersta fegheten vill jag inte göra. Någonting skall jag göra rätt under min tid här. Jag skall åtminstone dö som en nordman.
Fruktan är sannerligen den värsta av fiender. Den kommer smygande inifrån och förlamar min kropp. Den viker aldrig, den vilar i mitt hjärta och blommar ut lik törne. Den sliter min själ i stycken och blottar min strupe mot mörkret. Ja, i hela livet har jag varit rädd.
Men när jag mötte Tuva kände jag något annat. Synnerligen sällsamt var det. Ändå tänkte jag döda henne. Jag måste ju, jag är en krigare av nordstam, ulvars härskare. Jag kommer med elden till skogen och i ilska bränner jag urmoderns kropp till förintelse. Men när jag såg henne kände jag ingen ilska. Tänk att jag tvekade, om blott ett ögonblick, att döda. Det har aldrig hänt förr. Vek och blödig har jag sannerligen blivit. En skam. En skam för min far och för mitt folk!
Bland snåren lösgjorde sig en skugga. En enorm ulv, vit som snö och med lysande gula ögon tassade in i den lilla gläntan. Besten lade sitt enorma huvud mot Vitulvs bröst och släppte ut ett tungt, illaluktande andetag. Vitulv grep om ulvens päls och borrade in huvudet i den. Han grät. För första gången i sitt liv grät han inför en annan varelse. På sätt och vis delade de två rovdjuren en och samma själ. Länge grät den ensammaste av konungar med sin ende, evige frände till tröst. Ärret i hans ansikte brann likt aldrig förr.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
”Vår konung är borta!”
Saga, Vildfågels dotter, vrålade till den samlade hären. Tvåtusen spjutspetsar vajade i myllret av nordens krigare. Bestörta röster hördes och ljudet stegrade till ett mullrande sorl.
”Det är sant! Han har lämnat oss. Jag fann hans sovplats tom denna morgon. Även konungens stridsulv, Gastgarm saknas. Vår fruktade Vitulv har tagit sina vapen och försvunnit under natten. Befälet till mig!
Medan de tio löjtnanterna samlades i gläntan där den döda vakten hittats rusade Sagas tankar.
Vad har vi gjort för fel? Vi har jagat, bränt och slaktat likt aldrig förr, ändå förskjuter han oss. Nej, det måste vara fel! Någon har tagit honom med trolldom, ulvkonungen skulle aldrig lämna oss ensamma. Aldrig!
I gläntan diskuterades det hela dagen. Alla var de bestörta av konungens bortfall. Ingen av löjtnanterna hade märkt när Vitulv lämnat dem och de visste ej heller varför.
Där var Juhktah, Khamul och Borgriste som ledde bärsärkarna. Sejdemännens ledare, Mordekai och Miyalinn. Ulvarnas riddersfolk var Saga, Isdolk och Vargsabel som kommenderade det fruktade vargrytteriet. Till sist var där också Skeppsmännen Barg och Hagur vars kunskaper i lika hög grad som Yassilus trolldom förde flottan framåt.
Ett dygn passerade…
Nåväl, sade Saga Då har vi alltså fattat vårt beslut. Var och en av oss tar med sig tvåhundra krigare ger oss av åt varsitt håll för att söka vår härskare. Barg, du beger dig österut längs vattnet och söker där. Hagur seglar västerut mot Hjolpatrund. Juhkta rör sig med sina bärsärkar mot Maelgia, Khamul mot Fjätterskog och Borgriste mot skogen söder om Galgforsas mynning. Mordekai söker i Gryningsträsk där dina andar kan hjälpa dig. Miyalinn tar sig så långt österut hon kan och vi hoppas att du inte trillar över världens kant
Alla skrattade åt detta samtidigt som de undrade om folket i detta land visste om att världen var rund som ett klot.
Isdolk, med dina ulvryttare skall du söka i bergen som omger Västmark, var försiktig. Vargsabel, ditt uppdrag blir att söka så långt norrut som möjligt innan kylan blir för svår. Var särskillt försiktig när du passerar genom Zirdanum. Den arrogante alvfursten som bor där är inte vänligt inställd till oss.
Men du då Saga, var söker du? Det var Hagur som talade.
Jag beger mig in i Västmark. Önska mig god jaktlycka. De tio krigarna höjde sina bägare i en tyst skål och drack sedan ur.[/i]
När månen lyste klargul splittrades Vitulvs här i alla väderstreck. Långskeppen fyllde sina segel med den kalla nattvinden och försvann ljudlöst ut i mörkret. Uppför Västmarks berg myllrade ulvflockarnas gråa skepnader och mot norr löpte bärsärkarna morrande.
Hur sejdemännen färdades var det ingen som visste, och ingen ville heller fråga.
Vitulv såg sig över axeln för att försäkra sig om att ingen av hans krigare var inom synhåll. Han lutade sig mot en knotig trädstam och kräktes över dess rötter. Hans ansikte var blött av svett och hans kropp skakade likt en galens hunds.
”En galen hund, är det vad jag är? Vad jag har blivit?, tänkte konungen bittert.
En konung? Ha! En narr snarare...
Förbannad vare min oduglighet och förbannad vare denna värld. Jag har gett mig in i ett krig som jag aldrig kan vinna. Jag har dömt mitt folk till förödmjukelse och skam under den vekaste konungen i vår ätt.
Men hur skulle jag kunna ha vetat? Varför är inte denna värld som andra? Den är sjuk. Ja, det är DEN som är galen, inte jag. Flygande människor, levande maskiner, plåttäckta riddare med rävsvans och underjordiska tomtefolk. Detta är inte fiender som passar min stam.
Vid Yassilus! Hur många halvgudar finns det förresten i den här världen? I vartenda berg, varenda skog och varje träsk finns det någon varelse som hävdar sig till gudomlighet. Är de inte härskare över vinden, så är de det över skogen, djuren eller pesten.
Var finns världar med vanliga människor och alver? De som är veka i köttet och som kan trampas till underkastelse. Förbannad vare Yassilus som valde denna strand att sätta mig på. En galen värld…
Vitulv drämde med full kraft näven i den skrovliga barken men kände ingen smärta.
Min här är inte ens hälften så stor som den kung Krister har mönstrat. Inte för att vi skulle vinna om vi vore i större numerär. Han manövrerar sina styrkor med en list som övergår mitt förstånd. Han förflyttar föda och vapen med kärror och vagnar och kan byta lägerplats varje dag. Han bevakar sina flanker och drar mina spejare ur deras gömställen. Är det jag som är efterbliven? Vi har inte rört oss på veckor. Varför kan jag inte fatta ett beslut? Varje dag ser jag mot bergen som skymmer Västmarks norra gräns. Varje natt ligger jag vaken och fruktar att Krister skall anlända. Vi kommer att bli slaktade till sista man. Jag sover inte, jag äter inte. Är jag fortfarande en människa? En lallande dåre, en patetisk ursäkt till en människa möjligen.
Ett ljud hördes bakom den slagne krigaren. En av Vitulvs soldater hade råkat trampa in i den lilla dunge av träd som gömde konungen från insyn. Stål blixtrade i månskenet när Hjolpars son släckte livet på den vars ögon sett för mycket.
Nu är jag en hirdman mindre men jag får inte låta dem se mig som jag är nu. En ynkling och en fåne som kommer att leda dem till reträtt eller undergång.
Han lät fingrarna smeka över ärret i ansiktet…
Tuva… Rävsvansade djävulskvinna. Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Jag har kvinnor som är långt skönare än dig. Ändå har du lämnat spår på min kropp såväl som i min själ.
Vitulv sjönk ned längs trädet och satt med ryggen mot dess svarta stam. Han såg på det nedblodade kortsvärdet som han dömt sin hirdman med.
Det kanske är lättast. Att bara göra slut på det hela. Här och nu. Men nej, i hela mitt liv har jag levt i fruktan. Att avsluta det med den yttersta fegheten vill jag inte göra. Någonting skall jag göra rätt under min tid här. Jag skall åtminstone dö som en nordman.
Fruktan är sannerligen den värsta av fiender. Den kommer smygande inifrån och förlamar min kropp. Den viker aldrig, den vilar i mitt hjärta och blommar ut lik törne. Den sliter min själ i stycken och blottar min strupe mot mörkret. Ja, i hela livet har jag varit rädd.
Men när jag mötte Tuva kände jag något annat. Synnerligen sällsamt var det. Ändå tänkte jag döda henne. Jag måste ju, jag är en krigare av nordstam, ulvars härskare. Jag kommer med elden till skogen och i ilska bränner jag urmoderns kropp till förintelse. Men när jag såg henne kände jag ingen ilska. Tänk att jag tvekade, om blott ett ögonblick, att döda. Det har aldrig hänt förr. Vek och blödig har jag sannerligen blivit. En skam. En skam för min far och för mitt folk!
Bland snåren lösgjorde sig en skugga. En enorm ulv, vit som snö och med lysande gula ögon tassade in i den lilla gläntan. Besten lade sitt enorma huvud mot Vitulvs bröst och släppte ut ett tungt, illaluktande andetag. Vitulv grep om ulvens päls och borrade in huvudet i den. Han grät. För första gången i sitt liv grät han inför en annan varelse. På sätt och vis delade de två rovdjuren en och samma själ. Länge grät den ensammaste av konungar med sin ende, evige frände till tröst. Ärret i hans ansikte brann likt aldrig förr.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
”Vår konung är borta!”
Saga, Vildfågels dotter, vrålade till den samlade hären. Tvåtusen spjutspetsar vajade i myllret av nordens krigare. Bestörta röster hördes och ljudet stegrade till ett mullrande sorl.
”Det är sant! Han har lämnat oss. Jag fann hans sovplats tom denna morgon. Även konungens stridsulv, Gastgarm saknas. Vår fruktade Vitulv har tagit sina vapen och försvunnit under natten. Befälet till mig!
Medan de tio löjtnanterna samlades i gläntan där den döda vakten hittats rusade Sagas tankar.
Vad har vi gjort för fel? Vi har jagat, bränt och slaktat likt aldrig förr, ändå förskjuter han oss. Nej, det måste vara fel! Någon har tagit honom med trolldom, ulvkonungen skulle aldrig lämna oss ensamma. Aldrig!
I gläntan diskuterades det hela dagen. Alla var de bestörta av konungens bortfall. Ingen av löjtnanterna hade märkt när Vitulv lämnat dem och de visste ej heller varför.
Där var Juhktah, Khamul och Borgriste som ledde bärsärkarna. Sejdemännens ledare, Mordekai och Miyalinn. Ulvarnas riddersfolk var Saga, Isdolk och Vargsabel som kommenderade det fruktade vargrytteriet. Till sist var där också Skeppsmännen Barg och Hagur vars kunskaper i lika hög grad som Yassilus trolldom förde flottan framåt.
Ett dygn passerade…
Nåväl, sade Saga Då har vi alltså fattat vårt beslut. Var och en av oss tar med sig tvåhundra krigare ger oss av åt varsitt håll för att söka vår härskare. Barg, du beger dig österut längs vattnet och söker där. Hagur seglar västerut mot Hjolpatrund. Juhkta rör sig med sina bärsärkar mot Maelgia, Khamul mot Fjätterskog och Borgriste mot skogen söder om Galgforsas mynning. Mordekai söker i Gryningsträsk där dina andar kan hjälpa dig. Miyalinn tar sig så långt österut hon kan och vi hoppas att du inte trillar över världens kant
Alla skrattade åt detta samtidigt som de undrade om folket i detta land visste om att världen var rund som ett klot.
Isdolk, med dina ulvryttare skall du söka i bergen som omger Västmark, var försiktig. Vargsabel, ditt uppdrag blir att söka så långt norrut som möjligt innan kylan blir för svår. Var särskillt försiktig när du passerar genom Zirdanum. Den arrogante alvfursten som bor där är inte vänligt inställd till oss.
Men du då Saga, var söker du? Det var Hagur som talade.
Jag beger mig in i Västmark. Önska mig god jaktlycka. De tio krigarna höjde sina bägare i en tyst skål och drack sedan ur.[/i]
När månen lyste klargul splittrades Vitulvs här i alla väderstreck. Långskeppen fyllde sina segel med den kalla nattvinden och försvann ljudlöst ut i mörkret. Uppför Västmarks berg myllrade ulvflockarnas gråa skepnader och mot norr löpte bärsärkarna morrande.
Hur sejdemännen färdades var det ingen som visste, och ingen ville heller fråga.
Quadrante
Grisbonde
Re: Världens namn?
Världen heter . Viultv ..
Tja vem vet, kanske det kommer en uppföljare.
Världen heter . Viultv ..
Den magiska flöjten
Efter idogt sökande återfann jag min syster. Hennes kropp var söndersliten av vargbestar och de hade ytterligare skändat kroppen genom att stena den. Hennes hand stack fram mellan klippblocken som en vit blomma, det var den jag upptäckte på långt håll.
Jag släpade bort stenarna och sjöng en sång över min syster, min sista släkting. Jag brände kroppen till Lama Yargas ära och värmde mina händer på bålet medan jag funderade på var min systers flöjt kunde ha tagit vägen. Den magiska flöjten, kraftfull, med makt över såväl levande som döda.
Jag såg röken stiga mot skyn och tänkte att det var för väl att någon annan hunnit före - hon var ju trots allt min syster och det hade varit svårt att döda henne - svårt men inte omöjligt.
Jag öppnade påsarna i mitt bälte och spred örter i elden - örter som fick elden att flamma upp i olika färger och dofta - örter som fick mig att dansa och sjunga nya sånger. Min hand som inte fanns värkte och jag fick en vision av mannen som rört vid min syster senast - en ung man, en budbärare.
Jag smakade på jorden och lät örterna tala till mitt sinne. Jag såg den unge mannen, som en skugga, och han bar flöjten med sig.
Jag hörde ylanden längre bort i skogen och jag lämnade det falnande bålet. Mors flöjt spelade för mig och jag dansade efter den på snabba fötter.
Efter idogt sökande återfann jag min syster. Hennes kropp var söndersliten av vargbestar och de hade ytterligare skändat kroppen genom att stena den. Hennes hand stack fram mellan klippblocken som en vit blomma, det var den jag upptäckte på långt håll.
Jag släpade bort stenarna och sjöng en sång över min syster, min sista släkting. Jag brände kroppen till Lama Yargas ära och värmde mina händer på bålet medan jag funderade på var min systers flöjt kunde ha tagit vägen. Den magiska flöjten, kraftfull, med makt över såväl levande som döda.
Jag såg röken stiga mot skyn och tänkte att det var för väl att någon annan hunnit före - hon var ju trots allt min syster och det hade varit svårt att döda henne - svårt men inte omöjligt.
Jag öppnade påsarna i mitt bälte och spred örter i elden - örter som fick elden att flamma upp i olika färger och dofta - örter som fick mig att dansa och sjunga nya sånger. Min hand som inte fanns värkte och jag fick en vision av mannen som rört vid min syster senast - en ung man, en budbärare.
Jag smakade på jorden och lät örterna tala till mitt sinne. Jag såg den unge mannen, som en skugga, och han bar flöjten med sig.
Jag hörde ylanden längre bort i skogen och jag lämnade det falnande bålet. Mors flöjt spelade för mig och jag dansade efter den på snabba fötter.
Silvervarg
Warrior
- Joined
- 20 Jul 2003
- Messages
- 346
Re: Konungens fall
Vitulv hade färdats länge både när en varg med silverpäls blockerade hans väg. Så talade vargen: VItulv! Varför flyr du från striden? Varför låter inte du ditt filk samman med dig dö en ärofull död? En död på slagfältet?Där finns ingen skam, min sista strid är kommen och jag skall själv dö vänd tillbaka med mig och dö en äro fylld död! lite förvånad svarar Vitulv: Jag trodde du kämpade med Alverna och Lord Renesis, hur kan jag lita på dig?
- Lord Reneis är en dåre alver lika så, vi silvervargarna bryr oss föga om dem, alver har aldrig någonsin hjälp oss att kämpa även fast vi hjälpt dem! Vänd nu med mig och mina krigare! Runt om den hörs ylanden och det samlas tusentals vargar om dem. Silvervarg talade igen: Nå.. skall du komma med mig och mina krigare eller skall vi dräpa dig här och nu så alla får reda på den fege och usle konung Vitulvs fall?
Vitulv hade färdats länge både när en varg med silverpäls blockerade hans väg. Så talade vargen: VItulv! Varför flyr du från striden? Varför låter inte du ditt filk samman med dig dö en ärofull död? En död på slagfältet?Där finns ingen skam, min sista strid är kommen och jag skall själv dö vänd tillbaka med mig och dö en äro fylld död! lite förvånad svarar Vitulv: Jag trodde du kämpade med Alverna och Lord Renesis, hur kan jag lita på dig?
- Lord Reneis är en dåre alver lika så, vi silvervargarna bryr oss föga om dem, alver har aldrig någonsin hjälp oss att kämpa även fast vi hjälpt dem! Vänd nu med mig och mina krigare! Runt om den hörs ylanden och det samlas tusentals vargar om dem. Silvervarg talade igen: Nå.. skall du komma med mig och mina krigare eller skall vi dräpa dig här och nu så alla får reda på den fege och usle konung Vitulvs fall?
Quadrante
Grisbonde
Silvervarg
Warrior
- Joined
- 20 Jul 2003
- Messages
- 346
Re: Ett farväl och ett anfall.
Silvarg ropade: Adjö konung! Må Luna visa dig rätt! När vi har tagit stora skogarna som vårat rike ska vi låta ulvarna vandra samman med oss. Med ett morrande sade Silvervarg till sina krigare: Nu skall vi äta människo/alvkött! Framåt Med ett ylande styrde varghorden nosen mot Västmark.
Silvarg ropade: Adjö konung! Må Luna visa dig rätt! När vi har tagit stora skogarna som vårat rike ska vi låta ulvarna vandra samman med oss. Med ett morrande sade Silvervarg till sina krigare: Nu skall vi äta människo/alvkött! Framåt Med ett ylande styrde varghorden nosen mot Västmark.