Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,049
Nu har jag äntligen fått prova på OSR, som jag varit nyfiken på länge. Det blev äventyret Barrowmaze till Labyrinth Lord och Storuggla var spelleda.. *host* labyrintherre.
Spelare:
Jag spelade den usle magikern Zuddiger, med tre hit points och en trollformel. Zuddiger hade även med sig sin vakthund "Hund".
Chrull spelade prästen Pater.
Arfert spelade dvärgen Oldaric (som var precis så där schablondvärgisk som alla pretton avskyr).
Vår vän Kribba spelade tjuven Melkir.
Vi hyrde in en fackelbärare - Rutolf. Om vi var mediokra (och det var vi) så var Rutolf om möjligt ännu mer medioker. Inte för att det gjorde något, hade det varit ett Star Trekavsnitt hade Rutolf haft en röd tröja på sig.
Så reste vi från byn Helix (alla byar i D&D har namn som börjar på H, enligt Storuggla) till gravkumlen på heden. Det hände inget på vägen.
Det fanns massor av gravkummel, vi gick in i det första där vi med hjälp av ett rep kunde fira oss ned i underjorden.
När Oldaric, Melkir och Rutolf gick in i ett rum föll det ned en stor sten och blockerade vägen för oss andra, samtidigt öppnades en dörr och det kom in ett gäng skelett i rummet. Oldaric kämpade tappert, men bet i gräset i äventyrets första strid. Arfert fick plocka fram ett nytt rollformulär.
Vi fortsatte att utforska gravkumlet. Vi utforskade inte så bra, så Rutolf trillade ned i en fallucka och blev spetsad på pålar. Vem skulle nu bära vår fackla? Hur som haver bestämde vi oss för att säga till hans familj att han dog redan under dag ett, så att vi kunde nöja oss att ge dem en dagslön.
Bakom en dörr hörde vi mumlande röster, så vi sprang in och slog ihjäl några mongrelmän - läskiga mutanter med krabbklor och fula anleten. Mongrelmännen hade två fångar, halvlängdsmannen Bembo (Arferts nya karaktär) och fackelbäraren Gilgash (som dog under striden med mongrelmännen, mer etablerad än så hann inte den spelledarkaraktären bli). Hälften av mongrelmännen flydde, så vi sprang efter och högg ned dem bakifrån.
I en stor krypta blev vi attackerade av horder av zombier och skelett. Bättre fly än illa fäkta, tänkte vi, och sprang tillbaka till korridoren med falluckan där vi kunde kanalisera de odöda horderna. Det gick riktigt bra, sånär som på att Pater bet i gräset. Chrull fick med andra ord göra en ny rollperson.
Vi reste tillbaka till Helix och hyrde två nya fackelbärare - Balgar och Maldar. Vi träffade också en ny "hjälte", den fete krigaren Ramyr (Chrulls nya) som slog följe med oss till gravkumlet.
Vi slogs med odödingar så det stod härliga till, och hittade fina skatter (jag fick tag på ett par bracers of defence AC6 - sweet). Vi rev ned en igenmurad dörr, men det skulle vi inte gjort för där fanns det fyra Shadows. Zuddiger (jag) visste precis hur farliga de var, och lade benen på ryggen med både karta och ljuskälla - varje man för sig själv! Ramyr (Chrull) stod illa till, och insåg att Shadowsarna nog skull hinna ikapp honom där han irrade fram i mörkret, så han knivhögg helt sonika Balgar i benet innan han också flydde striden. Man behöver inte springa snabbast, bara snabbare än den långsammaste i sällskapet!
Zuddiger hann inte få med sig Hund upp ur kryptan (hundar är skitdåliga att klättra på rep) så den lille krabaten blev dessvärre mat åt skuggorna.
Och där någonstans hade vi spelat klart för dagen. Det var skitkul! Det var nog första gången jag spelat rollspel ochi smyg högljutt suttit och hoppats på att mina kamraters karaktärer ska dö. Bifoga en bild på kartan (jag var kartritare under äventyret).
Spelare:
Jag spelade den usle magikern Zuddiger, med tre hit points och en trollformel. Zuddiger hade även med sig sin vakthund "Hund".
Chrull spelade prästen Pater.
Arfert spelade dvärgen Oldaric (som var precis så där schablondvärgisk som alla pretton avskyr).
Vår vän Kribba spelade tjuven Melkir.
Vi hyrde in en fackelbärare - Rutolf. Om vi var mediokra (och det var vi) så var Rutolf om möjligt ännu mer medioker. Inte för att det gjorde något, hade det varit ett Star Trekavsnitt hade Rutolf haft en röd tröja på sig.
Så reste vi från byn Helix (alla byar i D&D har namn som börjar på H, enligt Storuggla) till gravkumlen på heden. Det hände inget på vägen.
Det fanns massor av gravkummel, vi gick in i det första där vi med hjälp av ett rep kunde fira oss ned i underjorden.
När Oldaric, Melkir och Rutolf gick in i ett rum föll det ned en stor sten och blockerade vägen för oss andra, samtidigt öppnades en dörr och det kom in ett gäng skelett i rummet. Oldaric kämpade tappert, men bet i gräset i äventyrets första strid. Arfert fick plocka fram ett nytt rollformulär.
Vi fortsatte att utforska gravkumlet. Vi utforskade inte så bra, så Rutolf trillade ned i en fallucka och blev spetsad på pålar. Vem skulle nu bära vår fackla? Hur som haver bestämde vi oss för att säga till hans familj att han dog redan under dag ett, så att vi kunde nöja oss att ge dem en dagslön.
Bakom en dörr hörde vi mumlande röster, så vi sprang in och slog ihjäl några mongrelmän - läskiga mutanter med krabbklor och fula anleten. Mongrelmännen hade två fångar, halvlängdsmannen Bembo (Arferts nya karaktär) och fackelbäraren Gilgash (som dog under striden med mongrelmännen, mer etablerad än så hann inte den spelledarkaraktären bli). Hälften av mongrelmännen flydde, så vi sprang efter och högg ned dem bakifrån.
I en stor krypta blev vi attackerade av horder av zombier och skelett. Bättre fly än illa fäkta, tänkte vi, och sprang tillbaka till korridoren med falluckan där vi kunde kanalisera de odöda horderna. Det gick riktigt bra, sånär som på att Pater bet i gräset. Chrull fick med andra ord göra en ny rollperson.
Vi reste tillbaka till Helix och hyrde två nya fackelbärare - Balgar och Maldar. Vi träffade också en ny "hjälte", den fete krigaren Ramyr (Chrulls nya) som slog följe med oss till gravkumlet.
Vi slogs med odödingar så det stod härliga till, och hittade fina skatter (jag fick tag på ett par bracers of defence AC6 - sweet). Vi rev ned en igenmurad dörr, men det skulle vi inte gjort för där fanns det fyra Shadows. Zuddiger (jag) visste precis hur farliga de var, och lade benen på ryggen med både karta och ljuskälla - varje man för sig själv! Ramyr (Chrull) stod illa till, och insåg att Shadowsarna nog skull hinna ikapp honom där han irrade fram i mörkret, så han knivhögg helt sonika Balgar i benet innan han också flydde striden. Man behöver inte springa snabbast, bara snabbare än den långsammaste i sällskapet!
Zuddiger hann inte få med sig Hund upp ur kryptan (hundar är skitdåliga att klättra på rep) så den lille krabaten blev dessvärre mat åt skuggorna.
Och där någonstans hade vi spelat klart för dagen. Det var skitkul! Det var nog första gången jag spelat rollspel och
Attachments
-
281.3 KB Views: 66