Nekromanti Ledare i gruppen

[Gordeg]

Jag har nyligen haft en diskussion med mina kompisar om ledarskap bland rollpersonerna. Ibland låter man en av rollpersonerna fungera som ledare för resten av gruppen. Jag tänker dra mina egna erfaranheter i korthet och hoppas att få lite färska idéer från er andra.

Varför låta en av rollpersonerna fungera som ledare? Det behövs sällan i praktiken. I verkligheten handlar ledarskap till stor del om att ta ansvar för sådant andra inte vill eller kan ta ansvar för. Att ha de andras förtroende och att ta tag i både det tråkiga och det roliga. I rollspel fungerar det inte på samma sätt, vi kan oftast "snabbspola förbi" tråkiga uppgifter.
Jag tycker att ledarskap i gruppen mest handlar om att det kan vara lite kul att en av rollpersonerna glorifieras, och att det skapas en lite speciell dynamik i gruppen när saker händer.

För oss har det sällan fungerat bra med en intern ledare bland rollpersonerna, oavsett om det handlar om formellt eller informellt ledarskap.
En orsak till att det inte fungerar kan vara att den spelare som vill ta kommandot inte har förtroende från övriga.
En annan orsak kan vara att det är flera spelare samtidigt som vill att deras rollpersoner ska leda gruppen och det uppstår en hopplös och omöjlig "tävling" mellan dem.
En tredje orsak kan vara att några rollpersoner är lite anarkistiska och inte vill bli ledda av någon, inte ens av en annan rollperson.

Så, för att det här ska fungera måste alla vara överens om vilken rollperson som ska vara ledare, och sedan rollspela det.

Vad har ni för erfarenheter?
Använder ni en rollperson som ledare i gruppen?
Ni som får det att fungera, hur?
Ni som inte får det att fungera, varför inte?

Gordeg

 

[Lambi]

Vi rostar ja pa det

Normalt sett nar vi spelar sa blir det en enda sorja. Jag tycker det ar kul, bade som spelare och spelledare, nar nagon tar pa sig ledarrollen naturligt. Helst da for att rollpersonen ar sa och inte spelaren ;P

Normalt blir det en rorig diskussion om vad spelarna gor i en off-diskussion over spelbordet, och en och annan kommentar in-game.

Gruppdynamiken blir battre med en ledare i gruppen. Det kanns helt enkelt mer naturligt. Sedan kan man ju diskutera hur mycket denne ledare ska bestamma osv. Utat sett blir gruppen ofta mer naturlig, aven om de bestammer allt i samrad nar de ar ensamma.

Geggo, som forvirrar sig i sina egna uttryck och egentligen borde fortsatta plugga spanska subjuntivoformer

 

[Rickard]

Nu kommer jag att svara på detta ur ett helt annat perspektiv, nämligen gruppordningen mellan spelarna IRL snarare än i spelet.. Jag hade tänkt att skriva något på området men jag ska ta mig igenom lite böcker först, bland annat boken om Gruppsykologi av Lars Svedberg som ligger till vänster om mig nu och som jag spontanköpte lite sådär när jag senast inhandlade studiematerial..

Det finns väl egentligen tre sätt att någon blir ledare på.. Spelledaren bestämmer det (antingen genom att säga det eller genom att föra händelserna så att rollpersonen blir det), att spelarna kommer överens i gruppen om vem det är eller att den inbördes, naturliga rankordningen i gruppen tar kommandot.. De två första kan bli rätt fel om spelaren som blir utsedd inte är en "naturlig ledare" i grund.. Där är väl egentligen det enda som kan gå fel om spelledaren "slumpar ut" en ledare bland rollpersonerna..

I vår spelgrupp (och jag antar att det är så i nästan alla spelgrupper) så brukar det vara några naturliga ledare som tar tag i saker och bestämmer vad resten utav gruppen ska göra.. Visst, det låter hemskt men notera att jag nu hårddrar saker för att tydligt påpeka att det finns en rangordning.. Jag kan i princip sätta in olika personer efter hur betydelsefulla de är i gruppen och hur lätt de har att få respekt av de andra spelarna.. Jag brukar ibland använda mig utav det och ibland leka med när jag spelleder för att se om spelarna klarar av nya uppgifter..

För egentligen spelar rollpersonen föga roll på om spelarna hyser respekt för denne.. Respekt är något som personen har fått IRL utav de andra.. Detta är något jag har märkt rätt tydligt.. Om jag någon gång vill ha en hatad ledare, så använder jag i regel någon som inte har någon respekt utav de andra och "tvingar" de andra via att de rollspelar att de har respekt för rollpersonen.. Denna respekt får oftast formen "hatad" respekt.. Roligt att se, men grymt av mig? Tja, jag ser rollspel som något man kan experimentera med ibland (i detta fall gruppkemi)..

Sammanfattningsvis.. Enda gången jag ser att rollpersonen kan ändra på respekten, är om någon välrespekterad spelare spelar en roll som får denne att tappa all trovärdighet inför de andra spelarna.. Enda gången jag ser att det blir en lyckad ledare i gruppen är om spelledaren utser en naturlig ledare eller om spelarna pratar sig samman om det (tredje stycket) och att då någon känner (undermedvetet) att denne kan ta ledarrollen ..

/Han som normalt inte kan ordbajsa men har för vana att göra det i vissa inlägg (vilket är en talang han vill lära sig)

 

[Robert Jonsson]

Då vi spelar...

... brukar det alltid finnas ett par personer som står ut mer som ledarpersoner än andra.

För vår del

Men visst ledarskapsrollerna är olika beroende på kampanj. I en Sabbat-kampanj spelade jag Ductus och drev då gruppen framåt med hot och bestraffning, vilket passade utmärkt för kampanjen ifråga.

I den nuvarande kampanjen till Mutant: UA spelar jag en rätt driven Merc-roll som ryter i då det pladdras lite för mycket och inget sker, vilket har blivit rätt uppskatta av spelarna.

Hmm... Undra vad det där säger om mig som ledare egentligen

Till vår Wheel of Time-kampanj är den egentliga ledaren adelsmannen, men denne bedriver en ganska lössläppt ledarskap och låter alla komma till tals.

I grund och botten tycker jag det beror mycket på vad för slags personer man spelar och hur man som spelare är själv. Vissa är blygare än andra och de blir sällan bra ledare. Jag tro det kan vara bra att en person har en slags ledarroll så att det inte bara blir en massa pladder och inget händer. Spekulationer i alla ära, men det driver ju inte handlingen vidare så att säga. Någon gång får det vara nog och då är det bra att någon kliver fram och säger "nu rör vi på oss."

Fast givetvis... Folk måste lita på denne och det kan bli klurigt, men kan fungera ändå. Mina medspelare litar ändå aldrig på mina karaktärer (särskilt Mutant-karaktären som misshandlat en ur gruppen och stulit deras rikedomar en gång innan han bestämde sig för att återvända till gruppen ) - allt beror på spelarna och jag tror inte det finns några universiella lösningar.

 

[Gordeg]

Nu kommer jag att svara på detta ur ett helt annat perspektiv, nämligen gruppordningen mellan spelarna IRL snarare än i spelet..

Just det. Jag hade det här i bakhuvudet när jag startade tråden men jag ville vänta in några svar för att se om fler dragit samma slutsats.

I de observationer jag har gjort har rollpersonen varit av underordnad betydelse. Gänget jag spelar mest med har känt och spelat med varandra i över 10 år, med några bortfall och tillskott av medlemmar. Det tycks alltid vara samma spelare (kanske 3-4 pers) som vill göra sin rollperson till frontfigur, även när rollpersonen egentligen inte passar till den rollen.

Det leder till en viss stagnation, och jag ser bara två vägar ur detta:
* Inte alls spela med en intern ledare bland rollpersonerna.
* Låta någon vara ledare men endast under förutsättning att både spelarna och spelledaren är med på detta och åtar sig att spela därefter, samt att spelaren i fråga klarar av att bli testad och ifrågasatt av de would-be-usurpers som säkerligen kommer att sticka fram hakan i perioder.

Gordeg

 

[Svarte Faraonen]

Som Han påpekade, för det mesta är det sociala mönster som går igen i rollspelet. Visserligen kan detta också bero på att folk skapar rollpersoner enligt mönster där de får möjlighet att spela på ett sätt de uppskattar -- man kan då tänka sig att en person som på ett naturligt vis brukar hamna som gruppens ledare och uppskattar detta skapar en roll som också tillåter att detta händer (jag vet att jag brukar göra det...), medan en person som inte gärna vill ägna sig åt stora mängder tal väljer att skapa en rollperson som inte ägnar sig åt detta och alltså inte blir gruppens ledare.

I vår spelgrupp brukar ledarpositionen rätt snabbt tillfalla mig och TrookLark, helt enkelt eftersom vi är de mest pratsamma personerna i gruppen och de som har störst benägenhet att slänga ur oss idéer. Att vi sedan brukar spela rollpersoner som står rätt långt från varandra alignmentmässigt gör bara saken mer intressant.

 

[Gurgeh]

Vi brukar bara använda oss av en uttalad redare när rollpersonerna är skapade i någon form av hierarkisk struktur (om de till exempel är militärer och en av dem är befäl). Oftast är det istället ett ledarlöst kaos av den typ som brukar uppstå när en grupp människor umgås med varandra. Naturligtvis är det vissa rollpersoner som tar för sig mer och pekar med hela handen; ofta spelas de dessutom av samma spelare. Det är inte mycket att göra åt, och inget som man heller vill göra något åt. Vissa personer gillar att spela mer aktiva roller, och gruppen behöver någon som tar tag i saker.

Den enda gången jag upplever att det är något problem är när man har en bestämd gruppledare och dennes spelare är för passiv. Då tar snabbt någon spelare som är en mer naturlig ledare över ledarrollen och illusionen bryts.

/tobias

 

[Johan K]

Just ledarrollen har fallit sig ganska naturligt när vi spelar. Det är ingen direkt disskution om det, inte iaf i min grupp.. Utan det har väll mest fallit på slumpen vem som är "ledaren" i gruppen för just det äventyret.
Dock så gillar jag nog mer när det blir lite småmaktkamper inom gruppen, sådant sätter ju alltid fart på gruppen, om inte anant så är det skoj för sl:n att följa intrigerna !!

 

[Pom]

Ledare är bra - ju fler desto bättre!

Ledare blir det bara när kampanjen kräver det, om rollpersonerna tar över någon förening där det krävs en galjonsfigur och liknande. Även om ledarpositionen kan medföra reella för- och nackdelar i kampanjen är alltid snacket mellan rollpersonerna fullkomligt ohierarkiskt (utom när det skall hållas upp ett sken vid formella tillställningar).

Men dessutom brukar vi vara pigga på att uppfinna titlar till de som för tillfället inte har någon formell ledarposition.

T ex, i en kampanj bildade rollpersonerna ett militärt sällskap enligt en viss modell som krävde en (1) formell ledare. Det fick en av rollpersonerna bli, men man konstruerade snabbt andra titlar/roller för de övriga: prästen blev inkvisitor, trollkarlen blev magimästare, krigarmagikern blev krigsmästare, en trulig SLP-arkitekt fick bli chef över ett geografiskt område.
I en annan kampanj vann rollpersonerna ett baronat i en tävling och snart var krigaren krigsbaron, jägaren jägarbaron, druiden vargbaron.

 

[Balderk]

Det där var något jag funderade över för några år sedan, då blev det ofta så att någon tog kontroll över gruppen. När detta händer är det nästan aldrig för att det är bestämt, oftast är det en spelare som tar initiativ till att leda, han vill bestämma sake roch ting helt enkelt. Om spelaren är rätt och han har en välanpassad rollperson för uppdraget funkar det också, i spelet. Men jag har aldrig gillat själv när någon försöker ta kontrollen, mest eftersom jag inte är en sådan person själv. Jag gillar när alla får säga sitt och ingen har mer makt än de andra.

Om man bestämmer att någon ska vara ledaren (låt oss säga att vi spelar en grupp soldater i ww2 och någon är officer) funkar det sällan. Då blir de andra spelarna lite trotsiga och vill inte följa hans order blint (detta kan leda till lite roliga konflikter för övrigt), det kanske inte är särskilt bra rollspelande men håller man inte med säger man det, kanske. Det är ju också viktigt att rätt person får uppdraget som ledare. Det ska helst vara någon som har sådana tendenser själv. Jag har fått en sådan roll någon gång och det har aldrig fungerat bra, eftersom jag absolut inte är någon ledare och jag har svårt att sätta mig in i en sån roll (skulle verkligen vilja vara en så pass bra rollspelare dock). Man måste kunna få auktoritet inte bara över rollpersonerna men över spelarna, då är det ju bra om man har sådan autoritet vanligen (men kankse inte i lika hög utsträckning). Det är ju spelarna som ska kunna acceptera en i rollen som ledare.

Cheers
/Jonas

 

[Suvarin]

I min spelgrupp är det ofta en av spelarna som tar initiativet till handling, helt enkelt eftersom han vill att det händer saker. Som tur är han tillräckligt bra på att gestaltning för att göra det på olika sätt med olika karaktärer. När han spelar mafioso ger han helt sonika order medan hans hjärnskadade barbar istället fattar oförklarligt tycke för en spelledarperson. Spelar han en mer tystlåten typ ställer han kanske en fråga på rätt ställe, men ger inga råd.

Liksom andra varit inne på börjar det hända intressanta saker när man utnyttjar dynamiken i spelgruppen för att få till något mellan karaktärerna. Den gång vi fick det att fungera bäst spelade en av de mer tillbakdragna spelarna en ganska grön löjtnant som formellt styrde över gruppen, medan vår naturlige ledare spelade en ärrad sergant. Effekten blev ganska rolig när löjtnanten fick kämpa för att få kontroll över gruppen, medan serganten inte hymlade särskilt mycket med att det faktiskt var han som bestämde.

 

[w176]

Jag tror att ledarskap i rollspels sammanhang är det samma som vad som krävs för ledarskap i andra sammanhang. Dels att en ledare som klarar av att leda och dels en grupp som accepterar att bli ledd.
Huruvida ledaren klarar att leda eller inte handlar har folk redan pratat rätt mycket om i tråden och dessutom tycker jag det intressant är huruvida gruppen accepterar att bli ledd.

En grupp kommer oftast inte klara av att acceptera ett ledarskap, formellt eller informellt om det inte finns något syfte i det. En sammanhållen grupp som fungerar kommer inte att acceptera att någon annan eller någon i gruppen plötsligt sätts eller söker en ledarposition. Det flesta personer vill inte ha någon som fattar besluten åt en helt enkelt om det inte behövs. Inte heller kommer gruppen att acceptera en inkompetent ledare vilka många påpekat, så för att en grupp ska acceptera ett ledarskap behövs det föst vara motiverat och sedan i andra hand kompetent.

Har man folk till exempel en rollspelgrupp så accepterar vi en ledare, SL, för att det finns ett syfte med det (annars skulle det vara svårt att arrangera spelet) så länge denna faktiskt klarar av att arrangera spelet. Däremot om man tar den interna rollspelsgruppen (minus spelledare alltså) och denna är van att spela utan några ledargestalter bland karaktärerna eller i gruppen så kommer den inte se att det finns något syfte i att ha en ledare och alltså inte acceptera det i de flesta sammanhang oavsett hur kompetent någon i gruppen skulle vara som ledare.

 

[BraidsMamma]

Re: Vi rostar ja pa det

I min kampanj så är en av spelarna (gruppens enda tjej f.ö.) kapten på rymdskeppet allt utspelar sig på så hon har enb naturlig ledarroll. Detta funkar jättebra med henne men jag tvivlar på att någon annan hade klarat av det ansvar som det hade inneburit och den utmaning det blir att leda (men ändå ge folk utrymme).

 

[Gordeg]

Jag tror att ledarskap i rollspels sammanhang är det samma som vad som krävs för ledarskap i andra sammanhang. Dels att en ledare som klarar av att leda och dels en grupp som accepterar att bli ledd.

Ja, men en viktig skillnad mellan ledarskap i rollspel och ledarskap i verkligheten är, som sagt, att vi i rollspelens värld inte behöver jobba med de tråkiga eller jobbiga bitarna av ledarskapet. Däremot kan ledaren placera sig i strålkastarljuset och glorifieras med jämna mellanrum. Det gör att ledarposten blir åtråvärd på ett kanske lite orealistiskt sätt.

I verkligheten krävs det en hel rad kvalitéer för att bli en bra ledare. Sakkunskap, förmåga att uttrycka sig och även att kunna lyssna på andra, organisationsförmåga mm.
I spelet behöver man inga särskilda kvalifikationer för att leda en grupp rollpersoner förutom kanske en rejäl portion självförtroende.

Gordeg

 

[Gordeg]

Det där var något jag funderade över för några år sedan, då blev det ofta så att någon tog kontroll över gruppen. När detta händer är det nästan aldrig för att det är bestämt, oftast är det en spelare som tar initiativ till att leda, han vill bestämma sake roch ting helt enkelt. Om spelaren är rätt och han har en välanpassad rollperson för uppdraget funkar det också, i spelet.

Jag har också upplevt att spelarens eget initiativ är vanligast när det gäller ledarskapet. Mitt problem är att det har stagnerat lite, det tycks alltid vara samma personer som tar för sig och den lilla "tävlingen" ser nästan alltid likadan ut oavsett spel, oavsett spelledare. Det är tjatigt!

Gordeg

 

[Troberg]

För oss är det mycket enkelt...

...ledaren är den som alla andra på princip inte samarbetar med. Med varandra kan de tidvis samarbeta, men så fort någon tar ledarrollen så hamnar han på "ignore-listan".

 

[Gordeg]

Re: För oss är det mycket enkelt...

Om jag förstår dig rätt så fungerar det inte alls att ha en rollperson som ledare när ni spelar. För många starka viljor? Aldrig en uttalad ledare alltså?

 

[Troberg]

Re: För oss är det mycket enkelt...

Om jag förstår dig rätt så fungerar det inte alls att ha en rollperson som ledare när ni spelar. För många starka viljor? Aldrig en uttalad ledare alltså?

Instinktiv och djupt rotad ovilja att koordinera.

 

[hraufnir]

I spelet behöver man inga särskilda kvalifikationer för att leda en grupp rollpersoner förutom kanske en rejäl portion självförtroende.

Inte för att leda en grupp, men det behöver man inte i verkliga livet heller... Däremot för att få fortsätta leda en grupp efter att man lett dem första gången. Det krävs även i rollspel. Ingen spelargrupp, eller gäng karaktärer, skulle acceptera en ledare som med stort mod och självförtroende skulle leda in dem i fördärvet.
Även på rollspelsnivå syns det tydligt vilka som är ledartyper IRL, och vilka som skulle klara av att leda IRL.

Jag är en ledartyp, och jag märker, tyvärr, att jag har en tendens att ta befäl både i rollspel, på lajv eller i verkliga livet. Det är då svårt att spela en roll som inte gör detta.
På samma sätt som det är svårt för en tillbakadragen roll att spela ledare.

Det jag försöker säga är att även i rollspel är det viktigt att både spelaren och karaktären besitter ledarskapsförmågor för att klara att leda en grupp. Första gången en person leder en grupp räcker det nog med självförtroende och mod, men om man skall etablera en ledarposition i en grupp krävs att man besitter positiva ledaregenskaper.

Jag läste ett citat i en av mina favoritböcker. Detta är mitt under en diskussion om vem av två bröder som skall bli kung.

"Lyam would make a good king, but Arutha would make a great one. Men would follow Lyam to their deaths, but the younger brother would use his shrewdness to keep them alive..."

det finns olika typer av ledare...

 

[w176]

Nja jag kan inte riktigt hålla med. Visst för att försökta ledarskapet eller bli tilldelas det behövs nog bara en rejäl portion självförtroende, men vill man kunna ¨ålla det krävs det lika mycket sakkunskaper, förmåga att uttrycka sig och även att kunna lyssna på andra och organisationsförmåga som någon annan plats där det krävs ledarskap. Annars kommer det helt enkelt inte fungera och bara vara ett formell titeln och inget faktiskt ledarskap.

En rollspelare jag känner, Anneli, kommer oavsett vad för situation det råder i ett rollspel så länge hon inte har en roll som helt går emot det bli ledargestalten alla andra samlas kring på grund av att hon dels är äldre för det mesta men mest för hennes naturliga pondus.

Har man inte någon som de facto klarar av en ledarroll fungera det inte, ett visst mått av ledar egenskaper krävs även om de krävs mer eller mindre beroende hur lätt gruppen accepterar att bli ledd.