Tvärtom
För egentligen spelar rollpersonen föga roll på om spelarna hyser respekt för denne.. Respekt är något som personen har fått IRL utav de andra..
I det flesta fall stämmer nog det här, och åtminstone en spelare i min gamla grupp gillade att alltid ta kommandot och helst av allt ville han nog störta mig som spelledare och ta över hela kampanjen...
Sen finns det de som är tvärtom. De som i verkliga livet är tystlåtna, har ett skakigt självförtroende och/eller ofta har en underordnad roll i olika gruppkonstallationer.
Sen börjar spelmötet, och den där socialt understimulerade enstöringen blir som förändrad och tar genast kommandot, emedan de mer utåtriktade osäkert trevar sig fram med rollpersoner som inte alls speglar deras personlighet IRL. Ett sådant solklart exempel har jag också, en kille som är riktigt inbunden och aldrig tar sig ut och umgås (åtminstone var det så för en handfull år sedan). Men i rollspel blev hans karaktärer alltid de största hjältarna. Hjältar med sarkastiska, överlägsna, dryga yttren som styr och ställer, men med hjärtan av guld när det verkligen gäller. Plågade själar med ädla motiv under ett hårt skal - iofs med exhibitionistiska drag.
På senare tid har han förverkligat sig själv genom ett bra jobb och med det nya vänner och nytt socialt umgänge, och först nu börjar hans rollpersoner bli lite mer nedtonade och mindre bombastiska (inte för att jag spelar så ofta längre, men ett längre uppehåll har gett mig distans till den gamla spelgruppen och fått mig att analysera alla - lite taskigt av mig ).
Beslut IRL ger konsekvenser, emedan de i rollspel endast ger fiktiva konsekvenser. Det finns ingen ångest över att umgås med någon som inte finns, eller att ta upp saker som kan kännas obehagliga för den konflikträdde. För i rollspel händer det ju inte på riktigt.
Lite mer input till ett intressant ämne.
För egentligen spelar rollpersonen föga roll på om spelarna hyser respekt för denne.. Respekt är något som personen har fått IRL utav de andra..
I det flesta fall stämmer nog det här, och åtminstone en spelare i min gamla grupp gillade att alltid ta kommandot och helst av allt ville han nog störta mig som spelledare och ta över hela kampanjen...
Sen finns det de som är tvärtom. De som i verkliga livet är tystlåtna, har ett skakigt självförtroende och/eller ofta har en underordnad roll i olika gruppkonstallationer.
Sen börjar spelmötet, och den där socialt understimulerade enstöringen blir som förändrad och tar genast kommandot, emedan de mer utåtriktade osäkert trevar sig fram med rollpersoner som inte alls speglar deras personlighet IRL. Ett sådant solklart exempel har jag också, en kille som är riktigt inbunden och aldrig tar sig ut och umgås (åtminstone var det så för en handfull år sedan). Men i rollspel blev hans karaktärer alltid de största hjältarna. Hjältar med sarkastiska, överlägsna, dryga yttren som styr och ställer, men med hjärtan av guld när det verkligen gäller. Plågade själar med ädla motiv under ett hårt skal - iofs med exhibitionistiska drag.
På senare tid har han förverkligat sig själv genom ett bra jobb och med det nya vänner och nytt socialt umgänge, och först nu börjar hans rollpersoner bli lite mer nedtonade och mindre bombastiska (inte för att jag spelar så ofta längre, men ett längre uppehåll har gett mig distans till den gamla spelgruppen och fått mig att analysera alla - lite taskigt av mig ).
Beslut IRL ger konsekvenser, emedan de i rollspel endast ger fiktiva konsekvenser. Det finns ingen ångest över att umgås med någon som inte finns, eller att ta upp saker som kan kännas obehagliga för den konflikträdde. För i rollspel händer det ju inte på riktigt.
Lite mer input till ett intressant ämne.