Hur brukar era grupper (av karaktärer) se ut, har de en utseed ledare eller talesman? Har det en demokrati, eller styr en karkatär viktigare beslut, eller beror det på vem som är snabbast eller högljudast? Eller finns det en uppdragsgivande slp? Eller både och?
Nekromanti Ledare i rollspelsgruppen?
- Thread starter MrG
- Start date
Detta är ett intressant ämne som jag startade en tråd om för länge sedan.
Ledarskap i rollspel skiljer sig rätt mycket från ledarskap i verkligheten, eftersom ledarskap i verkligheten handlar om förtroende medan det vid rollspelsbordet handlar mycket om verbal förmåga och ett socialt spel av en helt annat typ.
Jag tror att det är vanligt att de mest snabbpratande spelarna fungerar som gruppen ledare... med eller utan övriga spelares förtroende.
Gordeg
Ledarskap i rollspel skiljer sig rätt mycket från ledarskap i verkligheten, eftersom ledarskap i verkligheten handlar om förtroende medan det vid rollspelsbordet handlar mycket om verbal förmåga och ett socialt spel av en helt annat typ.
Jag tror att det är vanligt att de mest snabbpratande spelarna fungerar som gruppen ledare... med eller utan övriga spelares förtroende.
Gordeg
När jag var yngre så brukade spelgrupperna vara relativt demokratiskt styrda (oavsett spelmiljö, tidsepok eller rollpersoner) med en eller möjligtvis två rollpersoner som talesmän. I mer mogen ålder (om man nu kan snacka om sådant som 24-åring) så har grupphierarkin också blivit mer varierad och mer hänsyn tas till trovärdighet. Men rent generellt så skapar jag ganska högljudda karaktärer som både syns och hörs på olika sätt även om de inte har någon större beslutsmässig tyngd i gruppen av olika skäl.
Ofta finner jag att många spelare har svårt att hantera hierarkier i rollspel, oavsett hur väl underbyggda de är. Det funkar så länge det bara sker i omvärlden och rollpersonerna är något sånär socialt jämbördiga. Men att acceptera en adlig rollpersons ledarskap är svårt, nästan omöjligt om rollpersonen ifråga dessutom är en dryg idiot. Och det handlar inte om tysta uppror utan om öppet ifrågasättande som ofta känns malplacerat (din karaktär är en bondtölp ifrån en släkt av bondtölpar som i generationer blivit piskade av hårda adelsmän och dessutom är han uppvuxen i ett strikt klassamhälle där detta ses som den naturliga ordningen, men ändå så drar han vapen mot och svär öppet åt en överordnad adelsman.). Dessa problem gäller iofs nog främst för mina tidigare spelare men det är ändå något som jag har irriterat mig på.
Naturligtvis bör rollpersonerna ha lite mer manöverutrymme än de flesta andra men det handlar också om att anamma och leva sig in i andra omständigheter och situationer även om de inte är direkt gynsamma för rollpersonen. Det kanske är så att spelarna ofta är väldigt färgade av ensidiga och moderna hjälteideal inom film och litteratur?
Ofta finner jag att många spelare har svårt att hantera hierarkier i rollspel, oavsett hur väl underbyggda de är. Det funkar så länge det bara sker i omvärlden och rollpersonerna är något sånär socialt jämbördiga. Men att acceptera en adlig rollpersons ledarskap är svårt, nästan omöjligt om rollpersonen ifråga dessutom är en dryg idiot. Och det handlar inte om tysta uppror utan om öppet ifrågasättande som ofta känns malplacerat (din karaktär är en bondtölp ifrån en släkt av bondtölpar som i generationer blivit piskade av hårda adelsmän och dessutom är han uppvuxen i ett strikt klassamhälle där detta ses som den naturliga ordningen, men ändå så drar han vapen mot och svär öppet åt en överordnad adelsman.). Dessa problem gäller iofs nog främst för mina tidigare spelare men det är ändå något som jag har irriterat mig på.
Naturligtvis bör rollpersonerna ha lite mer manöverutrymme än de flesta andra men det handlar också om att anamma och leva sig in i andra omständigheter och situationer även om de inte är direkt gynsamma för rollpersonen. Det kanske är så att spelarna ofta är väldigt färgade av ensidiga och moderna hjälteideal inom film och litteratur?
Jag tänkte svara med hur vi gör i de kampanjer jag är inblandad i. I Eon så spelar jag en väpnare, så ja, jag är fett underordnad rollpersonen som är min riddare, och rent tekniskt sett är det han som styr hela gruppen. Å andra sidan så är min roll den som viskar i örat på riddaren, den som kommer på idéerna som sedan genomförs, och den som "tar hand om detaljerna" (exempelvis, Riddaren bestämmer att vi måste ta oss ner i gruvan, jag kommer fram till var, när och hur vi bör ta oss in). Jag tycker i alla fall att det är skitkul att vara väpnare.
Jag spelar V:tM också, och det är mycket svårt att påstå att någon av spelarna bestämmer över någon av de andra då vi är ungefär lika gamla och alla tillhör olika klaner. Ändå så är det även här min roll som formulerar alla planer och kommer på alla idéer. Oftast är det även han som för talan för gruppen, fastän de ofta får för sig att motsäga sig honom. En av de andra rollerna är mäktig nog att knäcka min rolls rygg på en tiondels sekund och är lättsinnig för att göra det också, så det är viktigt för William (min roll) att inte verka alltför dominant.
Sen så ska jag snart börja spela Star Wars också, då i rollen som en droid (rejält lik HK-47 för er som vet vad jag pratar om). Jag ska då vara trasig i början av spelet och kommer att adoptera den som lagar mig som mästare och blint lyda den personens order. Detta är i ett försök att spela något originellt från min sida, men som Gurgeh sagt ...
Jag spelar V:tM också, och det är mycket svårt att påstå att någon av spelarna bestämmer över någon av de andra då vi är ungefär lika gamla och alla tillhör olika klaner. Ändå så är det även här min roll som formulerar alla planer och kommer på alla idéer. Oftast är det även han som för talan för gruppen, fastän de ofta får för sig att motsäga sig honom. En av de andra rollerna är mäktig nog att knäcka min rolls rygg på en tiondels sekund och är lättsinnig för att göra det också, så det är viktigt för William (min roll) att inte verka alltför dominant.
Sen så ska jag snart börja spela Star Wars också, då i rollen som en droid (rejält lik HK-47 för er som vet vad jag pratar om). Jag ska då vara trasig i början av spelet och kommer att adoptera den som lagar mig som mästare och blint lyda den personens order. Detta är i ett försök att spela något originellt från min sida, men som Gurgeh sagt ...
Det är ungefär så det lär bli i Star Wars så det är ju fullt möjligt att jag som droid, liksom som väpnare, kommer börja ge "förslag" och "inlägg" på hur jag tycker vi borde gå till väga. Jag försökte för ett tag sedan starta en tråd om något liknande, men den kom aldrig så långt.
haltageten
Dum inuti huvudet
I vår spelgrupp har vi under ett år spelat en kampanj i Eon. Den har spelletts av Hjalle och har varit oerhört trevlig, intressant och spännande. Beroende på var vi har varit med våra karaktärer så har olika personer i gruppen styrt. Fast genom hela kampanjen, som har haft en episk stämning så har vi haft två stycken karaktärer som har sagt sitt lite mer än vad andra har gjort. Detta eftersom vi har haft vår egen agenda vi har strävat efter. Vilket har gjort att i vissa fall så har det varit nödvändigt för oss att skita i allt och göra som vi själva vill. Men som sagt, beroende på var vi befinner oss så spelar olika karaktärer en större roll än dem andra. Vilket gör att de karaktärerna blir mer framstående. Fast fortfarande så tar vi viktiga beslut tillsammans, detta då våra karaktärer har lärt känna varandra så otroligt bra.
Nu på senare tid har vi även börjat spela lite andra spel än Eon. Bland annat så försöker jag spelleda en liten tur i en hemmabyggd version av Västmark. Där spelar spelarna bröder. Den ena brodern ung och rebellisk, den andra brodern medelålders, lugn och vis. Den tredje och äldsta brodern känner att han måste ta enormt mycket ansvar och tygla skuldkänslorna från deras fader, moders och hela byns död.(Den blev överfallen av Nordmarkiska(ja, det är ett nytt land jag har hittat på) riddare som skövlade, slaktade och brännde.) Detta medför att den äldsta brodern oftast bestämmer och beslutar om inte mellanbrodern har något att säga till om. Den yngsta brodern har inte så mycket att säga till om då de äldre bröderna är lite överbeskyddande.
Vi har även börjat pula lite med Western. Verkade trist i början tyckte jag men nu har jag börjat gilla det mer och mer. Där är vi hittils bara två spelare och en spelledare. Men de två karaktärer vi spelar är så olika att dem kompletterar varandra enormt bra. Vilket leder till att olika karaktärer bestämmer i olika situationer.
För att dra en slutsats så kan jag säga att beroende på vilka karaktärer vi spelar så tar olika personer i gruppen ansvar. Vi har blivit en rätt så gemytlig grupp och känner oss väldigt bekväma i rollspelandet. Detta gör att vi kan i princip ta vilken roll som helst och spela den. Så vi släpper våra roller i verkliga livet (till en viss mån) och kliver in som den roll vi ska spela så att alla kan spela allt. Om någon vill spela en skrikapa med potensproblem eller en knäpptyst lönnmördare med mindervärdeskomplex så skall dennes vanliga personlighet inte sätta några gränser. Men visst så har alla sina roller som dem trivs i.
- Jocke, lyckades klämma in lite smicker åt Hjalle också.
Nu på senare tid har vi även börjat spela lite andra spel än Eon. Bland annat så försöker jag spelleda en liten tur i en hemmabyggd version av Västmark. Där spelar spelarna bröder. Den ena brodern ung och rebellisk, den andra brodern medelålders, lugn och vis. Den tredje och äldsta brodern känner att han måste ta enormt mycket ansvar och tygla skuldkänslorna från deras fader, moders och hela byns död.(Den blev överfallen av Nordmarkiska(ja, det är ett nytt land jag har hittat på) riddare som skövlade, slaktade och brännde.) Detta medför att den äldsta brodern oftast bestämmer och beslutar om inte mellanbrodern har något att säga till om. Den yngsta brodern har inte så mycket att säga till om då de äldre bröderna är lite överbeskyddande.
Vi har även börjat pula lite med Western. Verkade trist i början tyckte jag men nu har jag börjat gilla det mer och mer. Där är vi hittils bara två spelare och en spelledare. Men de två karaktärer vi spelar är så olika att dem kompletterar varandra enormt bra. Vilket leder till att olika karaktärer bestämmer i olika situationer.
För att dra en slutsats så kan jag säga att beroende på vilka karaktärer vi spelar så tar olika personer i gruppen ansvar. Vi har blivit en rätt så gemytlig grupp och känner oss väldigt bekväma i rollspelandet. Detta gör att vi kan i princip ta vilken roll som helst och spela den. Så vi släpper våra roller i verkliga livet (till en viss mån) och kliver in som den roll vi ska spela så att alla kan spela allt. Om någon vill spela en skrikapa med potensproblem eller en knäpptyst lönnmördare med mindervärdeskomplex så skall dennes vanliga personlighet inte sätta några gränser. Men visst så har alla sina roller som dem trivs i.
- Jocke, lyckades klämma in lite smicker åt Hjalle också.
Obligatoriskt tillägg
Bra sammanfattat. Sedan kan man också tillägga, att eftersom jag varit spelledare mer eller mindre konstant i ett år så hade jag rätt svårt att hålla undan tassarna från ledarskapsrollen. Därför var det bra att jag spelade storebrodern - en lite mildare nedtrappning för min del.
-Hjalle, vill också tillägga att tre av fyra i gruppen hävdar att de inte alls är några naturliga ledare. (Jag är den felande fyran)
Bra sammanfattat. Sedan kan man också tillägga, att eftersom jag varit spelledare mer eller mindre konstant i ett år så hade jag rätt svårt att hålla undan tassarna från ledarskapsrollen. Därför var det bra att jag spelade storebrodern - en lite mildare nedtrappning för min del.
-Hjalle, vill också tillägga att tre av fyra i gruppen hävdar att de inte alls är några naturliga ledare. (Jag är den felande fyran)
I Eon-kampanjen jag spelleder finns både en utsedd ledare och en uppdragsgivande slp. Gruppen med rollpersoner är centrerad kring en riddare (RP), som styr gruppen med fast hand. Riddaren i sin tur lyder under sin far, greven, en slp.
En annan rollperson är riddarens väpnare och de övriga spelarna spelar riddarens vänner (och tidigare anställda av hans far greven).
Funkar mycket bra och ger upphov till mycket skoj när vi spelar. Riddaren är inte världens smartaste snubbe så hans vänner måste ibland övertala honom att ändra sina beslut, på ett smidigt sett, utan att dissa honom eller hans auktoritet.
//Boboliwsy - måste starta upp Maya och fixa en massa stuff, NU
En annan rollperson är riddarens väpnare och de övriga spelarna spelar riddarens vänner (och tidigare anställda av hans far greven).
Funkar mycket bra och ger upphov till mycket skoj när vi spelar. Riddaren är inte världens smartaste snubbe så hans vänner måste ibland övertala honom att ändra sina beslut, på ett smidigt sett, utan att dissa honom eller hans auktoritet.
//Boboliwsy - måste starta upp Maya och fixa en massa stuff, NU
Humm, nu måste jag tänka efter juh.. 
Nä, skämmt & sido... Tycker nog allt att det sker gansak demokratiskt & fredligt i gruppen min. Eller vad säger du Targon ?!
Brukar väll inta var några större bråk eller så, utan mer att det ploppar upp till & från vem som är ledare & sådant.
Nä, skämmt & sido... Tycker nog allt att det sker gansak demokratiskt & fredligt i gruppen min. Eller vad säger du Targon ?!
Brukar väll inta var några större bråk eller så, utan mer att det ploppar upp till & från vem som är ledare & sådant.
I min spelgrupp brukar det gå demokratiskt till. Alla spelare får möjlighet att vara med och bestämma.
En talesman för gruppen finns till och från, denna post växlar dock mellan rollpersonerna beroende på i vilken situation de befinner sig: Vid mötet med borgmästaren, värdshusvärden eller adelsmannen är det oftast barden som framför gruppens talan; vid mötet med skygga wild elves i skogen eller kobolds kan rangern föra gruppens talan och vid mötet med den mystiske magikern för gruppens sorcerer sällskapets talan.
Uppdragsgivande SLP finns det gott om, dessa färdas dock sällan samman med rp:na och påverkar därför inte de vardagliga besluten. Ofta kan de styra in spelarna i en riktning men det är sedan upp till spelarna själva att välja tillvägagångssätt för att lösa specifika problem.
Torbjörn - som har spelabstinens.
En talesman för gruppen finns till och från, denna post växlar dock mellan rollpersonerna beroende på i vilken situation de befinner sig: Vid mötet med borgmästaren, värdshusvärden eller adelsmannen är det oftast barden som framför gruppens talan; vid mötet med skygga wild elves i skogen eller kobolds kan rangern föra gruppens talan och vid mötet med den mystiske magikern för gruppens sorcerer sällskapets talan.
Uppdragsgivande SLP finns det gott om, dessa färdas dock sällan samman med rp:na och påverkar därför inte de vardagliga besluten. Ofta kan de styra in spelarna i en riktning men det är sedan upp till spelarna själva att välja tillvägagångssätt för att lösa specifika problem.
Torbjörn - som har spelabstinens.
Det tycker jag är en vettig lösning. I D&D där det finns så tydliga arketyper är det oftast tämligen enkelt att avgöra vem som är den ledande i en viss situation. Sedan att det oftast råkar vara paladinen i mitt party beror mest på att jag mest spelleder äventyr där det är onda kulter som skall fördrivas från sina grottboningar och tempel och där har paladinen helt enkelt störst patos.
Å andra sidan skall man kanske som traditionalist lyssna till den gamla uppmaningen från Spelarens Bok till Basreglerna:
Talesmannen är den som meddelar till SL vad spelarna (gruppen) gör. Han hör efter med de olika spelarna vad var och en av dem vill göra, och framför därefter kort och koncist till SL vad de har för planer. Talesmannen skall inte säga åt de övriga vad de skall göra - han rapporterar bara vad som sker.
Henrik - som också har spelabstinens.
Å andra sidan skall man kanske som traditionalist lyssna till den gamla uppmaningen från Spelarens Bok till Basreglerna:
Talesmannen är den som meddelar till SL vad spelarna (gruppen) gör. Han hör efter med de olika spelarna vad var och en av dem vill göra, och framför därefter kort och koncist till SL vad de har för planer. Talesmannen skall inte säga åt de övriga vad de skall göra - han rapporterar bara vad som sker.
Henrik - som också har spelabstinens.
BraidsMamma
Veteran
just nu spelar vi Star Trek och där är det ju karaktären med högst rang (oftast kapten) som har makten..
I andra rollspel (t.ex min sovande Buffykampanj) är det vissa karaktärer med ledaregenskaper som brukar gripa dem... typisk är dock också att gruppen intriger relativt mycket med varandra och inte tar så många beslut som grupp.
I andra rollspel (t.ex min sovande Buffykampanj) är det vissa karaktärer med ledaregenskaper som brukar gripa dem... typisk är dock också att gruppen intriger relativt mycket med varandra och inte tar så många beslut som grupp.
Lizzie_Ravenhair
Veteran
Mycket av nöjet kring ett rollspelsbord är ju när det är demokratiskt. När man diskuterar tillsammans hur man bäst löser ett problem. Då kan man som spelledare luta sig tillbaka och njuta av spelarnas engagemang.
Ska gruppen ha en ledare tycker jag det är roligast om denne mest fattar avgörande beslut efter att man haft en öppen diskussion, där ledaren objektivt drar den slutsas som är mest logisk. Om ledaren börjar blanda in prestige och sånt blir det mycket tråkigt.
Tyvärr är det mycket sällan i mitt rollspelsliv som jag har varit med om det ovan som jag eftersträvar. Men rent generellt är min spelargrupp relativt demokratisk i alla fall. Och det är huvudsaken. Sen kan man alltid reta sig på att en av spelarna har en tendens att agera först och fråga sen om det var okej...
Ska gruppen ha en ledare tycker jag det är roligast om denne mest fattar avgörande beslut efter att man haft en öppen diskussion, där ledaren objektivt drar den slutsas som är mest logisk. Om ledaren börjar blanda in prestige och sånt blir det mycket tråkigt.
Tyvärr är det mycket sällan i mitt rollspelsliv som jag har varit med om det ovan som jag eftersträvar. Men rent generellt är min spelargrupp relativt demokratisk i alla fall. Och det är huvudsaken. Sen kan man alltid reta sig på att en av spelarna har en tendens att agera först och fråga sen om det var okej...
G
Guest
Guest
Jag är förvånad över hur många som har demokrati eller en ledargestalt, i de spelgrupper jag spelat med än så länge är det vanligtvis anarki, folk gör som de vill och vill de att andra ska göra som de vill hittar de en hållhake på några så att de också "vill" det sedan låtsas de att det är ett demokratiskt beslut.
Det är mycket underhållande men det är inte sådana grupper som dödar drakar precis.
Det är mycket underhållande men det är inte sådana grupper som dödar drakar precis.
Lizzie_Ravenhair
Veteran
Ja anarki är väl fint 
Skämt åsido, för att komplettera det jag tidigare skrev; när gruppen har ett gemensamt uppdrag (=äventyret) då råder demokrati nästan alltid. Men så händer förstås mycket annat i kampanjen som inte är avgörande för själva äventyrets fortsättning. Och då gäller väldigt ofta anarki!
Jag menar tjuven behöver ju inte fråga om det är okej att han drar en tur i under världen. Eller krigaren behöver ju inte fråga om det är okej att han kontaktar en mäktig drakdödare att ha som mentor. Men när det handlar om strategin kring att utrota trollen i grottan, då är det bra att vara eniga om vilken strategi man ska ha...
Skämt åsido, för att komplettera det jag tidigare skrev; när gruppen har ett gemensamt uppdrag (=äventyret) då råder demokrati nästan alltid. Men så händer förstås mycket annat i kampanjen som inte är avgörande för själva äventyrets fortsättning. Och då gäller väldigt ofta anarki!
Jag menar tjuven behöver ju inte fråga om det är okej att han drar en tur i under världen. Eller krigaren behöver ju inte fråga om det är okej att han kontaktar en mäktig drakdödare att ha som mentor. Men när det handlar om strategin kring att utrota trollen i grottan, då är det bra att vara eniga om vilken strategi man ska ha...
Visst finns det ledare ibland i gruppen av rollpersoner men - oftast blir fel rollperson ledare trots detta. På grund av att spelgruppen har en eller två informella ledare och då blir deras rollpersoner ledare. Är kampanjen inte vidare militärisk så är risken stor att det blir så här vilket naturligtvis inte är bra. Eftersom samma spelare alltid är "ledare" oavsett rollspel.
Är kampanjen militärisk och "fel" spelare spelar ledarrollen då gäller det verkligen att spelarna kan rollspela, samarbeta och vara hörsamma. Risken finns ju att det blir "myteri" och den informella ledaren går sin egen väg. Han vill fortfarande leda trots att han inte har det ansvaret. Men samtidigt är det ju ett bra experiment att lägga ledarrollen på de spelare som vanligtvis är tysta eller inte engagerar sig så ofta under spelmötena.
Slutligen finns det ju de spelare som aldrig vill bli ledda eller vill leda och deras rollpersoner hamnar alltid utanför.
Så som SL gäller det att känna till sina spelare innan man rollspelar med dem.
Är kampanjen militärisk och "fel" spelare spelar ledarrollen då gäller det verkligen att spelarna kan rollspela, samarbeta och vara hörsamma. Risken finns ju att det blir "myteri" och den informella ledaren går sin egen väg. Han vill fortfarande leda trots att han inte har det ansvaret. Men samtidigt är det ju ett bra experiment att lägga ledarrollen på de spelare som vanligtvis är tysta eller inte engagerar sig så ofta under spelmötena.
Slutligen finns det ju de spelare som aldrig vill bli ledda eller vill leda och deras rollpersoner hamnar alltid utanför.
Så som SL gäller det att känna till sina spelare innan man rollspelar med dem.
Har alltid varit demokratiskt i mina spelgrupper. Jag skulle inte trivas om en spelares karaktär (och därmed spelaren själv) hade mer att säga till om. Om jag skulle hamna i en setting där en karaktär är den tydlige ledaren (som t.ex. Gurgehs riddare när Walium demade loss Västmark för oss) så kan det funka ändå om min karaktär har tillräckligt stor rörelsefrihet. När Hjalle (eller vem det nu var) snackade om sin väpnare som var den som kom med idéer så är det ett bra exempel. Riddaren där var gruppens ledare men väpnaren kan fortfarande bidra på sitt eget sätt och hålls inte tillbaka av riddaren. En "realistisk" väpnare skulle väl knappast komma med så mycket problemlösningsförslag till sin riddare (om jag nu inte missbedömmer åldern och/eller respektlösheten på en typisk väpnare), men så är jag inte sådär intresserad av realism heller så...
Anywho... viktiga beslut har alltid varit en demokratisk fråga i mina spelgrupper. Däremot blir det ju ofta så att de pratgladaste spelarna kommer med förslag på ett annat sätt än de passiva även om båda kategorierna deltar i bestämmandet av vilken plan som ska antas. Min DoD6-grupp har 4 spelare. Jag och en till är bra på att komma på "normala" och sansade lösningar, en är impulsiv och galen och en var helt grön från början och rätt tyst. Den tyste magikern ville inte vara ledare, den galne krigaren fick inte vara ledare och den andre killen är bättre än mig på att snacka så när vi behövde en talesperson så blev det honom. Beslut av typen "hur kommer vi åt den elaka kungen?" var dock demokratiska... och ibland så följde den galne krigaren t.o.m. planerna...
Anywho... viktiga beslut har alltid varit en demokratisk fråga i mina spelgrupper. Däremot blir det ju ofta så att de pratgladaste spelarna kommer med förslag på ett annat sätt än de passiva även om båda kategorierna deltar i bestämmandet av vilken plan som ska antas. Min DoD6-grupp har 4 spelare. Jag och en till är bra på att komma på "normala" och sansade lösningar, en är impulsiv och galen och en var helt grön från början och rätt tyst. Den tyste magikern ville inte vara ledare, den galne krigaren fick inte vara ledare och den andre killen är bättre än mig på att snacka så när vi behövde en talesperson så blev det honom. Beslut av typen "hur kommer vi åt den elaka kungen?" var dock demokratiska... och ibland så följde den galne krigaren t.o.m. planerna...