Rosen
Myrmidon
Ur en grej som eventuellt hamnar på hemsidan senare, The Really Epic Saga of Birger Barbaren:
För länge sedan, när vågorna svalt Atlantis men före Arius söner uppsteg, reste en legendarisk barbar ner från de norra bergen för att trampa civiliserade länder under sina stövelklädda fötter. Han var en hårdför jätte med isande blick och muskler såsom av stål, förutbestämd att en dag bära Aquilonias juvelbesatta krona på sin rynkade panna.
Då han gav sig av stod många fagra jäntor och åsåg snyftande hans avfärd. Plötsligt nåddes hans skarpa öron av en plötslig olåt, lik ljudet av en vrålande grottbjörn. Vigt som en panter snodde han runt med sin väldiga stridsyxa i händerna. Krigarens isblå ögon svepte över det karga landskapet, och bakom ölstugan såg han en ensam man stå och tömma sin blåsa. Mannens bukstinna kropp dallrade när han åter släppte väder med ett ljudligt brak som lyfte hans höftskynke och blottade den fläskiga rumpan därunder. Jäntorna tittade förvånat på krigaren, och färgen steg på hans tinningar då han sänkte yxan och återupptod sin vandring.
Den andre mannen brydde sig intet om allt detta, ty det var gott att tömma blåsan och att rapa därtill. Då han till sist var färdig kliade han sig därbak, sedan raglade han åter mot ölstugan. Runtom hörnet mötte han de många jäntorna och tänkte att de måste ha saknat honom som de stod härute, så han beslöt att bjuda dem alla sådana drinkar som jäntor dricker, med små paraplyer i. De fnissade alla och följde honom in.
Den store krigaren vände sig en sista gång för att vinka jäntorna farväl, men han såg då att ingen stod kvar. Och under alla hans krigståg och alla hans erövringar i fjärran länder lyckades han aldrig glömma det sista han sett av sitt hem, den väldiga bakdel som med mäktiga trumpetstötar signalerat hans avfärd.
--
Åke
För länge sedan, när vågorna svalt Atlantis men före Arius söner uppsteg, reste en legendarisk barbar ner från de norra bergen för att trampa civiliserade länder under sina stövelklädda fötter. Han var en hårdför jätte med isande blick och muskler såsom av stål, förutbestämd att en dag bära Aquilonias juvelbesatta krona på sin rynkade panna.
Då han gav sig av stod många fagra jäntor och åsåg snyftande hans avfärd. Plötsligt nåddes hans skarpa öron av en plötslig olåt, lik ljudet av en vrålande grottbjörn. Vigt som en panter snodde han runt med sin väldiga stridsyxa i händerna. Krigarens isblå ögon svepte över det karga landskapet, och bakom ölstugan såg han en ensam man stå och tömma sin blåsa. Mannens bukstinna kropp dallrade när han åter släppte väder med ett ljudligt brak som lyfte hans höftskynke och blottade den fläskiga rumpan därunder. Jäntorna tittade förvånat på krigaren, och färgen steg på hans tinningar då han sänkte yxan och återupptod sin vandring.
Den andre mannen brydde sig intet om allt detta, ty det var gott att tömma blåsan och att rapa därtill. Då han till sist var färdig kliade han sig därbak, sedan raglade han åter mot ölstugan. Runtom hörnet mötte han de många jäntorna och tänkte att de måste ha saknat honom som de stod härute, så han beslöt att bjuda dem alla sådana drinkar som jäntor dricker, med små paraplyer i. De fnissade alla och följde honom in.
Den store krigaren vände sig en sista gång för att vinka jäntorna farväl, men han såg då att ingen stod kvar. Och under alla hans krigståg och alla hans erövringar i fjärran länder lyckades han aldrig glömma det sista han sett av sitt hem, den väldiga bakdel som med mäktiga trumpetstötar signalerat hans avfärd.
--
Åke
