Jag var friformspretto redan som palt, jag.
SL:a nybörjare är nog bland det roligaste.. Det får mig att minnas alla roliga stunder som man spelade när man var ung...* yngre..
He he, så känner jag också. Den där känslan av att rollspel är något nytt och magiskt är ju svår att få själv efter alla rollspelssessioner man varit med om, men när man ser ett gäng smålirare sitta och föra diskussioner med varandra så fort äventyret börjar om vem som borde ha störst chans att ragga upp värdshusägarens dotter, vilka i värdshuset som kan vara skurkar och vem som ska tvingas sitta med ryggen mot utgången så är det den ljuvaste formen av nostalgi jag kan tänka mig. Hur många gånger har man inte själv haft de där diskussionerna (och till sist tröttnat på dem) och nu sitter man alltså med ett gäng spelare som fortfarande tycker "ni sitter på värdshuset Gyllene Galten" är ett originellt och spännande sätt att börja ett äventyr på...
Sedan brukar småspelare ofta känna en viss respektfylld vördnad inför äldre spelledare, vilket ju alltid är trevligt. Mina jämnåriga spelare kan jag inte hota och kräva underkastelse utav på samma sätt... Men framförallt är det ju kul att prova de där trixen som man själv tyckte var så himla effektfulla en gång i tiden och se om de kommer funka lika bra nu när man själv är spelledare. Ett sätt att föra facklan vidare... (och man kan alltid se på sina spelare vilka det är som kommer ha en framtid som spelledare och äventyrskonstruktörer. Det liksom lyser om dem. Kan inte förklara det bättre än så.)
Fast alla barn är ju faktiskt inte kobolder. De jag tycker det är allra roligast att spelleda är ungar som är som jag själv var som liten. De som tycker det är roligast i början. När man kan ragga på servitriserna, mopsa med de skumma typerna i värdshusets hörn, råka spilla soppa på någon adelsman, försöka sno pengar ur värdshusägarens kassa eller larva sig med någon narr eller speleman. Den sortens spelartyp som liksom blir berusade av att de spelar en sorts spel där de har ändlöst med valfrihet och försöker göra allt häftigt på en och samma gång. Och som strävar efter att "bli" sin rollperson som om det vore självaste Nirvana. De som säger "när vi kom utklädda till balen och vakterna började fråga om var vi hade våra inbjudningar, alltså, då BLEV jag Miramaz, jag kände precis hur det kändes att vara där!" varpå man ger dem en uppmuntrande ryggdunk som om de precis klarat ett inträdelseprov till ett hemligt sällskap där alla medlemmar blivit av med sin rollgestaltningsoskuld.
De är de RIKTIGT häftiga att spelleda, men bofferkobolderna är väl ganska roliga de också. Man behöver oftast inte anstränga sig så mycket med dem. De tycker det är häftigt att bara få rulla tjugosidiga tärningar.
/Rising