Rapport från första dagen på "LRFiHS2004"
Hej alla medmänniskor, medborgare och kamrater!
Med denna (kanske onödiga post- isåfall hoppas jag på rådigt ingripande från moderatorernas sida!
) vill jag kort redogöra för hur första dagen på "Lilla Rollspelsfestivalen i Hammarby Sjöstad 2004" förlöpte. Kanske kan mitt lilla bidrag till ett aktivt rollspelande smitta av sig och fler festivaler pluppa upp!
Först lite bakgrundshistoria:
Redan 2003 anade jag möjligheterna till en rollspelsfestival, då två dagar i vecka 44 skulle vara lediga för tex rollspel.
Jag tog kontakt med Erik, Micke, Linus och Caligulas kusin (vars namn jag inte kan nämna av säkrerhetsskäl!
)
samt min lillebror Gustaf som då bara var arton år och alltså också hade höstlov. De som nämndes ovan hade möjlighet att avstå jobb, plugg etc för att delta på
"Lilla Rollspelsfestivalen i Gamla Stan (Stockholm) 2003".
Vi spelade Oraklets fyra ögon och lyckades ta oss igenom hela partiet som utspelar sig i Skuger samt resa till "Det Gröna Ögat". Mycket kul och uppskattat!
Redan då avsåg jag att försöka ha en rollspelsfestival varje vecka 44/45 dvs när det är höstlov. Åtminstone tills mina barn är så stora och jag så rik att vi kan ta en uppfriskande avstickare till tex Thailand på kommande höstlov!
Man kan fråga sig huruvida en rollspelsfestival inte lånar fjädrar från tex "konvent" och jag är böjd att erkänna varifrån inspirationen kommer. Men på en rollspelsfestival är själva andemeningen att man "i all vänskaplighet och under trevliga former möter gamla och nya vänner, för att spela rollspel!"
Tex innebär denna högtravande devis att man erbjuder deltagarna små oväntade trevligheter som tex frukost!
I morgon bjuder jag på en mättande lunch till alla deltagarna på min lilla festival! Vem vet vilka överraskningar som står för dörren på onsdag?
Hursomhelst- nu har "Lilla rollspelsfestivalen i Hammarby Sjöstad (Stockholm) 2004" precis sjösatts och jag kan konstatera att:
* Vi startade efter vissa förseningar- kl 13 istället för som tänkt kl 10
* Majoriteten av deltagarna (en person, Linus) valde att spela "Call of Chtulhu". De andra alternativen var: M:UA; Drakar och Demoner (Expert/DoD-91); Dungeons &Dragons 3.5; d20 Modern.
*Vi imorgon tisdag förmodligen får fint gästspel av Andy! Alltså har vi fr.o.m. tisdag bara plats för två stjärnor till! Men alla får lunch. Säg till om du är vegetarian/vegan eller allergisk mot något!
* Äventyret vi kör utspelar sig i London, Paris samt på andra orter, september 1922.
En krönika över första dagens spel kan låta så här (där Linus spelar Horatio Abercrombie, en LG (Lagom Gaggig) Antique Dealer):
”Herregud” tänkte Horatio Abercrombie för sig själv, ”jag måste skaffa mig ett nytt ställe!”
Han var inte nöjd med det lilla kontoret på Ebenezer Street. Papper, matrester och kläder överallt avslöjade hur hans affärer och privatliv smärtsamt kolliderade med varandra. För bara en halvtimme sedan hade en av hans trognaste kunder, Mrs Weiss, suckat över röran. Antikhandlaren gick omkring och visslade nervöst samtidigt som han gjorde små attacker mot röran mest som någon sorts terapi för sin egen skull. Det skulle knappast bli ordning på den korta tid han hade till förfogande. Så överraskades han av dörrklockan och spillde te över några dokument. ”Jävl… Weiss papper- det var som…” Horatio avbröts av en munter stämma från dörren:
”Nämen hallå! Är det inte Notting Hills egna lilla sak-samlar-bohem?” I dörren stod nu Randolph Wisser, akademisk uppkomling och tillika god vän. Rudolph såg löjligt munter ut. Nästan lite uppjagad.
”Jag hörde att vår fina antikvarie ska bege sig ut i stora världen!” fortsatte historikern samtidigt som han utan att besvära sig trängde in i kontoret och satte sig i en rottingstol.
”Ehm, tja, jag har en affär som…” försökte Horatio men Rudolphs gå-på-anda lät sig inte stoppas.
”Ja, det tror jag säkert! Men nu undrar jag om du inte samtidigt skulle kunna göra mig en tjänst- ingen stor sak. Men viktig! Ett undantag! Ni förstår…”
Medan Rudolph babblade på om en bok han ville att Horatio skulle införskaffa kunde antikvarien inte låta bli att avundsjukt stirra under lugg på den vältalige och karismatiske historikern. Han hade förändrats, visst hade han det. Men på vilket sätt? Vad var olikt nu, från förr?
”Hör du vad jag säger? Rue des Elements 109; en filial till Grand National alltså!” Rudolph stannade upp och tittade sin vän i ögonen.
”Jo, men självklart, jag ska…skaffa dig boken. Jag tänkte åka imorgon. Kommer tillbaka till på torsdag. Kanske fredag. Det beror…på.” Horatio svarade artigt men eftertänksamt. De var vänner. På senaste tiden hade det känts som att Horatio hade mer nytta av Rudolph än tvärtom, en tanke som plågade antikvarien likt minnet av en svårglömd pinsamhet. Nu hade han chansen att jämna ut oddsen. Självklart skulle han hjälpa Rudolph. En bok som fanns på ett bibliotek i Paris. Ändå fick hela saken honom att känna sig som en enklare sortens springschas. Nåja, tröstade sig Horatio, en dag skulle han göra sitt klipp; köpa in en antikvitet som han skulle sälja dyrt. Komma över en riktig pärla, något speciellt! Bli ett namn! Komma sig upp!
”Utmärkt, min vän! Utmärkt!” Rudolph skakade hand med en innerlighet som inte kunde vara låtsad. Jo, de var vänner, åtminstone för en tid.
-
Lördagsmorgonen var så vacker i Paris. När man väl var i den franska huvudstaden kändes London som ett rökigt, trångt och okultiverat råtthål. Så hade det alltid känts för Horatio. Var det kanske därför som han gärna återvände? Och konsten sen. I England kände han sig för alltid utanför den snäva konstnärskretsen, men här i Frankrike fick han liksom tillgång till de dyrbara kontakterna. Här kunde man sitta och diskutera konst tillsammans med dem som sedan ställde ut på de mest prestigefyllda gallerierna och konsthallarna. Man frågade vad han tyckte och ansåg. Om han hade hört några rykten. Man ville höra om det var sant- det där omTolouse-Lautrec ?. Jo, här hade han det bra, här kunde man vara sig själv.
”Det är för att Frankrike är republik, det måste bero på det!” insåg engelsmannen under sin promenad genom den franska huvudstaden.
Snart var han framme hos Madame Lullie, en plats han ständigt återkom till. Sex rum för uthyrning, en enkel matsal där arbetarna åt lunch på vardagarna. Enkelt men hjärtligt.
Han skulle nog få det lugnt, förmodligen skulle han vara den enda gästen på pensionatet. I september var det få som reste till Paris.
”Bonjour Mounsieur! Vilken glad överraskning!” Madame Lullies glädje var inte spelad, utan alldeles oförskämt äkta. Han blev lika glad som hon och de kramade om varandra helt kort innan hon tog hans väskor och bar in dem över tröskeln till pensionatet.
”Du får ettan som vanligt, med utsikt över gården!” Madame verkade sannerligen lycklig, trots att hon mist sin man i kriget och åren nog inte lämnat henne utan sitt kalla pris. Att hon överhuvudtaget orkade driva pensionatet utan hjälp förvånade Horatio. Sedan insåg han att hon aldrig avslöjat sin ålder. Hur gammal var hon egentligen? Stark i alla fall, som kunde bära de där väskorna uppför den svängda trappan. I korridoren på övervåningen såg Horatio det första tecknet på att pensionatet trots allt knappast var immunt mot tidens tand. Korridoren gav nästan ett skabbigt intryck, med en röd matta som rullade sig i kanterna och gav pensionatets övervåning en alldeles egen prägel med hjälp av sin dammiga och lite sura lukt. Madame gick före och öppnade dörren till ettan, Horatios favoritrum. Enkelt, med utsikt mot en stillsam innergård, där en ensam alm vajade svagt för sensommarvinden. Det luktade såpa. Han blev med ens rörd över tanken på att hon såpat för hans skull.
-
Han la sig på sängen. Snart drömde han om någon amerikansk filmstjärna, vars namn han i drömmen inte kunde minnas, då han vaknade av ljud från dörren.
Knack.
Knack
Sömndrucket steg han upp och blinkade med ögonen.
”Ja? Kom in bara!” Horatio undrade vad Madame kunde vilja honom.
Hade han glömt något? Meddelande från London?
Inget hände. Han gick fram till dörren och öppnade den snabbt, men korridoren låg öde.
”Hallå, vem knackade?” Horatio kände sig fånig när han hörde sin egen röst i den tomma korridoren.
Han gick ut i korridoren men varken såg eller hörde något medan han passerade rummen som tysta låg bredvid hans eget..
”Hallo?” lät det från undervåningen. ”Monsieur?!”
”Ja, ville ni något?” undrade Horatio och knäppte skyndsamt skjortan.
”Non, monsieur, verkligen inte! Varför undrar ni?” Madame såg uppenbart förvånad ut.
En annan gäst som gått fel, eller så har Madame börjat bli lite gaggig. Eller?
Hon fortsatte: ”Jag har hållit på med maten, monsieur, ni äter väl här ikväll?”
Denna mundana fråga fick Horatio att rycka till– hans konstnärsvänner visste ju inte att han var på besök!
”Nej, jag är verkligen ledsen, men jag ska…träffa några bekanta ikväll. Jag beklagar om ni…”
”Jaså, nåja, om ni så gärna vill träffa de där kluddarna, så visst. Se till att låna min extranyckel bara. Jag går och lägger mig tidigt, nuförtiden!” Hon verkade inte alltför bedrövad över den uteblivna middagsgästen och Horatio kunde snabbt återgå till trevligare tankar än kring vem som knackat så mystiskt. Det var långt senare som mindes att det luktat av en exotisk krydda. Precis, utanför hans dörr.
-
Söndagen började långsamt med den avlägsna klocklangen från Notre Dame. Horatio och hans konstnärsvänner hade roat sig ordentligt och baksmällan var bara ett gammalt välkänt tecken på hur roligt han haft det. Efter lite kaffe och bröd hos madame i matsalen ramlade Horatio ut i söndagssolen. Folk spankulerade sorgfritt omkring på gatorna omkring pensionatet och på det hela taget kändes det trivsamt att gå ut. Horatio beslöt sig för att gå till filialen, där boken skulle finnas. Imorgon skulle han besöka en auktion och senare i veckan höra sig för om den där florentinska 1600-talsvärjan. Han köpte och sålde antikviteter på kommission, ett tryggare och betydligt mindre kostsamt sätt att arbeta på.
Nog kunde han längta efter en större lokal; en butik! Men kostnaderna för en sådan rörelse hade sina begränsningar. Ännu hade han inte råd och var inte modig nog att ta några risker.
Filialen var stängd, men en vänlig portvakt förhörde sig om Horatios ärende. Engelsmannens franska var bra, han hade ju varit i frankrike under kriget och lärt sig språket ordentligt. Portvakten nickade gillande när Horatio förklarade sitt ärende. Visst, monsieur, visst ska ni komma in! Portvakten visade in Horato till två bibliotekarier som jobbade alldeles lagom hårt, söndagen till trots. Man hälsade artigt och då han förklarat sitt ärende genomfördes de nödvändiga ansträngningarna för att finna boken. Dock! Den dyrbara volymen saknades och endast efter möda lyckades monsieur Dargon, Auguste i förnamn, hitta en anteckning om tidigare låntagare.
”Parisiska Sällskapet för Orientalisk Forskning”!
”Lymlar!” morrade förste bibliotekarie Auguste under sin tjocka mustasch. ”De vägrar lämna den tillbaka!” med gemensamma krafter lyckas man lugna den koleriske bibliotekarien och efter några glas likör och lite sardiner bestämmer sig bibliotekarierna och Horatio för att söka upp sällskapet dagen därpå.
-
Måndagen därpå lämnade Horatio pensionatet tillsammans med sina nyfunna vänner från filialen. Han berättade om antikviteter och de lyssnade nyfiket under färden till det orientaliska sällskapets lokaler. Med en lånad bil åkte de tre männen ut på landet till den bortglömda boken. ”Sällskapet för orientalisk forskning”– Auguste fnös ljudligt, ”Pyttsan! Jag slår vad om att det är någon degenererad professor som jagat ihop några rika damer att skrapa ihop skräp från Marocko till Iran, utan finare åtskillnad än vad de brukar när de sorterar sina smycken!”
Men i en storartad villa väntade vare sig damer eller professorer. Endast en arab med stillsam men sträng uppsyn hälsade gästerna välkomna till villan.
”Tyvärr har vi inga möjligheter att erbjuda gäster besök!” sa den hövlige araben.
”Dessvärre har vi ingen möjlighet eller skyldighet heller, för den delen…”genmälde Auguste vars ansikte antagit en lätt rosa ton. ”… att bespara er den kritik huvudstadens bibliotek riktar mot den individ eller grupp som inte fruktsamt kan samarbeta med Nationella biblioteket, gällande dess kulturskatter!” Horatio undrade om hans nyfunna vän skulle få en hjärtattack av ansträngningen denna formidabla utskällning ändå innebar.
”Jag får hänvisa till ’Sällskapet’ för frågor rörande dess verksamhet. Jag är bara en enkel tjänare här och har intet med vare sig skatter eller kultur att göra!” svarade araben torrt. Han gjorde inga ansatser till att släppa in oss, men till slut lyckades de franska bibliotekarierna tvinga sig in och argumentationen blev alltmer hätsk.
De tre gästerna visades så småningom in i en sal där boken stod uppställd, men araben vägrade hårdnackat att lämna boken till bibliotekets utsända. Det hela avslutades med att Auguste hotade med polis, varpå araben beskrev hur man körde till närmaste station. Under tiden som araben visade ut gästerna kunde dock Horatio inte motstå frestelsen att under visst oväsen sno åt sig boken och fly ut genom ett fönster. Under vilda hejarop från de franska bibliotekarierna körde man bort i ett dammoln från villan.
Men besvikelsen var desto större då man strax därefter tvingades stanna på grund av något motorfel. Tunga regnskyar närmade sig de tre tappra vännerna under det att man började undersöka vad som kan ha hänt bilens motor.
Jag som bor i HS och allt. Trist.
