Vad finns det för typer av ”rollspelsord”? Utan att systematiskt ha gått igenom samtliga ord i materialet, kan jag föreslå ett antal kategorier som troligen bör vara användbara vid en grov sortering.
Till att börja med bör man nog räkna med en liten grupp ”grundord”, centrala begrepp som ”alla” som spelar rollspel på svenska använder och använder ofta. Vilka uttryck som skall räknas hit kan man förstås diskutera, men de ord som förklarades i inledningens avsnitt om bordsrollspel hör definitivt till de mer självklara kandidaterna: ”rollspel”, ”spelare”, ”spelledare”, ”rollperson”. Andra ”tänkbara” är ”äventyr” (spelscenario), ”färdighet” och ”spelledarperson”. Kanske kan också tärningsbeteckningar som T6 och T10 tänkas passa in här, om de inte skall ha en egen grupp. Det torde vara mycket sällsynt att en rollspelare talar om att ”slå en tiosidig tärning”. Nästan alla ord som kan komma ifråga för den här kategorin användes av Äventyrsspel när de populariserade rollspel i Sverige på 80-talet, och de flesta av dem är direktöversättningar från engelskan.
Två mycket stora grupper är regeltermer och namn (inklusive egennamn) på företeelser i olika spelvärldar. Gränsen mellan dessa två grupper är inte sällan flytande, som i fallet yrkesklasser som diskuterats ovan (angående ordet ”magiker”). Man använder visserligen ett ord för att referera till något i spelvärlden, men valet av ord och sättet att använda ordet är styrt av att just det ordet är mer eller mindre klart definierat i reglerna. Finns det ett problem med att spela spel med engelska regler på svenska, vilket många som har provat säger att det inte alls gör, är det förmodligen kopplat till just detta fenomen. Det är lätt att säga att man skall använda svenska till ”det berättande” och engelska enbart till regeltermer, men problem uppstår ändå när rollpersonerna möter en trollkarl och spelarna undrar ifall de kan se om det är en ”wizard” eller en ”sorcerer”. Om diskussionerna på rollspel.nu är något att gå efter verkar det som att det de flesta trots allt gör är att använda de engelska uttrycken ganska ”ogenerat” och mycket nära den ursprungliga formen, med enkla a-verbifieringar och skämtsamma försvenskningar (som ”Sork” för ”Sorcerer”) där det ”passar”. Som jag redan har antytt kan en del anglicismer både bli mycket allmänt spridda och hamna i regelböcker, vilket som nu händer först. Till exempel talas det i stort sett genomgående i ”Drakar och demoner” om att ”kasta” besvärjelser (”lägga” förekommer också, vilket inte heller känns självklart ursvenskt), och på ett ställe i just det regelmaterial jag har undersökt till och med om att ”kasta” en ritual.
En annan grupp ord som är värd att ta upp är namn, smeknamn och öknamn på rollspelsföretag, varumärken, rollspel och ”moduler” (i sig en ”rollspelsterm” för en tilläggsbok till ett spel).
För samtliga grupper som nämnts gäller att för nästan varje uttryck finns minst en förkortning. Att många av dessa används ganska friskt, också i talspråk, har jag tillräckliga erfarenheter av umgänge i rollspelskretsar för att kunna vittna om. Antingen man vill se förkortningarna som en egen grupp eller som hörande till samma grupper som de termer de förkortar, är den rika förekomsten på dem utan tvivel en av de mer påtagliga egenheterna hos rollspelsspråket.
Med ovanstående grupper torde man ha täckt in en ganska stor andel av de termer som förekommer. De viktigaste grupperna bland de återstående orden torde vara å ena sidan höginterna skämtuttryck som kanske bara förstås av en spelgrupp eller –förening, å andra sidan olika uttryck som är skapade av rollspelare för att underlätta inbördes diskussion. De sistnämnda kan till exempel vara pejorativa, uppvärderande eller mer eller mindre neutrala beteckningar på spelformer, -genrer och –stilar (”friform”, ”samberättande”, ”dungeonbashande”, ”über boffer”).
Det tydligaste resultatet av min undersökning torde vara att det verkligen finns ett ”rollspelsspråk” som är späckat med olika former av specialuttryck som kan vara svåra för utomstående att förstå. Detta kan knappast vara förvånande om man har antingen aldrig så lite inblick i ”hobbyn” (ett uttryck jag faktiskt sett användas på ungefär det sättet), eller grundläggande kunskap om subkulturer och gruppspråk mer i allmänhet.
)