Nekromanti Lite förutsättningar

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Jag har filat ett tag nu på ett scenario och ett koncept till Kult. Eftersom det är mitt första scenario inte bara till det rollspelet, utan till skräckrollspel över lag, skulle jag gärna vilja visa upp det inför era kritiska ögon.

(Känner du med dig att du kanske kommer/vill spela Kult med mig någon dag så får du sluta läsa nu…)

Karaktärerna, en doktor, en dealer, en karriärist på dekis och en detektiv, är alla på olika sätt bundna till den nedgångna och av mig skapade förorten till New York, Brimstone. Rollpersonerna känner inte varandra från början, men har förutom förorten det gemensamt att de på olika sätt har kontakter med det lokala colleget – Brimstone College.

I Brimstone har saker börjat hända. Stället har varit lite av en arbetarförort, men sedan en ekonomisk kulm på 70-talet har nedgången varit konstant och företag efter företag har lämnat området. Speciellt B A Johnson Industries han sätta en prägel, och än i dag återkommer namnet på gator och platser. Här finns alla de problem som nu leder till att illusionen börjat fallera och ockultismen öka. Människor med skumma syften har börjat uppmärksamma området och söka sig hit. Med dem följer våra övervakare, alltid på sin vakt, alltid intresserade vad vi kan tänka oss ta oss före.

Det finns sedan länge en grupp som liktorerna och deras hantlangare kan utnyttja sig av – en grupp av nattens barn har här fått något av en fristad. Det är en brokig grupp av härdade själar – några är missbrukare, några är sociopater, vissa skulle kunna klara sig drägligt i vårat samhälle, andra har inte en chans på tusen. De behöver varandra, för de känner igen sig i varandras öden, därför hålls de samman.
Mot att de följer liktorernas önskan får de inte bara bostad samt visst beskydd (mot de sociala, mot polisen, mot rivningsentreprenörer eller vad det nu kan tänkas vara), de blir också garanterade viss tillförsel av både mat och droger. Liktorerna vet att de kan komma till användning en dag. De hålls lugna och timida, och till viss del kontrollerade. Nattens barn själva ser detta som ett drägligt liv (kyliga rivningsbostäder, droger, fukt och den vanliga människans förakt), för tro mig – de har perspektiv.

När utövare av ockulta läror söker sprida sina kunskaper till en ny plats, sker det ofta att de söker sig till ungdomar – deras allmänna dragning åt det rebelliska samt ett någorlunda öppet sinne går att utnyttja. Därför har Brimstone College senaste tiden sett en stor ökning av elever som intresserat sig i en mer eller mindre sluten grupp, vars syfte skolledningen inte lyckats luska ut ännu. Detta har oroat skolledningen, men då det tar bort elevernas uppmärksamhet från gängverksamhet och kriminalitet har man låtit dem hållas än så länge.

Elevernas ockulta cirkel är i själva verket ganska så harmlös hittills. De har samlats på diverse möten, olika föreläsare från olika ockulta grenar har berättat något litet om vad de sysslar med och viss informationsutdelning sker i form av små häften och boktips. Mötena sker dessutom i konferenslokaler som vem som helst kan hyra. Det enda är att de inte låter vem som helst traska in på deras möten, utan man måste ha blivit inbjuden. Inte heller seanser eller liknande har de sysslat med. Det som stör våra övervakare är att de inte riktigt har koll på vem som ligger bakom allt detta. Den personen/organisationen har lyckats hålla sig i skymundan, och verkar styra det hela genom utvalda ledare bland eleverna.

Därför har de låtit nattens barn hålla koll på vad som föregår. Därför hänger det alltid minst en utstött tiggartyp i närheten av deras möten. Att de knappast är mänskliga och har en hel del otäcka förmågor och laster, ser man inte när de går runt med långa och slitna jackor samt luvan på munktröjan uppfälld. De brukar se ut som vilken grov missbrukare som helst.

Liktorernas stora misstag ligger i deras missbedömning av nattens barn tillförlitlighet. Inte bara är de egensinniga – drogmissbruk och en låg mental balans är inte heller att rekommendera. Ett oberäkneligt instrument att använda sig av kan tyckas, och det är något som både liktorerna och den hittills ovetande ockulta gruppen kommer att få upptäcka.

Det är dags för ett nytt möte. Det ryktas om att mötet ska bli det största hittills – inte bara kommer fler gruppmedlemmar än tidigare (gruppen ökar konstant i antal), utan en föreläsare och en instrumental grupp kommer att låta dem förkovra sig och utforska det ockulta ännu mer. Det är intressanta tider för den ockult intresserade.
Den valda konferenslokalen ligger i en byggnad som inte bara inrymmer utrymmen för företagsmöten, utan dess primära syfte fyller den genom dess gym, badbassäng och gymnastiksal. B A Johnson Health Centre har däremot inte blivit upprustat på 15 år, och utnyttjandet av dess lokaler är lågt. Under mötet så har gruppen ordnat det så att en vakt håller uppsikt över ingången till lokalen, och att kiosken/serveringen i foajén håller öppet.

När mötet sätter igång så blir rollpersonerna av olika orsaker ditlockade. En tar sig till exempel till platsen störd av den höga musiken, en annan har blivit ombedd av en av deltagarnas mamma att se till pojken, en tredje är där utsänd av skolledningen. Nattens barn är också där. En av de mindre sjaskigare är utklädd till vaktmästare och håller andra delar av byggnaden under uppsyn. Han har nycklar till dess olika delar. En står på gatan nedanför, lutad mot en lyktstolpe. En befinner sig på taket. En av de mer sjaskigare har bestämt sig för att slå sig ner i foajén.
Det är dit även rollpersonerna anländer, för att sedan finna sig hejdade av vakten. Ingen pardon, vakten är nitisk – ingen ska få störa mötet, det är därför han är där. De får sätta sig ner och vänta. Mystisk musik hörs genom väggen från möteslokalen.
Den som inte verkar vara där av någon speciell orsak, den som döljer sig i en för stor munktröja och luggsliten rock, är helt klart drogpåverkad. När han står upp vinglar han, och när han försöker säga någonting så blir det mest sludder. Nu verkar han bli intresserad av att besöka möteslokalen, och försöker passera vakten. Det går inte direkt att resonera med honom, men till slut ger han upp sina försök att tränga sig förbi och sätter sig ner.
På bänken verkar han göra anspråk på att lägga sig och sova. Det kan inte vakten gå med på. Det här är inget härbärge. Han går fram och reser mannen från bänken och säger att nu är det dags att lämna byggnaden. Mannen stretar emot, och vakten tittar beklagande bort mot rollpersonerna och ber om att de ska hjälpa honom. Plötsligt håller mannen en pistol i handen, riktad mot vaktens mellangärde. Rollpersonerna ser det hela men hinner inte reagera innan ett skott går av. Pang! Vakten faller till marken och mannen vänder istället pipan mot rollpersonerna.
”Det skulle inte bli så här…” säger han med släpig röst. Hans rörelser verkar säkrare nu. Vid hans fötter rör sig fortfarande vakten lite, han är inte död än. Mannen sätter ytterligare två skott i honom innan han går fram till dörren till möteslokalen och sparkar upp den. ”Vad försöker ni göra egentligen? Va!?” – han går in i rummet bakom skrikandes. Ytterligare skott hörs därifrån, musiken tystnar och ersätts med skrik och springande steg.

Hur reagerar rollpersonerna nu? Från att ha varit en ganska kontrollerad följd av händelser (som dock inte förhindrar viss interaktion – mellan varandra, med vakten eller med personalen i kiosken) är det nu helt upp till dem. Två av dem går runt beväpnade, detektiven och dealern, så de kan försvara sig – de två andra hamnar lätt i underläge i händelse av strid, de får vara försiktiga och finurliga. Mannen från foajén kommer bete sig på ett så vårdslöst sätt att han lätt sätts ur spel, medan de andra varelserna, som bevakat huset och nu söker sig mot källan till oväsendet, är en helt annan femma. Den falske vaktmästaren kommer döda strömmen – nattens barn behärskar mörkret bra – och de har alla olika förmågor som gör dem till farliga fiender.
Tanken är inte att samtliga ska nedgöras eller att det hela ska utvecklas till en veritabel shootout, nattens barn kommer att söka sig därifrån när de märker att motståndarna biter tillbaka ganska bra. Det gör dem osäkra. De vill helst ha kontroll över stridens förutsättningar. Rollpersonerna har fått smaka på någonting mordiskt och oförklarligt, kanske till och med onaturligt, och har de även knäppt mannen från foajén så kommer de upptäcka att hans kropp och ansikte är täckt av besynnerliga tatueringar.
Jag har även tänkt etablera någon sorts uppdragsgivare (en sådan har jag saknat i tidigare kampanjer) – en underlig man, som tydligen varit en av mötesdeltagarna, har tydligen helt lugnt suttit och iakttagit skeendet. Nu försöker han ta kommandot över gruppen rollpersoner och verkar säker på sig själv. Den underliga mannen, som är en kort, svart man som talar engelska med brytning, vill ta hand om den tatuerades kropp (om han blivit skjuten, om fler nattens barn blivit dödade gäller även det deras kroppar) och försvinna med den innan polis når platsen. Han menar att sådana saker som polisrapporter, med intervjuer av vittnen och inblandade, leder de som sände dessa varelser (det borde ju finnas någon) på rätt spår direkt. De skulle bli måltavlor för någonting större än de kan ana. Därtill vill han kunna ta kontakt med de fyra rollpersonerna i framtiden. Jag tror att jag kan få spelarna att gå med på detta.
Elever och övriga mötesdeltagare ligger antingen skjutna, har flytt därifrån eller sitter gömda darrandes någonstans i byggnaden. Samtliga kommer få men av händelsen.

Är det någonting av det här ni vill kommentera? Jag är öppen för kritik. Det är, som sagt, trots allt mitt första försök till ett skräckscenario. Det innehåller lite av varje – mannen i foajéns oförklarliga beteende och meningslösa skjutande, den efterföljande striden, strömavbrottet och attackerandet av ytterligare fler hämningslösa motståndare - betydligt mer kontrollerade sådana, strid i mörker. Jag hoppas att jag kan skaka om spelarna något med detta, och kunna bygga för fortsatt kampanjerande.
Elever och övriga mötesdeltagare ligger antingen skjutna, har flytt därifrån eller sitter gömda darrandes någonstans i byggnaden. Samtliga kommer få men av händelsen.

Är det någonting av det här ni vill kommentera? Jag är öppen för kritik. Det är, som sagt, trots allt mitt första försök till ett skräckscenario. Det innehåller lite av varje – mannen i foajéns oförklarliga beteende och meningslösa skjutande, den efterföljande striden, strömavbrottet och attackerandet av ytterligare fler hämningslösa motståndare - betydligt mer kontrollerade sådana, strid i mörker. Jag hoppas att jag kan skaka om spelarna något med detta, och kunna bygga för fortsatt kampanjerande.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Lockande scenario. Lite funderingar, förslag och frågor:

Ska rollpersonerna bli måltavla för någon av grupperna (den okända ledningen för elevernas ockulta cirkel, personer med anknytning till den mystiske tatuerade mannen eller nattens barn), eftersom de befann sig på fel plats vid fel tillfälle (i alla fall den av rollpersonerna som enbart stördes av oväsendet)? Förutom det att vissa av rollpersonerna är anlitade för att undersöka den mystiska sammanslutningen av elever, vad ska motivera rollpersonerna att samarbeta?

Eftersom rollpersonerna inte känner varandra från början och är ganska olika karaktärer är det nog svårt att på ett naturligt sätt få dem att samarbeta. Jag tror att du ska följa upp händelsen med lite solospel med respektive karaktär där de förföljs, överfalls eller blir utsatta för kidnappningsförsök eller dylikt. Gör deras relativt trygga tillvaro till ett helvete där de ständigt tvingas se sig om efter förföljare och till slut inte litar på någon. Är mannen som säljer tidningar nedanför lägenheten en fiende (den gamla slutade strax efter okultmötet och ersattes av en underlig jeppe)? Varför stirrar grannen så underligt på dig? Rollpersonerna ska verkligen desperat vilja bli kontaktade av "uppdragsgivaren", eftersom han verkar vara den ende som sitter inne med lite svar. Inkludera även händelser som gör att rollpersonerna tror att de har en förrädare bland sig, så att de inte ens litar på varandra riktigt.

Hur väl övervakade är elevernas möten och hur lätt är det att smita in på ett möte och försvinna bland mängden (finns det några gemensamma drag okultistmedlemmarna emellan som gör att de kan identifiera en inkräktare- förutom att inkräktaren eventuellt är märkbart äldre än de)?

Har du jobbat fram scenariot i sin helhet (d v s har du klart för dig hur det egentligen ligger till, eller ska du enbart jobba från scenariouppslaget och improvisera)? Hur som helst så är det en bra början som förhoppningsvis kan bli riktigt krypande otäckt.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Ska rollpersonerna bli måltavla för någon av grupperna (den okända ledningen för elevernas ockulta cirkel, personer med anknytning till den mystiske tatuerade mannen eller nattens barn), eftersom de befann sig på fel plats vid fel tillfälle (i alla fall den av rollpersonerna som enbart stördes av oväsendet)?"

Det hela beror på. Vill de sammarbeta med "Uppdragsgivaren" (som förresten är en professor i Latin och Hebreiska från Marocko vid namn Meh Mehdoskah :gremsmile: (därtill traditionalist när det kommer till hans mer ockulta sidor)) har de chansen att undvika strålkastarljuset. Rapporterar inte polisrapporten om varken dem som vittnen eller den tatuerade mannen som offer, så kommer liktorerna som övervakar händelserna att ha en väldigt diffus uppfattning om vad som egentligen hände (för det kommer även rapporten från de kvarvarande nattens barn vara). Elevernas ockulta grupp utgör inget hot, de är egentligen ofarliga för rollpersonerna - att de drabbades så hårt beror alltså på att något gick fel, den tatuerade mannen kunde inte hantera läget och gick ammoniak.

Grundtanken är att mitt första scenario ska vara något av ett smakprov, jag vill inte stoppa ner dem i den kokande grytan direkt. Inte ännu.

"Förutom det att vissa av rollpersonerna är anlitade för att undersöka den mystiska sammanslutningen av elever, vad ska motivera rollpersonerna att samarbeta?"

Det är egentligen det mest snåriga i mina idéer, och något som jag gärna tar emot hjälp om. En tydlig och klar motivator tror jag är viktig. Det är en del av scenariot jag ska försöka arbeta lite mer konkret med.

"Eftersom rollpersonerna inte känner varandra från början och är ganska olika karaktärer är det nog svårt att på ett naturligt sätt få dem att samarbeta."

Uppdragsgivaren är väl tänkt att vara den förenande länken, samt att samtliga har någon sorts koppling till Brimstone College. Det brukar också i många spelargrupper finnas en vilja att sammarbeta sinsemellan (det är till och med så att i flera grupper jag spelat med så har det antagits att det ska vara så), samt att många spelare gärna vill utforska mer - lite metatänkande, jag vet, men varför skulle jag inte utnyttja det?

"Jag tror att du ska följa upp händelsen med lite solospel med respektive karaktär där de förföljs, överfalls eller blir utsatta för kidnappningsförsök eller dylikt."

Det där är något jag inte tvekat från att göra i något av mina tidigare kampanjer, men nu är jag tveksam. Dels så vill jag försöka ändra formatet jag arbetar i lite, dels vill jag undvika några av mina tidigare brister. Kampanjen är tänkt att vara uppbyggd betydligt mer episodiskt än tidigare - det ska finnas lugna tider att pusta ut på och de ska gå en viss tid mellan mina scenarion. När jag tidigare staplat mina scenarion på varandra (i varandra/efter varandra/sammanflätade med varandra) har jag uppnått en viss intensitet, men jag knyter upp mina vägar att fortsätta längst. I en episodiskt uppbyggd kampanj har jag större möjlighet att arbeta i ett mindre format och med större variation. Därtill vill jag undvika just det där med solospel. Jag vill att upplevelserna ska ske tillsammans i grupp.

"Rollpersonerna ska verkligen desperat vilja bli kontaktade av "uppdragsgivaren", eftersom han verkar vara den ende som sitter inne med lite svar."

Är det enda utvägen? Jag har tänkt mig att de av rent naivt intresse självmant kommer gå in i lejonets gap, genom att göra hotbilden mot dem så pass abstrakt att de inte tenderar att ta den på allvar. Sedan kan jag leka med dem, och peka på deras naiva misstag. Vad tror ni jag kan åstadkomma genom att till en början kittla deras nyfikenhet istället för deras överlevnadsdrift?

"Hur väl övervakade är elevernas möten och hur lätt är det att smita in på ett möte och försvinna bland mängden (finns det några gemensamma drag okultistmedlemmarna emellan som gör att de kan identifiera en inkräktare- förutom att inkräktaren eventuellt är märkbart äldre än de)?"

Frågan är snarare vad som kommer hända med den ockulta gruppen efter detta. Det faktum att den vanlige eleven nog drar sig från att ingå i en grupp som just blivit oförklarligt attackerad av en pistolman gör att jag nog tror den kommer tyna bort. Dess upphovsmän kanske kommer försöka igen, men då troligtvis i annan form.

"Har du jobbat fram scenariot i sin helhet (d v s har du klart för dig hur det egentligen ligger till, eller ska du enbart jobba från scenariouppslaget och improvisera)?"

Jag har vissa planer på hur jag ska ska fortsätta, men tanken är väl att jag ska se hur detta scenario artar sig innan jag gör några större planer för fortsättningen. Jag har en hel del i huvudet dock.

"Hur som helst så är det en bra början som förhoppningsvis kan bli riktigt krypande otäckt."

Det hoppas jag också.

Tack för hjälpen, den är viktig för mig. :gremsmile:
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Det brukar också i många spelargrupper finnas en vilja att sammarbeta sinsemellan (det är till och med så att i flera grupper jag spelat med så har det antagits att det ska vara så), samt att många spelare gärna vill utforska mer - lite metatänkande, jag vet, men varför skulle jag inte utnyttja det?

Nej varför inte? Jag antar att jag alltid fått dras med de mest motsträviga osamarbetsvillga spelarna i världshistorien, så jag är lite för av att i smyg tvinga in spelarnas rollpersoner på olika vägar. Behöver du inte arbeta för att få dem att samarbeta, desto bättre.

I en episodiskt uppbyggd kampanj har jag större möjlighet att arbeta i ett mindre format och med större variation.

I en skräckkampanj tror jag det är bättre. Det blir inte otäckt längre om man bara staplar händelser på varandra, utan det blir mer spännande om rollspersonerna hittar tillbaka till sina vardagsliv och invaggas i falsk trygghet innan nästa otäcka scenario inleds. Kan du få gruppen att spontant samarbeta, och känna en typ av "samhörighet" så är det ju idealiskt. Då kommer de att automatiskt uppsöka varandra när "det börjar dra ihop sig".

Jag har tänkt mig att de av rent naivt intresse självmant kommer gå in i lejonets gap, genom att göra hotbilden mot dem så pass abstrakt att de inte tenderar att ta den på allvar.

Ja, så länge du portionerar ut farligheterna och får rollpersonerna att tro att "fienden" inte är dem på spåren. Kanske en bättre och mer icke-beprövad väg att gå. Det blir en mer "samskapande" atmosfär om spelarnas rollpersonerna självmant vill gräva efter sanningen.

Lycka till med allt. Någon gång i framtiden skulle det vara kul att lira ihop. Kanske på något konvent om jag kan släpa min lata häck från Växjö när det är ett på g. :gremwink:
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"'Det brukar också i många spelargrupper finnas en vilja att sammarbeta sinsemellan (det är till och med så att i flera grupper jag spelat med så har det antagits att det ska vara så), samt att många spelare gärna vill utforska mer - lite metatänkande, jag vet, men varför skulle jag inte utnyttja det?'

Nej varför inte? Jag antar att jag alltid fått dras med de mest motsträviga osamarbetsvillga spelarna i världshistorien, så jag är lite för av att i smyg tvinga in spelarnas rollpersoner på olika vägar. Behöver du inte arbeta för att få dem att samarbeta, desto bättre."


Ärligt talat så är det den delen av mitt scenario som jag känner mig mest osäker med. Beroende på hur spelarna reagerar så kan det stjälpa rätt mycket, varvid jag nog ska undvika att planera slutet av detta scenario, samt framtida scenarion allt för mycket.

"I en skräckkampanj tror jag det är bättre. Det blir inte otäckt längre om man bara staplar händelser på varandra, utan det blir mer spännande om rollspersonerna hittar tillbaka till sina vardagsliv och invaggas i falsk trygghet innan nästa otäcka scenario inleds. Kan du få gruppen att spontant samarbeta, och känna en typ av 'samhörighet' så är det ju idealiskt. Då kommer de att automatiskt uppsöka varandra när 'det börjar dra ihop sig'."

Ett sätt att få dem att samarbeta är också att få med ett behov av deras olika spetskunskaper (rollpersonerna är ju rätt skilda arketyper med olika uppsättning färdigheter), för att överleva får spelarna se till att sammarbeta. Kan de sammarbeta bra med varandra även på andra plan så tror jag säkert att de kommer vilja hålla ihop.

"Ja, så länge du portionerar ut farligheterna och får rollpersonerna att tro att "fienden" inte är dem på spåren. Kanske en bättre och mer icke-beprövad väg att gå. Det blir en mer "samskapande" atmosfär om spelarnas rollpersonerna självmant vill gräva efter sanningen."

Jag tänker försöka eskalera det hela, så spelarna kommer nog inte känna sig trygga allt för länge. När/om spelarna börjar ta egna initiativ till att utforska och undersöka utan mina osubtila manipulationer så kommer jag vara en lycklig spelledare.

"Lycka till med allt. Någon gång i framtiden skulle det vara kul att lira ihop. Kanske på något konvent om jag kan släpa min lata häck från Växjö när det är ett på g."

Tack. Att spela med dig skulle vara grymt kul, så vi får se till att träffas någon gång. Själv så har jag en ganska lat bakdel när det kommer till konvent också, min konventserfarenhet sträcker sig till ett och annat DanCon... :gremsmile:
 
Top