Jag tänkte ta och dela med mig lite utav de myter och legender som vi har utforskat lite grann de senaste spelträffarna i vår långkörarkampanj, där alla spelarkaraktärer nu är Bazirktiraker.
Dessa myter skall inte tas som någon helsanning utan som en del utav en muntlig berättartradition med influenser ifrån andra religioner, folkslag och myter. Bazirktirakerna i min kampanj dyrkar Makhtah högst som sin moder men dyrkar också andra andeväsen som de inte per se ser som underställda Makhtah utan mer som en polytistisk världsbild med flera "gudar" längst upp på stegen. Flera av dessa andeväsen kan mycket väl vara Gudar, vissa utav dem etablerade gudar men jag låter bli att tala om vilka i sådana fall.
Åter igen, detta skall inte tas som fakta i Mundana utan en ganska stor stams syn på kosmologin i östra delarna av Takalorr med någorlunda kontakt med omvärlden.
Enjoy!
I begynnelsen var Mörker, och Mörkret var Mahktah. I begynnelsen fanns också Vinden, Elden, Vattnet och Jorden, dessa var inte Mahktah. Den fria vinden var Orgga, ständigt sökande sig till nya platser är nyckfull och oregerlig och med ett ilsket temperament och ett förvånande lugn. Den flammande svedan, Thazyr, temperamentsfull och ständigt hjälpande de som blidkar och nedgör de oförsiktiga och de som hånar eller tar Thazyrs kunskaper för givet, hänförelsens och mystikens områden tillhör Thazyr och är värme, både passion, ömhet som lidelse och aggression. Det beständiga och ombytliga vattnet, Agloolik är vredesfull och lättretad med enorm hånfullhet emot de som inte blidkar vattnets ande och hjälpsam och nådig emot de som visar respekt på vågorna, sjöarna, floderna och regnet. Den ståndaktige och orubblige jorden, Lorrtha, livgivaren och bergens ande, den svårförargade och lugna jorden som när väl blir förargad är outtömlig i sitt vredesmod.
I mörkret fanns och var Mahktah, den mörka modern och gudinnan. Utanför mörkret fanns ljus, behagligt och brännande, livsgivande och livtagande ljus och skimmer. Störst av dessa ljus var Thazyrs avkomma, Augarratah den livsgivande solen som ingjuter hopp och värme men även förvisar de smygande, Urkhath, ifrån solens strålar. Augarratah föddes ur en våldsam strid mellan Lorrtha och Thazyr när jorden rämnade vika för elden och gavs liv utav det kalla mörkret i skyn. Augarratah brände allt han kom i kontakt med, även mörkret och önskade se ett slut på sina mödrars strid genom att bränna jordens liv och växter. Mahktah såg detta och förargades av solen och övertygade honom att bara bränna de smygande som är ondskan i världen, Mahktah hjälpte Augarratah att hålla inne sin vrede och bara visa dem emot de som förtjänar det och gav solen Xorrakh, det skinande spjutet, smidet av Augarratahs vrede att vända emot deras fiender.
När Mahktah låtit regnet svepa över världen ur sina pärlor så såg Augarratah det vackra i detta och förälskade sig i det. Augarratah lät mer och mer av sina strålar falla igenom regnet när det föll över Lorrthas jord, det låg över järn och belystes igenom regnet med solens sken och förvandlades till silver, och det samlades i Lhuntah, lysande av silverregn så steg hon upp, den vackraste av alla andar och Augarratah betäckte henne och hon blev havande. Mahktah såg hur Lhuntah vände sig ifrån Augarratahs brännande förälskelse och flydde till mörkret, till Mahktah. Mahktah lät spinna en fristad av väven från Mahknith och band fast trådarna i Lhuntah samt i berget Nurlun som ständigt ligger i mörker långt borta ifrån Augarratahs sökande. De fem trådarna till Lhuntahs fristad låter henne blicka åt alla håll i mörkret för att upptäcka sin förföljare och lysa sin egen vrede över mörkrets alla hörn för att bränna de smygande. Det är därför månen alltid vänder olika delar till världen för hon blickar alltid efter de smygande och håller utkik efter solen.
Men Lhuntah var havande med Augarratahs döttrar och söner. Lhuntahs mage svällde för var dag och natt som gick till dess att månen täckte hela himlavalvet och sprack upp i den blodigaste månen någonsin skådad och tusentals av Lhuntahs barn spred ut sig i mörkret i den kalla rymden och än idag betäcks Lhuntah ibland av andar och när väl hon föder så märker vi det genom den röda månen på natthimlen. Stjärnorna, Xorezel, lyser likt deras fäder men svagare. Xorezel Buhtalak var den förstfödde och största utav stjärnorna och hyste ett större hat emot de smygande än sina fäder och föll ner över världen till Mahktahs sida för att smidas till hennes stridsyxa för att slåss emot Urkhath. Efter sin äldsta broders uppoffring så händer det fortfarande att vissa utav stjärnorna offrar sina armar eller sig själva för att slåss för de dödliga i deras kamp emot ondska och feghet och det är när detta sker som stjärnorna faller från himlen.
Före Mahktah steg ut i världen, ut ur mörkret var kaos och ett evigt krig mellan Orgga, Thazyr, Agloolik och Lorrtha. De var alla envetna om sin egen rätt och försökte överglänsa varandra i ett kämpande om herraväldet över världen, Thazyr sprutade sin eld över Lorrtha som kvävde den med sand och lera. Orgga ven och ilade, blåste sönder Lorrthas klippor och slet bergens toppar i tur och drog Thazyrs eldar upp emot himlen medan Thazyr och Lorrtha kastade pimpsten och magma mot Orgga. Lorrtha drog berg ur haven och lade floder av lera och sten att kväva Agloolik som istället lät vågorna slita sönder klippor och med malströmmar dra ner Orgga i avgrunden och floderna kvävde Thazyr. I tio tusen månvarv krigade dem om herraväldet över världen och världen byggdes om tusen sinom tusen gånger innan Mahktah steg ut ur mörkret och hejdade deras strider. Med sin flöjt lugnade hon vinden, med pärlor lät hon vattnet lugna sig och med klorna kliade hon marken till sömns och med sin yxa i härden tog hon bort vreden i elden. Med hennes mod och styrka lugnade hon elementen och visade dem att i världen fanns de smygande och elementens andar såg nu vad som rört upp deras vrede emot varandra och med nya tag riktade de sin ilska med Mahktahs hjälp emot de smygande. När väl Mahktah blev havande så fördrev hon de smygande, Mahktah besegrade dem och Lorrtha tog sina metaller och byggde ett fängelse i starkaste järn som Thazyrs vredgade temperament härdade tillsammans med Aglooliks kalla lugn för vad som måste ske och Orgga sände fängelset iväg till världens hörn för att för alltid glömmas bort och Mahktah satte en stam av hennes mäktigaste döttrar att för evigt vakta fängelset för de smygande.
Mahktah såg ned på världen utanför mörkret och fan den tom och livlös, de största av andarna hade bränt, sköljt, bävat och blåst sönder den men istället för förargelse så formade hon den såsom hon önskade se den för sina kommande döttrar att bosätta sig i. Med sina klor formade hon jorden till åror för träden och buskarna, för gräset, örterna och hirsen att växa ur och med sin yxa formade hon jord, sten och berg för att återfå sin form efter förödelsen som varit. Men än hade inte Gudinnan tagit sikt på det som skulle bli hennes döttrars hem. Först behövde hon någonting att forma den ur, och Lorrtha var trött efter han skapat sten för all världens berg för Mahktah att forma. Men den uråldrige och ödmjuke Kharrthahathor steg upp ur havet vid Mahktahs sida och förklarade att hennes fåror även gett Kharrthahathors barn någonstans att ruva och vila, en plats att jaga och visade sig undergiven Mahktah och förklarade att det snart var dags för hennes kropp att vila en sista gång, och det skulle vara en ära om Mahktah tog kroppen och formade födelseplatsen för mörkrets döttrar ur den. Mahktah såg ödmjukheten och underkastelsen hos Kharrthahathor och fann det gott och visste att Kharrthahathors barn skulle sålla de starka från de svaga av hennes döttrar och de skulle försvara deras moders kropp emot de smygande i ljus som mörker och högg ut de mäktiga öarna som kom att bli Takalorr ur Kharrthahathors lekamen, där käken en gång låg breder Takalorrbukten ut sig och hennes tänder spärrar fortfarande av området som leder in i bukten genom de stora klippformationerna som sträcker sig över hundra fot över havet vid inloppet till Takalorrbukten och kallas Kharrthahathors tänder.
Dessa myter skall inte tas som någon helsanning utan som en del utav en muntlig berättartradition med influenser ifrån andra religioner, folkslag och myter. Bazirktirakerna i min kampanj dyrkar Makhtah högst som sin moder men dyrkar också andra andeväsen som de inte per se ser som underställda Makhtah utan mer som en polytistisk världsbild med flera "gudar" längst upp på stegen. Flera av dessa andeväsen kan mycket väl vara Gudar, vissa utav dem etablerade gudar men jag låter bli att tala om vilka i sådana fall.
Åter igen, detta skall inte tas som fakta i Mundana utan en ganska stor stams syn på kosmologin i östra delarna av Takalorr med någorlunda kontakt med omvärlden.
Enjoy!
I begynnelsen var Mörker, och Mörkret var Mahktah. I begynnelsen fanns också Vinden, Elden, Vattnet och Jorden, dessa var inte Mahktah. Den fria vinden var Orgga, ständigt sökande sig till nya platser är nyckfull och oregerlig och med ett ilsket temperament och ett förvånande lugn. Den flammande svedan, Thazyr, temperamentsfull och ständigt hjälpande de som blidkar och nedgör de oförsiktiga och de som hånar eller tar Thazyrs kunskaper för givet, hänförelsens och mystikens områden tillhör Thazyr och är värme, både passion, ömhet som lidelse och aggression. Det beständiga och ombytliga vattnet, Agloolik är vredesfull och lättretad med enorm hånfullhet emot de som inte blidkar vattnets ande och hjälpsam och nådig emot de som visar respekt på vågorna, sjöarna, floderna och regnet. Den ståndaktige och orubblige jorden, Lorrtha, livgivaren och bergens ande, den svårförargade och lugna jorden som när väl blir förargad är outtömlig i sitt vredesmod.
I mörkret fanns och var Mahktah, den mörka modern och gudinnan. Utanför mörkret fanns ljus, behagligt och brännande, livsgivande och livtagande ljus och skimmer. Störst av dessa ljus var Thazyrs avkomma, Augarratah den livsgivande solen som ingjuter hopp och värme men även förvisar de smygande, Urkhath, ifrån solens strålar. Augarratah föddes ur en våldsam strid mellan Lorrtha och Thazyr när jorden rämnade vika för elden och gavs liv utav det kalla mörkret i skyn. Augarratah brände allt han kom i kontakt med, även mörkret och önskade se ett slut på sina mödrars strid genom att bränna jordens liv och växter. Mahktah såg detta och förargades av solen och övertygade honom att bara bränna de smygande som är ondskan i världen, Mahktah hjälpte Augarratah att hålla inne sin vrede och bara visa dem emot de som förtjänar det och gav solen Xorrakh, det skinande spjutet, smidet av Augarratahs vrede att vända emot deras fiender.
När Mahktah låtit regnet svepa över världen ur sina pärlor så såg Augarratah det vackra i detta och förälskade sig i det. Augarratah lät mer och mer av sina strålar falla igenom regnet när det föll över Lorrthas jord, det låg över järn och belystes igenom regnet med solens sken och förvandlades till silver, och det samlades i Lhuntah, lysande av silverregn så steg hon upp, den vackraste av alla andar och Augarratah betäckte henne och hon blev havande. Mahktah såg hur Lhuntah vände sig ifrån Augarratahs brännande förälskelse och flydde till mörkret, till Mahktah. Mahktah lät spinna en fristad av väven från Mahknith och band fast trådarna i Lhuntah samt i berget Nurlun som ständigt ligger i mörker långt borta ifrån Augarratahs sökande. De fem trådarna till Lhuntahs fristad låter henne blicka åt alla håll i mörkret för att upptäcka sin förföljare och lysa sin egen vrede över mörkrets alla hörn för att bränna de smygande. Det är därför månen alltid vänder olika delar till världen för hon blickar alltid efter de smygande och håller utkik efter solen.
Men Lhuntah var havande med Augarratahs döttrar och söner. Lhuntahs mage svällde för var dag och natt som gick till dess att månen täckte hela himlavalvet och sprack upp i den blodigaste månen någonsin skådad och tusentals av Lhuntahs barn spred ut sig i mörkret i den kalla rymden och än idag betäcks Lhuntah ibland av andar och när väl hon föder så märker vi det genom den röda månen på natthimlen. Stjärnorna, Xorezel, lyser likt deras fäder men svagare. Xorezel Buhtalak var den förstfödde och största utav stjärnorna och hyste ett större hat emot de smygande än sina fäder och föll ner över världen till Mahktahs sida för att smidas till hennes stridsyxa för att slåss emot Urkhath. Efter sin äldsta broders uppoffring så händer det fortfarande att vissa utav stjärnorna offrar sina armar eller sig själva för att slåss för de dödliga i deras kamp emot ondska och feghet och det är när detta sker som stjärnorna faller från himlen.
Före Mahktah steg ut i världen, ut ur mörkret var kaos och ett evigt krig mellan Orgga, Thazyr, Agloolik och Lorrtha. De var alla envetna om sin egen rätt och försökte överglänsa varandra i ett kämpande om herraväldet över världen, Thazyr sprutade sin eld över Lorrtha som kvävde den med sand och lera. Orgga ven och ilade, blåste sönder Lorrthas klippor och slet bergens toppar i tur och drog Thazyrs eldar upp emot himlen medan Thazyr och Lorrtha kastade pimpsten och magma mot Orgga. Lorrtha drog berg ur haven och lade floder av lera och sten att kväva Agloolik som istället lät vågorna slita sönder klippor och med malströmmar dra ner Orgga i avgrunden och floderna kvävde Thazyr. I tio tusen månvarv krigade dem om herraväldet över världen och världen byggdes om tusen sinom tusen gånger innan Mahktah steg ut ur mörkret och hejdade deras strider. Med sin flöjt lugnade hon vinden, med pärlor lät hon vattnet lugna sig och med klorna kliade hon marken till sömns och med sin yxa i härden tog hon bort vreden i elden. Med hennes mod och styrka lugnade hon elementen och visade dem att i världen fanns de smygande och elementens andar såg nu vad som rört upp deras vrede emot varandra och med nya tag riktade de sin ilska med Mahktahs hjälp emot de smygande. När väl Mahktah blev havande så fördrev hon de smygande, Mahktah besegrade dem och Lorrtha tog sina metaller och byggde ett fängelse i starkaste järn som Thazyrs vredgade temperament härdade tillsammans med Aglooliks kalla lugn för vad som måste ske och Orgga sände fängelset iväg till världens hörn för att för alltid glömmas bort och Mahktah satte en stam av hennes mäktigaste döttrar att för evigt vakta fängelset för de smygande.
Mahktah såg ned på världen utanför mörkret och fan den tom och livlös, de största av andarna hade bränt, sköljt, bävat och blåst sönder den men istället för förargelse så formade hon den såsom hon önskade se den för sina kommande döttrar att bosätta sig i. Med sina klor formade hon jorden till åror för träden och buskarna, för gräset, örterna och hirsen att växa ur och med sin yxa formade hon jord, sten och berg för att återfå sin form efter förödelsen som varit. Men än hade inte Gudinnan tagit sikt på det som skulle bli hennes döttrars hem. Först behövde hon någonting att forma den ur, och Lorrtha var trött efter han skapat sten för all världens berg för Mahktah att forma. Men den uråldrige och ödmjuke Kharrthahathor steg upp ur havet vid Mahktahs sida och förklarade att hennes fåror även gett Kharrthahathors barn någonstans att ruva och vila, en plats att jaga och visade sig undergiven Mahktah och förklarade att det snart var dags för hennes kropp att vila en sista gång, och det skulle vara en ära om Mahktah tog kroppen och formade födelseplatsen för mörkrets döttrar ur den. Mahktah såg ödmjukheten och underkastelsen hos Kharrthahathor och fann det gott och visste att Kharrthahathors barn skulle sålla de starka från de svaga av hennes döttrar och de skulle försvara deras moders kropp emot de smygande i ljus som mörker och högg ut de mäktiga öarna som kom att bli Takalorr ur Kharrthahathors lekamen, där käken en gång låg breder Takalorrbukten ut sig och hennes tänder spärrar fortfarande av området som leder in i bukten genom de stora klippformationerna som sträcker sig över hundra fot över havet vid inloppet till Takalorrbukten och kallas Kharrthahathors tänder.