Nekromanti Litterära serier

[Gurgeh]

Jag läste rätt nyligen serien "Asterios Polyp" av David Mazzucchelli. Till skillnad från många andra serier, som handlar om anabolapumpade män i långkalsonger som slår andra anabolapumpade män i långkalsonger handlar den här serien om en universitetslärare som flyr staden och omvärderar sitt liv efter att blixten* slagit ner i hans lägenhet. Det fick mig att fundera lite, närmare bestämt på följande:

Det finns många bra, och mer rätta hyllade, serier, men så gott som samtliga av dem har sina rötter i någon form av action/äventyrs-genre, eller i komedi-genren. När jag tittar igenom de serier jag har i hyllan är det glest mellan titlar som inte kan definieras som fantasy, science fiction, skräck, äventyr, superhjältar, eller liknande. Jag är tydligen dålig på att hitta seriernas motsvarigheter till Processen, Brott och Straff, eller liknande litterära klassiker.

Är det någon som kan rekommendera något? Själv kastar jag ut följande förslag:

Maus
From Hell
A Small Killing
Daytripper
Skin

/tobias

*För tydlighetens skull: väderfenomenet, inte superhjälten.

 

[Voldstagg13]

I princip vad som helst av Jacques Tardi, jag tror att hans bok om WW1 kommit ut i översättning nu. X-Men Noir var inte så tokig, även om det kunde ha vässats lite till (X-Men som 'vanliga' människor i 20/30-tals miljö och i andra roller än normalt).

 

[w176]

Hur kan Fun Home av Alison Bechdel* inte vara nämnd än? Den är så litterär den vunnit flera stora litterära pris och blivit utsedd till en av 2006 års bästa böcker. Inte i någon liten seriekategori utan i konkurrens med vanliga böcker.

http://en.wikipedia.org/wiki/Fun_Home


(*Japp, upphovskvinnan till Bechdeltestet)

 

[kloptok]

Baserat på det vi har hemma i bokhyllan kan jag rekommendera följande:

Berlin, en serie i flera delar av Jason Lutes. Beskriver diverse människoöden i mellankrigstidens Berlin, med kamp mellan kommunister, socialdemokrater och nazister.

Persepolis av Marjane Satrapi. Skildrar en ung kvinnas uppväxt i islamiska revolutionens Iran. Mycket bra, rekommenderar starkt.

Sedan är Maus väldigt stark, men den hade du redan koll på.

De vi har i hyllan som jag inte har läst är (förutom nämnda Asterios Polyp):

Special Exits av Joyce Farmer. Har inte läst, enligt sambon handlar den om "folk som dör". Av det jag läst om den verkar den delvis vara självbiografisk och skildra en familj i Los Angeles och svårigheterna med de åldrande föräldrarnas vacklande hälsa.

Epileptic av David B. Har inte läst den heller, som jag förstått det handlar den om hur författaren kämpar med epilepsi under sin uppväxt.

Spoiler: kommentarer

Alltså "Maus" är så fruktansvärt bra att det finns vissa partier av den boken som jag knappt kan tänka på utan att börja gråta. Det kan inte understrykas nog mycket.

Kan bara hålla med. Oerhört bra.

 

[DeBracy]

Jag gillar Marjane Satrapi. Självbiografiska Persepolis är väl den mest kända och det enda jag läst av henne tillsammans med Kyckling med plommon som handlar om hennes mammas farbror. Roligt, allvarligt, en titt in i modern iransk historia.

Jag är nog mer förtjust i serienoveller än seriernas motsvarighet till Brott och Straff tror jag.Jag läste August & jag av Anneli Furmark i våras, och det är ett rätt bra exempel på en såndär behändig liten sak som jag gärna läser.

 

[GnomviD]

"Persepolis" av Marjane Satrapi är en av de absolut bästa böckerna jag har läst. En otrolig skildring av Iran, Europa, migration, utanförskap, uppväxt, you name it. Alla bör läsa.

Spoiler: kommentarer

Suddenly: Persepolis-hivemind.

 

[Jocke]

Du har ju hela amerikanska independent scenen där folk bara ritar serier om sig själv, eller annan diskbänksrealism. Typ amreican splendor, fun home, ghost world etc. Eller den svenska sidan av samma rörelse med typ Daniel Ahlgren, Li Österberg, Simon Gärdenfors, Coco moodyson och så vidare.

DMZ har ju lite action typ i början, men handlar ju egentligen om civilister i en krigszon.

Det var det jag hittade hemma i min egen bokhylla. Finns säkert mer för den om orkar leta. tex Persepolis brukar nämnas i sammanhanget, men den har jag inte läst själv.

Egentligen tycker jag att du ska läsa Chew och Hawkeye, efter som det är de två bästa ongoing titlarna just nu (har inte hunnit kolla nya, Miss Marvel men den vekar bra, Wilson har tidigare skrivit Air som jag diggar) men de faller ju ur ramen för dina krav.

Spoiler: kommentarer

Det är bara rätt till hälften: det är Chew och Saga som är de bästa titlarna just nu.

https://www.rollspel.nu/threads/67618/post-919428

 

[GnomviD]

Just, jag måste också rekommendera Mars Källblads "Hundra år i samma klass", som Galago gav ut i våras. Den samlar tre av hans tidigare böcker och fyller ut med nytt material; det handlar om längre och kortare berättelser blandade, men alla handlande om den svenska arbetarklassen. Förlagets beskrivning "en seriebok i Moa Martinsons eller Ivar Lo-Johanssons anda, en tecknad arbetarskildring för och om vår tid" är liksom mitt i prick.

Kolla det här utdraget, till exempel: http://www.galago.se/blogg/en-alla

Spoiler: kommentarer

Håller helt med! Hur kunde jag glömma den? Tror jag skrev lovord om hans förra bok, Lång väg tillbaka (som är inkluderad i Hundra år...) nån gång på gamla forumet.
Mats Källblad är en av mina absoluta favoriter. Jag tycker att han är en lika stor berättare som de litterära referenser Galago tar med. Kan även rekommendera hans allålderserie Vimmelgränd som tar upp lite samma teman genom ett ljusare filter.

 

[DeBracy]

Ska vi nämna folk som heter Mats så säger jag Mats Jonsson. Pojken i skogen utspelar sig där både jag och Jonsson växte upp. Det lilla samhälle han måler upp ligger väldigt nära det jag upplevde fast han är tio år äldre och en del av det som fanns då helt enkelt var borta redan på min tid. Självbiografiskt och lite jobbigt, i god tradition.

 

[God45]

Sandman, Hellblazer och Lucifer från Vertigo.

Preacher, även om jag inte gillar den.

The Invisibles.

Warren Ellis Crécy.

Men egentligen håller jag inte med om att superhjälte serier inte kan vara litterära, även om de flesta inte är det. No hero, Supergod och Black Summer trilogin är åtminstone på samma nivå som From hell, samma med Planetary.

Spoiler: kommentarer

Det var inte mitt syfte att göra en uppdelning på kvalitet, utan på tema. Flera av de serier jag anser vara de bästa någonsin innehåller superhjältar, andra innehåller personifierade koncept eller cybernetiska djur.

Inte gilla Preacher?
Mycket skall man höra innan öronen trillar av.

Medan jag inser på ett intellektuellt plan att poängen med Preacher är att serien ska vara hädisk och vidrig så betyder inte det att jag gillar att läsa det. The Boys var i alla fall upplyftande på någon nivå men Preacher var bara fucked.

Läste Preacher första gången i svenska Magnum, den svenska översättningen gjorde serien 150% lustigare, hade jag inte haft den erfarenheten i bagaget så skulle kanske betyget blivit annorlunda.
Ändå lite lustigt att du God45 som ofta talar om nihilism och amoraliska rollpersoner tycker en gladvåldshistoria som P är vidrig. Är det månne för att dom goda vinner i slutet?

Well... Medan jag tycker om nihilism och amoraliska rollpersoner/karaktärer i media. Så är jag kristen och en socialarbetare i verkligheten.

 

[Ymir]

Det finns ju jättemycket socialrealistisk manga, oftast skapad av kvinnor...det mesta av den är kanske mer ostigt än bra, men vi har ju grejer som 'Confidental Confessions'-serien, som åtminstone är läsvärd, mangaversionen av den väldigt intressanta 'Welcome to the N.H.K', och den gigantofantiskt tjocka (men evigt oavslutade pga author existence failure) 'With the Light', om en mamma med en autistisk son...och den är faktiskt väldigt bra. Sen finns ju mästerlig manga som -egentligen- mest är ångestfylld socialrealism med en florstunn fernissa av scifi ovanpå, praktexemplet där är väl 'Bokurano'.

Det finns gott om franskbelgiska serier med mer avvikande fokus också, många i dansk översättning, tex en jag minns som handlade om en kvinna som gick native med en djungelstam i Paraguay. Typ allt geniet François Bourgeon gjort har också en socialrealistisk touch, tex 'Skymningens färdkamrater' och 'Resande med vinden'; även om seriewikin tenderar att klassa det som äventyrsserier skulle inte jag personligen göra det, snarare historiskt drama eller magisk realism eller något. Bourgeon vore den första jag hade kommit att tänka på om någon frågade mig efter serier som känns som typisk finlitteratur.

Sen finns det ju faktiskt en serieversion av 'På spaning efter den tid som flytt'...

 

[Bunny]

Kan bara instämma med Ymir gällande François Bourgeon. Önskar innerligt att hans verk var lättare att samla på.

Sedan får jag passa på att tipsa om Fabian Göransons serie-tappning av Strindbergs Inferno. Perfekt för den som tycker att romanförlagan verkar tradig och istället vill förtära den med en liten uns humor. Allmänbildande!

Och för er som missat att hoppa på feministserietåget så kan jag bara säga att häng med, än finns det chans att arbeta sig ikapp. Liv Strömquist är lite drottningen av genren, med sina skarpa samhällskommentarer. Zelda av Lina Neidestam har en stil som påminner lite om hur det såg ut i Kamratposten när jag växte upp, men Zelda är ändå betydligt vuxnare. Speciellt humorn. Jag och Lina är typ lika gamla, så det är nog ingen slump ifall vi har lite samma referenser. Nina Hemmingsson har en skön, abstrakt, Galago-stil som jag gillar. Nanna Johansson är utflippad, men ändå träffsäker. Sara Granér blandar assköna alster med svidande svidande samhällskritik.

På tal om Galago, förresten, så anser jag att Joakim Pirinens Socker-Conny är en epokgörande svensk seriemastodont, på motsvarande nivå med Kafkas Processen.

Om vi rör oss till dagstidningsserietecknare så är Jan Romare en alla tiders favorit för mig, och bland hans många alster så är Råttan Robert det som ligger mig närmast om hjärtat. Skön, charmig, fantastiskt stilsäker tecknare.

Spoiler: kommentarer

Zelda är riktigt kul serie, kolla även in hennes porrversion, Maran.
När jag ändå är inne på snusk så finns ju Lost girls också.

 

[nyvinter]

Dave McKeans "Cages" är ungefär så litterärt det går att bli. Och J.M. DeMatteis "Brooklyn Dreams" är en självbiografisk historia med opålitlig berättare. Brian Wood skrev också "Local" där vi får följa hur huvudpersonen letar efter någonstans att passa in under tolv år eller så.

På den mer pulp-litterära sidan måste jag nämna David laphams "Stray Bullets". Och Greg Ruckas "Queen and Country" som är en riktigt bra spionhistoria. Mer Tinker Tailor än James Bond fast mest som tv-serien Sandbaggers.

Medhåll om en hel del som sagts i tråden så länge även om jag tycker att många Galago-publikationer skulle mått bra med samarbete med någon som kan teckna. (Eller kan och kan, klart en del av dem kan teckna men det kan man säga om Rob Liefield också.)

 

[GnomviD]

[...] även om jag tycker att många Galago-publikationer skulle mått bra med samarbete med någon som kan teckna.

Här håller jag med till viss del. Som exempel är Hanna Gustafssons "Nattbarn" från förra året välskriven och med intressanta figurer om man kan stå ut med de usla teckningarna.

Oh, oh, jag kan också rekommendera Elias Ericssons "Åror", en trevlig liten berättelse om trans-ungdomar i dagens Sverige. Vacker och hjärtskärande.