Nekromanti Litteraturarbete

[Lord Avallach]

Jag skulle behöva lite olika infallfallsvinklar till nedanstående frågeställningar som jag skall använda till ett specialarbete om fantasylitteratur och jag tänkte att här skulle vara rätta stället att fråga på.

1. Fantasylitteraturen är en av de genrer som växt mäst under den senaste tiden och jag är tacksam för alla funderingar kring varför

2. Varför vi läser fantasy? Vilka behov som tillgodoses?

3. Vilken sorts människor läser/läser inte fantasy?

Tack på förhand!

 

[Tark Arak]

Fundera på vad det är för behov som tillfredställs av andra litteraturformer.

Arv och miljö.

 

[Man Mountainman]

<I>Fantasylitteraturen är en av de genrer som växt mäst under den senaste tiden och jag är tacksam för alla funderingar kring varför</I>

Är det verkligen så? jag tror att en av de grundläggande elementen som gör fantasylitteraturen till vad den är, är det oförklarliga, det icke-rationella, det fantastiska. Sånt måste ha funnits i mänsklig litteratur hur långt tillbaka i tiden som helst. Före vetenskapen verkligen blev avd den är idag, fanns det såklart en hel del mytologiska verk, men frågan är om de kan kallas fantasy eftersom de inte hade någon vetenskap att ställas mot.

<I>Varför vi läser fantasy? Vilka behov som tillgodoses?</I>

Behov av det fantastiska och oförklarliga kanske? Nä, det där lät vagt, sdet kan nog andra svara på bättre än jag.

<I>Vilken sorts människor läser/läser inte fantasy?</I>

Svaga, nördiga tonåringar, starka, nördiga tonåringar (ja, jag känner en sån), feta, nördiga tonåringar och spinkiga, nördiga tonåringar. /images/icons/tongue.gif

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Sereg_UBBT]

Faktum är att jag har en kompis vars mormor läser Eddings...
rätt coolt tycker jag.

Jag har även tvingat min morsa till att läsa Sagan om Ringen, och hon har även läst Imperiets Dotter av Raymond E. Feist.

Sedan minns jag en gång när jag pratade med min (nu avlidne) farfar i telefonen. Han berättade att han hade sett en jättebra och spännande film på TV. Conan hette den...

 

[Dilandau]

Indeed.
Jag tror inte det finns några fundamentala skillnader mellan fantasy- och annan skönlitteratur.

- d -

dilandau@another.com
"Do Gnomes Dream of Subterranean Sheep?"

 

[Örnie_UBBT]

2. Frågan om behov är extremt komplex och om man frågar folk riskerar man samtidigt att få väldigt triviala svar. Det mesta kan förmodligen reduceras till någon typ av förströelsebehov av typen “Jag läser för att det är roligt”. Som andra påpekar är det också tveksamt om de behov som (eventuellt) uppfylles av fantasylitteratur är väsentligt annorlunda än de som uppfylles av annan litteratur, eller t o m andra typer av mediekonsumtion över huvud taget. I din fråga är det underförstått att fantasy uppfyller speciella behov som annan litteratur inte gör.

3. Du får nog lite närmare definiera hur man skiljer på olika sorters människor innan du kan svara ordentligt på den frågan. Jag säger inte att man inte kan dela in människor i olika sorter, det kan man säkert, men man måste nog funera över vad man menar med “sort”. Är det människor som har ett visst sinnelag, vissa preferenser, ett visst kön, ett visst yrke etc?

För att få svar på frågorna är det bästa nog att göra någon form av intervjustudie av sådana som regelbundet läser fantasylitteratur.

När det gäller varför fantasygenrens tillväxt (hur _vet_ vi förresten att denna genre växer mer än andra genrer? Det finns säkert mer översatt fantasylitteratur nu än för, säg, tio år sedan, men är antalet titlar årligen fler än t ex deckare?) skulle jag också vilja framhålla produktionsledets roll. Att förlagen satsar stort på marknadsföring spelar förstås in, och det har nog ingenting direkt med läsarnas behov att göra. Dessutom är fantasylitteraturen praktisk på så sätt att den ofta kommer i serier (trilogi någon?) vilket ökar förutsägbarheten i efterfrågan - har någon köpt del ett köper de nog del två och tre också. Precis som deckargenren förefaller också fantasygenren ha ett högt mått av författarlojalitet, d v s man läser _allt_ av en författare, oavsett om allt är lika bra eller ej.

mvh
Örnie
som genrellt tycker att de kunde vara en intressant studie, men att du kanske bör fila på frågeställningarna något

 

[Eva Florén]

Men Dnalor, att fantasylitteraturen skulle vara fullkomligt oförklarlig och ickerationell kan jag inte riktigt hålla med om. En hel del fantasy handlar ju om just saker som kan förklaras och saker som bäddas in i en "romantiskt fantasirik" miljö. Så att detta skulle vara förklaring nog håller inte. Men jag håller definitivt med om att den inte är så NY som folk vill ha den till, jag är övertygad om att fantasy som litteratur "bara" är en urspårning från gamla sagor och myter - att känslan från dessa överbryggas till en "nygammal" genre skulle inte förvåna mig. Att det oförklarliga går att finna i annan litteratur borde heller inte förvåna er...

Vilka behov som tillgodoses håller jag med dig om är svårt att förklara. För min del är det en direkt avkoppling, men det gäller också övrig skönlitteratur. Utöver det är det ett behov att läsa något som verkligen är verklighetsfrämmande, som inte kräver stor kontroll och gämförande med verkliga livet - direkt avstress helt enkelt.

Men vad det gäller fantasyläsare så måste jag be att få protestera. Jag är inte ensam över de gummiga åren som läser fantasy och har stor behållning av det. Faktum är att det endast är få andra böcker jag hinner läsa nu. (utöver studentlitteraturen då)

Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast

 

[Johan K]

1. jag för min del tror att man behöver koppla ifrån lit. Vad är bättre än att ´då sjunka in i nång slags värld där nästan alltid det goda vinner. Sen så är det ju alltid kul när man känner igen sig i de olika karaktärerna.

2. Lite lika svar som i fråga 1. Jag tror att behövet att läsa sagor alltid har funnits och vad passar inte bättre än ett episkt fantasyäventyr.

3. Jag tror att man inte generellt kan dela in folk. Jag tror att alla läser det. Mer eller minder iallafall.

Lycka till med arbetet !!!

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit !</font color=red>

 

[Man Mountainman]

<I>Men Dnalor, att fantasylitteraturen skulle vara fullkomligt oförklarlig och ickerationell kan jag inte riktigt hålla med om. En hel del
fantasy handlar ju om just saker som kan förklaras och saker som bäddas in i en "romantiskt fantasirik" miljö.</I>

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla litteratur utan oförklarliga, icke-rationella eller fantastiska inslag för fantasy. Utan de inslagen skulle det lika gärna kunna handla om en modern, psykologisk deckare eller en historiskt roman i historiskt korrekt miljö. Det är inte för inte som man med ett samlingsnamn kallar SF och fantasy "de fantastiska genrerna".

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[MidNight]

En ganska djup förklaring, som iofs saknar en vetenskaplig förankring är att vi (bokläsarna) kanske känner ett behov av att få höra de berättelser som i Västvärlden i princip har dött ut; berättelserna om hur det var förr (dvs. berättartraditionen).
Nu är ju fantasy knappast någon "säker källa" på just hur det var förr (det utspelar sig ju vanligtvis i en alternativvärld ganka lik vår, bortsett från de annorlunda raserna och den geografiska strukturen), men trots det så finns det ju ändå ett slags berättande i en svunnen tid och är något som jag tror kanske ersätter "sagorna runt lägerelden"..
Hmm.. Det lät lite sjukt, men det är iaf en annourlunda angreppsvinkel på problemformuleringen.. (kan förklara det mer om det är någon som vill förstå =)

Att Fantasygenren skulle ha växt mest.. tja, om inte annat så har den väl "upptäckts" av allt fler författare och läsare på senare tid och därmed kanske "växt".

Angående vilka som läser fantasy.. jag växlade för ett par år sedan några ord med en somalisk läkare, som ivrigt berättade om den senaste fantasyboken han läst.. - Det är nog lika spritt som de flesta genrer, även om man lätt kopplar "ungdomar" och "rollspelare" till fantasy, om man generaliserar.

//MiDNiGHT. - som hade en lite svävande utläggning..

 

[Eva Florén]

Hm... hur ska jag förklara mig så du förstår. Visst fantasy består ofta av en ohejdrans massa drakar, magi och annat "oförklarligt". (med oförklarligt menar jag sådant som så att säga inte existerar i vår "verklighet). Men mycket av det "oförklarliga" ligger också i för mig spontant sätt i att man konstruerar en värld som består av saker som vi väl känner till. Såsom rasism tex. vem har inte lärt känna Orcher som råa brutala sällar och alltså tolkar de flesta fantasyförfattare dessa som just onda varelser. Rasism förekommer i många former i fantasy, varför? Jo för att det är en faktor som vi kan (skrivare) kan få folk att känna igen... alltså är det både oförklarligt förklarligt... hmmm, äsch, jag kan inte riktigt få fram vad jag menar... hmmm... funderar lite på saken och återkommer nog senare. Det här blir ändå missförstått.

Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast

 

[Man Mountainman]

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte låta sig inspireras av något, att skapa någonting som helt och hållet saknar anknytning till något annat som man har sett, hört om, eller upplevt. Att säga att fantasygenren är helt och hållet övernaturlig är förstås en lögn. Hur mycket man än anstränger sig för att göra något eget, smyger det sig alltid in referenser från vår egen värld, och om man inte alls vill göra något eget utan bara en skoj historia med lite magi och fräcka monster, så plockar man antagligen hejvilt från vår verklighet.
Det oförklarliga eller fantastiska behöver inte ens vara det centrala i fantasyberättelsen, men finns det absolut *ingenting* ojordiskt så avstår i alla fall jag från att kalla det fantasy. Man kan också fråga sig: om en berättelse har oförklarliga eller fantastiska inslag, men dessa över huvud taget inte påverkar berättelsen, vad är det då för idé att ha med dem? Kan man fortfarande kalla det fantasy, eller blir det bara flum?

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Rosen]

<I>att fantasylitteraturen skulle vara fullkomligt oförklarlig och ickerationell kan jag inte riktigt hålla med om.</I>

Min svägerska (som är 56:a och stor fantasyslukare) brukar hävda att de flesta fantasyromaner är mer verkliga än Allers- och Harlekinböcker, eftersom folk beter sig mer osannolikt i de senare. (-:

<I>En hel del fantasy handlar ju om just saker som kan förklaras och saker som bäddas in i en "romantiskt fantasirik" miljö.</I>

Lite av ämnet, men generellt sett tror jag att problemen med att sätta fingret på olika genrer delvis beror på en begränsning i själva genre-begreppet. För mig är genrer sätt att indela vad <I>historierna</I> handlar om (romantik, action, intriger...) mer än i vilka sorts miljöer de utspelar sig. Åtminstone kan man ofta se böcker eller filmer jämföras och sättas bredvid varandra fastän de egentligen inte har några särskilda likheter alls, bara för att båda råkar utspelas t.ex i medeltiden, eller ombord på ett rymdskepp.

--
Åke

 

[Man Mountainman]

<I>Lite av ämnet, men generellt sett tror jag att problemen med att sätta fingret på olika genrer delvis beror på en begränsning i själva
genre-begreppet. För mig är genrer sätt att indela vad historierna handlar om (romantik, action, intriger...) mer än i vilka sorts miljöer
de utspelar sig. Åtminstone kan man ofta se böcker eller filmer jämföras och sättas bredvid varandra fastän de egentligen inte har
några särskilda likheter alls, bara för att båda råkar utspelas t.ex i medeltiden, eller ombord på ett rymdskepp.</I>

Kanske borde man då bara kalla den sortens litteratur som verkligen fokuserar på det fantastiska för fantasy, medan till exempel deckare som råkar utspela sig i en fantasivärld räknas till just deckare och ingenting annat.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Eva Florén]

Men hur ska du egentligen utforma en fungerande form av genre-specifiering då? Det kommer ändå att sluta med förväxlingar i alla fall... *ler* Inget ont menat, men det är faktiskt det som redan nu är problematiken. Just för att folk vill kategorisera böcker (filmer, spel etc) så kommer det alltid till slut uppstå den rent subjektiva uppfattningen. "Det jag bedömmer vara en fantasy, är en deckare för dig". En obehaglig loop helt enkelt. (hm, genomför, slå en ring och klipp av - kisse som vandrar genom skeppsväggar logiken)

Jag för min del är faktiskt glad att man ÄNTLIGEN fattat det inom min institution - all vetenskap baseras på en persons verklighetsuppfattning... även om det är en sanning med modifikation.

*förvirrar sig bort från ämnet*

Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast

 

[Eva Florén]

(känner mig plötsligt som en ung fantasyläsarinna)

Håller med dig. Jämför också själv med vad min make gör när han skall rekommendera filmer (han står i video-golf-godisbutik). Han hör sig för vilken typ av genre vederbörande gillar, men stannar inte därvid utan hör vilka filmer vederbörande specifikt gillat/ogillat. Eftersom genren inte ger allt, så går han alltså vidare och hör efter vilken typ av film (och då menar vi inte genre på samma sätt - utan blodig, skrämmande, romantisk etc)

Problemet med genre är ju också det som Dnalor var inne på. En bok/film kan sättas in i olika fack beroende på vem som läser den. Dvs, en bok kan både vara, romantisk, deckare, fantasy och skräck!

Genredefinerandet är slutligen ett hjälpmedel när vi ska söka böcker, både som läsare, bibliotekarie och bokförsäljare. Men hjälpmedlet har alltså sina små brister. *ler*

Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast

 

[Eva Florén]

Instämmer. Definitivt. Alla inspireras ju av den verklighet dem lever i. Det måste vara fruktansvärt svårt att skriva något ur en aspekt som man inte har någon koppling till. Man måste ju enbart beundra de författare som lyckas frikoppla sig helt... om det nu finns några?

För att göra en fantasy till fantasy så måste jag hålla med det dig att det behövs ett uns av relevant "fantasydust" över det. Men det behöver inte vara helt och hållet det bärande stoftet. En värld som är en kuliss ger mycket känsla över en historia. Tänk tillexempel att skriva Utvandrarna i fantasykuliss - det skulle inte vara helt fel, men mycket behöver inte ändras i historien. *ler dumdristigt*

Lady Silver Wolf - There is but a thin line, between Man and Beast

 

[Man Mountainman]

Men vi kan inte låta bli att kategorisera saker. Allt är kategoriseringar. Om inte våra hjärnor hade förmågan att kategorisera, skulle vi uppleva alla nya kombinationer av elementarpartiklar som helt isolerade företeelser. Problemet med fantasyn, är väl kanske just frågan om hur fantasyn skiljer sig från andra genres. Kanske är det så som andra här har sagt: en fantasybok skiljer sig från en annan fantasybok precis lika mycket som den gör från en icke-fantasybok, oerhört lite eller ingenting alls. Det enda som skiljer fantasygenren från andra genres (drakarna, magin, de kluriga kartorna) är bara kosmetika. Litteratur ger upphov till en upplevelse, som egentligen inte beror så mycket på kosmetikan. Det främsta sättet att kategorisera litteratur, vore kanske därför att dela in dem efter vilka sinnesstämningar de skapar. Böcker som får en att skratta hamnar i ett fack, böcker som får en att gråta hamnar i ett annat, böcker som gör en rädd i ett tredje o.s.v. Sedan kan man klassificera en bok efter hur mycket av de olika sinnesstämningarna den ger upphov till. "Tja, det här var en 20% tårar och 80% skratt".

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Man Mountainman]

Den sortens fantasy där genren verkligen gör skäl för namnet, är där författaren ställer sig frågan "tänk om det var <B>så</B>", varpå han försöker besvara den. Då hamnar berättelsens fokus verkligen på det fantastiska; det blir den bärande stommen i historien. Gör man inte så, blir berättelsen helt enkelt en skräckhistoria, eller en romantisk historia, eller en komedi, fast med lite drakar och magi i bakgrunden. Inte sagt att det nödvändigtvis är *fel* att göra så, frågan är bara om det egentligen bör kallas fantasy. Leder det någon vart att kalla det fantasy? Skapar det förståelse för vad berättelsen handlar om, eller rör det bara upp förvirring bland begreppen? Om berättelsens tyngpunkt nu inte ligger i att världen är fylld av fantastiska och oförklarliga fenomen, utan i två personers kärlekshistoria på ett slott i staden N'glufbgnadda, varför kallar man det inte bara för en romantisk historia? Då vet ju alla vad berättelsen försöker förmedla till läsaren. Att kalla det för fantasy är som att säga "den här boken kan handla om vad som helst från slapstickskämt till mordgåtor, men en sak är säker: den utspelar sig inte på Jorden, och det finns med största sannolikhet magi med i bilden".

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Aron Ambrosiani]

Re: Genrer (lite OT)

Intressant att påpeka är att de gamla grekiska definitionerna på tragedi och komedi inte alls berörde tårar, skratt osv utan helt enkelt betydde lyckligt slut (komedi) eller olyckligt slut (tragedi).

När man klassar filmer delar man ju in i lite olika genrer, däribland komedi. I ordets grekiska bemärkelse oftare än en modern, "20% gråt"-varianten (åtminstone vad jag har märkt).

Sedan finns det ju också lite olika sorters genre-definitioner, dels de väldigt lösa (ex: action, drama, komedi) dels betydligt striktare (ex: spaghettivästern, vampyrfilm). Vart passar fantasy in? Något att fundera på.