Nekromanti Livet efter Ringens brödraskap?
- Thread starter Targon
- Start date
En recension av Ringens brödraskap...
...bör man väl knappast kalla detta inlägg, men några banala intryck kan man väl ändå pressa fram här.
Det första som slog mig när jag började läsa var språkets nästan banala enkelhet. Borta är Ohlmarks högtravande adjektiv, och i dess ställe möter vi en överraskande naken stil som löper utan några som helst krumbukter och som tydligt vittnar om det anspråkslösa i Tolkens litterära stil. Beträffande verserna minns jag att jag i min första läsning av Tolkien i tonåren konsekvent hoppade över dessa. Jag dock övertygad om att jag knappast hade hoppat över dessa om jag i stället hade haft nuvarande översättning framför mig. Utifrån en tidigare tråd här på forumet har flera haft synpunker på nyöversättningens banalisering av verserna, och det är väl knappast att betvivla att Åke Ohlmark åtminstone försökte göra poesi av materialet. Men själv finner jag Lotta Olssons översättningar högst njutbara i sin enkelhet. Vad det gäller själva Ringversen i dess nuvarande form har jag stor sympati för Lotta Olssons översättning och kan utan vidare förlika mig med den som den numera officiella i svensk översättning. Samtidigt, beträffande Erik Anderssons översättning kan jag i viss mån dock även hålla med Henrik Williams i dennes recension i DN den 27/9: Erik Anderssons prosa är jämn. Tolkiens fabuleringsglädje och ordsmideri ekar stundvis tydligare hos Ohlmarks. Det ligger tyvärr i nutida svensk översättartradition att tona ned stilistisk variation. Andersson gör också bara lama försök att återge spännvidden i stil från Gammelfars rustika ordvändningar till fornkungen Isildurs arkaiska språkbruk, men många läsare gillar säkert detta. En otvetydig skönhetsfläck är däremot den anderssonska tendensen att nyttja ett och annat tondövt ordalag. Uttryck som durkdriven skicklighet, endräkt, endemiskt, tursam slump, ta av daga och krypet, för att ta några från bokens början, demonstrerar en inkonsekvens i stilnivån som saknar motsvarighet i originalet.
Vad det gäller namnen så medger jag att det i början kändes lite ovant med Secker, men efter de första hundra sidorna hade jag förlikat mig med det och ser nu namnändringen från Bagger till Secker som självklar. Klart svårast att vänja sig vid var Kofferdi-Secker för Sackville-Bagginses, speciellt när det ibland skrevs blott K-S (minns inte om det görs likadant i engelskan?). Emellertid hade jag stora svårigheter att inte störas på att de döpt om stackars Bill (ponnyn alltså) till Bert.
Men bortsett från detta tycker jag ändå att översättningen håller och gläds åt att Ohlmarköversättningens oinskränkta envälde äntligen är över.
...bör man väl knappast kalla detta inlägg, men några banala intryck kan man väl ändå pressa fram här.
Det första som slog mig när jag började läsa var språkets nästan banala enkelhet. Borta är Ohlmarks högtravande adjektiv, och i dess ställe möter vi en överraskande naken stil som löper utan några som helst krumbukter och som tydligt vittnar om det anspråkslösa i Tolkens litterära stil. Beträffande verserna minns jag att jag i min första läsning av Tolkien i tonåren konsekvent hoppade över dessa. Jag dock övertygad om att jag knappast hade hoppat över dessa om jag i stället hade haft nuvarande översättning framför mig. Utifrån en tidigare tråd här på forumet har flera haft synpunker på nyöversättningens banalisering av verserna, och det är väl knappast att betvivla att Åke Ohlmark åtminstone försökte göra poesi av materialet. Men själv finner jag Lotta Olssons översättningar högst njutbara i sin enkelhet. Vad det gäller själva Ringversen i dess nuvarande form har jag stor sympati för Lotta Olssons översättning och kan utan vidare förlika mig med den som den numera officiella i svensk översättning. Samtidigt, beträffande Erik Anderssons översättning kan jag i viss mån dock även hålla med Henrik Williams i dennes recension i DN den 27/9: Erik Anderssons prosa är jämn. Tolkiens fabuleringsglädje och ordsmideri ekar stundvis tydligare hos Ohlmarks. Det ligger tyvärr i nutida svensk översättartradition att tona ned stilistisk variation. Andersson gör också bara lama försök att återge spännvidden i stil från Gammelfars rustika ordvändningar till fornkungen Isildurs arkaiska språkbruk, men många läsare gillar säkert detta. En otvetydig skönhetsfläck är däremot den anderssonska tendensen att nyttja ett och annat tondövt ordalag. Uttryck som durkdriven skicklighet, endräkt, endemiskt, tursam slump, ta av daga och krypet, för att ta några från bokens början, demonstrerar en inkonsekvens i stilnivån som saknar motsvarighet i originalet.
Vad det gäller namnen så medger jag att det i början kändes lite ovant med Secker, men efter de första hundra sidorna hade jag förlikat mig med det och ser nu namnändringen från Bagger till Secker som självklar. Klart svårast att vänja sig vid var Kofferdi-Secker för Sackville-Bagginses, speciellt när det ibland skrevs blott K-S (minns inte om det görs likadant i engelskan?). Emellertid hade jag stora svårigheter att inte störas på att de döpt om stackars Bill (ponnyn alltså) till Bert.
Men bortsett från detta tycker jag ändå att översättningen håller och gläds åt att Ohlmarköversättningens oinskränkta envälde äntligen är över.
