Swedish Chef
Hero
Riddersman Voldomins Eftermäle.
Jag skriver detta och i hopp om att det aldrig skall glömmas vad som gömmer sig i djungeln bortom Malásarsjöns sydvästra strand. Som ni alla vet sändes jag för att söka efter platser där Daak´s ljus skulle uppbringas och där missionens flamma åter skulle rena de otrogna. Men en tid efter att vi anlänt till detta heta helvete, sände mig min gud ett uppdrag. I en dröm visade han sig för mig och talade. Han sade: -Folket här kan inte se mitt ljus då deras ögon bländas av den som kallas Azakiel. Sök denne demon i djungeln bortom Örnklippan och dräp honom.
Djungeln var full med rester från forntida hedningar , det var som om att Daak själv låtit dränka deras hedniska kroppar och tempel i grönska. Under vår färd genom detta gröna helvete sände Malgorah själv sjukdomar som försvagade oss, men jag vägrade vekna i min tro och via min guds vägledning fann jag vägen genom djungeln, och slutligen stod jag där vid ett tempel gömt undan från rättfärdiga av den djupa djungelns.mörker
Om striden som följde skall jag inte yttra för mycket, jag och mina riddare slog oss i genom de tre våningarna där kulten samlat sina stulna rikedomar och djupt där nere i dess källare, mötte vi översteprästen som svingade en stav och trolldom omkring sig. Herr Maorel föll för han ondska innan jag dräpte honom, sedan stod jag inför Azakiel själv, denna mordiska best från helvetet, innan jag hann reagera hade han slitit huvudet av herr Adermin. Jag drog mitt helgade svärd och rusade mot besten. Efter en våldsam strid dräpte jag slutligen hans kropp och därefter förslöt jag hans krypta med alla dess rikedomar så att ingen någonsin skulle utföra hedniska riter här igen.
Munken Volas Berättelse.
Vår resa genom den mörka djungeln var fyra dagar lång från den plats herr Voldomin kallade Örnklippan till kultens tempel. Den första dagen reste vi längs en urgammal stenlagd men numera nästan helt övervuxen väg. Till skillnad från våra vackra raka jargiska vägar löpte denna genom sankmark och vinglade sig fram som en orm genom den täta växtligheten. Vi var alla trötta av värmen och fukten och när en rasande feber tog ett järngrepp om flera av oss så kunde vi inte hålla den takt som vi förutsatt oss.
Vid den första dagens slut stannade vi vid en urgammal ruinstad, de hedniska gudar som en gång dyrkats här fyllde oss alla med avsky. Men även här så långt från vårt heliga land var herr Voldomin fylld av en brinnande beslutsamhet. Under den andra dagen fortsatte vi längs med den gamla vägen fram till middagstid då vägen helt enkelt bara slutade på en höjd.
Då satte sig riddar Voldomin och bad om Daaks vägledning, under resten av dagen och hela natten satt han okontaktbar och sökte efter vår herres vägledning. Sollum och Tallis strök med i den rasande febern, men vi andra kände hur vi stärktes i vår tro på Herr Voldomins vision. När vi vaknade på morgonen sade riddaren att att Ignaros själv besökt honom i drömmen och sagt honom att leta efter ett vitt träd. Som en man kastade vi oss upp i trädtopparna och letade med blickarna efter detta träd och mycket riktigt så kunde vi se det i fjärran.
I en dag kämpade vi oss genom djungeln innan vi fann trädet, där sade herr Voldomin att vi skulle följa floden norrut. Sagt och gjort och efter ännu en dag av kamp nådde slutligen fram till kultens tempel. Medan riddarna steg in i mörkret väntade jag utanför. Efter att väntat och hört skriken från templet fick jag slutligen återse min mästare, svårt sårad steg han ut genom dörren. Han räckte mig den nyckel jag avbildat nedan och sade: “lås detta ondskans tempel, vrid till drakens öga och lås vid sylfen, låt oss ta med denna nyckel så att ingen otrogen stiger genom dessa mörkrets portar igen”
Jag skriver detta och i hopp om att det aldrig skall glömmas vad som gömmer sig i djungeln bortom Malásarsjöns sydvästra strand. Som ni alla vet sändes jag för att söka efter platser där Daak´s ljus skulle uppbringas och där missionens flamma åter skulle rena de otrogna. Men en tid efter att vi anlänt till detta heta helvete, sände mig min gud ett uppdrag. I en dröm visade han sig för mig och talade. Han sade: -Folket här kan inte se mitt ljus då deras ögon bländas av den som kallas Azakiel. Sök denne demon i djungeln bortom Örnklippan och dräp honom.
Djungeln var full med rester från forntida hedningar , det var som om att Daak själv låtit dränka deras hedniska kroppar och tempel i grönska. Under vår färd genom detta gröna helvete sände Malgorah själv sjukdomar som försvagade oss, men jag vägrade vekna i min tro och via min guds vägledning fann jag vägen genom djungeln, och slutligen stod jag där vid ett tempel gömt undan från rättfärdiga av den djupa djungelns.mörker
Om striden som följde skall jag inte yttra för mycket, jag och mina riddare slog oss i genom de tre våningarna där kulten samlat sina stulna rikedomar och djupt där nere i dess källare, mötte vi översteprästen som svingade en stav och trolldom omkring sig. Herr Maorel föll för han ondska innan jag dräpte honom, sedan stod jag inför Azakiel själv, denna mordiska best från helvetet, innan jag hann reagera hade han slitit huvudet av herr Adermin. Jag drog mitt helgade svärd och rusade mot besten. Efter en våldsam strid dräpte jag slutligen hans kropp och därefter förslöt jag hans krypta med alla dess rikedomar så att ingen någonsin skulle utföra hedniska riter här igen.
Munken Volas Berättelse.
Vår resa genom den mörka djungeln var fyra dagar lång från den plats herr Voldomin kallade Örnklippan till kultens tempel. Den första dagen reste vi längs en urgammal stenlagd men numera nästan helt övervuxen väg. Till skillnad från våra vackra raka jargiska vägar löpte denna genom sankmark och vinglade sig fram som en orm genom den täta växtligheten. Vi var alla trötta av värmen och fukten och när en rasande feber tog ett järngrepp om flera av oss så kunde vi inte hålla den takt som vi förutsatt oss.
Vid den första dagens slut stannade vi vid en urgammal ruinstad, de hedniska gudar som en gång dyrkats här fyllde oss alla med avsky. Men även här så långt från vårt heliga land var herr Voldomin fylld av en brinnande beslutsamhet. Under den andra dagen fortsatte vi längs med den gamla vägen fram till middagstid då vägen helt enkelt bara slutade på en höjd.
Då satte sig riddar Voldomin och bad om Daaks vägledning, under resten av dagen och hela natten satt han okontaktbar och sökte efter vår herres vägledning. Sollum och Tallis strök med i den rasande febern, men vi andra kände hur vi stärktes i vår tro på Herr Voldomins vision. När vi vaknade på morgonen sade riddaren att att Ignaros själv besökt honom i drömmen och sagt honom att leta efter ett vitt träd. Som en man kastade vi oss upp i trädtopparna och letade med blickarna efter detta träd och mycket riktigt så kunde vi se det i fjärran.
I en dag kämpade vi oss genom djungeln innan vi fann trädet, där sade herr Voldomin att vi skulle följa floden norrut. Sagt och gjort och efter ännu en dag av kamp nådde slutligen fram till kultens tempel. Medan riddarna steg in i mörkret väntade jag utanför. Efter att väntat och hört skriken från templet fick jag slutligen återse min mästare, svårt sårad steg han ut genom dörren. Han räckte mig den nyckel jag avbildat nedan och sade: “lås detta ondskans tempel, vrid till drakens öga och lås vid sylfen, låt oss ta med denna nyckel så att ingen otrogen stiger genom dessa mörkrets portar igen”