Lovecraft - Mys eller rys?

[Franz]

I en tidigare tråd sa en användare att hen inte var så intresserad av Call of Cthulhu då settingen inte är särskilt läskig utan mer lämpar sig för mysiga mysterier. Jag har bara sporadisk erfarenhet av Lovecrafts värld, jag vet ju vad den går ut på, har spelat CoC nån gång i mina ungdoms dar, läst någon novell jag glömt, spelat Sinking City och sett Lovecraft country.

Men jag skulle vilja ha lite tips och input på hur man kan göra CoC riktigt läskigt. För om jag förstått det rätt finns det även spelare som skippar det mys-kusliga och satsar på 100% riktigt obehaglig skräck? Vad i settingen och dess lore gör att den lämpar sig bra för ren skräck? Hur ska man använda sig av den?

 

[anth]

Du missar var problemet är.
Problemet är regelmotorn: BRP.
CoC-motorn är gjord för att spela Indiana Jones-äventyr, inte skräck.
Precis som att reglerna till original-KULT är är dåliga för skräck.
Givetvis kan en bra spelledare skapa en bra skräckstämning - men man gör detta genom att ignorera reglerna.

Ta CoC-äventyren (för de är ofta bra) och använd vilken annan spelmotor som helst (det finns dussintals), t.ex. Kutulu, Cthulhu Dark, Trail of Cthulhu,...

 

[Mogger]

Är Lovecraft verkligen ren skräck? Jag tycker inte det. Det är total nihilism, galenskap och mörk hemlighet som kan utplåna mänskligheten. Men jag skulle inte kalla det skräck.

Jag har upplevt det i CoC. Men ju mer man spelat desto mer lär man sig om världen. Då försvinner en del av poängen dessvärre. Det har inte spelregler att göra. Snarare struktur, tradition och upplägg.

 

[God45]

-Det ska utspela sig nu! Lovecraft skrev sci-fi med ultramoderna koncept, varför i helvete gör vi en 20-tals pastisch av det?

-Använd INGENTING från mythosen. Inte ett enda av monstren eller gudarna. Lovecraft skapade nytt för att det gammal var uttjatat. Han levde närmre Dracula än vi lever till Cthulhu så ja, hitta på nytt.

-Väv in det i vårt samhälle där det är obehagligt. Kulter med kåpor är ju ett skämt! Pro-Ana grupper? Fucking creepy.

-Ingenting är magiskt. Sluta med den moraliska vinkeln. Sluta försöka beskriva saker systematiskt. ”Hyper-geometri” är inte vad grejen är utan det är ett desperat försök att beskriva något som man inte kan. Det är inte ”sanity”.

 

[Bifur]

Personligen gillar jag CoC för dess ofta välgjorda och intressanta mysterier men kan hålla med om att skräck inte är den dominerande känslan (om man nu söker det). Däremot har jag absolut upplevt obehag, vanmakt och stress som en effekt av äventyren och systemet, vilket jag också skulle säga är väl så viktiga känslor i de få noveller jag läst.

 

[krank]

Vad i settingen och dess lore gör att den lämpar sig bra för ren skräck? Hur ska man använda sig av den?

Jag skulle säga att Lovecraftsk skräck är ganska speciell, utifrån de noveller etc jag läst. Det är en känsla av maktlöshet – litenhet i universum. Att man faktiskt förstår hur små och poänglösa vi ändå är. Och att det vi tycker är självklart och rimligt, de naturlagar vi tror på etc, är ganska lokala fenomen och bortom det finns ett oöverskådligt kaos av märkligheter som vi inte förmår överblicka eller skapa begripliga strukturer för. "Obehag, vanmakt och stress" skriver Bifur, och jag är benägen att hålla med.

Sedan i just Lovecrafts noveller så finns ju en hel del av den skräck han vill skapa i antingen "ewwww, slemmigt" eller "ewwwww, svarta människor" och ingen av dem tycker jag personligen är så intressanta eller effektiva eller önskvärda att återskapa kring spelbordet.

Jag tror att CoC är fel spel för just det, åtminstone för just mig. CoCs vansinnessystem är oerhört mekaniskt och förutsägbart, och jag är inte alls kompis med hur spelet skapar en taxonomi och en sammanhängande välstrukturerad mythos med tydliga stats etc för gudar och monster. För mig är det svårt att få ihop det med vad jag tycker Lovecraftsk skräck är när den är som bäst.

Men som andra sagt, mycket handlar om hur scenarierna formuleras. Jag tänker att det absolut går att skapa scenarier med lite skön body horror, eller bara maktlöshet inför universums kaos. Inte total maktlöshet, för det tror jag inte riktigt funkar i rollspel (jag själv tenderar mest att lessna och dissociera om jag känner total maktlöshet som min rollperson). Men ändå.

 

[Mogger]

Vi spelar just nu Tjurmannen till CoC Sverige, och jag upplever i allra högsta grad "Obehag, vanmakt och stress". Och rädsla. Inslag av skräck finns absolut.

Sanity, eller vad nu översättning är (minns inte nu) är en klumpig och mekanisk lösning, men om man förmår ha ett metaperspektiv till den så kan den funka på samma sätt som när man öppnar en Lovecraftbok - man vet att folk kommer bli galna.

 

[Brödbane]

-Det ska utspela sig nu! Lovecraft skrev sci-fi med ultramoderna koncept, varför i helvete gör vi en 20-tals pastisch av det?

-Använd INGENTING från mythosen. Inte ett enda av monstren eller gudarna. Lovecraft skapade nytt för att det gammal var uttjatat. Han levde närmre Dracula än vi lever till Cthulhu så ja, hitta på nytt.

-Väv in det i vårt samhälle där det är obehagligt. Kulter med kåpor är ju ett skämt! Pro-Ana grupper? Fucking creepy.

-Ingenting är magiskt. Sluta med den moraliska vinkeln. Sluta försöka beskriva saker systematiskt. ”Hyper-geometri” är inte vad grejen är utan det är ett desperat försök att beskriva något som man inte kan. Det är inte ”sanity”.

Det är ju i princip Delta Green du beskriver där, vilket är rimligt då det ju är (i mitt tycke) ett betydligt läskigare spel än CoC.

 

[Bifur]

och jag är inte alls kompis med hur spelet skapar en taxonomi och en sammanhängande välstrukturerad mythos med tydliga stats etc för gudar och monster.

Vill bara inflika, utan att säga emot, att de kampanjer jag läst väldigt mycket står på egna ben i det avseendet. Dels för att de ofta förutsätter nya RP gjorda för dem, så de kommer inte ha någon kunskap, dels för att de förklarar mytoset i sin kontext men inte mer. Även om jag som spelare "vet" eller kan gissa vilken varelse det är så vet inte min RP och ofta förklarar inte kampanjen det inomvärldsligt (men kanske för SL). Som Tjurmannen vi också spelar nu, för min RP är allt bara konstigt och inte alls ordnat. Men det kanske kommer om man läser en massa kringböcker? Sen blir det lite löjligt med statsen men jag har hittills inte stött på att de behöver användas.

 

[Marrik den allvetande]

Spelarna i min CoC-grupp fick kraftiga skräckkänslor när jag introducerade "det här är någonting som existerar på riktigt"-aspekten av mythosen. Det skapade en sån känsla av, som Krank beskriver det, litenhet i universum.

Det kan också vara skräck att hitta en likätare i en källare, men den typen av skräck skulle jag säga att Chock från Eloso gör bättre.

 

[krank]

Även om jag som spelare "vet" eller kan gissa vilken varelse det är så vet inte min RP

För mig funkar inte detta, för det är ju inte bara rollpersonen jag vill ska bli rädd, utan också (kanske viktigare) spelaren. Och jag som spelare vet ju tyvärr att framför allt Chaosiums mythosversion är väldigt uppstyrd och ordnad och att alla monster har stats. Och det gör det svårt för mig att känna den skräcken. Vad min rollperson känner är för mig inte lika relevant.

Sedan kan såklart bra scenarier till spelet fortfarande skapa bra skräck, men de gör det i så fall i strid med spelet. Vilket får mig att tänka att de funkat bättre som friform eller till ett annat spel. Om det nu är skräckkänslor hos spelare man är ute efter alltså.

 

[Henke]

Håller med om beskrivningarna ovan. CoC som regelsystem är för mycket mekanik och jag föredrar också något mindre regeltungt system (Cthulhu Dark, Kutulu etc.).

När det gäller känslan av skräck så har jag haft detta uppe i flera andra trådar tidigare. Hur skapar man egentligen skräckstämning vid spelbordet. Det jag själv landat i är att försöka balansera på linjen mellan händelser som går att förklara som naturliga, och saker som inte går att förklara och som får ses som onaturliga (och saker som bit för bit utvecklar fruktansvärda sanningar), samt att vrida mer och mer mot det onaturliga. En annan parameter är att gärna spela så att skräcken sker nära. Nära oss själva geografiskt och nära oss själva tidsmässigt.

 

[Bifur]

För mig funkar inte detta, för det är ju inte bara rollpersonen jag vill ska bli rädd, utan också (kanske viktigare) spelaren. Och jag som spelare vet ju tyvärr att framför allt Chaosiums mytjosversion är väldigt uppstyrd och ordnad och att alla monster har stats. Och det gör det svårt för mig att känna den skräcken. Vad min rollperson känner är för mig inte lika relevant.

Sedan kan såklart bra scenarier till spelet fortfarande skapa bra skräck, men de gör det i så fall i strid med spelet. Vilket får mig att tänka att de funkat bättre som friform eller till ett annat spel. Om det nu är skräckkänslor hos spelare man är ute efter alltså.

Jo jag håller med, jag vill också ha bleed på det sättet. Men min syn beror säkert på att jag saknar kunskap om den ordning spelet ställer upp (annat än indirekt genom att den påstås finnas) eftersom jag aldrig läst några monsterböcker eller ens de kapitlen i reglerna. Men sen är det också så att monsterstats inte stör mig så mycket i sig när de inte kommer i spel. Så olika smak och praktik.

 

[entomophobiac]

Typ allt @God45 skriver. Jag tycker CoC gör samma misstag som Alien-rollspelet: det gör cameos av allting istället för att bygga på känslan i förlagorna. Men jag tror faktiskt det är helt och hållet "by design". På samma sätt som Stormbringer utgår från att du läst en del Moorcock och därför kan ta med dig originalens känsla som ingångsvärden så utgår CoC från att du kan din Lovecraft. Det är en skola rollspel som skrevs av och för läsare av böcker i en tid där mainstreamkulturen inte svämmade över av genrefiktion. Ta bort den kontexten och du får en tafflig monsterbok.

Det är ju återigen dilemmat mellan litterära förlagor och den estetik som byggt vidare på den. Som hela idén att Frazetta definierar sword & sorcery. Tentakler definierar liksom inte Lovecraft heller, annat än i efterhand. HPL använde ju saker han själv tyckte var obehagliga - vilka saker tycker du är obehagliga?

Och liksom, Cthulhu är ju bara en liten del av mythosen. Violinister som öppnar portaler till andra världar. Odöda som klamrar sig fast i livet med hjälp av artificiell kyla. Hundvarelser som frammanas av ickeeuklidiska vinklar.

CoC är inte ett spel om monster, på samma sätt som Alien inte borde vara ett spel om facehuggers, men du förväntas ta med dig ingångsvärdena själv. Om du inte gör det så är det inte rätt spel för dig, oavsett om du vill spela kosmisk skräck ("cosmic horror") eller jaga shoggoths på Antarktis.

 

[Rangertheman]

Skräck är svårt! Det enda spel där spelarna varit rädda på riktigt är Barkhäxan. Tror det mest har att göra med att reglerna är så mycket "ur vägen" att jag kunde dra från de otaliga skräckfilmer jag sett och släppa loss det mot spelarna.

CoC är för mig i första hand utredning och efterforskning, plus att jag som spelare lär mig mer on 1920-talet. Vi rollspelar känslan av litenhet och utsatthet, men jag tror inte att någon av spelarna faktiskt känner den. Jag tycker att regelsystemet fungerar utmärkt för den typen av spel. Jag är inte jätteförtjust i vansinnessystemet, mest för att vansinnesepisoderna tar agensen från spelarna. Där hade jag hellre sett ett system som belönade galenskap.

 

[Gamiel]

Är Lovecraft verkligen ren skräck? Jag tycker inte det. Det är total nihilism, galenskap och mörk hemlighet som kan utplåna mänskligheten. Men jag skulle inte kalla det skräck.

Ja, Lovecraft är skräck .

I några av sina berättelser.

Vi måste komma ihåg att Lovecraft skrev en massa, i flera olika genrer (eller rättare sagt vi har i efterhand delat in hans historier i flera olika genrer i efterhand, eftersom saker var långt mindre bestämda på den tiden), så han har flera berättelser som är skräck, flera som är inte är vad vi tänker på när vi säger kosmisk skräck, flera som är kosmisk skräck, några som vi idag skulle klassa som science-fiction, några som skulle ses som fantasy, med mera.

 

[Bolongo]

Och jag som spelare vet ju tyvärr att framför allt Chaosiums mytjosversion är väldigt uppstyrd och ordnad och att alla monster har stats.

I Trail of Cthulhu finns det för varje entitet ett antal förslag för hur man kan ändra dess beskrivning och funktion så att inte spelarna fattar vad det är. Detta kan man ju plocka över direkt till CoC utan problem.

 

[Oldtimer]

Jag kan hålla med om att CoC är lite för regeltungt för min smak. Det var ju därför jag skapade Cthulhu: Preludium, så att jag hade ett extremt lättviktigt regelsystem att köra Cthulhu-äventyr för mina spelare med.

Sedan har jag faktiskt upplevt att två spelare tagit paus från vårt spelande när vi testade CoC i den gruppen (för många år sedan). De sade att de blev för rädda för att vilja vara med och spela. Kanske inte helt positivt egentligen.

 

[entomophobiac]

I Trail of Cthulhu finns det för varje entitet ett antal förslag för hur man kan ändra dess beskrivning och funktion så att inte spelarna fattar vad det är. Detta kan man ju plocka över direkt till CoC utan problem.

Jag tror monsterkapitlet i CoC bör läsas som en representation. Inte en encyklopedi. Hur skulle de där sakerna från böckerna fungera? För att du sedan skall kunna hitta på något helt annat. Det kapitlet säger är att det är okej att ge någon varelse d100 SAN-loss. Att de får ha attacker som nästan garanterat vrålmördar en rollperson med en enda smisk. Det visar var gränserna går någonstans, för att få till den kosmiska obetydligheten i spel.

Att använda dem som monstermallar går rakt emot typ allt Lovecraft skrev, skulle jag säga, och i det tidiga 80-talet var det lite underförstått att det är upp till grupp och SL att göra något mer/nytt av det i rollspel.

Sen dog inbjudan till lekfulhet en våldsam splatbook- och kampanjdöd.

 

[Dr_Dängrot]

Precis som @krank skriver lovecraftiansk skräck handlar mer om människans litenhet och obetydlighet och maktlöshet