Lovecraft - Mys eller rys?

[Gabrielle de Bourg]

Håller iofs inte alls med om exemplets "pulpighet", eftersom det i sitt originalutförande är en tredjehandsberättelse. Bland Francis Wayland Thurstons papper hittas en redogörelse för en undersöking där flera saker är vittnesmål. Ett upplägg som lämpar sig bättre för att lägga grunden för frågan "stämmer det här verkligen?" än för någon pulpaction. Men det är ett tacksamt exempel för mångas syn på rollspelet, eftersom det i praktiken ÄR ett långt gräv där huvudpersonen endast har en indirekt kontakt med det undersökta.

Lovecraft var långt mycket mer nyanserad än vad rollspelet blivit med åren, vill jag mena.

Så är det ju verkligen. Det är mer ett bra exempel för att mer dra parallellen då så många gärna vill få det att framstå som att Lovecrafts protagonister är totalt inkapabla till att försvara sig eller agera när de kommer i kontakt med myten; även om det inte gick till precis som det presenteras är det ju fortfarande något som antyder på en handlingskraftighet och bara möjligheten att det hade kunnat ske tycker jag skiljer sig från den ibland mer dogmatiska "ni autodör om ni kommer i kontakt med en Great Old One". Precis som du säger är ju Lovecraft rätt nyanserad.

 

[Svarte Faraonen]

Det har många gånger noterats att skräckfilmer gärna handlar om sådant som anspelar på mondäna saker vi är rädda för. Ert nyinköpta hus är hemsökt? Anknyter till oron att det är något fel på ert livs största investering, bara med poltergeists i stället för vattenskador. Ert barn är Satan? Oron kring om det kanske är något fel på ert barn... beter det sig verkligen som andra? Och så vidare. Men inte katolska munkar eller degenererade holländare.

Antagligen ett bra sätt att få in ett skräckelement på. Kanske det är dags för något som anknyter till studieskulder i USA?

Lovecrafts rädsla för "besmutsade blodslinjer" och galenskap är i hans fall just detta, givet att syfilis både kan vara ärftligt och på hans tid var obotligt. En motsvarande situation för någon idag skulle väl vara vetskap om att ens familj har en tendens till ärftlig, tidigt debuterande demens. Han levde hela sitt liv med en skräck att han, för sin fars synders skull och utan möjlighet att kontrollera detta, skulle drabbas av en degenerativ hjärnåkomma.

 

[Gerkub]

Jag tänker mig att det är delvis en sorts Amerikansk eller kolonial skräck. Att man har byggt upp ett land baserat på idéer om upplysning och rationalitet, men också på slaveri, folkmord och föreställningar om vite mannens överlägsenhet. Jag tror inte det är en slump att häxor och häxbränningar är ett återkommande tema i Lovecraft, att det hör ihop med kolonisering och kuvandet av det vilda. Så jag tror att det här har fortfarande relevans idag, att civilisationen kan upplevas som en tunn fernissa, där kaos och det mörka förflutna hela tiden hotar att bryta igenom.

 

[JohanL]

Jag tror inte det är en slump att häxor och häxbränningar är ett återkommande tema i Lovecraft

Just det är ju också att det inte är särskilt långt från Providence till Salem.

 

[Nässe]

I en tidigare tråd sa en användare att hen inte var så intresserad av Call of Cthulhu då settingen inte är särskilt läskig utan mer lämpar sig för mysiga mysterier. Jag har bara sporadisk erfarenhet av Lovecrafts värld, jag vet ju vad den går ut på, har spelat CoC nån gång i mina ungdoms dar, läst någon novell jag glömt, spelat Sinking City och sett Lovecraft country.

Men jag skulle vilja ha lite tips och input på hur man kan göra CoC riktigt läskigt. För om jag förstått det rätt finns det även spelare som skippar det mys-kusliga och satsar på 100% riktigt obehaglig skräck? Vad i settingen och dess lore gör att den lämpar sig bra för ren skräck? Hur ska man använda sig av den?

Vi har haft skitkul när vi kört CoC. Många kampanjer är skitbra. Ett tips, om det ska behöva sägas, är att inte berätta för spelarna att deras rollpersoner möter en… shoggoth. Bara beskriv. Sen handlar det om förväntningar. Vill man bli rädd på riktigt när man spelar skräckscenario, arg när man kör stridsscener och kåt när man spelar kärleksscener, är det få rollspel som levererar. Jag gillar CoC betydligt mer än tex Delta Green eftersom man är mer sårbar som inkompetent arkeolog än som beväpnad FBI-agent. Och det tycker jag är roligare. Men smaken och baken

 

[Gerkub]

Sen vill jag också slå ett slag för det tidiga 1900-talet som setting! Så jäkla explosiv tid med alla politiska och andliga rörelser som verkade då och som fortfarande påverkar oss. Utöver de vanliga -ismerna kan jag lätt hamna i djupa wikipediahål där jag läser i timmar om diverse esoteriska nazister och andra tokiga ”kultister” från den tiden.

Nästan så att vi nu lever i en Crowleyansk ”Do what thou wilt”-tid där det viktigaste är att man ska förverkliga sig själv?

edit: format och förtydligande

 

[entomophobiac]

antyder på en handlingskraftighet och bara möjligheten att det hade kunnat ske

Dock är det ju också en fiskare som gett vittnesmålet (om jag minns rätt). Så jag kan ju rentav skönja en viss tongue in cheek på sätt och vis, och parallell till fiskehistorier.

"Jag ramma' en SÅHÄR stor Cthulhu!"

 

[Man Mountainman]

En sak jag blev sugen på när jag nyligen läste om Lovecrafts klassiska berättelser var Lovecraft-rymdopera.

Jag tänker mig ungefär såhär: det är nån gång i en lagom nära framtid. Mi-Goerna har tagit kontakt med jorden och in effect gjort den till ett slags råvarukoloni med nominell självständighet. I "utbyte" har människoeliten fått tillgång till olika slags bortomvärdslig kroppsmodifierande teknologi och liknande. Andra sorters utomjordingar finns också med i spelet, och nån stans långt i bakgrunden lurar Nyarlathotep och de andra som drar i trådarna utifrån sina egna obegripliga planer.

Jag tänker att det kan bli ganska o-mysigt. Känslan av att rymden runt om kring jorden är en avgrund där olika slags monster dväljs, knappt skönjbara, kan bara förstärkas av att man faktiskt kan ta ett rymdskepp ut dit och få en skymt av dem. Jordens och mänsklighetens läge är ytterst prekärt, ingen vet om och när våra utomjordiska herrar helt kommer tröttna på oss och bara utplåna oss för att det är enklare så, eller Yuggothforma hela planeten utan hänsyn tagen till vad vi tycker om saken, eller något liknande. Och även våra mänskliga ledare håller på att förvandlas till omänskliga monster.

Men det är mer SF-dystopi än renodlad skräck förstås.

 

[Rymdhamster]

Men jag skulle vilja ha lite tips och input på hur man kan göra CoC riktigt läskigt.

Först och främst genom att inte ha så mycket fokus på regelsystemet. Det är inte specifikt för att det är BRP utan för att regler sällan är läskiga. I alla fall inte på det sättet. BRP är en lika bra grund som vilka andra regler som helst att ha som "inspiration", typ. Men kör mer på friform och mindre på tärningsslag.

Sen lika viktigt: hitta på något nytt. Om spelarna halvvägs börjar diskutera "vilket monster det är" från mytologin så har man återigen kommit bort från det läskiga. Lovecraft slängde inte in Yog-Sothoth som slutboss i varannan berättelse. Visst, ghouler och diverse "halvmänniskor" förekom väl rätt regelbundet. Men de var mest "sidohemskheter" så det kändes okej (okej att återanvända kända varelser, vill säga. Lovecrafts syn på "halvmänniskor" är jag inte särskilt okej med).

Vidare: kör monster som mysterium. Att skaffa ett stort gevär är inte lösningen på vad som än pågår. Det är okej mot de där sidohemskheterna, så som ghouls, kultister eller zombies. Själv gillar jag lite schysst action även i ett skräckscenario. Men huvudproblemet är en gåta som måste lösas. Man måste lista ut vad det är för något. Man måste hitta en svaghet eller ett sätt att banlysa det. Sen behöverman samla ihop allt som behövs och applicera det på rätt sätt, allt medan både huvudhemskheten och sidohemskheterna är efter en.

Och slutligen: låt det gärna visa sig att vad det än var spelarna lyckades sätta stop för bara är en liten del av någon mycket större händelse. Deras vinst får gärna ha satt stop för den större händelsen. Eller i alla fall haft nån slags positiv inverkan på den större händelsen. I alla fall nån gång ibland.

 

[entomophobiac]

Deras vinst får gärna ha satt stop för den större händelsen. Eller i alla fall haft nån slags positiv inverkan på den större händelsen. I alla fall nån gång ibland.

Vinst?!

Sätt upp en situation som ser omöjlig ut. Låt spelare stångas med den. Se hur det går.

Välkalibrerad skräck kommer innebära att ni förlorar, men känner att "om vi bara hade ... istället för ..." så hade vi vunnit. Och sen, ibland, när ni faktiskt lyckas göra vad som nu krävs, så får ni faktiskt välja EN choklad från översta lagret i Aladdinasken. Men inte en av de goda.

En grej som jag tyckte var grymt skoj när vi spelade Death and Police Tape (eget scenario; ej CoC) var att gruppen valde att dölja allting och göra en presskonferens som ljög ihop någon läckande cover på vad som faktiskt hade hänt. Alla kände att det var "rätt" sak att göra, men också att det inte var det. Skräck skall helst lämna dig med en stark känsla av helvetes jävla fan, även om ni nu "vinner"!

 

[Rymdhamster]

Vinst?!

Folk i Lovecraftböckena vann förvånansvärt ofta. Till varierande grad.

 

[entomophobiac]

Folk i Lovecraftböckena vann förvånansvärt ofta. Till varierande grad.

Är väl också rätt mycket en fråga om vilka berättelser en lyfter fram. Många stryker också med eller behöver buras in efter att ha varit med om vad de varit med om. On- eller off-screen. Det viktiga är att du som läsare inte vet att det är en stundande vinst.

På samma sätt är det bästa när vare sig spelledare eller spelare vet och att vad som helst kan hända. (Tycker jag.)

 

[Rymdhamster]

På samma sätt är det bästa när vare sig spelledare eller spelare vet och att vad som helst kan hända. (Tycker jag.)

Jag har aldrig påstått motsatsen. Bara sagt vad jag tycker en vinst ska innebära.

Jag håller däremot med om att _vad som helst_ ska kunna hända. Inklusive en vinst.

 

[entomophobiac]

Jag har aldrig påstått motsatsen. Bara sagt vad jag tycker en vinst ska innebära.

Absolut! Jag läser mest bara in den vanliga undertonen av "klara uppdraget" som ofta verkar vara en del av skrivet CoC-material. Det är inget du skrev.

 

[Gamiel]

En sak jag blev sugen på när jag nyligen läste om Lovecrafts klassiska berättelser var Lovecraft-rymdopera.

Var så god: Eldritch Skies (Savage Worlds Edition) - Battlefield Press | DriveThruRPG.com

 

[JohanL]

Jag gillade Eternal Lies till ToC, mycket för att den kör med mycket body horror, droger och perversioner.

Bara en sådan sak som att det inför en del regler för amputationer... citerar: "The good news is that amputation of human limbs has been routinely survived for centuries."

 

[Widundret]

Efter många års rollspelande i Lovecrafts mytvärld så har jag och mina spelare fastnat för Trail of Cthulhu, Kutulu och Lovecraftesque. Även Graham Walmsleys Stealing Cthulhu har varit en stor tillgång. Så lite fokus som möjligt på regler och så mycket som möjligt på att skapa rätt stämning. För oss har scenarion med fördel fått utspela sig i 20-30-talet. Det är någon distansieringseffekt där som ändå gör att det går att relatera till det rollpersonernas öden.

Vi har absolut känt att det är skräck vi spelar.

 

[Oscar Silferstjerna]

I en tidigare tråd sa en användare att hen inte var så intresserad av Call of Cthulhu då settingen inte är särskilt läskig utan mer lämpar sig för mysiga mysterier. Jag har bara sporadisk erfarenhet av Lovecrafts värld, jag vet ju vad den går ut på, har spelat CoC nån gång i mina ungdoms dar, läst någon novell jag glömt, spelat Sinking City och sett Lovecraft country.

Men jag skulle vilja ha lite tips och input på hur man kan göra CoC riktigt läskigt. För om jag förstått det rätt finns det även spelare som skippar det mys-kusliga och satsar på 100% riktigt obehaglig skräck? Vad i settingen och dess lore gör att den lämpar sig bra för ren skräck? Hur ska man använda sig av den?

Dina frågor har kanske redan besvarats (?) ovan, men det finns också ett mer specifikt svar: Lovecrafts fiktion är kosmisk skräck (cosmic horror). Det är en speciell form av skräck och den är inte direkt mysig. Definitioner på cosmic horror går förstås att googla fram och det finns flera bra förklaringar på Youtube.

Som alltid med hårt exploaterade franchiser kan man fråga sig om man ska upprepa redan känd fiktion (skönlitteratur eller rollspel) eller försöka skapa något genuint nytt och eget utifrån de ramar som finns i genren. Jag röstar för det senare. Boken ”Stealing Cthulhu” är då, enligt min mening, en bra ingång.

 

[Brödbane]

En sak jag blev sugen på när jag nyligen läste om Lovecrafts klassiska berättelser var Lovecraft-rymdopera.

Jag tänker mig ungefär såhär: det är nån gång i en lagom nära framtid. Mi-Goerna har tagit kontakt med jorden och in effect gjort den till ett slags råvarukoloni med nominell självständighet. I "utbyte" har människoeliten fått tillgång till olika slags bortomvärdslig kroppsmodifierande teknologi och liknande. Andra sorters utomjordingar finns också med i spelet, och nån stans långt i bakgrunden lurar Nyarlathotep och de andra som drar i trådarna utifrån sina egna obegripliga planer.

Jag tänker att det kan bli ganska o-mysigt. Känslan av att rymden runt om kring jorden är en avgrund där olika slags monster dväljs, knappt skönjbara, kan bara förstärkas av att man faktiskt kan ta ett rymdskepp ut dit och få en skymt av dem. Jordens och mänsklighetens läge är ytterst prekärt, ingen vet om och när våra utomjordiska herrar helt kommer tröttna på oss och bara utplåna oss för att det är enklare så, eller Yuggothforma hela planeten utan hänsyn tagen till vad vi tycker om saken, eller något liknande. Och även våra mänskliga ledare håller på att förvandlas till omänskliga monster.

Men det är mer SF-dystopi än renodlad skräck förstås.

Slår mig nu att det här är typ handlingen i Half-Life 2. Även om de inte finns så mycket rymdskepp där utan snarare portalteknologi.

EDIT: och det skulle ju uppenbarligen vara riktigt fett att testa!

 

[Bunny]

Lite OT, men den här tyckte jag framför allt var lysande rolig när jag läste den. I mitt huvud kändes den 100% som en tokrolig sitcom-sketchserie med lite lovecraft-mysrys. "Jag undrar vad den här tokige Frankenstein-forskaren tänker hitta på den här veckan!" Berättaren är ju en klockren straight man.

Det borde göras en sådan komediserie. Jag tänker 20-minutersavsnitt som alla handlar om hur West går för långt och hilarity ensues.

Om inte annat så är det en humor som musikalen En Shoggoth på taket spelar på.