Man Mountainman
Storsvagåret
Re: Lovtal till standardfantasyn [Edit]
Vi talar delvis förbi varandra, men jag tror att det till stor del är mitt fel, emedan jag ibland i denna tråd offrat tydlighet för slagfärdighet. Därför ska jag nu göra en ansats för att klargöra min ståndpunkt, som eventuellt kan föra våra respektive positioner något närmare varandra.
Jag har tidigare i tråden talat om "lekelementet i rollspel", vilket måhända är ett vilseledande ordval emedan det kan ge det falska intrycket att jag ser detta "lekelement" som en byggsten bland andra, som kan ställas på jämn fot med exempelvis ett "berättelseelement", varpå valet mellan dem fälls på grundval av det egna omdömet, och att mitt val att betona lekelementet skulle vara helt och hållet baserat på en preferens för "lek" framför "berättelse". Detta är dock inte vad jag menar.
Ett bättre ordval vore kanske "rollspelets leknatur". Nu har tiden kommit för mig att ge en åtminstone tentativ definition av "lek"; hittills har jag förlitat mig på läsarens språkliga intuition. Med "lek" menar jag en aktivitet som bedrivs i grupp, enligt någon uppsättning regler eller överenskommelser, utan något instrumentellt syfte utöver glädjen eller hänryckningen i leken, och med en tydlig medvetenhet hos de inblandade om att det som sker "inte är på riktigt", att det är avskärmat från den vardagliga verkligheten. Att detta är en rättvisande beskrivning av rollspel låter sig inte förnekas.
Så vad är poängen? Det låter som en meningslös truism? Tja: Lekar behöver material: man måste ha något att leka med. Det är här vi åkallar alla de där fiktiva motiven, påhitten, idéerna och troperna som vi har lagrat genom åren. Och bland detta stoff finner vi, bland annat, de dramaturgiska figurer och strukturer som kännetecknar berättelser. Det är på den här nivån som berättelser kan ha betydelse för rollspel, som en stoffkälla, och på den nivån råder det ingen konflikt mellan berättelsen och leken, eftersom leken över huvud taget inte figurerar på denna nivå utan svävar ovanför allt annat som den strukturella förutsättningen för aktiviteten.
Detta är anledningen till att jag kan spela ett "narrativistiskt" spel och njuta i fulla drag: det jag vänder mig emot är inte introducerandet av berättelseelement som stoff för leken, utan om den illusion man skapar sig där berättelsen utgör den underförstådda måttstocken, gentemot vilket alla företeelser i spelet prövas för att avgöra deras duglighet: kvalitet mäts i närhet till Berättelsen. Det är denna attityd i allmänhet som jag vänder mig mot, snarare än någon viss spelgrupps lek med berättelsens dramaturgiska former.
Rollspel är trots allt inte berättelser. Vi kan inte komma ifrån att rollspelets fundamentala struktur är Lekens, inte Berättelsens*. Att gå från sin egen personliga förtjusning vid att använda berättelsestoff i sin lek (notera hur lek och berättelse samordnas i en hierarkisk relation, snarare än att ligga på samma nivå och vara ömsesidigt uteslutande) till slutsatsen att rollspel fundamentalt sett är berättelser som bara har kommit lite på glid och måste återföras till fåran är att göra hobbyn i stort en otjänst. Det är när sådana tankar börjar få fotfäste och spridning som vi riskerar att glömma vad rollspel verkligen är och vari dess storhet ligger.
/Kalle
*[Edit:] och här avser jag den icke-interaktiva berättelsen, förstås. Jag förnekar givetvis inte att resultatet av en spelsession kan betraktas som en berättelse, men man får anta att det som gör att folk kommer till spelbordet inte är detta betraktande av berättelsen i efterhand utan att delta under den lekprocess som leder fram till den.
Vi talar delvis förbi varandra, men jag tror att det till stor del är mitt fel, emedan jag ibland i denna tråd offrat tydlighet för slagfärdighet. Därför ska jag nu göra en ansats för att klargöra min ståndpunkt, som eventuellt kan föra våra respektive positioner något närmare varandra.
Jag har tidigare i tråden talat om "lekelementet i rollspel", vilket måhända är ett vilseledande ordval emedan det kan ge det falska intrycket att jag ser detta "lekelement" som en byggsten bland andra, som kan ställas på jämn fot med exempelvis ett "berättelseelement", varpå valet mellan dem fälls på grundval av det egna omdömet, och att mitt val att betona lekelementet skulle vara helt och hållet baserat på en preferens för "lek" framför "berättelse". Detta är dock inte vad jag menar.
Ett bättre ordval vore kanske "rollspelets leknatur". Nu har tiden kommit för mig att ge en åtminstone tentativ definition av "lek"; hittills har jag förlitat mig på läsarens språkliga intuition. Med "lek" menar jag en aktivitet som bedrivs i grupp, enligt någon uppsättning regler eller överenskommelser, utan något instrumentellt syfte utöver glädjen eller hänryckningen i leken, och med en tydlig medvetenhet hos de inblandade om att det som sker "inte är på riktigt", att det är avskärmat från den vardagliga verkligheten. Att detta är en rättvisande beskrivning av rollspel låter sig inte förnekas.
Så vad är poängen? Det låter som en meningslös truism? Tja: Lekar behöver material: man måste ha något att leka med. Det är här vi åkallar alla de där fiktiva motiven, påhitten, idéerna och troperna som vi har lagrat genom åren. Och bland detta stoff finner vi, bland annat, de dramaturgiska figurer och strukturer som kännetecknar berättelser. Det är på den här nivån som berättelser kan ha betydelse för rollspel, som en stoffkälla, och på den nivån råder det ingen konflikt mellan berättelsen och leken, eftersom leken över huvud taget inte figurerar på denna nivå utan svävar ovanför allt annat som den strukturella förutsättningen för aktiviteten.
Detta är anledningen till att jag kan spela ett "narrativistiskt" spel och njuta i fulla drag: det jag vänder mig emot är inte introducerandet av berättelseelement som stoff för leken, utan om den illusion man skapar sig där berättelsen utgör den underförstådda måttstocken, gentemot vilket alla företeelser i spelet prövas för att avgöra deras duglighet: kvalitet mäts i närhet till Berättelsen. Det är denna attityd i allmänhet som jag vänder mig mot, snarare än någon viss spelgrupps lek med berättelsens dramaturgiska former.
Rollspel är trots allt inte berättelser. Vi kan inte komma ifrån att rollspelets fundamentala struktur är Lekens, inte Berättelsens*. Att gå från sin egen personliga förtjusning vid att använda berättelsestoff i sin lek (notera hur lek och berättelse samordnas i en hierarkisk relation, snarare än att ligga på samma nivå och vara ömsesidigt uteslutande) till slutsatsen att rollspel fundamentalt sett är berättelser som bara har kommit lite på glid och måste återföras till fåran är att göra hobbyn i stort en otjänst. Det är när sådana tankar börjar få fotfäste och spridning som vi riskerar att glömma vad rollspel verkligen är och vari dess storhet ligger.
/Kalle
*[Edit:] och här avser jag den icke-interaktiva berättelsen, förstås. Jag förnekar givetvis inte att resultatet av en spelsession kan betraktas som en berättelse, men man får anta att det som gör att folk kommer till spelbordet inte är detta betraktande av berättelsen i efterhand utan att delta under den lekprocess som leder fram till den.