Jag upplever att det är väldigt många långsökta eller direkt felaktiga grejer som framförs här i tråden.
- “Crane har tagit åt sig, lyssnat och visat ånger.” Nope.
- “Kreatörerna drog sig ur på grund av trakasserier.” Nej, verkar inte finnas något som talar för det.
- “Crane kanske inte hade någon aning om Koebel.” Luke Crane är Head of Community på Kickstarter. Luke Cranes förlag ger ut Dungeon World. Är det verkligen rimligt att tänka att han inte har någon aning om en av hobbyns större samtida skandaler, som kretsar kring en av hans bekanta?
Jag vet inte vad för ånger som förväntas heller? För att han tagit i Koebel med tång? Det är nog precis det som är poängen att påtala med Perfect RPG - The Quest for Perfection (ligger kanske en ledtråd här någonstans som hela tråden missar...)
Klart att det är ett fult sätt, hade jag varit en av hans vänner som blivit inbjuden hade jag varit förbannad, och en ursäkt kring det kanske sitter på sin plats? Vad vet jag. Jag känner ingen av dem personligen men tycker ändå att hela utfrysningen av folk är ett jävla creepy sätt att hantera problem på. Men, kommentarerna som droppat in på twitter har ju inledningsvis noll att göra med att några/ingen av de övriga författarna hade koll på vilka som skulle delta. Det är hårda ord och påhopp och hat, för att någon gjort bedömningen att nu är nog nog och nu öppnar vi en väg tillbaka. De reaktionerna har ju ingenting med hur detta gjorts på. Vilket leder mig till att fråga:
Hur ser en sådan väg tillbaka ut? När bedöms det som att en person som gjort ett fel och stämplats med handling som identitet tillåts vara något annat? När kommer ett konsensus uppstå om att nu är inte personen sin handling längre, nu är den något annat? Och kan vi någonsin komma till den punkten om inte personen tillåts existera? Stämplar vi folk på grund av deras handlingar som identiteter så måste ju även deras framtida handlingar vara synliga för annars tillåter vi dem ju aldrig att ändra sig? Om vi tittar lite snabbt på twitter är det rätt vanligt att svaret är "endast offret kan förlåta" och vart har vi hamnat då? Skall straff grunda sig i nivå på offrets lidande eller skall vi se straff som en period av rehabilitering och möjlighet till förändring?
Själv snackar jag regelbundet med mina ungar om att vara inkluderande med alla i skolan. Att även de som bråkat med dem. Även de som de kanske inte gillar av någon anledning måste få vara med. Även de som varit direkt elaka mot dem. Vi gör en poäng av att trycka på att dessa barn inte
är elaka. De
är inte dumma. De
är om de nu måste ha någon identitet bortom barn, fortfarande deras klasskamrater. De behöver inte vara med dem när de är taskiga, men när de inte är direkt dumma, eller om de säger förlåt efter att ha varit det, så måste de ändå vara öppna för att låta dem vara med och vara delaktiga i lekar och kamratskap på skolgården. Det här är för mig den enda moraliska grund som en kan stå på i sådana här fall, fördöma handlingar och det som möjliggör och underlättar sådana handlingar, fördöma maktstrukturer och individer som kämpar för att de skall upprätthållas, men aldrig aldrig falla tillbaka på att stämpla folk som en identitet och utesluta dem på grund av denna. På vilket sätt är det då annorlunda än en frikyrka som förskjuter en syndare eller andra rörelser som lutar sig mot någons varande som grund för sina bedömningar? I den vänsterrörelse jag är infödd i och sedan den svartröda rörelse som jag vuxit upp inom har detta varit a och o när de varit välfungerande, när de inte fungerat har de fallit samman i sekterism, renlärighet och uteslutningar.
Och för er som tänker att Cancel Culture bara handlar om att "inte få sända sitt tv-program längre" så är det inte vad detta handlar om. Droppade denna på discorden och gör det här också.