Krille
Lord
På DoD-forumeet dök det just upp en liten intressant subtråd om huruvida mäktiga rollpersoner är bra eller dåligt för rollspelande. Jag tänkte svara där, men kom på att det är ett för intressant ämne (och framförallt för rollspelsospecifikt) för DoD-forumet, så jag tar upp mina tankar här.
Vindhand sade i tråden att mäktiga rollpersoner också har stort ansvar. Om jag får förlänga den tanken så uppstår en intressant konflikt mellan egenintresse och ansvar - rollpersonens egna intressen, som kan lösas med makten, kommer i konflikt med det ansvar som makten innebär. Samtidigt som det ligger inom rollpersonens förmåga att lösa problemet så ligger det också i rollpersonens intresse att ta hänsyn till huruvida det verkligen är bra att använda makten rakt av utan hänsyn till omgivningen. Ansvaret sätter då in, vare sig man vill eller inte.
Ska jag sedan lägga till en personlig reflektion så har jag lagt märke till att rollpersoner som börjar utan makt och därmed också utan ansvar (läs: den bittre krigaren vars hemby brändes ner av orcherna). En sådan rollperson lämpar sig sällan för att få mer makt senare. Han är van vid att ta hand om sig själv och sig själv enbart och kommer fortsätta att ta hand om sig själv enbart. Ansvaret som följer med makten ignoreras. En stor del av detta är att spelaren har ett koncept, i det här fallet "bitter ensamvarg". En kasse makt och ansvar förstör det konceptet. Makten kan funka, men ansvaret gör det sällan.
Om man däremot skapar en rollperson som har makt från början så har denne också ett ansvar från början. Då är båda en del av konceptet. Faktum är att det då till och med blir svårt att "skriva ner" makten, i och med att ansvaret är kvar men makten att fullfölja det ansvaret är det inte.
Makt är relativt. Många spelledare gillar att ge sina spelare övermäktiga odds. Det spelar ingen roll om man är snabbare än blixten, klädd i svart långrock och kan kasta en normal buss två kvarter - ens överordnade kan ändå kontrollera ditt psyke, och hans överordnade kan hiva en hangarkryssare, och som om inte det var nog så finns det lupiner som betraktar din överordnades överordnade som intet annat än en jävelstarkt kryddad kebabrulle. Vad man då får är en slags maktinflation, vilket naturligtvis inte är bra och leder väldigt lätt till Marvel-lösningen: släng in en Galactus eller Beyonder eller nåt.
Det innebär att en mäktig rollperson är svårare att balansera. Det krävs ett större motstånd, men inte så stort motstånd att det blir löjligt. Återigen är det ansvaret som slår till - om ens apmäktiga rollperson inte har ansvar för annat än sig själv så ballar det lätt ut i maktinflation, eftersom det enda som kan utgöra motstånd för rollpersonen är en ännu mäktigare person. Om den apmäktiga rollpersonen har ansvar för ett helt baroni fullt med undersåtar så är det en helt annan sak - då balanseras makten med en sårbarhet på ett helt annat plan. En baron är alltid sårbar, eftersom grunden i hans makt är ansvaret för undersåtarna. Även om undersåtarnas medgivande kanske inte är intressant, så är definitivt undersåtarnas hälsa och välvilja det.
Den slutsats som jag har dragit är att en rollperson som inte har ansvar inte ska få makt. Någonsin. Även om spelaren kan hantera den så kommer i de flesta fall makt/ansvarsförhållandet sabba spelarens rollpersonskoncept, och om något blir kvar så är det makt missbrukad för rollpersonens egenintresse. Sådant kan stenhårt sabba ens kampanj.
En rollperson som har ansvar kan få makt senare, men kan lika gärna ha makten från början. Det spelar inte så stor roll. Faktum är att det finns en viss fara med en rollperson med ansvar men utan makt - rollpersonen kan lätt hamna i ett passivt depressionsläge, då det som spelar roll för rollpersonen inte kan uppnås.
En blandad grupp är inte något problem, då makten oftast tas av dem som behöver den för att uppfylla sitt ansvarstagande och inte släpps okontrollerat eller oövervakat till dem som inte har något ansvar som de behöver uppfylla. Eftersom de spelare som tenderar att bli gruppledare ofta är spelare som gillar ansvar så brukar konflikten utfalla till dessas favör.
Så, det blev en del. Kommentarer?
Vindhand sade i tråden att mäktiga rollpersoner också har stort ansvar. Om jag får förlänga den tanken så uppstår en intressant konflikt mellan egenintresse och ansvar - rollpersonens egna intressen, som kan lösas med makten, kommer i konflikt med det ansvar som makten innebär. Samtidigt som det ligger inom rollpersonens förmåga att lösa problemet så ligger det också i rollpersonens intresse att ta hänsyn till huruvida det verkligen är bra att använda makten rakt av utan hänsyn till omgivningen. Ansvaret sätter då in, vare sig man vill eller inte.
Ska jag sedan lägga till en personlig reflektion så har jag lagt märke till att rollpersoner som börjar utan makt och därmed också utan ansvar (läs: den bittre krigaren vars hemby brändes ner av orcherna). En sådan rollperson lämpar sig sällan för att få mer makt senare. Han är van vid att ta hand om sig själv och sig själv enbart och kommer fortsätta att ta hand om sig själv enbart. Ansvaret som följer med makten ignoreras. En stor del av detta är att spelaren har ett koncept, i det här fallet "bitter ensamvarg". En kasse makt och ansvar förstör det konceptet. Makten kan funka, men ansvaret gör det sällan.
Om man däremot skapar en rollperson som har makt från början så har denne också ett ansvar från början. Då är båda en del av konceptet. Faktum är att det då till och med blir svårt att "skriva ner" makten, i och med att ansvaret är kvar men makten att fullfölja det ansvaret är det inte.
Makt är relativt. Många spelledare gillar att ge sina spelare övermäktiga odds. Det spelar ingen roll om man är snabbare än blixten, klädd i svart långrock och kan kasta en normal buss två kvarter - ens överordnade kan ändå kontrollera ditt psyke, och hans överordnade kan hiva en hangarkryssare, och som om inte det var nog så finns det lupiner som betraktar din överordnades överordnade som intet annat än en jävelstarkt kryddad kebabrulle. Vad man då får är en slags maktinflation, vilket naturligtvis inte är bra och leder väldigt lätt till Marvel-lösningen: släng in en Galactus eller Beyonder eller nåt.
Det innebär att en mäktig rollperson är svårare att balansera. Det krävs ett större motstånd, men inte så stort motstånd att det blir löjligt. Återigen är det ansvaret som slår till - om ens apmäktiga rollperson inte har ansvar för annat än sig själv så ballar det lätt ut i maktinflation, eftersom det enda som kan utgöra motstånd för rollpersonen är en ännu mäktigare person. Om den apmäktiga rollpersonen har ansvar för ett helt baroni fullt med undersåtar så är det en helt annan sak - då balanseras makten med en sårbarhet på ett helt annat plan. En baron är alltid sårbar, eftersom grunden i hans makt är ansvaret för undersåtarna. Även om undersåtarnas medgivande kanske inte är intressant, så är definitivt undersåtarnas hälsa och välvilja det.
Den slutsats som jag har dragit är att en rollperson som inte har ansvar inte ska få makt. Någonsin. Även om spelaren kan hantera den så kommer i de flesta fall makt/ansvarsförhållandet sabba spelarens rollpersonskoncept, och om något blir kvar så är det makt missbrukad för rollpersonens egenintresse. Sådant kan stenhårt sabba ens kampanj.
En rollperson som har ansvar kan få makt senare, men kan lika gärna ha makten från början. Det spelar inte så stor roll. Faktum är att det finns en viss fara med en rollperson med ansvar men utan makt - rollpersonen kan lätt hamna i ett passivt depressionsläge, då det som spelar roll för rollpersonen inte kan uppnås.
En blandad grupp är inte något problem, då makten oftast tas av dem som behöver den för att uppfylla sitt ansvarstagande och inte släpps okontrollerat eller oövervakat till dem som inte har något ansvar som de behöver uppfylla. Eftersom de spelare som tenderar att bli gruppledare ofta är spelare som gillar ansvar så brukar konflikten utfalla till dessas favör.
Så, det blev en del. Kommentarer?
