Mår rollspelare sämre än andra?

Björn den gode

Swashbuckler
Joined
5 Jun 2001
Messages
3,429
Location
Göteborg
Men OK, om vi ska snacka yrkesliv: jag hyste redan i gymnasiet farhågor om att sakerna jag var intresserad av inte var något som skulle ge mig jobb. Jag föreställde mig att om jag till exempel gick in för att studera historia så skulle jag försvinna i mängden, bli en bland många människor med ungefär liknande kompetens och intressen som inte hade mycket annat med vilket jag kunde urskilja mig. Således beslöt jag mig att lägga ett år på att ströläsa lite humanistämnen för att sedan ta mig an det Viktiga, det som skulle ge mig jobb: läkarutbildningen. Efter ungefär ett år var jag dock slutkörd där -- omtentorna hopade sig, studiesättet var inget jag kunde hantera, drivet och disciplinen fanns inte. Idén om en framtid som läkare hade aldrig känts riktig, bara som en flyktig dagdröm.

Jag insåg att om jag faktiskt skulle åstadkomma något fick jag återvända till humanioran, och jag läste historia och sedermera idéhistoria. Jag var en framstående student, men sämre på att skriva uppsatser -- jag upplevde att andra hade sina hjärteämnen som de brann för, men att jag mest bara tog något för saken skull. Min masteruppsats blev dålig, och jag insåg i samma veva att jag inte, som många av mina kurskamrater och framför allt min dåvarande sambo, knutit kontakter, skrivit artiklar, visat framfötterna. Forskningen, som hade varit min andra idé om en framtid, fick också läggas på hyllan -- jag kunde aldrig, och kan fortfarande inte idag, komma på något som hade engagerat mig i fyra år. Detta fick mig i hög grad att känna mig som en andrarangens akademiker, en sådan där som samlar på intressanta fakta men inte själv besitter själsförmögenheterna att skapa ny kunskap.

Således blev jag lärarvikarie, och det gick bra ett tag. Jag sökte mig därför till en påbyggnadsutbildning för lärare, men insåg snart att det var ett problem att historia var det enda ämnet jag skulle bli behörig i. För den sortens mindre eftertraktade lärare fanns enbart några distansutbildningar långt bort. Jag tog mig an först den enda, och misslyckades, då jag hade svårt att ordna verksamhetsförlagd utbildning, sedan den andra, och gav upp då jag på min verksamhetsförlagda utbildning där fick höra att jag inte var bra på att stimulera de mindre engagerade eleverna, och att jag själv nog skulle bli intellektuellt understimulerad och missnöjd som lärare. Dessutom hade jag blivit sämre som vikarie, fick kicken från en skola och hamnade i ständiga konflikter med klassen på en annan.

Således beslöt jag mig för att söka mig till bibliotekens värld. Jag fick vikariat i en skånsk landsbygdskommun och sökte in till arkiv-, bibliotek och museimastern i Lund. Vikariatet fick jag nog ärligt talat mycket just för att jag sade att jag hade sökt in där, och de trodde att jag var på väg dit. Tji fick de, för trots mina goda meritvärden blev jag inte antagen, antagligen för att jag gjorde eller sade något fel under intervjun. Likafullt fortsatte jag arbeta där. Nu är det tredje året i rad jag har sökt in till samma utbildning och fått avslag. Varje år måste jag åter avslöja för mina kollegor att jag misslyckats, samtidigt som jag ser andra vikarier, som faktiskt läser denna utbildning och är tio år yngre än mig, dyka upp. Under våren har biblioteket mestadels hållit stängt, så det har inte blivit mycket arbete. I vart fall har jag fått klart för mig att vikariatet omöjligt kan omvandlas till något mer beständigt om jag inte har en faktisk bibliotekarieutbildning, sådan ser inte arbetsmarknaden ut.

Allt detta har bidragit till att gräva ur mitt förtroende för min egen förmåga. Den tilltro jag haft till min intelligens och min bildning har allt mer ersatts av en känsla av att vara oduglig. Jag växlar ständigt mellan en vilja att ha ett kvalificerat, roligt arbete och en ilska mot mig själv för att jag är förmäten nog att känna på det viset -- en sådan som jag borde bara acceptera det han får, inte ställa krav. Jag har inte mycket lust att flytta, och tror inte min fru har det heller. Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc. Och visst, jag är medveten om att mina återkommande depressiva perioder i hög grad har varit bidragande faktorer varje gång det har gått åt helvete förr, men vad hjälper väl den insikten när det alltid tar så pass lång tid att få hjälp med dem att man redan hunnit tappa bollen helt?
Spontant tycker jag det låter som att du inte ska ge upp bibliotekens värld, om det är svårt att komma in i Lund kanske du kan komma in någon annan stans? Borås verkar till exempel ha en master i Biblioteks- och informationsvetenskap som går i princip helt på distans (tror det var 2 veckor per termin på plats), antagningen där ser ut att vara baserat helt på antalet högskolepoäng så du behöver inte oroa dig för någon intervju eller så heller, jag skulle inte ens hålla det för helt osannolikt (om än kanske inte över 50%) att det går att få en plats genom att slänga in en sen anmälan, dom har i vart fall öppet för sena anmälningar.

Sen inom akademin så kanske inte en examen från Borås slår lika högt som en från Lund men ute i samhället har jag förstått det som att Borås ändå har rätt bra rykte med 'bibliotekshögskolan' och sådär.
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Men OK, om vi ska snacka yrkesliv: jag hyste redan i gymnasiet farhågor om att sakerna jag var intresserad av inte var något som skulle ge mig jobb. Jag föreställde mig att om jag till exempel gick in för att studera historia så skulle jag försvinna i mängden, bli en bland många människor med ungefär liknande kompetens och intressen som inte hade mycket annat med vilket jag kunde urskilja mig. Således beslöt jag mig att lägga ett år på att ströläsa lite humanistämnen för att sedan ta mig an det Viktiga, det som skulle ge mig jobb: läkarutbildningen. Efter ungefär ett år var jag dock slutkörd där -- omtentorna hopade sig, studiesättet var inget jag kunde hantera, drivet och disciplinen fanns inte. Idén om en framtid som läkare hade aldrig känts riktig, bara som en flyktig dagdröm.

Jag insåg att om jag faktiskt skulle åstadkomma något fick jag återvända till humanioran, och jag läste historia och sedermera idéhistoria. Jag var en framstående student, men sämre på att skriva uppsatser -- jag upplevde att andra hade sina hjärteämnen som de brann för, men att jag mest bara tog något för saken skull. Min masteruppsats blev dålig, och jag insåg i samma veva att jag inte, som många av mina kurskamrater och framför allt min dåvarande sambo, knutit kontakter, skrivit artiklar, visat framfötterna. Forskningen, som hade varit min andra idé om en framtid, fick också läggas på hyllan -- jag kunde aldrig, och kan fortfarande inte idag, komma på något som hade engagerat mig i fyra år. Detta fick mig i hög grad att känna mig som en andrarangens akademiker, en sådan där som samlar på intressanta fakta men inte själv besitter själsförmögenheterna att skapa ny kunskap.

Således blev jag lärarvikarie, och det gick bra ett tag. Jag sökte mig därför till en påbyggnadsutbildning för lärare, men insåg snart att det var ett problem att historia var det enda ämnet jag skulle bli behörig i. För den sortens mindre eftertraktade lärare fanns enbart några distansutbildningar långt bort. Jag tog mig an först den enda, och misslyckades, då jag hade svårt att ordna verksamhetsförlagd utbildning, sedan den andra, och gav upp då jag på min verksamhetsförlagda utbildning där fick höra att jag inte var bra på att stimulera de mindre engagerade eleverna, och att jag själv nog skulle bli intellektuellt understimulerad och missnöjd som lärare. Dessutom hade jag blivit sämre som vikarie, fick kicken från en skola och hamnade i ständiga konflikter med klassen på en annan.

Således beslöt jag mig för att söka mig till bibliotekens värld. Jag fick vikariat i en skånsk landsbygdskommun och sökte in till arkiv-, bibliotek och museimastern i Lund. Vikariatet fick jag nog ärligt talat mycket just för att jag sade att jag hade sökt in där, och de trodde att jag var på väg dit. Tji fick de, för trots mina goda meritvärden blev jag inte antagen, antagligen för att jag gjorde eller sade något fel under intervjun. Likafullt fortsatte jag arbeta där. Nu är det tredje året i rad jag har sökt in till samma utbildning och fått avslag. Varje år måste jag åter avslöja för mina kollegor att jag misslyckats, samtidigt som jag ser andra vikarier, som faktiskt läser denna utbildning och är tio år yngre än mig, dyka upp. Under våren har biblioteket mestadels hållit stängt, så det har inte blivit mycket arbete. I vart fall har jag fått klart för mig att vikariatet omöjligt kan omvandlas till något mer beständigt om jag inte har en faktisk bibliotekarieutbildning, sådan ser inte arbetsmarknaden ut.

Allt detta har bidragit till att gräva ur mitt förtroende för min egen förmåga. Den tilltro jag haft till min intelligens och min bildning har allt mer ersatts av en känsla av att vara oduglig. Jag växlar ständigt mellan en vilja att ha ett kvalificerat, roligt arbete och en ilska mot mig själv för att jag är förmäten nog att känna på det viset -- en sådan som jag borde bara acceptera det han får, inte ställa krav. Jag har inte mycket lust att flytta, och tror inte min fru har det heller. Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc. Och visst, jag är medveten om att mina återkommande depressiva perioder i hög grad har varit bidragande faktorer varje gång det har gått åt helvete förr, men vad hjälper väl den insikten när det alltid tar så pass lång tid att få hjälp med dem att man redan hunnit tappa bollen helt?
Jag känner ju inte dig IRL (enda sammanhanget jag kunde tänka mig vi skulle ha träffats är DMF och du var väl typ aldrig där) men givet vad du skriver här framstår du som en både smart och allmänbildad person med ordets gåva. Givet den här posten kan jag bara hålla med @Björn den gode om detta med att fortsätta kämpa för den där ABM-utbildningen. Själv är jag någon slags halvlyckad akademiker men funderar ibland på om det inte varit bättre för mig att bli bibliotekarie istället (man ska helst vara arbetsnarkoman, narcissist och vass-armbågad för att frodas i humaniora på universitetet, och av dem är jag tyvärr bara i närheten av att klara av det mellersta kriteriet).
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
Tack! Jo, det är väl många som har sett den potentialen i mig, vilket tyvärr gjort att jag fått ganska dåligt samvete för att jag inte gått den vägen, lite som om jag svikit folks förhoppningar.
Psykisk ohälsa kan vara ett jävla sänke dock. Vill minnas att jag läste att 90 % av alla som har diagnoser som depression, bipolaritet och schizofreni är arbetslösa. Jag är inte säker på om siffrorna verkligen är så extrema men rent anekdotiskt så har jag sett min egen brors akademiska bana kollapsa för att han helt enkelt inte orkade ta sig i mål pg av sin egen bipolaritet.

Jag har också fått intrycket av att det är stenhård konkurrens om just spets-akademia också så ska man kompensera för psykisk ohälsa så måste man förmodligen vara någon slags geni. Är man inte det så kommer det finnas massvis med folk som är ungefär lika intelligent som en själv (om ens det) som går om en för att de kan fokusera på arbetet på ett helt annat sätt.

Übereil
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc.
Jag vet inte om tips faktiskt efterfrågades här, men jag känner många tekniska frilansöversättare (och översättare för marknadsföringsmaterial) som har samma sorts bakgrund av spridda akademiska studier kombinerat med nördintressen. Om du är OK på språk kan det vara något med rätt låg ingångströskel - många som anlitar prövar gärna på nya förmågor (om inte annat för att ha fler man kan anlita när alla andra är upptagna), de bryr sig knappast om huruvida du har en formell utbildning (det har väldigt få vilket fall), och kan man bara göra ett OK jobb och leverera i tid torde man ha hyggliga chanser till nog med uppdrag för att klara sig.

På ett av mina första jobb rekryterades översättarna i hög utsträckning från SF-fandom. :)
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,901
Location
Stockholm
Sen inom akademin så kanske inte en examen från Borås slår lika högt som en från Lund men ute i samhället har jag förstått det som att Borås ändå har rätt bra rykte med 'bibliotekshögskolan' och sådär.
Utbildningen i Borås är väl The Biblioteksutbildning, om det inte ändrats sedan jag jobbade på bibliotek för 20 år sedan.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,620
Location
Malmö
Sen kan man ju prioritera stadigt jobb före stimulerande. När jag jobbade på Systemet fanns där ett flertal personer med extremt många akademiska poäng som hade fast anställning och trivdes helt ok. Har också en kompis, med akademisk utbildning, som kör truck på lager. Inte så kul och knasiga arbetstider, men tjänar mer än vad jag gör. Ska väl egentligen inte ge råd, men ibland kan man ju behöva ta sig ur boxen. Fast anställning och ok månadslön gör ju att rätt mycket annat i livet funkar.
 

Minimoni

Homelander
Joined
6 Mar 2003
Messages
3,536
Location
Karlstad Sverige/Hiroshima Japan
Tycker precis som en del andra att det Björn Den Gode säger, låter som ett bra alternativ då det tycks som du ändå vill arbeta inom biblioteksvärlden samt att du inte gärna flyttar på dig.

Sen ser jag mycket av det du säger som extremt likt min egen livshistoria. Jag ”slösade” bort 5.5 år på att läsa till att bli lärare. Jag jobbade som lärare i ungefär ett år innan jag insåg att jag verkligen inte gillade det. Studierna till lärare hade varit ok då mina ämnen alltid intresserat mig och mina elever under praktiktiden hade alltid gillat min pedagogik. Jag hade högsta betyg i nästan alla kurser(även om det rent praktiskt bara är viktigt om man skall forska) då jag alltid haft höga krav på mig själv när det gäller skola och studier.

Men som sagt så sket det sig efter ett år efter jag var färdig lärare då jag inte kunde se mig själv jobba med det resten av mitt liv eller ens några år. Så fler studier i massa olika fördjupningar för att kanske använda dem till något ”riktigt” blev resultatet. Nu hade jag inga CSN-pengar kvar att få då jag även studerat i Japan innan jag studerade till lärare så jag jobbade samtidigt fast inte som lärare.

Jag har högar med högskolepoäng men egentligen inte de som jag vill ha, även om jag trodde att jag ville ha just de utbildningarna jag har när jag utbildade mig. Nu studerar jag igen, den här gången för att bli jurist och för att kunna jobba med min bror som är advokat sen många år tillbaka. Är jag säker på att detta kommer bli yrket jag verkligen älskar? Nej, men när jag i min ungdom stod och valde så var det just mellan att studera till jurist eller lärare som var mina två stora alternativ. Jag kommer vara färdig jurist när jag är 44 eller kanske 45 beroende på i vilken hastighet jag orkar studera samtidigt som jag också arbetar heltid och som tidigare nämnt, har en familj att vara där för.

Med detta så vill jag säga att du inte ska ge upp, om det är så att du vill jobba på bibliotek med fast anställning och behöver en utbildning för det så ta chansen. Om du inte kommer in i Lund, se då efter alternativ så som Björn Den Gode visat att det faktiskt finns. Och om du skulle gå ned i ett mörker under utbildningen, ta då en paus men ge inte upp!
 
Top