Nekromanti Måste man ta ut svängarna? [kliché]

[Basenanji]

Sitter och skrattar och myser över en hellyckad tråd som behandlar grupper med olika karaktärer.

Något som slår mig är att jag, till skillnad från typ halva rollspelssverige, gillar enkla och vardagliga grupper.
Om jag får ta till ett exempel:

Tharg
Människa, krigare, gillar att supa och slåss, egentligen orolig för sin gamla mor i byn men också upptagen av att hitta äventyret. Hyggligt bra på storsvärd (=70% att lyckas), annars medel eller under medel på färdigheter (=35-60%)

Zarasin
Halvalv, tjuv, gillar att luras och att klä ut sig i olika förklädnader. Sällskapar med Agbok tack vare att dvärgen aldrig slutar att fascinera honom med sina konstiga dvärganycker. Zarasin är lite av en narr som ständigt gäckar både vänner och fiender med oväntade kommentarer och handlingar. Men innerst inne är han en god person. Han vill bara inte bli vanlig. Han vill vara en kuf i andras ögon.

Agbok
Dvärg, handelsman/lönnmördare. Agbok är egentligen typen som alltid längtar till ett lugnt torp och förutsägbara dagar, fyllda av vardagens harmoniska tristess. Men han får liksom aldrig till det- för precis när han ska slå sig till ro dyker det upp något eller någon som vill annat. Den stora anledningen till att han är ute och äventyrarar är att någon på falska grunder har stött ut hans stam ur dvärgagrottorna. Agboks familj är spridda för vinden och anklagade för nesliga brott.
Agbok är inte dummare än att han förstår vinsten med att gå i sällskap med någon, varpå han (av en slump?) just nu turnerar runt världen tillsammans med Zarasin och Tharg.

Ok, jag vet vad ni tycker. Stadardformulär 1A. Men kan det inte räcka? Därifrån kan man ju improvisera hur mycket som helst egentligen (och min poäng är väl egentligen att det är ett måste, men jag förutsätter att alla improviserar utifrån sina karaktärer). Om man däremot tänker sig en karaktär som ser ut så här:

Grásxx

Ormtjusare, halv-val med föräldrar som är svävande gelékuber från den Nionde dimensionen. Grásxx är vild men samtidigt tam, oftast när han känner lukten av guonnja (en sorts öl som finns bland Fraskarrena, handelsmän som rider på kameler)
Grásxx är otroligt bra på Svepande Vinden, en kamsport från Undariska halvön, som innebär att man tar halva hans SMI, läggger till halva vöärdet av "Smyga" och får använda specialförmågan2/3 ggr per stridsrunda. Grásxx har lätt för att bli vän med andra men avvisar oftast de som bär på konstiga tankar gentemot den gren av Fragyismen som Grásxx svär sig till. Dessutom bär han på en pockande erotisk lust och tänder oftast på halvfolk, då de utövar en alldeles speciell lockelse på honom. Han talar gärna vitt och brett men använder ibland sina telepatiska förmågor om det är många individer runtomkring honom, för han håller diskretion och sekretess högre än alla andra dygder.

Äsch, det där blev ju bra ju, det var inte meningen! Meningen med mitt exempel och hela den här fåniga posten är egentligen:

Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela eller kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?

/Basenanji, villrådig

 

[Eksem]

Det här är ju en fråga som bara har ett svar: Nej, man måste inte ta ut svängarna när man gör rollpersoner för att det ska bli intressant att spela. Däremot skadar det ju (oftast) inte.

 

[Jambu]

Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela

Nej.

kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?

Ja. Fast alla o-komplicerade roller behöver ju inte vara klichéer.

 

[Rising]

kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?

Nej, det är uttryckligen förbjudet i alla professionella rollspel, och så fort man bryter mot detta så har man automatiskt förstört spelglädjen för alla ens vänner, även de som inte spelar rollspel. Dessutom så bildas det på detta vis hål i ozonskiten varpå det uppstår orkaner runt amerikas östkust som leder till att priset på jazzskivor kan tre- eller till och med fyrdubblas, vilket hotar att rubba förrådet av guldskivor i fort knox och därmed hela vårt ekonomiska grundfundament.

Ämen, ah, jag tycker generellt:

Standardiserade karaktärer blir skitroliga att spela med i gränsöverskridande äventyr, och gränsöverskridande karaktärer blir skitroliga att spela med i konventionella äventyr.

För mycket knas eller för mycket klyschor har jag däremot inte så bra erfarenheter av; det fungerar bra i kortare perioder men blir snabbt tröttsamt/ospelbart i längden.

 

[Basenanji]

Jag- en idiot!

När jag läser sånt här skulle ni se min mun- mer nerviga läppar får man leta efter:

Nej, det är uttryckligen förbjudet i alla professionella rollspel, och så fort man bryter mot detta så har man automatiskt förstört spelglädjen för alla ens vänner, även de som inte spelar rollspel. Dessutom så bildas det på detta vis hål i ozonskiten varpå det uppstår orkaner runt amerikas östkust som leder till att priset på jazzskivor kan tre- eller till och med fyrdubblas, vilket hotar att rubba förrådet av guldskivor i fort knox och därmed hela vårt ekonomiska grundfundament.

ha...he..ha..he...

Jag ställde en rätt korkad fråga va?

Nåja, det svåra är ju att få till balansen mellan de där två. Kanske tror jag att mitt sätt att se på rollspel, (jag försöker på senaste tiden vara Caligulas antites) nog är helt fel och kräver en grundlig revidering.
Alltså kanske mitt koncept med att starta med traditionella, tråkiga karaktärer men som är lätta att improvisera från kanske bara dumt. Det kanske är lättare att göra helt tvärtom.

Okej då, smart-brainiac-Rising-pising, svara på det här då:

1)Blir det aldrig knas när dina okonventionella karaktärer möter standardutmaningar i standardävenyren?
2)Hur löser ni det?

/Basenanji, dum

 

[Basenanji]

Mer basseidioti...

Fast frågan är var gränsen går, för jag tror definitivt att anledningen till att många karkatärer får ett mystiskt och okonventionellt utseende hänger ihop med att man får svårare att rollspela om man startar med ett för torftigt material.

Ja, det där var väl nästa öppna dörr jag slår in med dunder och brak, men seriöst, jag vill verkligen förnya min syn på rollspelandet.

Varför tycker man att en karaktär är för torftigt utrustad (om du tycker det)? Vad är ointressant att spela? Varför?

Äsch, jag kan nog inte riktigt få ut vad jag undrar över...

/Basse, ska göra annat nu

 

[Brior]

Punctum

Min erfarenhet både i spel och när man konstruerar NPC-er för andra är att man kan utgå från en ganska ordinär person, men lägga till några små egenheter och utveckla dessa snarare än att fylla på med udda och häftiga effekter. Genomcoola varelser blir lätt en smula patetiska, ungefär som i såpoperor. Däremot tror jag att det är bra att just ha något som är särskiljande för att skapa personlighet - det kan vara allt från panisk rädsla för getingar till social fobi eller en ständig drift att förse sig på andras bekostnad. Ofta utvecklas dessa egenheter med tiden till en del av personligheten.

 

[Johan K]

Nope, det behöver man inte.

Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela eller kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?

Nej, jag hävdar å´det bestämmdaste att man varken behöver ta ut några svängar elelr ha med några klichéer överhuvudtaget. Det funkar aldles utmärkt att spela på utan dessa fenomen.
Man klarar sig aldeles utmärkt att lira på som vanligt..

 

[hraufnir]

Jag tycker att man gärna kan ta klassiker som:
Alv
Dvärg
Människa
Halvalv
Troll
Hob

Och kombinera med klassiker som:
Krigare
Magiker
Lönnmördare
Riddare
Tjuv
Lärd man
Krigarmunk
*Alternativa hybrider av ovanstående

Det tycker jag är skitschysst. Så länge det inte blir stereotypt till nivån av:
Alla dvärgar är krigare
Alver är "bögen med bågen" (utbygdsjägare)
Troll är livvakter/bankare
Hober är tjuvar
Människor är riddare eller munkar

Jag vill använda mina stereotyper för att frångå stereotyper. Det är helt ok att spela en moderat, men fan inte en moderat som spelar tennis och golf samt kör en sportvagn och...
Det är sjysst att spela en vänsterpartist, men inte en vänsterpartist som är radikalfminist och kedjar fast sina småsyskon runt träd i parker och kastar snöbollar på alla bilar som kostar mer än 100 000 i nypris.

Nej ge mig för fan moderater som kastar snöboll och vänsterpartister som spelar golf och dricker vichysosse, eller kanske t.o.m. en Orchmagiker som president?

 

[Gordeg]

Klichéer är ofta de koncept som funkar bäst. Det är därför de har blivit klichéer, upprepade och återkommande till förbannelse.

En av anledningarna till att spelare tar ut svängarna genom att skapa konstigare och konstigare rollpersoner är att man söker variation. Men man kan ändå ofta se hur spelaren upprepar sig.

Exempel: Låt oss ta en spelare som gillar att spela karismatiska ledartyper.

Rollperson i spel 1: En köpman med lågadelbakgrund som tar sig fram i livet genom vältalighet och genom att spendera pengar vid väl valda tillfällen.

Rollperson i spel 2: En snabbpratande streetwise luffartyp som saknar resurser i form av pengar men kompenserar detta genom skyhög karisma och sjysta värden i alla ledarskapsfärdigheter som finns på rollformuläret.

Rollperson i spel 3: En ödestyngd människa med en skvätt demonblod i ådrorna. Försöker undkomma sitt öde att bli dräpt av den fiendedemon som en gång även dräpte hans demoniska förfader. Hans demoniska påbrå visar sig genom en halvtelepatisk förmåga att övertala andra till att göra som han vill. Den förmågan används för att skapa en organisation som skenbart verkar vara en grupp legosoldater, men vars egentliga uppgift är att skydda rollpersonen den dag han får demonisk påhälsning.


Spelaren ovan försöker skapa variation genom att skapa allt mer avancerade koncept, men egentligen upprepar han sig hela tiden genom att alltid spela ett socialt powerhouse. Jag menar inte att något av ovanstående koncept är dåligt eller ospelbart, men om spelaren skulle försöka spela en helt annan kliché skulle han både hitta mer variation och antagligen också en större utmaning.
(Varför större utmaning? Jo, en spelare som alltid spelar samma typ av rollperson brukar antingen spela sig själv eller någon form av idealbild/drömbild av sig själv.)

Så jag tycker att det är roligare att använda de gamla beprövade klichéerna på ett bra sätt än att trassla in sig i alltför komplicerade koncept.

Gordeg

 

[Krille]

Gärna klichéer, men...

"Måste man ta ut svängarna för att det ska bli intressant att spela eller kan man starta med klichéer som det är lätt att improvisera utifrån?"

Det viktigaste är att du får en rollperson som a) du trivs med, b) fungerar i gruppen och miljön, och c) som spelledaren kan dra in i balla äventyr. Sen får de vara precis hur kliché som helst.

Personligen föredrar jag dock att rollpersoner - mina egna eller andras - har någon form av knorr som gör att de identifieras som något annat än sina klichéer. Jag vill helt enkelt tilltala din rollperson som "Tharg" eller "Zarasin", inte "krigaren" eller "tjuven", och jag blir gladare om du tilltalar min rollperson som "Kiyone", inte som "jedin". Och på den punkten så är det lättare om det finns någonting som skiljer rollpersonen från klichén.

Så mitt svar är väl, gärna kliché så länge som du trivs och rollpersonen funkar i grupp och äventyr, men gärna också en egen identitet. Det behöver dock inte vara så mycket - Zarasins narrighet och Thargs mamma kan räcka gott, om det bara märks.

 

[Hunk]

Klart man inte måste

Eftersom jag är tämligen konservativ när det gäller fantasy tycker jag att den buttre krigardvärgen med anor från ett gruvsystem som tagits över av onda varelser, den hobiske piprökande tjuven och den helädle blonde människopaladinen har en given plats i ett party. Lite mer fantasifulla karaktärer kan givetvis också vara roliga, men klichéerna är bra eftersom de bildar ett grundfundament för hur kampanjvärlden ser ut. Det är helt enkelt svårare för spelarna, som inte har samma kunskap om kampanjvärlden som spelledaren, att hitta "sin plats" i världen om de inte har denna grund att stå på. Mer extrema rollpersoner brukar dessutom vara mer uppmärksamhetskrävande, vilket gör att spelandet kan urarta till att enbart fokusera på dessa snubbars ångestar, lustar och drifter, vilket inte leder äventyrandet framåt. Lite sidoutflykter är givetvis alltid kul, men målet är ju trots allt att loota dungeons och fördriva demoner!

Jag tror dessutom att mer än halva rollspelssverige gillar klichéer. De flesta har ju börjat spela rollspel för att de gillar klichéerna och även om vissa under en period i sina liv vill förnya sig och bryta mot alla schabloner, kommer de oftast tillbaka till standardfållan efter ett par års utflykter.

 

[Rising]

Re: Jag- en idiot!

Jag ställde en rätt korkad fråga va?

Njae... Det var en rätt oförarglig mysfråga, men jag såg det som en bra utgångspunkt för resonemang av just den typen som du efterfrågar; om balans, kontraster och trovärdighet.

Jag tycker exempelvis att alltför överdrivna karaktärer ofta blir karikatyrer istället för människor, vilket kan leda till ett par tråkiga konsekvenser. Rollspel hänger ju mycket på vilka val rollpersonerna gör; både för att tackla problem och i fråga om åsikter och livsmål. En konflikt där man måste välja sida mellan två eller fler olika parter är ett bra exempel på en situation där rollpersonernas personlighet kan vara avgörande. Här brukar tvivlande rollpersoner vara intressantast att gestalta, sådana som faktiskt måste väga mellan de olika parterna. Ju stereotypare karaktär man gestaltar; desto oftare är valen redan gjorda åt en och ju mer sällan finns det någon anledning att tveka. Då blir äventyret alltså rälsat tack vare rollpersonernas enspårighet.

I min erfarenhet är det här ett vanligt problem hos spelare som själva är vana vid att spelleda. För spelledarpersoner brukar det nämligen bara vara bra att vara lite utmejslad, överdriven och stereotyp. Det gör nämligen spelledarpersonerna tydligare, mer levande (de har sällan lika mycket tid i rampljuset som rollpersonerna) och enklare att skilja från varandra. När spelledare provar på att spela så brukar de ofta gestalta sina rollpersoner på det sätt som de är vana vid att gestalta spelledarpersoner. Själv begår jag ofta det här misstaget.

Blir det aldrig knas när dina okonventionella karaktärer möter standardutmaningar i standardävenyren?

Njae, inte bortsett från det ovan nämnda. När jag skrev det där så tänkte jag enkla standardutmaningar såsom "någon måste avleda vakterna medan någon smyger sig in i det där rummet och letar efter de hemliga dokumenten/artefakterna" Spelar man med ett vanligt, stereotypt äventyrargäng så är det ofta uppenbart vem i gruppen som ska göra vad i en sådan situation - men med ett okonventionellt äventyrargäng så kan det istället bli väldigt svårt att avgöra vem som är mest lämpad till vad och hur dessa sedan skall gå till väga. Det blir något helt nytt, nämligen, och därför också fräscht och underhållande på ett sätt som man sällan kan förutse.

 

[w176]

Hur måste man vara för att inte vara sterotyp?

Kort svar: Det bror väl på vad man tycker om?

Långt svar:

Vad är en stereotyp
Som jag ser det så måste man först se till vad en stereotyp oftast är och innebär, innan man kan besvara frågan.

Cool hemlig agent, skäggig butter stark dvärg, dum blondin, gammal vis gubbe är väl alla stereotyper som för en viss bild, tillhörde sammanhang och värderingar med sig. Men det finns ändå en viss bredd på vad som passar in inom begreppen. Dum blondin till exempel för allt från söta lesbiska Elin, från fucking åmål till huvudet, från Marilyn Monroe till Brittnys Spears till idioten i 9c på din högstadieskola till den typiska cheerledern från den typiska amerikanska highschool filmen.

En stereotyp är en ram och förväntning man placerar in en massa olika saker under som har en gemensam nämnare. Vad har Gandalf och Nelson Mandela gemensamt förutom att de är gamla och säger genomtänkta saker egentligen?

Stereotypen "fjollig alv" skulle svälja alla alver som inte var riktigt uttalat macho, så att säga att det skulle vara fel att spela stereotypa karaktärer skulle vara fel att spela alla alver som inte var macho av sig och alver absolut inte ska kunna skuta pilbåge för då är de stereotypa? Är det bara jag som ser något skumt här?

 

[Rosen]

Re: Hur måste man vara för att inte vara sterotyp?

att säga att det skulle vara fel att spela stereotypa karaktärer skulle vara fel att spela alla alver som inte var macho av sig och alver absolut inte ska kunna skuta pilbåge för då är de stereotypa?

Som du själv halvt besvarar frågan, en uttalad anti-stereotyp kan lätt bli en stereotyp i sig eftersom man fortfarande lägger in förväntningar på figuren.
(Man kanske fö bör minna sig att Conan var just en sådan figur när han skapades; på Robert Howards tid skulle hjältar vara nobla, renhjärtade och rättrådiga, så en burdus barbar till hjälte som svor, söp sig plakat och satte på brudar var ett rätt markant avsteg från de dåvarande klichéerna. Men idag är han en stereotyp själv.)

Enklare än att skapa totala antiklyschor är väl då att kompromissa lite -- låt alven vara alv, med whatever som man själv lägger in i det begreppet, men gör honom/henne individuell med lite egna avvikande drag o dyl.
"Fjolliga alver" brukar väl fö främst gälla manliga alver, medan kvinnliga dito är högdragna Galadriel-typer. Min gamla favorit-RP var en spånig alvbimbo - tänk Goldie Hawn i alvisk version - som utgjorde spelgruppens comic relief. Hon var klyschig i rollen som dum blondin, men tämligen otypisk i rollen som alvkvinna (till sin personlighet, fast hon var också en jävel på att skjuta pil).

--
Åke

 

[Gordeg]

Re: Hur måste man vara för att inte vara sterotyp?

Vad menar du? Menar du att det inte finns några identifierbara stereotyper?

Gordeg

 

[Gordeg]

Värt att upprepa:

Applåder!
Dessa två stycken är det bästa jag läst på länge.

Jag tycker exempelvis att alltför överdrivna karaktärer ofta blir karikatyrer istället för människor, vilket kan leda till ett par tråkiga konsekvenser. Rollspel hänger ju mycket på vilka val rollpersonerna gör; både för att tackla problem och i fråga om åsikter och livsmål. En konflikt där man måste välja sida mellan två eller fler olika parter är ett bra exempel på en situation där rollpersonernas personlighet kan vara avgörande. Här brukar tvivlande rollpersoner vara intressantast att gestalta, sådana som faktiskt måste väga mellan de olika parterna. Ju stereotypare karaktär man gestaltar; desto oftare är valen redan gjorda åt en och ju mer sällan finns det någon anledning att tveka. Då blir äventyret alltså rälsat tack vare rollpersonernas enspårighet.

I min erfarenhet är det här ett vanligt problem hos spelare som själva är vana vid att spelleda. För spelledarpersoner brukar det nämligen bara vara bra att vara lite utmejslad, överdriven och stereotyp. Det gör nämligen spelledarpersonerna tydligare, mer levande (de har sällan lika mycket tid i rampljuset som rollpersonerna) och enklare att skilja från varandra. När spelledare provar på att spela så brukar de ofta gestalta sina rollpersoner på det sätt som de är vana vid att gestalta spelledarpersoner. Själv begår jag ofta det här misstaget.

Helt klockren analys, tycker jag! En anledning till att jag tycker att det är så bra skrivet är nog att jag själv tänker ungefär likadant, fast du uttrycker det bättre än jag kunnat göra hittills

Gordeg

 

[w176]

Re: Hur måste man vara för att inte vara sterotyp?

Nej jag menar att stereotyper är ramar, smalare eller bredare karaktärer med någon likhet placeras under och antyder att vad som helst kan placeras in under någon stereotyp om man vill. Alla hjältar som inte är barbariska och dräggiga är fjolliga goda hjältar, alla alver som skjuter pilbåge är klichéartade alver och så vidare. En karaktär blir inte bättre eller sämre för att man kan placera den inom någon stereotyp, vaken Nelson Mandela eller Gandalf blir mindre coola för att de kan placeras under stereotypen vis gammal gubbe.

En stereotyp är en ram där en mängd karaktärer med någon gemensam nämnare ryms under, oavsett om att det är alv+bilbåge eller gammal+vis eller lättklädd+barbar eller dum+blodin eller ångest+vampyr. De mesta kan klassas in om någon stereotyp om man vill det och saker blir inte bättre eller sämre för att man gör det (även om man personligen kan vara less på och allergisk mot vissa stereotyper