Hittade Mio min Mio och jag håller fast vid min tes. Fast jag håller med om att det nog inte är slutet som tydligast förklarar Bosses öde, utan snarare början.
Att det börjar med att han själv berättar om att han "försvunnit" och refererar till ett radioprogram som efterlyste honom. Därefter får man höra om hans olyckliga liv fram till dagen som han försvinner. Han är oönskat fosterbarn hos tant Edla som inte tycker om pojkar som blir äldre (8-9 år) och för förmycket oväsen, smutsar ner och skrattar för högt. Säger till honom att det var en olycksdag när de fick honom. Och farbror Sixten som ignorerar honom eller skickar ut honom och säger att han inte vill se honom.
Han tillbringar tiden hos enda kompisen Benka och beskriver framför allt alla Benkas pappas goda egenskaper: Benka får göra allt som fosterföräldrarna hatar hos Bosse men pappan älskar Benka ändå. Grabbarna får vara hemma och leka hos Benka, men inte hos Bosse.
Tant Edla säger att Bosses mamma dog när han föddes (lägga skuld på honom?) och baktalar hans pappa med spekulationer, vilket får Bosse att gråta.
Sedan börjar en konstig dag, vilket skulle kunna tolkas som ett förebådande för vad som händer eller förklaras senare. Jag tycker man kan ana en opålitlig berättare (unreliable narrator) som påverkas av en helt annan situation än vad det ser ut som.
Det börjar med att Edla flera gånger förklarar att han är oönskad och sedan skickar iväg honom för ett ärende för hennes skull. Han går till fruktaffären och där börjar oförklarliga saker att hända, tant Lundin tilltalar honom på ett annorlunda sätt, bokstäver lyser som av eld och han läser ett konstigt meddelande som innehåller ett guldäpple, och äpplet som han har fått förvandlas till ett guldäpple.
Han sätter sig på en bänk och reflekterar över sin ensamhet och är nära gråten. Han sitter i regnet och ser inga människor. Han ser ljuset från fönstren och föreställer sig att det finns en massa barn som tas om hand om sina föräldrar (och äter plättar) och är lyckliga, medan han sitter i mörkret ensam med guldäpplet. Han hittar en flaska och associerar till tusen och en natt. Bosse släpper ut anden och blir rädd så att han darrar i hela kroppen. Anden säger att den kommer från Landet i Fjärran och Bosse säger att han antingen vill dö eller komma till landet i fjärran för att någon väntar på honom där. Bosse håller upp äpplet som övertygar anden om att ta med sig honom.
Bosse ser mörker och bländande ljus och det dånar i öronen innan han långt borta ser landet i fjärran. Gröna vidder, blått, klart vatten, starkt solsken, ljuva dofter och den vackraste musiken. Och Bosse får där se sin far konungen och nu är det slut på misären. Han önskar att Edla kan se att han inte är en slusk, pappan är kung, har kläder av guld och diamanter och han är vackrare än Benkas pappa. Pappan har sökt efter Bosse i nio år (och alltså inte alls försakat eller glömt honom). De har kul, bygger modellflygplan och pratar med varandra och Bosse heter egentligen Mio.
Sedan börjar själva fantasyberättelsen och jag tycker att det är tydligt att den reflekterar Bosses liv innan hans försvinnande. Hans far innehåller alla positiva egenskaper som han kan tänka sig om en far, motsatsen till fosterföräldrarnas brister och som Benkas pappa fast bättre och vackrare. Rosengården är som Benkas sommarställe vid Vaxholm fast ännu bättre. "Han [Benka] var det enda jag saknade av allt det gamla som nu var förbi." Och då dyker Jum-jum upp som är så lik Benka att Mio nästan tar fel, fast Jum-jum är ännu snällare. Jum-jums pappa tar hand om rosenträdgården (som Benkas pappa tar hand om sommarstället i Vaxholm?) och hans mamma ser precis ut som snälla tant Lundin, fast vackrare. De äter plättar och skrattar, och när pappan kommer och Mio tror att han kanske ogillar att han skrattar (som fosterföräldrarna) så uppmanar han Mio att skratta mer istället. Och Mio förstår att han aldrig någonsin behöver vara rätt för att hans pappa skulle ogilla honom.
Det finns mycket mer som följer där jag tycker att det är ett väldigt märkligt sammanträffande att allt gott som Mio träffar på verkar vara en reflektion av allt ont som han träffat på under sitt liv. Jag tycker Astrid Lindgren är mästerlig i sitt sätt att förmedla vad som händer i huvudet på ett barn som behandlas illa. Hur han önskar sig bort, känner sig ensam, håller sig fast vid varma stunder av sådant han kommer i kontakt med, även om det bara är korta stunder.
Jag tänker att när han förklaras vara oönskad och skickas bort fram till stunden när han sitter på bänken med ett äpple och en flaska och väljer mellan landet i fjärran eller att dö, är ett skeende som han som opålitlig berättare justerar i efterhand så att det finns en (för honom) logisk anledning till att kunna välja att komma till en plats där alla hans problem är borta. "Jag kände, att jag inte kunde leva, om jag inte fick komma dit."
Så det uppstår ett ögonblick där läsaren får välja mellan två alternativ. Antingen så är det omöjliga möjligt och då finns det en ande där som räddar Bosse från döden. Eller så är det bara ett ensamt, oönskat barn på en bänk som väljer mellan att komma till ett sagoland som inte finns eller att dö. Hur "försvinnandet" går till är inte så viktigt för honom, utan han vill bli en notis i ett radioprogram, någon som kompisen saknar och polisen söker efter. Jag tycker att detta gör berättelsen så otroligt stark.
När jag var liten så valde jag alltid den första förklaringen, jag förstod inte att man kunde tolka det annorlunda än att Bosse blev Mio och kom till ett land där allt är nästan för bra för att vara sant. Nu som vuxen har jag svårt att ta den vägen och istället tycker jag att det är en djupt tragisk berättelse som beskriver den sista stunden för ett barn som bara förtjänar att vara älskat av sina föräldrar.
