Mûhadinerna
Landet Mûhad som sådant innehåller flera folkslag, varav fyra västzhaniska folk är dominerande - koshaner, kajiker, zhizhia och i viss mån liadj. Det är dessa som normalt menas med begreppet 'Mûhadin', men man kan också syfta på människor från darkenska, taupiska eller östzhaniska folk som bott i landet i generationer. Den gemensamma nämnaren för allihopa är zhanernas språk, lagar och stadskultur.
På grund av denna splittring i olika folkslag är det inte helt lätt att beskriva en typisk mûhadin, men knappast heller omöjligt. Vi får utgå från koshanerna, den överlägset största folkgruppen (90%).
Det mûhadinska samhället vilar på en väldigt lång och väl nedtecknad historia som mûhadinerna är väldigt stolta över. De anser de sig ofta lite för mer än andra och kan uppfattas som arroganta, men mot österlänningar brukar de anta en betydligt mer ödmjuk fasad - de har fått ett vanrykte om sig att vara lismande, nästan lite slemmiga.
Samhället är mycket traditionsbundet, men med en relativt stor social rörlighet. Kulturellt och ekonomiskt är det mycket högstående, men socialt något föråldrat med ett hierarkiskt och konservativt slav- och krigarsamhälle. Teknologin har stagnerat - mûhadinerna har gjort många stora landvinningar genom historien, men nu har det gått mycket lång tid sedan de egentligen uppfann eller utvecklade något. Militärt är de mäktiga, med en mycket stor, slagkraftig och rörlig armé huvudsakligen koncentrerad till kavalleri som stått sig väl genom seklerna, medan flottan är stor men ganska föråldrad - skeppen klarar inte öppet hav lika bra som sabriska och cirefaliska fartyg.
Traditionen är polygam och mycket patriarkalisk. Den äldste manlige familjemedlemmen har i princip totalt makt över sitt hushåll eller hela sin klan, och kvinnor har i regel ingenting att säga till om. Slavar fyller många viktiga funktioner - både som hushållsarbetare, grovarbetare, konkubiner, krigare och intellektuella.
Rättsskipningen är tämligen arbiträr och mycket drakonisk - en adelsman kan göra lite vad han vill med sina undersåtar så länge ingen ingriper från högre ort. Den jordägande adelns makt undermineras dock något av de nära nog oberoende nomadklaner som håller till på Mûhads stäpper och i dess öknar - deras furstar tenderar att själva vara adelsmän.
Högsta höns är Gudahärskaren, Mhîmen. Han anses vara ättling till Stamfadern, en gudomlig gestalt som grundade Mûhad, och har i teorin nära nog absolut makt. I praktiken hindras han ofta av en tunggrodd byråkrati och ett väldigt decentraliserat samhälle, samt en gammal tradition av att Mhîmen ska vara relativt tillbakadragen. Under honom står ett hundratal kefaler, varav ungefär 30 jordägande, som inte alltid hörsammar Mhîmens påbud. Många av kefalerna är stamfurstar eller ättlingar till gamla konungasläkter, men de allra flesta har blivit tillsatta av Mhîmen på senare år - kefalämbetet är inte ärftligt, även om det ofta går i arv från fader till son ändå. Den verkliga arvadeln är emirerna, som är hövdingar över nomadstammar eller administrerar mindre landområden under en kefal. Sedan finns beierna, som är en slags köpmannaadel med speciella privilegier och ämbeten. Lägst i rang bland adeln står tarkhaner och granascher, zhanernas traditionella hjältekrigare.
De flesta mûhadiner på landsbygden är bofasta bönder som brukar jorden kring någon bördig oas eller i en floddal. Övriga är fiskare eller boskapsdrivande nomader som hankar sig fram på lite av varje. Det finns också en del kringresande handelsmän, hantverkare och dylikt, men överlag är sådana verksamheter koncentrerade till städerna och stora byar.
Religionen är Mhîmrätten. Den är lite svår att förklara. Kortfattat kan det sägas att man dyrkar Mhîm och vördar himlen, Mhama'a, och att Stamfadern Mhîm betraktas som en gud som steg ned på jorden, enade zhanerna och bildade landet Mûhad. Den regerande Mhîm är gudens ställföreträdare på jorden. Livet är en cykel av återfödelser, men om man följer Stamfaderns påbud kommer man slutligen att få bryta sig loss från kretsloppet och vila ut i himlen i väntan på nästa skapelse.
En framträdande mûhadinsk sedvänja är gästfrihet. Man brukar bemöta gäster väldigt väl och, om man har råd, överrösa dem med bekvämligheter och underhållning. Hos de verkligt rika kan de ta sig tämligen dekadenta former emellanåt. En annan är, om man ska tro jargiska reseskildrare, "krypande feghet inför överordnade". Det är inte helt fel - många mûhadinska härskare har varit, och är, fruktade för sin grymhet. Överlag är mûhadiner ganska artiga, belevade och sofistikerade, uppskattar bildning, klass och god etikett. Samtidigt sitter krigar- och nomadkulturen i ryggmärgen, dock - alla utom de mest försoffade och dekadenta skulle utan problem kunna anpassa sig till enklare och mer anspråkslösa livsvillkor. Till syvende och sist är det askes och enkelhet som anses verkligt fint i den mûhadinska kulturen.
Karaktärsdrag:
De flesta mûhadiner har hög Tro, specialiserat mot 'Mhîmrätten' och/eller 'Zhaniska andeväsen'. Krigare, präster, bönder och nomader har ofta hög Heder och Lojalitet, medan de verkliga makthavarna brukar vara moraliskt flexibla. Amor varierar väldeligen, då det anses fint både att vara kysk och att vara viril av sig, liksom Aggression.
Så...det var ett, måhända förvirrat och misslyckat, försök till någon slags sammanfattning. Men så var din fråga väääldigt bred, också - avgränsa dig gärna lite om du har följdfrågor, eller om det är något mer du undrar över. Annars kommer all information man kan drömma om om zhanerna och Mûhad i den kommande modulen "Västlanden".
- Ymir, knåpar på den
).
