Ångest schmångest
Somliga, och ganska många uppenbarligen, tycker helt enkelt att det finns ett värde också i att skildra tillvarons mörkare sidor. I film, litteratur och musik såväl som i rollspel. (Somliga är tillochmed genuint intresserade av dem). Att du inte gör det respekterar jag till fullo, men slutsaten att det är förbehållet ungdomar (eller vad du nu menade med 'ganska unga') verkar halta något i min mening.
Ah, men nu pratar du om någonting helt annat än det jag var ute efter. Det är väl klart att folk måste kunna få uttrycka sin ångest/ inre kriser och att det måste få gestalta sig i många olika former. Det är en precis lika naturlig del som att försöka gestalta kärlek, lycka eller andra starka känslor.
Det jag reagerar mot inom rollspelsvärlden (finns säkert på fler ställen, men det är den jag har erfarenhet av) är att unga spelare tar till sig världar skrivna av äldre människor (tror inte vampire är skrivet av fjortisar) och tilltalas av den mörka, ångestladdade stämningen. Problemet är bara att man som fjortonåring, uppvuxen i Sverige med välbärgade föräldrar och en väl fungerande social omgivning, i de flesta fallen inte egentligen har erfarit koncept som livskriser, ångest etc.
Risken är därför, att man i tidig ålder, hanterar dessa element i spelvärlden på ett ytterst instrumentellt sett: min karaktär är ond alltså våldtar och torterar han folk. Och för att kunna "chokera" sina spelare mer så blir man mer och mer grafisk, utan att egentligen reflektera över vad man håller på med.
En ung person tenderar därför till exempel skryta för sin omgivning hur mycket eller hur långt han/hon gick på en spelsession. En ung person tycker det är häftigt hur han/hon lyckades äckla sina spelare med en så detaljerad beskrivning av en våldtäkt.
Jag vågar lova att en något äldre person med några fler upplevelser i bagaget (nära vänner som dött/svåra sjukdomar/bekanta som varit med om våldtäkter/bilolyckor eller blivit bedragna/svikna/hamnat i konflikter med myndigheter/fått barn/levt i ett långt förhållande/jobbat med missbrukare och så vidare) inte kommer förhålla sig till sådana situationer på samma sätt.
Så det jag kritiserade var alltså inte utforskande av människans mörka sida, utan det sätt det tar sig uttryck på av personer som egentligen inte vet vad de pysslar med.
Not: Det finns för övrigt gott om konflikter och framför allt ångestsituationer i olika berättelser som för den skull inte blir grafiska.
Exempel: Luke Skywalker vet att han pappa är den skurkigaste skurken i galaxen. Han måste således döda sin egen far... und so weiter.
//erik. missade just south park
