Nekromanti Måste jag?
- Thread starter Rickard
- Start date
Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,663
Re: Summan av ångest
Så är det.
Det gör de visst. När vår generation var unga så behövde vi ingen fiktiv ångest, vi blev jagade till skolan av vargar och mammutar genom ylande snöstorm i kortbyxor 100 mil varje dag. Vi lärde oss av det och är nu för hårda för att drabbas av ångest, fiktiv eller annan.
Så är det.
Johan Granberg
Swordsman
Re: Ångest schmångest
"1. Teoretiserandet av ångesten är ett medel/överklassfenomen - se bergman, norén, manson etc."
Jag vet inte om du menade att dessa människor inte skulle ha upplevt riktig ångest, men isåfall:
Tror du inte att det har mer med deras intellektuella bakgrund att göra? Det vill säga att de har lärt sig vissa kanaler för att uttrycka ångest och ett speciellt språk. Jag tror det ligger mer i det faktum att en uppväxt i ett hem fullt av akademiker, intellektuella eller bara kreativa människor ger upphov till ett konstnärligt sätt att uttrycka sina känslor. Om ens familj alltid har tvingats kämpa till det yttersta för att bara överleva är det väl ganska naturligt att man inte har fått chans att intressera sig för skrivande. Hur många hemlösa är det som skriver pjäser överhuvudtaget? Vad är det som får dig att tro att Bergman, Norén och Manson inte har vait med om hemska saker?
Det kan ju som sagt vara ett misförstånd men hursomhelst är jag lite nyfiken på vad du ville säga med det där. För jag antar att det skalla ha någon sorts poäng som spelar roll i sammanhanget.
"1. Teoretiserandet av ångesten är ett medel/överklassfenomen - se bergman, norén, manson etc."
Jag vet inte om du menade att dessa människor inte skulle ha upplevt riktig ångest, men isåfall:
Tror du inte att det har mer med deras intellektuella bakgrund att göra? Det vill säga att de har lärt sig vissa kanaler för att uttrycka ångest och ett speciellt språk. Jag tror det ligger mer i det faktum att en uppväxt i ett hem fullt av akademiker, intellektuella eller bara kreativa människor ger upphov till ett konstnärligt sätt att uttrycka sina känslor. Om ens familj alltid har tvingats kämpa till det yttersta för att bara överleva är det väl ganska naturligt att man inte har fått chans att intressera sig för skrivande. Hur många hemlösa är det som skriver pjäser överhuvudtaget? Vad är det som får dig att tro att Bergman, Norén och Manson inte har vait med om hemska saker?
Det kan ju som sagt vara ett misförstånd men hursomhelst är jag lite nyfiken på vad du ville säga med det där. För jag antar att det skalla ha någon sorts poäng som spelar roll i sammanhanget.
Nightowl
Champion
Re: Summan av ångest
Jag måste för övrigt hålla med Ymir; jag har anekdotiska bevis för att det finns horder av fyrtioåriga kvinnor vars främsta litteratur är biografier av människor som vuxit upp under överjävliga förhållanden, och som uppenbarligen läser dem på samma sätt som trettonåringar* tittar på våldsfilm. Romatisering av andras (fiktiva, i vissa fall) olycka kallas det, och det är en hel industri för alla åldrar.
Erik
*I vissa fall mentala.
Hade ni kortbyxor ?! Vilka veklingar!
Jag måste för övrigt hålla med Ymir; jag har anekdotiska bevis för att det finns horder av fyrtioåriga kvinnor vars främsta litteratur är biografier av människor som vuxit upp under överjävliga förhållanden, och som uppenbarligen läser dem på samma sätt som trettonåringar* tittar på våldsfilm. Romatisering av andras (fiktiva, i vissa fall) olycka kallas det, och det är en hel industri för alla åldrar.
Erik
*I vissa fall mentala.
Minimoni
Homelander
Re: har hänt... *skräckvarning*
Jag som hört att folk med testikelcancer som fått operera bort båda testiklarna inte kunnat få stånd... De har liksom förlorat förmågan att bli kåta...
Tzimisce
Jag som hört att folk med testikelcancer som fått operera bort båda testiklarna inte kunnat få stånd... De har liksom förlorat förmågan att bli kåta...
Tzimisce
Krille
Super Moderator
Re: har hänt... *skräckvarning*
"Jag som hört att folk med testikelcancer som fått operera bort båda testiklarna inte kunnat få stånd... De har liksom förlorat förmågan att bli kåta..."
Och jag har pratat med de av mina medpatienter (jag har haft testikelcancer, men jag blev bara av med ena kulan) som har blivit av med båda ballarna, och de blir fortfarande kåta. Inte lika otyglat kåta som i tonåren, men kåta med ståfräs och hela balunsen. Det kommer till och med klägg ur snoppen framemot slutet, fast den innehåller inga spermier.
"Jag som hört att folk med testikelcancer som fått operera bort båda testiklarna inte kunnat få stånd... De har liksom förlorat förmågan att bli kåta..."
Och jag har pratat med de av mina medpatienter (jag har haft testikelcancer, men jag blev bara av med ena kulan) som har blivit av med båda ballarna, och de blir fortfarande kåta. Inte lika otyglat kåta som i tonåren, men kåta med ståfräs och hela balunsen. Det kommer till och med klägg ur snoppen framemot slutet, fast den innehåller inga spermier.
Re: Ångest schmångest
Jag vet inte om du menade att dessa människor inte skulle ha upplevt riktig ångest,
Eh, nää... jag skrev att det är medel/överklassfenomen att teoretisera den.
Vad är det som får dig att tro att Bergman, Norén och Manson inte har vait med om hemska saker?
Inget. Alla människor råkar förr eller senare i sitt liv ut för jobbiga saker. Men jag tror också de ovan nämnda har det ruskigt förspänt. Fast det här glider åter igen in på min syn om ångest och hör inte till tråden.
//erik. don't like the gnutts, but the gnutts love me.
Jag vet inte om du menade att dessa människor inte skulle ha upplevt riktig ångest,
Eh, nää... jag skrev att det är medel/överklassfenomen att teoretisera den.
Vad är det som får dig att tro att Bergman, Norén och Manson inte har vait med om hemska saker?
Inget. Alla människor råkar förr eller senare i sitt liv ut för jobbiga saker. Men jag tror också de ovan nämnda har det ruskigt förspänt. Fast det här glider åter igen in på min syn om ångest och hör inte till tråden.
//erik. don't like the gnutts, but the gnutts love me.
Johan Granberg
Swordsman
Kanske lite OT
"Eh, nää... jag skrev att det är medel/överklassfenomen att teoretisera den."
Då förstår jag inte riktigt poängen. Vad har det med något att göra? Är det inte förresten egentligen ett medel/överklassfenomen att teoretisera känslor överhuvudtaget?
"Eh, nää... jag skrev att det är medel/överklassfenomen att teoretisera den."
Då förstår jag inte riktigt poängen. Vad har det med något att göra? Är det inte förresten egentligen ett medel/överklassfenomen att teoretisera känslor överhuvudtaget?
Psykolgi kanske?
Det är ju inte direkt ovanligt att impotens kan bero på olika psykologiska faktorer och så kan säkert en självbild påverkas av att ha haft en allvarlig kanske t.o.m. livshotande sjukdom och fått opperera bort ballarna.
Däremot bör det rimligtvis inte påverka den rent fysiologiska funktionen, det är ju inte i kulorna som de hormoner som styr detta produceras.
Men det är helt klart att folk fått olika depresionssymptom som varit nog för att "tappa lusten" för bra mycket mindre...
/Bjorn
Det är ju inte direkt ovanligt att impotens kan bero på olika psykologiska faktorer och så kan säkert en självbild påverkas av att ha haft en allvarlig kanske t.o.m. livshotande sjukdom och fått opperera bort ballarna.
Däremot bör det rimligtvis inte påverka den rent fysiologiska funktionen, det är ju inte i kulorna som de hormoner som styr detta produceras.
Men det är helt klart att folk fått olika depresionssymptom som varit nog för att "tappa lusten" för bra mycket mindre...
/Bjorn
Re: Kanske lite OT
Då förstår jag inte riktigt poängen.
Poängen är att om man kopplar samman en mängd faktorer så får man anledningen till att jag skulle uppröras över om någon började beskriva till exempel ett våldtäcktsscenario på ett osmakligt sätt för mig.
En av faktorerna är att rollspel oftast spelas av unga personer. En annan faktor är att de flesta har det bra förspänt. Ytterligare en är att de flesta (som tur är) inte behövt sitta riktigt djupt i skiten eller hunnit varit med om omvälvande saker i livet.
Om man kopplar ihop alla dessa faktorer (och några till) i en stor generisk rollspelare, får man den anledning som jag tror hör samman med att någon på ett onödigt sätt går in på våldsdetaljer som med största sannorlikhett skulle få mig att se rött...
//erik. lång mening där i slutet
Då förstår jag inte riktigt poängen.
Poängen är att om man kopplar samman en mängd faktorer så får man anledningen till att jag skulle uppröras över om någon började beskriva till exempel ett våldtäcktsscenario på ett osmakligt sätt för mig.
En av faktorerna är att rollspel oftast spelas av unga personer. En annan faktor är att de flesta har det bra förspänt. Ytterligare en är att de flesta (som tur är) inte behövt sitta riktigt djupt i skiten eller hunnit varit med om omvälvande saker i livet.
Om man kopplar ihop alla dessa faktorer (och några till) i en stor generisk rollspelare, får man den anledning som jag tror hör samman med att någon på ett onödigt sätt går in på våldsdetaljer som med största sannorlikhett skulle få mig att se rött...
//erik. lång mening där i slutet
Re: Incest och tidelag (och lite nekrofili)
Så den konkreta fråga jag vill ställa är hur det fungerar i gruppen då ni spelar liknande scener. Är det vad som är skakande i upplevelsen ni eftersträvar? Är det känslan av distans, och att det sker där det inte är verklighet? Hur känner ni efteråt? Vad gör ni om någon börjar bli för ansatt av scenen?
Hej, jag heter Frans, av och till är jag Ymirs spelledare.
Exempelvis spelledde jag ovanstående lilla intermezzo, det där med Sarah alltså. Och nu blir jag tillfrågad varför jag spelledde det. Syftet är alltid med svåraste med sådant, skulle jag vilja säga.
För visst, Sarah hade kunnat ha det trevligt och mysigt. Kampanjen inleddes med väldigt mycket jordnära vardagsrollspelande. Livet i skolan, utanförskapet bland kamraterna, lärarna, den relativt normala familjen, och så vidare. Så hade det kunnat fortsätta.
Men det gjorde det inte.
Varför?
För att hela stämningen i kampanjen var ångest, gärna med inledande versal, Ångest (såja). Mycket Ångest. Hade jag kunnat göra en snygg anfang till ordet hade jag gjort det. Lite skolångest räckte inte, det var ett experimentiellt scenario. Jag körde Kafka-ångest, Boye-ångest, Lang-ångest, Lovecraft-ångest, gore-ångest och ibland bara ångest-ångest, för det mesta dock min alldeles egen ångest, som bodde i min bröstkorg och sade åt mig vad jag skulle göra.
Återigen, varför?
För att våra negativa känslor finns i alla våra liv. Att säga att vi borgarslynglar inte skulle känna ångest är som att säga att negerslavar inte känner lycka. Jag har många gånger i mitt ännu korta liv känt av ångest, ibland lite ångest, ibland mycket ångest, för det mesta bara ångest. Därför uppkommer också en önskan att lära känna den, min ångest, att studera den, att greppa den.
Jag vill inte ha några främmande, oönskade foster i mitt hjärta.
Så varför inte göra något konstruktivt och kreativt av ångesten? Varför inte vara lite nyskapande? Skapa lite känslor, utvecklas som människa, lära känna sig själv och sina vänner på ett sätt som DoD och ett sexpack folköl inte direkt underlättar.
Flykten från verkligheten har för mig varit inledningen till mötet med verkligheten. Det var först i rollspelandet jag lärde mig att acceptera mig själv. Det var genom mina äckliga, mörka, groteska scenarier jag lärde känna mig själv, började se mönster i mitt beteende och mina tankeprocesser.
Jag vet att jag låter som en vandrande floskelkoloni. Men det är sant. Rollspel är för mig eskapism, men ibland väljer jag att fly till känslorna jag egentligen flyr ifrån. Träffas på neutral mark eller något. Känslorna finns i mig, och jag mår mycket bättre nu när jag accepterar det.
Det är nog hela min ursäkt.
Hur mina sjuka spelare orkade stå ut med mina äckligaste känslor i så många spelmöten vet jag egentligen inte. Men jag antar att de kände någon slags släktskap med min alienation, min sadism, mitt självhat.
För visst är mörkret bra mycket sexigare än ljuset?
- Lycan
Så den konkreta fråga jag vill ställa är hur det fungerar i gruppen då ni spelar liknande scener. Är det vad som är skakande i upplevelsen ni eftersträvar? Är det känslan av distans, och att det sker där det inte är verklighet? Hur känner ni efteråt? Vad gör ni om någon börjar bli för ansatt av scenen?
Hej, jag heter Frans, av och till är jag Ymirs spelledare.
Exempelvis spelledde jag ovanstående lilla intermezzo, det där med Sarah alltså. Och nu blir jag tillfrågad varför jag spelledde det. Syftet är alltid med svåraste med sådant, skulle jag vilja säga.
För visst, Sarah hade kunnat ha det trevligt och mysigt. Kampanjen inleddes med väldigt mycket jordnära vardagsrollspelande. Livet i skolan, utanförskapet bland kamraterna, lärarna, den relativt normala familjen, och så vidare. Så hade det kunnat fortsätta.
Men det gjorde det inte.
Varför?
För att hela stämningen i kampanjen var ångest, gärna med inledande versal, Ångest (såja). Mycket Ångest. Hade jag kunnat göra en snygg anfang till ordet hade jag gjort det. Lite skolångest räckte inte, det var ett experimentiellt scenario. Jag körde Kafka-ångest, Boye-ångest, Lang-ångest, Lovecraft-ångest, gore-ångest och ibland bara ångest-ångest, för det mesta dock min alldeles egen ångest, som bodde i min bröstkorg och sade åt mig vad jag skulle göra.
Återigen, varför?
För att våra negativa känslor finns i alla våra liv. Att säga att vi borgarslynglar inte skulle känna ångest är som att säga att negerslavar inte känner lycka. Jag har många gånger i mitt ännu korta liv känt av ångest, ibland lite ångest, ibland mycket ångest, för det mesta bara ångest. Därför uppkommer också en önskan att lära känna den, min ångest, att studera den, att greppa den.
Jag vill inte ha några främmande, oönskade foster i mitt hjärta.
Så varför inte göra något konstruktivt och kreativt av ångesten? Varför inte vara lite nyskapande? Skapa lite känslor, utvecklas som människa, lära känna sig själv och sina vänner på ett sätt som DoD och ett sexpack folköl inte direkt underlättar.
Flykten från verkligheten har för mig varit inledningen till mötet med verkligheten. Det var först i rollspelandet jag lärde mig att acceptera mig själv. Det var genom mina äckliga, mörka, groteska scenarier jag lärde känna mig själv, började se mönster i mitt beteende och mina tankeprocesser.
Jag vet att jag låter som en vandrande floskelkoloni. Men det är sant. Rollspel är för mig eskapism, men ibland väljer jag att fly till känslorna jag egentligen flyr ifrån. Träffas på neutral mark eller något. Känslorna finns i mig, och jag mår mycket bättre nu när jag accepterar det.
Det är nog hela min ursäkt.
Hur mina sjuka spelare orkade stå ut med mina äckligaste känslor i så många spelmöten vet jag egentligen inte. Men jag antar att de kände någon slags släktskap med min alienation, min sadism, mitt självhat.
För visst är mörkret bra mycket sexigare än ljuset?
- Lycan
Johan Granberg
Swordsman
Sönderförvirrad
Med andra ord. Om en vuxen och seriös medspelare skulle beskriva en våldtäkt på ett otäckt sätt för dig skulle du bli upprörd, för att de flesta rollspelare är unga och inte har upplevt riktig ångest?
/Xertaix, försvinner en vecka så du kan ta god tid på dig att formulera ett förklarande och utvecklande svar
Med andra ord. Om en vuxen och seriös medspelare skulle beskriva en våldtäkt på ett otäckt sätt för dig skulle du bli upprörd, för att de flesta rollspelare är unga och inte har upplevt riktig ångest?
/Xertaix, försvinner en vecka så du kan ta god tid på dig att formulera ett förklarande och utvecklande svar
Vilja att missförstå snarare...
Med andra ord. Om en vuxen och seriös medspelare skulle beskriva en våldtäkt på ett otäckt sätt för dig skulle du bli upprörd, för att de flesta rollspelare är unga och inte har upplevt riktig ångest?
Är viljan att missförstå större än viljan att förstå? En person som hunnit vara med om en massa saker i sitt liv tror jag är mindre benägen att vara provocerande för att det är ballt eller coolt. Ju mer man varit med om, desto lättare har man att reflektera över det.
När jag var 14 skulle jag kunnat, utan att reflektera särskilt mycket över det, beskriva våld mot barn eller våldtäkter. Detta skulle mitt dubbelt så gamla jag inte göra idag. Jag skulle dessutom idag bli rätt så arg på mitt fjortonåriga jag som svulstat i otäckheter.
Jag tror att de personer som varit med om massa skit inte har samma behov av att exploatera dessa områden på samma sätt som personer som inte gjort det. Med andra ord, om en fyrtioåring på ett oreflekterat sätt skulle börja snacka om incest skulle jag bli lika förbannad som om en fjortonåring skulle göra det. Eller snarare skulle jag nog ännu mer förbannad på fyrtioåringen eftersom jag skulle förvänta mig mer "mognad" från denne.
Det handlar alltså om mogenhet att kunna förhålla sig till våldsamheter av lika slag - oavsett om man är femtio år eller tio år gammal.
//erik. tycker sig har varit rätt klar hela tiden
Med andra ord. Om en vuxen och seriös medspelare skulle beskriva en våldtäkt på ett otäckt sätt för dig skulle du bli upprörd, för att de flesta rollspelare är unga och inte har upplevt riktig ångest?
Är viljan att missförstå större än viljan att förstå? En person som hunnit vara med om en massa saker i sitt liv tror jag är mindre benägen att vara provocerande för att det är ballt eller coolt. Ju mer man varit med om, desto lättare har man att reflektera över det.
När jag var 14 skulle jag kunnat, utan att reflektera särskilt mycket över det, beskriva våld mot barn eller våldtäkter. Detta skulle mitt dubbelt så gamla jag inte göra idag. Jag skulle dessutom idag bli rätt så arg på mitt fjortonåriga jag som svulstat i otäckheter.
Jag tror att de personer som varit med om massa skit inte har samma behov av att exploatera dessa områden på samma sätt som personer som inte gjort det. Med andra ord, om en fyrtioåring på ett oreflekterat sätt skulle börja snacka om incest skulle jag bli lika förbannad som om en fjortonåring skulle göra det. Eller snarare skulle jag nog ännu mer förbannad på fyrtioåringen eftersom jag skulle förvänta mig mer "mognad" från denne.
Det handlar alltså om mogenhet att kunna förhålla sig till våldsamheter av lika slag - oavsett om man är femtio år eller tio år gammal.
//erik. tycker sig har varit rätt klar hela tiden
Jag har med ganska grova våldsskildringar när det känns motiverat. Likaså tortyr även om skildringarna sällan är särskilt ingående. Mitt motiv är att visa att våld är smutsigt, otrevligt och får konsekvenser. Det är alltså inte bara att störta in med ett automatvapen och döda 20 människor snyggt och prydligt utan ett enda blodstänk. I många rollspel är det alldeles för lätt komma undan med de mest hårresande våldsdåd. Jag tycker inte om gladvåld.
Våldtäkter har jag aldrig skildrat mest på grund av att det aldrig uppstått situationer där de kunnat ske. Men det är egentligen inget ämne som jag bangat för att beröra.
Det jag hade haft svårt att skildra är socialrealism i all dess mörker och unkenhet. Vanliga människor som utför fruktansvärda handlingar på grund av missbruk eller desperation. Vi spelar sällan på den nivån och jag hade också haft svårt att klara av det. Pedofili och incest räknar jag närmast till denna kategori och det hade jag haft svårt att skildra. Här känner jag att min egen livliga fantasi arbetar till min nackdel. Jag hade säkert kunnat börja gråta bara genom att börja beröra de känslor som är inblandade i verklig ångest över att ha blivit sexuellt missbrukade. Så långt ner i mörkret vill jag inte vandra.
Våldtäkter har jag aldrig skildrat mest på grund av att det aldrig uppstått situationer där de kunnat ske. Men det är egentligen inget ämne som jag bangat för att beröra.
Det jag hade haft svårt att skildra är socialrealism i all dess mörker och unkenhet. Vanliga människor som utför fruktansvärda handlingar på grund av missbruk eller desperation. Vi spelar sällan på den nivån och jag hade också haft svårt att klara av det. Pedofili och incest räknar jag närmast till denna kategori och det hade jag haft svårt att skildra. Här känner jag att min egen livliga fantasi arbetar till min nackdel. Jag hade säkert kunnat börja gråta bara genom att börja beröra de känslor som är inblandade i verklig ångest över att ha blivit sexuellt missbrukade. Så långt ner i mörkret vill jag inte vandra.