Re: Incest och tidelag (och lite nekrofili)
Så den konkreta fråga jag vill ställa är hur det fungerar i gruppen då ni spelar liknande scener. Är det vad som är skakande i upplevelsen ni eftersträvar? Är det känslan av distans, och att det sker där det inte är verklighet? Hur känner ni efteråt? Vad gör ni om någon börjar bli för ansatt av scenen?
Hej, jag heter Frans, av och till är jag Ymirs spelledare.
Exempelvis spelledde jag ovanstående lilla intermezzo, det där med Sarah alltså. Och nu blir jag tillfrågad varför jag spelledde det. Syftet är alltid med svåraste med sådant, skulle jag vilja säga.
För visst, Sarah hade kunnat ha det trevligt och mysigt. Kampanjen inleddes med väldigt mycket jordnära vardagsrollspelande. Livet i skolan, utanförskapet bland kamraterna, lärarna, den relativt normala familjen, och så vidare. Så hade det kunnat fortsätta.
Men det gjorde det inte.
Varför?
För att hela stämningen i kampanjen var ångest, gärna med inledande versal, Ångest (såja). Mycket Ångest. Hade jag kunnat göra en snygg anfang till ordet hade jag gjort det. Lite skolångest räckte inte, det var ett experimentiellt scenario. Jag körde Kafka-ångest, Boye-ångest, Lang-ångest, Lovecraft-ångest, gore-ångest och ibland bara ångest-ångest, för det mesta dock min alldeles egen ångest, som bodde i min bröstkorg och sade åt mig vad jag skulle göra.
Återigen, varför?
För att våra negativa känslor finns i alla våra liv. Att säga att vi borgarslynglar inte skulle känna ångest är som att säga att negerslavar inte känner lycka. Jag har många gånger i mitt ännu korta liv känt av ångest, ibland lite ångest, ibland mycket ångest, för det mesta bara ångest. Därför uppkommer också en önskan att lära känna den, min ångest, att studera den, att greppa den.
Jag vill inte ha några främmande, oönskade foster i mitt hjärta.
Så varför inte göra något konstruktivt och kreativt av ångesten? Varför inte vara lite nyskapande? Skapa lite känslor, utvecklas som människa, lära känna sig själv och sina vänner på ett sätt som DoD och ett sexpack folköl inte direkt underlättar.
Flykten från verkligheten har för mig varit inledningen till mötet med verkligheten. Det var först i rollspelandet jag lärde mig att acceptera mig själv. Det var genom mina äckliga, mörka, groteska scenarier jag lärde känna mig själv, började se mönster i mitt beteende och mina tankeprocesser.
Jag vet att jag låter som en vandrande floskelkoloni. Men det är sant. Rollspel är för mig eskapism, men ibland väljer jag att fly till känslorna jag egentligen flyr ifrån. Träffas på neutral mark eller något. Känslorna finns i mig, och jag mår mycket bättre nu när jag accepterar det.
Det är nog hela min ursäkt.
Hur mina sjuka spelare orkade stå ut med mina äckligaste känslor i så många spelmöten vet jag egentligen inte. Men jag antar att de kände någon slags släktskap med min alienation, min sadism, mitt självhat.
För visst är mörkret bra mycket sexigare än ljuset?
- Lycan