Nekromanti [M:UA] Undergångens Arvtagare [Spoilers!]

[Kungfetti]

I flera års tid har vi spelat en kampanj i den senaste utgåvan av Mutant som är tänkt att omfatta hela äventyrsserien "Undergångens Arvtagare" från Järnringen. Dvs Pirit - Den innersta kretsen, Nordholmia - Kaisers testamente samt Hindenburg - Min älskade, plus lite av de äventyr som Järnringen publicerat på sin hemsida och sådana från deras andra äventyrsmoduler. Kort sagt äventyra fram och tillbaka i Mutantskandinavien efter Katastrofen.

Den här krönikan skildrar hur det går för de tappra människorna, mutanterna och robotarna i äventyrargänget och innehåller på så sätt spoilers för dig som någon gång hade tänkt spela Undergångens Arvtagare-kampanjen.

Kan dessutom tillägga att det rör sig om klassisk trad-rollspel under devisen Mad Max möter Åsa-Nisse. Just nu har vi paus så det finns ett visst hopp om att krönikan kan bli färdigskriven tids nog.

 

[Kungfetti]

I rollerna:

Från Stenöknen Hultamarkens utkant kommer den muterade prisjägarödlan Arne Bohr.

Från den mystiska Musközonens djup kommer den muterade räven och fornskrotsletaren Robert "Boba" Vulp

Ur forntidens djup kommer lyftarroboten Dx25-75R, mer känd som "Dex"

På rymmen från sin arga släkt i Hundtofta kommer bondlurken Melvin Stööt

På skutan "Malört" har Xerxes Primius länge färdats runt på Malsjön och utfört sina sonarexperiment

Från Nordholmia kommer lagvrängaren extraordinaire Abel fån Schnitzel!

Den vackre men korkade storviltsjägaren Magnus af Marnääs från Hindenburgsocitén. "Hissa ner mig i gropen så tar jag en puffra i varje hand och strålkastaren i munnen!"

Den hederlige handlaren från Pirit; Leopold fån Slingerbäck

Från den lilla byn Gränneberg vid Vättaträskets kant kommer den, enligt egen utsago, tekniskt kunnige Geiger Kvaart.

Automaten F1-NN (Fetten) är nyfikenheten i en liten burk, som dessutom har svårt att skilja på ditt och mitt.

Bänjamin Banjo. Viddernas apotekare och sabelviftare.

Okej, nu är det bara hälften av bilderna som visas. Har jag gjort fel eller är det bara fel på min webbläsare?

 

[Kungfetti]

Introduktion
Vid Pyrisamfundets yttre gräns, inte alls långt från huvudstaden Hindenburg tog denna episka berättelse sina första stapplande steg. Det var i den lilla nybyggarbyn Ulkebo, en välmående oas av fruktbar jordbruksbygd i Musközonens rötskadade utkanter, som våra hjältars vägar korsades för första gången.

Våra hjältar? Arne Bohr, föga lyckad prisjägare med en hel framgångsrik familjs rykte tyngande sina axlar. Bördig från Hultamarken i södern hade han tagit sig norrut för att kunna verka i fred. Robert ”Boba” Vulp, en fornskrotsletare från Musközonen, för vars mentors frånfälle innebar att han till sist blev tvungen att söka sig till civilisationen för sitt uppehälle. Dx22-75R, en lyftautomat från den gamla tiden, hade vaknat till en dag i ruinerna av en gammal hangar i zonen. Följande efter rösterna av Ulkebos asgnagarpatrull kom han byn med linguamodulen arbetande på högvarv, tills han förstod skandiska.

Kapitel 1: De Sju Mutanterna

Där hjältarna värvas som milismän, dödar en ekoxe, utreder ett mord och allt slutar i en explosiv shootout med många döda. Därefter hyllas de som hjältar.

Den 22 september år 98 i ett strilande svaveldoftande regn stod så dessa tre individer i kö framför ett bord på torget i Ulkebo. Bredvid bordet stod en skylt som annonserade att ”milismän sökes” och bakom bordet satt en synnerligen osympatisk milissergeant vid namn Manfred, en reslig människokarl som stirrade misstänksamt på dem. Men då denna samling var de enda frivilliga som anmält sig fick de duga.

De skrevs in, fick sina milisarmband och inkvarterades på logementet. Därefter var det invigningsceremoni på granisonens excersisplats. På plats fanns borgmästaren Gottrik, samfundets skattskrivare samt kaptenen för hela Ulkebogarnisonen, Kapten Länz, iklädd galauniform som svor in dem för att hjälpa till att skydda byn mot det hemska mutantgänget som kallades ”De Sju Mutanterna”. Detta skulle de göra under ledning av konstapel William Klövis, en ståtlig tjurherre.

Mitt under formaliteterna hördes bråk och skrik bortifrån torget. I sällskap med garnisonens soldater sprang Arne, Dx22-75R och Boba dit för att se vad som hände. Där möttes de av en halvvuxen ekoxe som höll på att riva hela torget. Genast visade de nyinsvurna milismännen sin tapperhet; Arne hoppade upp på besten och försökte förgäves sticka den med sabeln, Dx22-75R slängde sig rakt in i gapet och brottades med de gigantiska käkarna samtidigt som Boba med sin fornkunskap tillverkade en molotovcocktail och slungade mot besten.

Elden fick bara en svedd Klövis som resultat och i slutänden så var det Dx22-75Rs styrka tillsammans med de vanliga soldaternas eldgivning som gjorde ner besten. Men det förringade inte modet hos de inblandade. Dx22-75R sa efteråt att ”ni kan kalla mig Dex”, vilket avsevärt förenklade hans interaktion med omvärlden.

När de återvände till garnisonen fick de dock se att ett stort brott var begånget. Kapten Länz låg död på marken, samfundets skattskrivare som varit med under ceremonin var borta och borgmästaren Gottrik låg nerklubbad på marken. När borgmästaren kvicknade till berättade han att skattmästaren skjutit ner kapten Länz och sedan klubbat honom.

Den därmed befodrade kapten Manfred beordrade alla att gå till murarna och vakta så att detta inte var en del av en lömsk plan av de sju mutanterna och därmed följde de Klövis till sin del av stadsmuren.

På vägen stannade de till för att Arne och Boba ville äta av ekoxen, med motiveringen att ”de faktiskt dödade den”. Men den hade redan tagits tillvara av zonfararen Metz som skulle tillverka jolmsmör av besten, en riktig delikatess. Han berättade om tillverkningsprocessen och visade sedan upp maginnehållet och sa att den här besten ”har sannerligen ätit gott”.

Men en del saker verkade skumma, bland annat visste Klövis med sig att Manfred inte alls gillat kapten Länz och det var mycket lägligt att alla befunnit sig på torget när kaptenen dog. Alltså under kvällen undersökte de både den väg ekoxen skulle ha tagit sig in i byn samt kapten Manfreds hus. Det blev uppenbart att ekoxen inte kommit in den väg som sagts men besöket vid Manfreds boning gav inget resultat.

Nästa dag kallades alla till torget där borgmästaren höll ett tal om den bedrägliga skattskrivaren som visat sig vara en mördare. Vid hans sida stod kapten Manfred i sin nya uniform. Resten av dagen skulle visa sig vara händelselös. Tills kvällen det vill säga. Då bestämde de sig för att snoka runt lite vid borgmästarens hus, två jättestora husvagnar hopbyggda med en skranglig övervåning i korrugerad plåt. När Boba öppnade bakdörren så kom det en smäll och ett rökmoln och de sprang för livet tillbaka till förläggningen.

På natten blev de överfallna av ett gäng råskinn som dock hade tagit sig vatten över huvudet, då Dex med sin massiva styrka visade sig kunna slita folk i bitar. Den sista överlevaren flämtade ur sig att de blev inhyrda av borgmästaren för att ”märka” dem.

Beväpnade med den här kunskapen gav de sig återigen på Borgmästarens hus. Den här gången strök några vakter med och de fann zonfararen Merz lik bland skrotet på baksidan. Samtidigt anföll De Sju Mutanterna byn!

Genom att tända fyr på de stora förråden med kraftpäror blev alla i byn avledda och de kunde vandra rakt in i byn för att göra upp med den skumme borgmästaren

Enligt mottot att det inte är fegt att vara försiktig iakttog de tre milismännen och Klövis hur Mutanterna i sin ordväxling med Borgmästaren avslöjade att han varit en tidigare medlem. Sedan skrek den gamle grisen att ”Ni tar mig aldrig levande” sköt en salva med sin forntidspuffra och slängde några granater på dem.

I eldstriden föll sedan tre av mutanterna på torget och de andra tog sig in i huset. Där fortsatte striden och huset började brinna. Till sist stapplade en tranherre och den onda kaninen Harry Hat ut skadade ur husvagnarna. Då slog de oförvägna hjältarna till. Boba sköt av benet på tranherren som svimmade och Dex tog hand om kaninen.

Då började folk strömma till eftersom de hade släckt magasinen. Med gemensamma ansträngningar släckte man borgmästarhuset och försökte få reda i vad som hade hänt. Med Klövis goda minne höll hjältarna tand för tunga och den officiella förklaringen blev att ”de Sju Mutanterna” hade dött då de hade försökt ge sig på borgmästaren, men att han inte hade klarat sig.

Klövis utsåg sig själv i efterdyningarna av massakern, så som varandes en av hjältarna, till kapten för garnison, utlyste undantagstillstånd samt installerade sig själv som borgmästare med extraordinära befogenheter. Allt under den samlade folkmassans jubel.

 

[Kungfetti]

Mycket wall of text blir det...

Kapitel 2: Malsjöpirater

Där Arne får besök av sin bror och därmed ett viktigt uppdrag i Pirit och han ger sig av direkt. På resan ansluter bondlurken Melvin och de får slåss mot blodtörstiga pirater på Malsjön innan de till sist landar i Wredesås.

Efter att ha räddat byn Ulkebo från De Sju Mutanterna och fått byns tacksamhet i form av kalla krediter (det kan ha varit Klövis sätt att tacka för stödet i styrelsefrågan) som de frikostigt använde sig av på det nyligen omdöpta värdshuset "Harry Hats Huvud", började de fundera på vad de skulle göra.

Det var fortfarande höst och regnigt när Boba plötsligt en dag berättade att han ”måste iväg och göra en sak”, men vägrade berätta vad. Innan han stack sa han åt dem att lämna ett meddelande till honom på Harry Hats Huvud om de for någonstans så skulle han komma efter.

Samma kväll anlände Arnes storebror Efraim till stor glädje för den lille ödlan. Efter att ha jämfört erfarenheter (storebrodern hade alltid varit pappas favorit och var sådär större, starkare och bättre som bara erfarna mutanter kan vara) berättade han att han precis höll på att jaga en mördare som flytt mot zonen, en galen mördare med mörkt hår. Inget för lillebror med andra ord. Han berättade också att det var tur att han stött på Arne här för att pappas gamla affärskontakt "Översten" hade flyttat ner till Pirit från Nordholmia. Han behövde hjälp med att leta rätt på något och Arnes pappa hade föreslagit storebrodern, men han var ju redan på uppdrag. Alltså föll det på Arne att upprätthålla familjehedern för tydligen var pappan skyldig Översten en tjänst från tidigare och ”en Bohr håller alltid sitt ord”.

Med Boba försvunnen och Dex utan några andra idéer liftade ödlan och roboten västerut mot Malsjön på ett lass med kraftpäror. Mannen som körde släpet talade så otydligt att Arne inte kunde uttyda någonting alls under den dagslånga resan men när de nådde hamnläget Nyhamn så kunde farbrodern i alla fall peka ut en skuta som skulle färdas västerut.

Detta var det någorlunda rostiga skorven ”Malört” vars besättning bestod av skepparen Kapten Torsk, teknikansvarige Xerxes Primius samt den kolskyfflande björnherren Snorpenbass. Efter en del köpslående fick de en bädd under däck samt plats att förvara ”bagaget” Dex. När de stävade ut på den stora Malsjön fick de lära sig att Xerxes Primius var ytterst kunnig om forntida mackapärer och hade fördjupat sig i sonarkonsten i jakten på en forntida enklav som han var säker på låg under sjön.

Samtidigt på södra sidan om sjön förändrades livet helt för bondlurken Melvin Stööt. Efter att ha framlevt sitt liv i en anda av lättja och minimal arbetsinsats i den lilla byn Hundtofta i samfundets utkant var det dags för stort släktkalas. Det betydde att de korkade kusinerna från Hundtorp skulle komma, och var det något de var begivna på så var det spel och dobbel.

Med nästan en hel årsinkomst upphögad framför sig upptäckte dock kusin Orvar att ett extra ess stack fram ur Melvins ärm. Jagad av en fackel- och grepbeväpnad mobb insåg han att han nog var arvlös och att det var bäst att försvinna ett tag, så han sprang norrut mot Malsjön. Efter en dag var han av med förföljarna men också helt vilse. Trött och hungrig kom han fram till en liten stuga med en tillhörande båtbrygga. Han knackade på och gick in och möttes där av en märklig bäverherre.

Hur märklig han var uppdagades när han försökte döda Melvin med en knallröd forntidsyxa. Melvin fick upp hagelgeväret han stulit av farsan precis i tid och det stänkte bäver över hela bryggan. Chockad hoppade han i båten och sköt ut, trots att han aldrig varit i en båt förut.

Mitt i natten, när Malört tuffade fram på måfå genom tjock dimma stötte båten ihop med något. Vis av tidigare erfarenheter sprang Xerxes upp på däck i tron att Kapten Torsk hade kört på ett grund igen men den här gången var det en liten båt med en bondlurk i botten. Efter diverse dödshot och funderingar om huruvida den unge mannen skulle sjösättas igen så bestämde kapten att han skulle få betala för att åka med. I en oväntad uppvisning i köpeslagets konst blev dealen till sist att Melvin skulle få åka gratis. Efteråt skulle Kapten Torsk aldrig riktigt förstå hur han gick med på det.

Nästa dag siktades det fem prickar på sjön vilka närmade sig i hög fart. ”Pirater!” skrek kapten och gick och hämtade sina forntidsgoggles och en eldkastare. Snorpenbass monterade upp en kanon på förstäven samtidigt som Xerxes förberedde en hel låda med brandbomber.

Efter en intensiv sjöstrid med mycket handgemäng, vapenavlossningar, eldkastande och motorsågsslagsmål lade sig lugnet igen. De flesta hade klarat sig utan större blessyrer utom Snorpenbass som hade tagit en omgång motorsåg i magen. Illa kvickt lade man kurs mot närmaste hamn vilket var Wredesås.

 

[Kungfetti]

Kapitel tre: Döden på Herz Kanal

I Wredesås hamnar de i klammeri med rättvisan och möter för första gången Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär. Sedan för resan dem till Herz kanalbygge där de blir vittnen till ett sabotage. De blir involverade i utredningen av vad som har hänt men deras uppdragsgivare får anledning att ångra sig då det hela leder till den värsta mutantmassakern i samfundets historia.

Så fort man nådde hamnen i Wredesås fixade Kapten Torsk en droska och åkte iväg med Snorpenbass till lasarettet. Kvar vid Malört stod de andra och tittade på varandra. Vad skulle man nu göra?

En äldre herre i uniform kom fram och förklarade att alla skepp som lägger till i Wredesås måste betala hamnavgift för kajplatsen de upptar. Men kaptenen hade tagit med sig skeppskassan för att betala läkarna så där stod man utan likvida medel. Eller inte helt.

Arne Bohr hade krediter men tyckte att detta borde ingå i den avgift de betalat för att åka hela vägen till Örebåga, så för honom var det en fråga om principer. Dex hade inga krediter, för de förvarade Boba åt honom, och han var försvunnen just nu. Melvin hade faktiskt krediter men hade ljugit om att han var pank när han gick ombord så han vågade inte säga att han hade medel. Slutligen Xerxes hade alla sina krediter i kaptenens förvar i skeppskassan.

Den uniformerade hamnkaptenen snörpte på munnen och gick iväg. Inom kort kom han tillbaka med ett par riktiga tungviktare i släp och överlämnade ett föreläggande om att infinna sig på Wredesås rådshus följande dag där straff skulle bli utdömt för underlåtelse av kajplatsbetalning. Det var undertecknat av domare Tåtenkopp.

På kvällen kom kapten Torsk tillbaka. Han berättade att det hade kostat hela skeppskassan men att Snorpenbass nog skulle klara sig. De andra berättade i sin tur att de var tvungna att infinna sig i rätten följande dag. Kaptenen skrockade och sa att ”Vi har väl befunnit oss i värre knipor än det här?”.

Nästa dag tog kaptenen på sig sin galauniform från flottan och de begav sig till rådhuset. Utanför började de rådslå om vad de skulle säga och kaptenen erkände att han aldrig varit i klammeri med rättvisan förut. Då bröt en vänlig röst in:

”Ursäkta mig, men förstår jag det rätt att ni ska upp i rätten och saknar en lagvrängare att representera er i rådsliga frågor?” Det var en rekorderlig karl i något sliten kostym som presenterade sig som Abel fån Schnitzel, lagvrängare extraordinär, och erbjöd sig att representera dem mot en låg ersättning.

Efter en del schackrande kom det fram att de inte hade några pengar men fån Schnitzel nöjde sig med en resa till Örebåga. I rätten visade det sig att de gjort ett klokt beslut eftersom hans rättskunnande och otroliga svada inte bara fick de frikända utan även en ursäkt å Wredesås vägnar från domarens egen mun!

Väl ombord fick Dex göra Snorpenbass jobb att skyffla kol och resan till Örebåga gick utan problem. De nådde den stökiga hamnstaden på eftermiddagen och hittade diligensstationen. Där bordade de diligensen mot kanalbygget, där en ångare skulle vänta för vidare transport mot Pirit. Abel fån Schnitzel bestämde sig överraskande nog för att slå följe med hjältarna, och Xerxes och Kaptenen vinkade av dem innan de gick för att hitta en ny besättningsmedlem.

Diligensresan gick skumpigt över stock och sten längs leriga dåligt underhållna väger med de kom fram till kanalbygget utan problem. Den stora kanalen som skulle komma att binda ihop Pirit med Hindenburg vattenvägen när den var färdig, kallades Herz kanal efter dess skapare; Horatio Herz. Nu hade man färdigställt den första milen från Vättaträsket mot Örebåga och det var till denna stump som färden hade stått.

Den första biten kanal hade tagit ett avsevärt arbetslag mutanter ett halvår att färdigställa och nu hade myndigheterna tröttnat på strejker, våldsamheter och krav på rimliga löner. Istället hade man låtit rekvirera de största automater samfundet stod att uppbringa och låtit föra dem till kanalbygget. Bland de fem, kallade Schaktarn, Borrarn, Hackarn, Sprängarn och Grävaren fanns således byn Ulkebos automat. Till Ulkebos stora sorg. I och för sig var höstskörden redan bärgad, men vem skulle nu dika ur under höstregnen och vem skulle skotta när snön kom? De andra automatägarna var lika missnöjda med situationen. Men vad gör man när samfundets militär dyker upp med en fullmakt i handen?

Nu stod de alltså här, uppradade i den oavslutade kanalen och väntade. På ett högt podie stod ett högdjur och höll ett invigningstal framför två podier fyllda med aristokrater ditresta för att uppleva ett historiskt ögonblick. Eller i alla fall för att synas i rätt kretsar.

I bakgrunden hördes buanden och visslanden från arbetarmutanterna som snällt fick hålla sig utanför avspärrningarna.

När mannen talat färdigt tog en annan hög herre fram en sax för att klippa det symboliska rosa bandet.

På ångbåtsbryggan åsåg våra hjältar spektaklet, då ångbåten Flåsfrun inte fick lov att avgå förrän invigningen var färdig och de få piritska högdjuren kunde ta plats.

När bandet klippts steg en lodjursherre i oljiga blå hängslebyxor fram och tryckte på startknappen till automaternas fjärrkontroll och med ett sus från publiken satte automaterna igång att gräva och skyffla i en imponerande takt. Plötsligt vek Grävaren av och satte kurs rakt mot podierna. Lodjuret försökte febrilt stoppa den genom att trycka på stoppknappen, men inget hände.

Med ett brak tuggade den sig igenom det höga podiet och gav sig sedan på publikens podier. Folk skrek och kastade sig ur vägen medan andra blev till slamsor under Grävarens stålarmar. Militären började skjuta på den och tog dessutom fram en liten kanon ur ett förråd.

Dex som sett hur människor blivit skadade sprang rakt mot automaten i syfte att stoppa den. Under ett kulregn försökte han tackla ner grävaren men föll under den. Istället var det en kanonkula som blåste av tre lemmar och fick den att stanna. Under det att allt detta skedde stod de andra som förstenade på kajen.

När en man och en terrorobot i svarta uniformer bad dem följa med dem så var det inte annat än att göra det. De blev ledda till ett stort tält i andra änden av det avspärrade området. Där blev de insläppta och fick möta mannen som invigningstalat. Det var handelskommissarie Herbart Krööger, andre mäktigaste personen i hela Pyrisamfundet.

Något nervösa blev de erbjudna att, baserat på deras rykte som räddarna i Ulkebo, ta reda på vem som stod bakom sabotaget som tydligen hade krävt Horatio Herz liv samt en hel del andra aristokrater. De blev erbjudna en rundlig summa men hade ändå mage att försöka köpslå med herr Kröger. Som tur är kom de undan med att bli utkörda och tillsagda att inte återkomma förrän de hade resultat.

Baserat på lodjurets oroliga utseende avskrev de honom som misstänkt och tog honom istället till hjälp att undersöka Grävarn. Deras fornkunskaper fick dem att uppdaga att någon hade programmerat om automaten vid halvåttatiden kvällen innan, samt att denne någon varit en automat själv! De delade upp sig och satte Arne på att leta efter spår runt automatgaraget samtidigt som de andra gick för att prata med Herbart Kröögers terrorrobotlivvakt. Dex skötte snacket men kom inte fram till mer än att det troligtvis inte var terrorroboten som hade gjort det. Samtidigt hade Melvin gått för att besöka mutantlägret och se om någon ville spela kort. Det ville de och han tjänade lite pengar. Innan han blev ivägkörd upptäckte han att det fanns ett tält där det stod en mutant utanför som vakt.

Arne fann spår vid garaget, någon tung person hade smugit sig in genom att flytta på en skiva på baksidan och spåren gick rakt fram till där Grävaren hade stått. Efter ett tag fick han upp spåret och de följde det ut runt hela det avspärrade området förbi heliografstationen. Medan han spårade vidare gick Boba och Abel upp till stationen för att fråga arbetarna om de hade sett något kvällen innan, men det gav inget. Heliografarbetarna verkade mest inriktade på att skicka meddelanden vidare och utgöra informationsflödets aorta i pyrisamfundet.

Arne följde spåret hela vägen runt lägret tills det till slut försvann vid den stora vägen som gick österut. På norra sidan låg den teknikfientliga sekten Ynk och eländes eländes läger och på den södra sidan mutantarbetarnas stora läger. Återigen delade de upp sig. Dex stegade iväg mot Ynk och eländes elände med Abel i hasorna medan Melvin och Boba smög sig mot mutantlägret. Arne stannade och försökte spåra mer.

Dex uppenbarelse fick sekten att tro att undergången var här. En forntidsuppenbarelse som kommit för att utrota dem. Hans utfrågning gick inget vidare, trots Abels försök att medla. Det slutade med att han gick därifrån med sektledaren i handen. Stackaren hade dock bruten ryggrad och ylade i skräck.

Boba smög in i ett buskage och med en svår ansträngning fick han sin astralkropp att skiljas från kroppen. Han var psimutant! Som tur var visste ingen annan om det. Astralkroppen susade fram och tillbaka i lägret och hittade inget intressant förutom att en av arbetarna bar en forntidsring med en glittrande utstrålning. Han tog sig in i lägret och stötte på exempel på arbetarpropaganda och trötta arbetslösa mutanter. Han tog ett snack med mutanten med ringen och fick titta på den. Trots sina fornkunskaper såg det bara ut som en svart platicsring. Han tackade för sig och lämnade lägret.

Under tiden hade Melvin återigen spelat kort med några mutanter. Innan han vunnit för mycket smög han iväg till tältet med vakten och tog sig runt till baksidan.

De andra möttes på vägen där Arne inte funnit några spår alls. Sektledaren blev befriad från sina smärtor då Dex kastade iväg honom ett tiotal meter eftersom det inte gick att prata med honom i närheten. Tillsammans ställde de kosan mot avspärrningarna för att få lite välbehövlig sömn. På vägen mötte de mutanternas ledare Cassandra Egg. Hon verkade arg och ville inte prata, speciellt inte med sådana klassförrädare som frotterar sig med människor.

Samtidigt bröt sig Melvin in i tältet genom att tvinga sin gängliga gummikropp under den tunga tältduken. Därinne letade han igenom sängen och en koffert. Kofferten innehöll bara smutsiga och lindrigt rena kläder men han stannade ändå upp. Så här nära hade han aldrig varit en kvinna förut. Då hörde han tunga steg utanför och dök ner för att kravla sig ut. Men han kände ett hårt grepp om sitt ben och någon drog fram honom med ett skrik: ”Vad är det frågan om? Tjuv!”.

De andra på vägen hörde tumultet och började genast springande bege sig till platsen, förutom Boba som stannade vid de närmaste tälten. De kom fram till tältet och helt oprovocerat slet Dex bort det. Cassandra tittade upp och hennes ögon smalnade. ”Är ni inblandade?” Melvin var helt förstelnad av skräck. ”Ääähhm, jag bara, eh”.

”Vi undersöker på handelskommisariens uppdrag” blev svaret. ”Era lakejer, springer ni den mutanthatande adelns ärenden va? Skulle den här fjanten plantera bevis kanske?” Med en spark välte hon sängen. Runtomkring hade nästan hela lägrets mutanter samlats för att åse detta spektakel. ”Här då?” Hon sparkade på kofferten som välte. Ut trillade en programmeringskonsol som Melvin uppenbarligen hade missat i sitt sökande.

Då valde Dex att slå en näve genom Cassandra Egg. Alla blev nerstänkta med blod och hon dog med ett förvånat uttryck i ansiktet.

Pöbeln blev vild av ilska och gav sig på de tappra hjältarna. Arne hann skjuta en mutant i bröstet och Dex svingade sina stora nävar. Melvin försökte fly men fastnade med en fot i sängkläderna. Abel fån Schnitzel sträckte upp sina händer i luften och skrek förtvivlat ”Jag ger mig!”. De fick duktigt med stryk innan de låg på marken, fasthållna och fick mer stryk. Samtidigt satte Boba fyr på ett tält innan han sprang mot avspärrningen.

”Det är mutanterna!” skrek han när han nådde fram. Ur barackerna strömmade det soldater eftersom skotten från mutantlägret hade ekat genom natten. Med militärisk disciplin ledde översten sin enhet i språngmarsch. Boba tog plats överst på en brädhög för att se ordentligt med sin forntidskikare. Han kunde se hur soldaterna ställde upp sig i två led och hur mutanterna hade beväpnat sig med molotovs utdelade av mutanten med plasticsringen. När mutanterna strömmade ut ur lägret för att äntligen ta ut sin frustration på några onda människor blev de nerskjutna.

Medan främre raden soldater laddade om tog bakre raden ett steg fram och avfyrade sina karbiner. Detta repeterades tills officeren skrek ”Eld upphör!”. De få mutanter som inte blivit nerskjutna hade flytt fältet, kvar fanns bara våra hjältar.

Sent på natten fick de avlägga rapport för handelskommisarien Krööger som var på särdeles dåligt humör. Hans enda förhållningsorder hade varit att de skulle sköta det ”snyggt och diskret”. Istället hade han fått samfundets värsta mutantmassaker på halsen. von Schnitzel var den enda som försökte lyfta det faktum att förövaren faktiskt varit en automat som använt en inbyggd konsol, men det var ingen som ville lyssna.

De fick sina pengar och blev sedan satt på båten mot Pirit med order att inte tala om hela incidenten.

 

[Kungfetti]

Kapitel fyra: Huvudjägarna del 1 – Dödsgroparna

På båten Flåsfrun färdades de sedan ner till Pirit genom Vättaträskets utkanter. Då det var sen höst blev de inte utsatta för några reptilmannaöverfall eftersom de är farligast på sommaren. Dessutom hade de turen att se en vättatapir sävligt stå och äta sjögräs medan de tuffade förbi. Hade den haft en unge hade de mycket väl kunnat bli dödade.

När de närmade sig Pirit stod de på däck och tog in utsikten. Nere vid träskets kant bredde husen ut sig upp mot kullarna och de kunde redan på det här avståndet skilja ut vilka områden som var bättre bemedlade och vilka som var mer nergångna. För såväl Melvin som Boba var det en storslagen syn, aldrig hade de sett så många hus på en och samma gång. Tänk hur många som måste bo där! De andra var inte lika imponerade. Abel tänkte på sin barndoms Nordholmia, Arne hade varit här förut och Dex brydde sig inte alls. När båten väl lade till och de hoppat iland stod de inför ett nytt dilemma; var fanns Översten?

Abel von Scnitzel visste dock på råd. Hans blick hade redan från piren landat på det som måste vara rådhuset och de styrde kosan dit för att leta i stadsarkiven. I den lilla parken framför rådhuset skrek plötsligt Boba till och tog sig för huvudet. ”Grabbar, det är något jag måste fixa! Jag hittar er sen”.

Med detta kryptiska uttalande sprang han iväg genom stan. De andra ryckte på axlarna och klev in i rådhuset. Inne i den imposanta byggnaden var det fullt av knegare som köade till tre små luckor medan en lucka helt saknade kö. Abel sa till de andra att vänta medan han obekymrat klev fram till den fria luckan.

En äldre man med tjocka glasögon såg upp på honom genom den lilla luckan och undrade hur han kunde stå till tjänst. Efter lite prat och några krediters smörjning hade han fått reda på att Översten egentligen hette Rufidor Ludom och förestod en Import/Exportfirma belägen på De Döda Motorskallarnas Aveny. Han gick tillbaka till de andra och sedan letade de efter adressen på den stora väggkartan. Eller snarare Abel gjorde det, de andra kunde ju inte läsa.

Det visade sig att De Döda Motorskallarnas Aveny var en av Pirits kortaste gator och var den väg de hade gått från hamnen upp till rådhuset. De gav sig följaktligen iväg ner mot hamnen. Döm om deras förvåning när de mötte Xerxes Primius. ”Ah, där är ni ju. Dex jag har en order här signerad av Admiralen för Malsjöflottan, som råkar vara kapten Torsks bror, att du ska infinna dig på skeppet Malört så fort som möjligt för att bibringa detta eminenta fartyg din kolskyfflarexpertis”. Dex, som stillatigande lyssnat på Primius, tog ordern och läste den, slängde den över axeln och lade försiktigt ner alla de knytan och väskor med de övriga äventyrarnas packning som han burit runt på. Sedan började han med snabba steg traska norrut. ”Hallå, jag får se det där!” skrek Abel med upprörd lagvrängarröst och plockade upp dokumentet. Men allt verkade vara i sin ordning.

”Eh, jaha, var är ni på väg då?” stammade Primius fram, medveten om att de andra inte var särskilt glada. ”Kaptenens sista slantar räckte bara till att skicka mig efter er, jag är liksom pank nu.” De stirrade argt på honom tills han till sist vek ner blicken och mumlande att ”Kollegiet för bättre vetande behöver säkert kunskapare” gick han iväg.

De andra hittade Överstens nergångna lagerhus och klev in. Där möttes de av anblicken av lårar staplade från golv till tak och överallt prylar, prylar, prylar. ”Hallå?” Runt en hög med forntida tunnor dök en rödblossig och tjock farbror upp. ”Nämen lille-Bohr” skrek han ut i förtjusning. ”Du ser ju precis ut som din far” sa han till Arne och klappade honom i ryggen. ”Det här får vi fira med lite Bästing!”. Han bjöd in dem i ett litet kontor längst bak i lokalen och hällde upp det finaste svartvin samfundet kan frambringa i väldigt små forntida glas av riktigt glas.

Efter att ha förhört sig om faderns tillstånd och en hel del skålande hördes att brak utifrån lagret. In på kontoret klev en person som slog dem med häpnad. Med sin grace, sitt fint mejslade ansikte, sitt långa blonda hår och sin air av återhållen styrka var han en klockren alfahanne. När han log och frågade Översten vad tingesten han höll i sin hand var för något insåg allihop att detta var en man som man utan att tveka skulle följa genom Möken om han bad om det.

Översten svarade att det var ett forntidsplasticsvapen och gav ett hutlöst pris. Mannen verkade fundera lite och krävde sedan bevis för att den fungerade. Översten kontrade med att det gjorde den inte men visade hur man skulle skjuta med den. Hanen slog till med ett tomt knäppande och alla rykte till ofrivilligt. Men precis som utlovat kom det ingen smäll. Mannen betalade dock och de andra fick en vag föraning om att han kanske inte var precis så smart som han var snygg.

”Magnus af Marnääs, ni är ju en äventyrare och jägare av första rang, ni skulle inte vara intresserad av att hjälpa dessa herrar med sitt åtagande?”. Efter presentationer och utbytande av jakthistorier då bland annat Arne berättade om hur han med sin trubbiga sabel dödat en ekoxe, visade Magnus intresse för att följa med. Översten satte igång att berätta vad han ville ha hjälp med.

För några veckor sedan fick hans medarbetare erbjudande om att köpa en automat i Nordholmia. En automat som sades fortfarande prata de gamles språk och därmed måste ha kommit ur enklaverna nyligen. En sådan automat skulle vara värd en förmögenhet men de fick köpa den billigt. När automaten sedan åkte diligens ner till Pirit med en av medarbetarna blev diligensen överfallen och samtliga ombord blev halshuggna. När samfundssoldaterna kom till platsen fanns inte ett enda huvud kvar, bara kropparna. Det var ju tråkigt med medarbetaren, men han var trots allt bara inhyrd på konsultbasis, det var ännu tråkigare med automaten.

Sådana överfall hade inträffat tidigare och det var motorskallar från Frihetens slätter i söder som oftast misstänktes för de här attackerna. Nu ville Översten alltså att de skulle hitta det försvunna automathuvudet och erbjöd dem en rundlig ersättning i form av 42 krediter i veckan, max 100 krediter per person samt lite utrustning, däribland en forntidslykta, och matkonserver. De försökte köpslå lite lamt men ersättningen och prylarna förblev desamma.

Då Översten själv inte hade färdats på slätterna på mycket länge hade han inte mer tips att ge än att Muntermåla är stället där det händer på slätten. ”Lycka till” sa han och visade dem ut efter att ha gett dem en lapp med robotens namn på de gamlas språk. Tydligen stod det skrivet i pannan på automaten.

Då både Magnus och Arne hade varit i Pirit förut begav de sig till zonfararsyltan nummer ett för att ta reda på mer om motorskallarna. Där lyckades Melvin spela bort en månadshyra för en finare lägenhet i centrala Hindenburg på rekordtid vid tju’ett-bordet samtidigt som de andra inte fick reda på särskilt mycket. Ett rykte sa att motorskallarna gjorde vrålsprit på huvudena men annars var det ingen som visste något om huvudena. Däremot var de flesta eniga om att Muntermåla var stället att få reda på mer.

Då klockan var mycket tog de in på hotell. Melvin tog in på Pensionat Bukten och blev nästan rånmördad under natten, Arne och Abel tog in på ett trevligt hotell i Gamla Poirot och Magnus tog en liten omväg. Först begav han sig till Casino Cino för att ragga och trodde att han fick napp men hamnade istället i samspråk med den tilltänktas man: Graham Gryne – Kejsarens öra bland folket i Pirit. Till sist tog han sig därifrån och gjorde ett besök på Salong Guppi innan han tog in på Pirits finaste hotell.

På morgonen gav de sig av söderut ut på Frihetens slätter. Magnus af Marnäs till fåle och de andra till fots. Vägen ringlade sig lerig fram mellan skördade tobaksfält, leriga päråkrar och barrberodlingar. Barrberodlingarna var inte alls skördade och Melvin, den ende med någon slags jordbrukserfarenhet drog sig till minnes att det varit en mild höst och de nog hade fått växa till sig innan skörd. Efter några timmar hade vägen blivit synligt mindre och delade sig i två precis lika små stigar. Ingen hade någon aning om vilket håll som gick mot Muntermåla. Magnus, alltid redo att ta kommandot, sa till de andra att vänta medan han red för att kolla. Han tog den högra stigen som ledde in på en Barrberodling.

Naturligtvis red han för snabbt under de för en fålryttare för lågt hängande barrberbladen och blev efter en kvart slagen ur sadeln ner i leran. En bit längre fram såg han att det öppnade upp sig i en rågång och eftersom det var dit fålen sprungit styrde han stegen dit. När han kom ut i rågången blev han hejdad av en bastant mutantkvinna, med två barn i hasorna, som riktade ett gevär mot honom och ville veta vad han gjorde där. Hans charm fick henne dock snabbt att tina och han förhörde sig om vägen till Muntermåla och fick veta att han var på väg åt fel håll.

Han fick även höra om dödshålen som fanns i området vilka lämnats av en otrolig styggelse som dånande och skrikande hade varit i området tillsammans med ett gäng motorskallar. Magnus blev genast nyfiken och bad om att bli förevisad ett sådant hål men kvinnan vädjade till honom att inte gå dit, det var där som hennes gubbe hade dött. Han lugnade henne med att han var storviltsjägare och inte rädd för något men att han först skulle hämta sina kamrater.

De andra blev lite förvånade när Magnus dök upp lerig från topp till tå men följde med honom tillbaka till gården. Väl på plats undersökte de det närmaste dödshålet. Runt hålet var en vall av uppgrävd jord så det gick inte riktigt att titta ner. Magnus sade åt Melvin att börja gräva bort vallen. Melvin tittade på Arne som sa ”Jag är för svag!” och Abel som i sin tur såg ner på sina vita ulkskinnsvantar. En svettig timme senare, trots det kyliga höstregnet, hade Melvin grävt bort en bit av vallen och man tittade ner. Magnus slängde ner ett mynt men hörde aldrig hur det landade. Tanten blev helt till sig. ”Är ni helt galen herrn? Ska ni väcka asbävern som gnager på jordens rötter?” Magnus blev än mer nyfiken. ”Asbäver? Det är något som jag inte skjutit än”. Abel förklarade diskret att det rörde sig om vidskepelse men då vidhöll Magnus att man måste undersöka om styggelsen var nere i hålet.

Som förste undersökare utsågs Arne tack vare sin ringa storlek. Han fick forntidslyktan i sin hand och firades ner i hålet. Det började regna mer och en bit ner i hålet såg han något som låg ringlat på botten. När det började röra på sig och blixtra förstod han genast var det var. ”Dra upp mig! Dra upp mig!” skrek han desperat och de andra firade upp honom. Född på frihetens slätter som han var hade han genast känt igen åhlen när han såg den. Att döma av storleken så rörde det sig nog om en kejsaråhl.

Magnus blev eld och lågor. Kejsaråhl hade han inte heller dödat! ”Jag tar en puffra i varje hand och forntidslyktan i munnen så får ni fira ner mig” sa han till de andra mer tveksamma deltagarna. Men lyktan var för stor för att hålla i munnen så han fick nöja sig med en puffra när han hissades ner i det nu väldigt leriga hålet.

Sakta hissades han ner och när det bara var ett dussin meter kvar tog han sikte på bestens huvud och smällde av. Åhlen verkade mest bli irriterad och slingrade runt på botten innan mer och mer verkade försvinna in i en håla. Magnus hörde hur det lät konstigt från hålets vägg innan Kejsaråhlen stack ut ur leran och högg mot honom. Han sköt besten en gång till i huvudet innan han skrek åt de andra att dra upp honom. Lika fort som de drog grävde sig Kejsaråhlen genom den leriga marken och under uppfärden gjorde den fler utfall mot honom.

Samtidigt som Magnus kravlade sig över den leriga kanten bröt den fula besten upp ur marken i det gråa höstljuset. Det blev en hård kamp mot besten men till sist föll den för ett sista skott i pannan. ”Signe er herrn” skrek tanten Gunsy. ”Nu blir det åhlagille!”