Jag menade inte att inkompetens var lika med ondska. Snarare att du förvrider dig själv. Daimotropi är en abnormalitet som inte 'passar in' i en psykotropisk själ. Om den psykotropiska själen då är en magiker så uppstår en del problem då själen inte fungerar fullt ut. Detta är vad verklighetsabsormala förändringar är.
En helt ren, psykotropisk själ fungerar bra och har full kontroll över sin magi, en själ som är uppblandad med teotropi fungerar ännu bättre vilket även ger denne bra kontroll över sin magi. Om man dock börjar förvrida själen och blanda ut den med en styggelse som daimotropi så blir själen vanskapt och får problem med att hålla inne magin.
Sedan ser jag inte på Qadosh som en belöning eller bestraffning. Om du tillber en gud och skänker filament till denne så stärks bandet mellan er, och ni kommer att utbyta egenskaper med varandra. För guden är detta piss i havet, men om de får flera miljoner anhängare så kan man börja se hur guden blir 'starkare'. En människa som får sin själ uppblandad med teotropi märker dock av förändringar direkt. Man ser yngre ut, man känner sig mer 'helig' och man mår i allmänhet bättre.
Att förlora qadosh är inte ett straff från gudarna utan en konsikvens av sättet att agera på. Om en Daaktroende slår en präst så går denne emot vad denne tror på och kommer således försvaga kontakten med Daak. En själ är ju inte menad att vara uppblandad med någonting, (även psykotropi + teotropi som fungerar bra) och så fort källan för teotropi dämpas så börjar Qadoshen att rinna iväg. Själen återgår till sitt ursprungsläge. Om man lämnar guden helt så försvinner omedelbart all qadosh då det inte längre finns något som håller den kvar. Detta förklarar även varför man inte kan få negativ qadosh av att synda, utan endast genom att hänge sig åt andra saker till exempel magi.
Nackdelen med negativ qadosh är att det är svårare för själen att göra sig av med daimotropin efter att den väl har blivit en del av den. Daimotropin finns ju där för att fylla ut de luckor som finns i själen, så själen själv håller filamenten på plats. Om man dock avstår från att riva sönder själen mer så börjar den långsamt att läka och stöta bort de daimotropiska delarna.
En gud till exempel består ju endast av teotropi, om man bortser från de spån av psykotropi den får från sina tillbedjare och ännu inte transformerat, vilket betyder att den inte har någon halt av något annat än teotropi.
Demoner fungerar på exakt samma sätt. Deras 'själar' om man ens kan kalla dem det består endast av daimotropi och har således ingen blandning. Det är själva blandandet som är det farliga, inte det daimotropiska. Enda anledningen varför en daimo-psykotropisk blandning ofta anses 'ondare' eller mer opassande än en teo-psykotropisk är att den senare verkar fungera väldigt bra och stärker själen medans den senare ter sig mer som en styggelse.
Gudar kan således inte ha ett Qadosh-värde då de saknar en blandning, och att det är just hur uppblandad själen är som qadosh avser. Sedan så vill ajg även förtydliga att även Aboraten av Tibara har en så fruktansvärt låg andel teotropi i förhållande till psykotropi att det aldrig kommer att ge upphov till en gloria eller dylikt. På samma sätt skulle en människa ha upphört att existera hundratals gånger om innan denne kan lära sig alstra daimotropi.
Thanata och Xinu och de andra så kallade Demongudar anser jag vara gudar. De kanske är 'demoniska' i sin natur, men de är inte daimotropiska. Dock så brukar dessa gudar spendera mycket tid i inkernerad form i jämförelse med till exempel Daak eller någon av de andra, mäktigare, gudarna. Då ett inkarnat är uppbyggt av Daimotropi, men samtidigt kan alstra teotropi så måste ett inkarnat ha en teo-daimotropisk själ. Dessa spekter kan inte blandas då de helt enkelt stöter bort varandra, så när de tvingas tillsammans uppstår ett tunnt lager av psykotropi emellan dem. Ju längre ett inkarnat lever destu bredare kommer lagret att bli då daimotropin och teotropin reagerar på varandra. Detta ger ofta upphov till 'mänskliga' drag hos inkarnaten. Se Lmeas. Dock så skulle en oinkernatiserad gud inte att ha något daimotropiskt över sig.
Att daimotropi skulle orsakas av att man klantat sig med besvärjelser tycker jag bara principiellt är opassande och lite svårt att förklara.
Man kan förklara det så här. Om du tappar kontrollen över en besvärjelse så börjar din själ spricka. Sprickorna är fruktansvärt små, men de FÅR inte existera. Istället så börjar de fyllas ut med Daimotropi som är en slags parodi på skapelsen. Det är dock fortfarande så mikroskopiska mängder att det inte har något större inverkan på magikern, mer än att denne börjar få problem emd åldern snabbare och tappar en del av sin förmåga att kontrollera sin magi.
Vart filamenten kommer ifrån? Svar: När ett blad dör så ersätts dess biotropiska kraft med nekrotropi. På samma sätt ersätts en själs psykotropiska sammansättning med daimotropi om psykotropin förvrids.
[EDIT]Och förstås så kom jag på mer att skriva.
När en person genomgår apoteos så börjar denes Qadosh att stiga snabbt. Allvetande är egentligen ett begrepp för hur du når perfekt insikt i gudarnas värld och således börjar höja din qadosh. Då källan inte försvagas så ökar Qadoshökningen exponentiellt, vilket kallas apoteos. Den blivande guden behöver dock styrkan från de troende som förser denne med psykotropi under genomgången då hea dennes själ transformeras. Den tillsatta psykotropin fungerar som stöttor som tillåter den blivande gudens själ att transformeras utan att slitas sönder.
, så tänkte jag att vi kunde diskutera exakt vad magisk rang är, rent magiteoretiskt. 
), eftersom framgångsrik magi inte bestraffas... Kan du utveckla tankegången; jag finner tanken något tilltalande och skulle gärna vilja höra lite mer om resonemanget.
(förtydligande: eftersom daimotropi i allmänhet gärna får saker att se konstiga ut)
