[Karaktär] Arvel Demol
Historia
Att tro att vi är skapelsenskrona är skrattretande för den som precis som jag suttit inspärrad i sitt hem i otaliga dagar och nätter med en orkan som fångvaktare och sällskap. Den positiva frukten av min fångenskaps rastlöshet är denna början på en biografi som jag börjat teckna ned. Arbetet sker långsamt, många år har passerat sedan jag drillades i skrivandets konst av nitiska läromästare.
Mitt första minne är från sovsalarna. Jag har senare i livet förstått att det borde varit ett minne av värmen från min moders barm eller något dylikt poetiskt vackert minne. Verkligheten är sällan så vacker, så mitt första minne var från sovsalarna. Jag delade denna sal med 9 andra flickor i olika åldrar, tanken var och är fortfarande att de äldre eleverna skulle uppfostra oss yngre och snabbt inskola oss i de lagar och regler som var grunden i vår existens. Någon mor eller far finns överhuvudtaget inte i mitt minne.
Vid senare tillfällen har lösmynta och till åldern kommna mästare talat bredvid tunga vid ett fåtal tillfällen och på så sätt har jag lyckats få reda på vem min far var, men min mors identitet är en ännu väl förborgad hemlighet som jag misstänker att jag aldrig kommer kunna avtäcka.
De äldre flickorna använde under min uppväxt de yngre för att få utlopp för sin frustration och vrede med slag och sparkar. På dagarna ersattes de äldre elevernas förtryck och misshandel av lärarnas handfasta pedagogik. Vi skolades i teoretiska ämnen som filosofi och geometri. Men deltog även i fysiska träningspass där vi drillades i konster som fäktning och mediation. Det ämne som upptog största delen av vår dag var det som kallades staten och folket. Läromästarna spenderade dessa timmar med att ömsom påpeka och håna våra mänskliga svagheter samtidigt som de hyllade vårt ursprung. Begreppet folket förbryllade och trollband många av oss elever, i vår värld fanns det vi studenter och våra läromästare och de fåtal besökande mirakelmästare som besökte vårt läroverk. Det var genom dessa besök och gästföreläsningar av Mirakelmästare som vi barn fick någon insikt alls om vad vi förväntades eftersträva att bli.
De fåtal uppvisningar av mirakelkonsten vi fick bevittna agerade som sporre för oss barn, en dag skulle de kanske finna oss värdiga att ta del av den konsten. Om vi bara tog våra studier på största allvar och lärde oss alla lagar och paragrafer utantill så skulle de finna oss värdiga.
Förväntningarna på oss var skyhöga och ingen pardon visades för de barn som tappade efter eller visade sig ha svårt för något ämne. Varje höst tenterades det vi lärt oss under året. Underkändes provet fick man gå om hela året, de elever som tvingades till detta blev under hela nästa år utsatt för hån från både läromästare och övriga elever. Misslyckades man med samma tentamen vid två tillfällen sändes eleven från läroverket. Idag fruktar jag att dessa elever aldrig kom längre än till verkens avskrädeshögar där de blev föda för korparna.
Men på den tiden godtog jag med ett barnsnaivitet att vi var skapelsenskrona och stod över de människor som vi aldrig tilläts träffa och att de av oss som visade sig inne ha för mycket av mänsklighetens svagheter skickades tillbaka till folket.
När vi avslutat vårt sjunde år av undervisning blev vi för första gången utsläppta från läroverket. En ny värld öppnades för våra ögon då vi med vagn fördes genom östlandet. Jag såg de smutsiga och illa bildade bönder, som vi tränats och avlats för att styra över, arbeta på fälten vid vägen vi färdades fram över och jag insåg att instinktivt att jag föraktade dem. Det var inget som kom från min bildning, tvärtom var vi tränade att värdera och löna arbete även om vi satte föga värde till den inviduella arbetaren. Det tog mig många år att inse varför jag kände som jag gjorde och det tog mig lika många till att befria mig från känslan. Anledningen att jag föraktade och kände avsmak för människorna som stod under mig var att de hade något jag aldrig skulle kunna ha, ett ursprung och en familj. Koncepten var okända för mig på alla sätt förutom det teoretiska men ändå var det något inom mig som skrek efter det enkla och triviala liv de levde på sina fält.
Vad vårt resmål var visste vi inget om och ingen av oss frågade, vi visste mycket väl att en reprimand och en örfil hade blivit det enda svaret. En mirakelmästare lyder utan att ifrågasätta order från överordnade och i den rangskalan stod vi lägst.
Tillslut måste jag somnat, sövd av tågvagnens gungande för jag vaknade med ett ryck av att någon vrålade mitt namn. Vagnen stod stilla och jag var ensam kvar i den, ute var det mörkt och dörren stod öppen, jag skymtade figurer i mörkret men kunde inte urskilja någon jag kände igen.
När jag väl stod på perrongen utanför vagnen fann jag mig ansikte mot ansikte med en man jag inte kommer glömma så länge jag fortfarande lever, det räcker med att jag sluter ögonen för att jag ska minnas varje drag i hans seniga ansikte. Det var min blivande mästare och tränare i Mirakelkonsten. Den andra närvarande mannen som jag kände igen från läroverket läste upp ett formellt brev där mina betyg och omdömen presenterades för min blivande mästare. Jag chockades djupt av att höra dessa, aldrig hade någon sagt något uppmuntrande till mig eller på något sätt visat att de uppskattade mig. Men mina omdömmen var överlag hyllande och betygen var i de flesta ämnen högsta möjliga. Min mästare verkade dock inte imponerad av detta, han synade mig flera gånger från huvud till fot och sa sedan “hon duger”. Läromästaren hoppade in i vagnen igen och jag stod ensam på gårdensplanen med den främmande mannen. Han visade med handen mot huset och instruerade mig att följa honom. Medans vi gick testade han mina kunskaper i mängder av olika ämnen. Flera gånger ställde han frågor som jag inte visste svaren på och jag kröp varje gång ihop rädd att han skulle slå mig, men slagen kom aldrig, istället smackade han irriterat med läpparna och ställde nästa fråga. När förhöret var över förklarade han för mig att jag saknade kunskaper inom många viktiga områden men att det var något vi hade tid att rätta till. Han stannade till på trappan till huset och skärskådade mig igen innan han sade “Mitt namn är Demol inte mästare och jag vet att du gärna vill veta när jag ska börja lära dig mirakelkonsten, ni ungar är alla likadana, men vad ni inte inser är att ni innan ni kan springa måste kunna gå”. Jag förstod inte vad han menade och var alldeles för rädd för att fråga. Istället följde jag honom in genom dörren för att äta av den mat som dukats fram till oss av familjen som var ägare till gården. Ni förstår, ingen behöver någonsin oroa sig över husrum eller kost i östanlandet, det är varje medborgaresskyldighet att ge allt vad en mästare begär av denne och staten ser till så medborgarna har så de klarar sig.
Efter den första kvällen påbörjades alltså min lärarlingsträning. I början instruerade min mästare mig i grenar av filosofi, stridsteknik och en mängd andra ämnen som våra instruktörer på akademin hållt förborgade för oss. Han lärde mig slåss med fula knep och använda motståndarens styrkor mot denne. Sakta gick min träning över i en mental sådan, jag lärde mig koncentrationens svåra konst, dagar i enda tränade jag på att memorisera händelser, anleten, ljuslågor, allt jag kunde se och förnimma. Jag förstod vid denna tid inte varför jag gjorde som jag gjorde, men min mästare var alltid så självsäker i sina instruktioner så jag antog att det hade ett syfte som jag inte förstod. Idag många år senare har jag att tacka honom för denna träning, den har mer än en gång gett mig övertaget mot fiender både större och listigare än mig. I mängder av mina övningar använde vi pilbågen som ett hjälpmedel i min träning att uppnå ett knivskarpt focus. Även om min mästare nog aldrig tänkte sig att bågskyttet skulle bli en färdighet jag skulle få någon vidare användning för har jag den idag att tacka för mitt liv. Förmågan att kunna slå ut någon med en pil kan vara väldigt eftertraktad när man tvingas dölja sin magiska kraft.
Jag insåg knappt själv hur lång tid jag spenderade i min mästare sällskap, men det måste varit år, för världen förändrades runt mig. Eller så tycktes i alla fall det för mig, i realiteten var det nog jag som förändrades. Från ett barn till en vuxen kvinna. Världen var inte längre färgstark och ny, den var grå och fylld av orättvisor. Men jag hade styrkan och viljan att förändra den, precis som mina mästare och föregångare inom mirakelordnen hade kämpat för att göra innan mig. Mitt första enskilda förfog utan min mentors guidande och fasta hand var att bringa ordning och lugn till en by som härjats svårt av missväxt och sjukdom under hösten. Jag anlände i slutet av vintern och då var redan upprorets flagga fanad. Jag bemöttes av misstro och hårda ord mot den stat jag svurit på att tjäna, folk gör ofta misstaget att ta mig för mindre allvarlig eller farlig än mina brödrar och systrar i ordnen på grund av mitt utseende. Varken byborna eller någon annan gör det misstaget mer än en gång. Jag hade hört allt jag behövde höra inom timmar från min ankomst, de uppretade bönderna berättade i öppet trots om sitt uppror och sina tankar om östanland. Det var tid att skippa rättvisa, inom loppet ytterligare några timmar stod jag ensam i askan av den forna byn som jag lämnade med de svårt brända kropparna obegravda. Förrädare mot staten förtjänade ingen sympati eller ens gravens frid.
Min inlevelse och oförmåga att sympatisera eller beveka mg mot de jag ansåg förrådde staten fick mig snart att stå ut bland mina jämnåriga mästare. Många äldre mästare hyllade mig för min beslutsamhet och de som var skeptiska var visa nog att hålla sina tvivel för sig själva, jag var en eldlåga på den tiden, men jag brann för snabbt och häftigt, en dag skulle jag kollapsa och ta allt som närde mig med mig i fallet.
Början på mitt fall kom den dagen jag blev utvald att ingå i den grupp som skulle bringa ordning bland stammarna i Nordanland. Jag insåg inte det då utan kunde bara fröjdas över hur många förlorade själar jag skulle bringa in i ljuset. Min föredetta mentor Demol hade vid detta laget flera gånger tagit mig åt sidan och försökt få mig att ta mig an lite stillsammare uppdrag och försöka lösa fler konflikter och orosmoment med diplomati. Jag hånade honom öppet trotts att jag i yngre dagar hade tagit mitt liv på hans kommando. Jag proklamerade med hög röst att hans och hans gelikars tid var över och att det var dags att en yngre och handelskraftigare generation ledde östanlandet in i framtiden. Han hade mycket väl kunnat pulvrisera mig där jag stod, men han gjorde ingenting, skakade bara på huvudet och sa att det var väl så det måste vara och gick med tunga steg bort från min sida, jag har inte sett honom sedan den dagen även om jag ibland känners hans närvaro i fjärran. Jag kan inte låta bli att undra om han skulle vara stolt över mig idag eller om han skulle se mina handlingar som ett ännu lägre fall. En dag kanske jag kommer få veta, jag önskar att vi båda kommer överleva ett sådant eventuellt möte för än idag håller jag av den gamle mannen.
Iväg till Nordanlandet bar det, mina missdåd i det godas namn var många och ofta så hemska att jag plågas av de namnlösas ansikten på nätterna, jag tänker inte låta er läsare frossa i det lidande jag orsakade invånarna i nordanland, de förtjänar mer respekt än så. Men jag skapade mig många och mäktiga fiender på båda sidor gränsen när jag var där, Nordanlänningarna hatade mig av naturliga orsaker, jag dödade deras krigare, deras barn och deras gamla så dem förstår jag, varje andetag jag tar idag använder jag till att betala tillbaka den skuld jag känner mot dem. Ett hat jag inte sympaterar till är det som Östanlänningarna började visa mot mig, För samtidigt som de uppsatta östanlänningarna på plats uttnyttjade mina kunskaper och min själsliga styrka och renhet så rädslades de inför mina verk. De isolerade mig från sig själva, numera inser jag att detta skedde för att de var rädda för vad jag skulle skåda i deras själar om våra blickar någongång möttes.
Jag stannade totalt i 3 år i Nordanlandet, jag skulle gladeligen skära bort dessa tre år från mitt minne om jag idag kunde.Men de fick slutligen ett abrubt avbrott, ironiskt nog samma dag som jag fick budet som kallade hem mig till östanlandet. På någotsätt som jag än idag tycker stinker förräderi tog sig en krigare från någon nordanländsk stam in i befästningen som jag kallat hem. Han lyckades ta sig hela vägen upp till mitt rum och tog sig in i min kammare medans jag mediterade på borggården. När jag senare anlände upp till min kammare hade han gömt sig bakom ett av draperien vid fönstret, han väntade tålmodigt medans jag tog av mina svettiga kläder och kröp ned i det kar som gjorts i ordning för mig, först när jag slutit mina ögon och slappnat av i värmen av vattnet skred han till verket. Hade det inte varit för min känsliga hörsel och åratal av koncentrationsträning hade hans slag träffat mig i huvudet, istället träffade hans yxa mig över axlen, den skar djupt och rent och skiljde mig effektivt från min vänstra arm. Med mina sista ögonblick av medvetenhet använde jag mirakelkonsten för att koka hans blod i kroppen och sedan krossa resterna av han lekamen mot väggen i min kammare, han exploderade bokstavligen över rummet. Sedan svimmade jag till följd av köttets svaget.
Jag låg medvetslös i flera dygn och när jag vaknade var jag mycket svag. De hade fört mig till ett sjukvårdsläger och för första gången på många år fick jag se vilket lidande mina krafter hade skapat, jag hade fortfarande så mycket respekt med mig att jag fick ett eget tält, men det var svårt att få någon vila när nätterna fylldes av de döende och de sårades skrik av ångest och smärta.
Mina dagar i det lägret var alldeles för många och långa för att jag skulle kunna återvända till mitt forna jag. Jag började fundera och grubbla över det samhälle jag var en del av, vad mitt värv hade gjort med det barn jag en gång varit, hurdant mitt liv hade sett ut om jag inte blivit adopterad av ordnen och vem jag egentligen var. Frågor som var svåra att svara på och ännu svårare att ställa.
Jag återvände till Östanlandet med skammen över mina förlorade arm och mitt nyvunna tvivel mot de samhälle de jag en gång mördat för att upprätthålla. Jag antar att mina mästare märkte hur tvivlet och vekheten att sått sitt frö i mitt bröst, för jag blev placerad som instruktör på ett kloster. Jag var själv ett offer för krigets brutala våld och nu skulle jag klä lammen i rustningar smidda av hopp och skicka ut dem i strid beväpnade med svärd av drömmar som inte ens var deras egna. Tanken skar i mig, men vad var mina alternativ? Jag spenderade totalt 3 år i det klostret och det var tillsammans med rustmästaren från det klostret jag för första och enda gången kom i kontakt med vättarna. Resultatet av den resan var min nya metalarm, priset för den var ohyggligt högt men ordnen betalde det utan att någonsin ens nämna det för mig, det och många andra minnen vårdar jag från min tid som mästare. Men likt en sjuk hund måste den avlivas, för hur kärleksfull den än må vara i sina friska stunder så skadar den oskyldiga liv i sina rabiesanfall.
Men min nya arm har jag dem att tacka för och i mångt om mycket är den en förbättring av den jag förlorade, priset för min nyvunna styrka är dock att jag aldrig kommer kunna känna någon beröring, värme eller närhet med den delen av min kropp, egenskaper som jag för 5 år sedan hade fnyst åt men som jag idag inser är en del av den jag är även om jag förskjutit dem till lång inom mig.
Så en dag för två år sedan blev jag plötsligt inkastad i min gamla roll som slaktare och domare, det kan vara en slump, kanske det stjärnöde som sydlänningarna talar om eller ett grymt skämt från de andar som man tror på i norr. Men plötsligt reste sig upproret runt oss vid klostret och jag med min bakgrund blev naturligt utvald till att kväva det. Det tog mig mindre än en vecka att hitta epicentrumet för upproret, en borgmästare och hans två söner som fått sin hustru och tillika moder hängd och bränd, dömd som andetroende. Jag stod en tidig morgon och tittade ner på dalen där deras by stod, det hade varit så lätt för mig att höja armen och låta blixtar och helvetesplågor utplåna deras ömkliga tillvaro, men jag kunde inte. Jag stod där länge och tittade. Deras liv var så futtiga och obetydliga, men vem var jag att släcka dem? De hade aldrig hotat mig eller skadat mig, de försökte bara få tillbaka den döda kvinna de uppenbarligen höll av, för mig framstod deras kamp som meningslös, hur många av östanlandets tjänare de än dräpte så skulle de aldrig få tillbaka kvinnan, insåg de inte det? Frågorna gnagde inom mig där jag stod. Vad var det som drev dem att kämpa en meningslös kamp? Jag var tvungen att få ett svar. Så jag gick ner till dem och presenterade mig, först blev de rädda och anföll mig, Det tog inte många sekunder för mig att avväpna dem och med deras egna klingor jaga upp dem mot en vägg. Jag förklarade igen för dem att jag inte ville skada dem, bara prata med dem och utföra en varning. De insåg att de inte hade något val och vi satte oss ner tillsammans i gräset under ett träd och vi samtalade länge. Jag grät öppet för första gången när fadern talade om deras kamp, allt var så gripande, så medrykande. Jag kände hur jag brann för deras kamp, deras mål var mina mål. Och hade de kommit på tanken att be mig om det undrar jag om jag inte hade anslutit mig till deras kamp. Istället berättade de om en flyktväg ut från Östlandet, en väg som ledde över bergen in till sydlandet. Vem man skulle kontakta och var man fann denne Doar Magnificus. De varnande mig för att Doars pris för att föra en person ur landet var högt och att ens öde om man inte kunde betala det han begärde var värre än döden.
Men jag hade inget begrepp om priser och har fortfarande svårt att värdera saker så som faller andra människor så naturligt att göra. Jag sköt deras varningar åt sidan och begav mig iväg på jakt efter denna Doar. Min packning bestod av mitt svärd och min båge och den mantel som markerade mig som mästare, något mer ägde jag inte och inget mer var jag heller intreserad av att äga. Jag fann mannen jag sökte i en by en bit upp i bergen. Han hade gjort byn till sin och levde ett liv i lyx tillsammans med mängder av unga män och kvinnor, slavar insåg jag senare. Jag förklarade för honom att jag ville lämna östanlandet men att jag intet hade att betala. Han granskade mig och frågade om jag hade stulit mantlen jag bar. Jag svarade ärligt att nej den bar jag med all rätt. Han verkade först chockad men fann sig sedan igen och förklarade att vi nog skulle kunna göra affärer ändå. Han skulle föra mig ur landet om jag gjorde honom en gentjänst när han helst bad mig om den, vad han än bad mig om. Jag accepterade hans krav utan att vidare fundera på det, att våga använda en mirakelmästare i det ondas syfte var för mig en så otänkbar tanke att den ärligt aldrig ens korsade mina tankar.
Jag väljer att inte beskriva färden till sydlandet vidare eftersom jag inte vet i vems händer denna text kommer hamna, jag vill nämligen inte att den vägen ska stängas utan att fler ska kunna finna sin frihet utanför östanlandets gränser om de så önskar det. Av samma anledning har jag valt att inte vidare beskriva min träning inom mirakelkonsten eller hur man använder den, denna gåva är alldeles för stor för att riskera att falla i den otränades händer, jag blev i hela mitt liv tränad att använda den och se hur jag använde den trotts det.
Här i sydlandet har jag inte varit overksam även om min första tid var svår. Deras kultur är inte som den jag är van vid. Jag har visserligen funnit mig ett hem i Vindhem, en stad som påminner lite om de Noder vi hade i östanlandet på den tiden jag kallade den nationen mitt hem. Jag försökte en tid skapa en motpol mot mirakelmästarna, en ordnen formad med människans bästa i tankarna, men som inte stod över människan utan hjälpte och skapade ordning innefrån samhället. Det mottogs inte väl här i Sydlandet. Kulturen här kan tyckas vara dekadent och acceptans mot alla läggningar och åsikter kan tyckas vara parol för staten, men under den accepterande ytan finns ett system som är minst sagt oförlåtande. Jag drabbades av dess fulla kraft när jag tränade en grupp med unga pojkar och flickor i meditation och filosofi. Av de 11 barn jag då undervisade dog tre i en explosions“olycka” i vårt lilla tempel, fyra har försvunnit och de sista fyra undviker mig som om deras liv hänger på det. Olyckan som jag talade om var knappast någon olycka även om myndigheterna här i noden väljer att kalla den det, någon hade placerat en tunna med sprängämnen på vår gård och när solens strålar värme upp den exploderade den när tre av mina dåvarande elever tränade under min ledning. Jag själv klarade mig utan några större skador, men de tre barnen slets i stycken av explosionen. Efter den olyckan försvann fyra av mina elever från jordens yta och tre hämtades kort där efter hem av sina föräldrar till andra städer, långt borta från noden. Jag har skickat brev till dem och bett att få fortsätta utbilda deras barn, men de har bara besvarats med artiga men bestämda nej.
Jag har uppenbarligen skaffat mig mäktiga fiender i Noden, tråkigt nog kan jag inte finna dem, hade jag haft ett namn hade det varit en smal sak för mig att utplåna deras influens över denna vackra frihamn.
Ett annat mörkt moln på himlen är den ständiga jakt mirakelordnen har efter mig, jag har själv tagit hand om två grupper som ställt för närgångna frågor efter mig och med kontakter sänt tre till på vilospår, men de kommer obenhörligen tillbaka, något leder dem till Vindhem. Vidare kan jag känna andra mirakelmästare använda sin kraft runt omkring mig, aldrig så nära så jag kan placera dem, men någonstanns där ute finns de. Jag tror inte de kan känna av mig, jag använder aldrig min kraft mer än i absoluta nödfall och jag har gjort det till en vana att dölja min kraft, men de kan säkerligen ana mig, precis som jag kan ana dem. Och en dag kommer vi mötas.
Vad hon gör just nu
Idag driver Arvel en tveksamt lönsam fäktningsskola, hennes kundkrets är inte stor och de flesta kommer bara en eller två gånger för att lära sig ett par tjuvknep. Den utsätts inte sällan för sabotage och hån, men hon har hittintills envist fortsatt sin undervisning.
Hon orar sig dagligen för vad Doar egentligen tänker begära för tjänst av henne och hon har börjat misstänka att det kommer bli en blodig historia. Specielt eftersom hon vet att han ligger i mer eller mindre öppen fejd med en av familjerna här i Noden som själva anser sig vara herrar över Nodens slavhandel.
Slavhandel är överhuvudtaget något som upptar mycket av Arvels tankar, hon inser själv hur oerhört fel det är, men ingen annan runt omkring henne verkar dela den solklara insikten. Detta gör henne frustrerad och leder till många överilade ord och beslut när det kommer till slavar eller "tjänare" som många sydlänningar föredrar att kalla dem.
Hotet från mirakelmästarna är ständigt överhängande.Från östlandet kommer det med jämna mellanrum grupper med råbarkade mördare och spioner och letar efter henne, än har hon lyckats slå ut dem i bakhåll eller lura iväg dem, men hennes vänskapskrets har efter olyckan minskat drastiskt och hon är osäker på hur länge det ska gå.
Oron för den andra mirakelgruppen i grannoden är också stor, för även om hon inte har gått ut i öppet motstånd mot dem så strider de läror hon sprider väldigt mycket mot deras relativt oförändrade tro. Nyligen har hon påbörjat en kontaktmässig relation med en av stormästarna från den ordnen och denna har vunnit hennes lojalitet med sin charm. Detta skapar inte sällan problem för Arvels närastående eftersom hon vägrar lyssna på kritiska tankar om Stormästaren eller dennas erbjudande om hjälp.
Ett ljusare moln på hennes annars så mörka himel är att hon nyligen stiftat bekantskap med en man som har erbjudit henne mark och beskydd på en avlägsen ö om hon understödjer honom i kampen mot de som tog över hans rike, han beskriver sig själv som en älskad ledare och hans folk nu lider under de nya tyrannernas grepp, en situation som låter som en perfekt start i hennes kampanj för att rädda sin själ.
Efter ett första samarbete visar det sig att relationen till Exil-kungen långt ifrån är så okomplicerad som hon till början hoppades, han är en fåfäng och nyckfull man, något som förbryllar den relativt oskuldsfulla Arvel.
Något som inte är lika hoppfullt är att hon flera gånger sett nordanlänningar stryka omkring i staden, och mannen som har talat om att ingå i ett kontrakt med henne verkar även diskutera med deras ledare, en obehaglig enögd kvinna. Arvel är dock inte öppet hotfull mot dem, hon hoppas tvärtom att de ska kunna komma överens och kanske lägga tidigare konflikter bakom sig.
Denna inställning är hon numera tacksam för eftersom hon i den enögda kvinnan har någon som hon iaf ser som jämnlike. Hur Korpvis, som är nordanlänningen namn, ser på relationen är dock inget som Arvel tänker på.
Utseende
Arvel är en kort kvinna, hon når en normal lång man knappt till bröstet. Hon är vältränad och något starkade än den genomsnittlige personen. När hon rör sig rör hon sig med en vighet och självklarhet som får många att vända huvudet efter henne. Hon är inte slående vacker, men definitivt någon som skulle kunna använda sitt utseende till sin fördel om hon hade velat det. Hon klär sig i enkla kläder i funktionella färger, sin mästardräkt har hon säkert undangömd i en kista tillsammans med sin gamla ämbetes stav som hon dock symboliskt har knäckt på mitten. Håret når henne till halsen ungefär och är kastanjebrunt. Ögonen är gröna och skarpa. Under mantlen bär hon sitt svärd och över axlen har hon ett koger och den båge som hon burit runt på i så många år. Båda drar till sig blickar och har fått mer än en man att spotta på gatan bakom henne, men hon vägrar att skiljas från dem.
Arvel stora förbannelse är hennes gullighet, få tar henne på allvar och tror att de kan behandla henne respektlöst bara för att de har ett övertag när det gäller längd och vikt. När hon blir arg går hon ofta fram och tillbaka i rummet och hon har en enarverande egenhet att muttra för sig själv.
Personlighet
Arvel är envis som en sten, hon ger sig aldrig när hon väl fått en idé och kan med en dåres mod fortsätta när andra för länge sedan skulle gett upp. Just nu vet hon inte riktigt vart i världen hon står, hon vet att det hon har gjort i sitt tidigare liv är oförlåtligt men hon vet också att hon har förmågan att göra otroligt mycket gott. Det som ständigt motverkar hennes intentioner om att skapa en god omvärld är först att hon har ett väldigt het tempramente, mer än en gång sedan hon avsade sig sitt “dåliga” liv har hon dödat människor i ren vrede, hon ångrar sig extremt mycket efteråt men då är det ju alltid försent. Värst är det när folk inte tar henne på allvar utan behandlar henne som något man kan driva och köra med, då kan hon få våldsamma utbrott, eller när hon ser någon göra något ondskefullt eller egoistiskt som andra får lida av, då är det rättvisa från ovan utan nåd och överklagan som gäller. Hennes andra stora nackdel är att hon i vissa situationer är fruktansvärt naiv, hon tror oftast det bästa om folk, har svårt att genomskåda lögner och ironi, ingen skulle våga ljuga eller utnyttja en mirakelmästare i östanlandet, så hon har aldrig tvingats hantera sådana situationer. Naiviteten yttrar sig främst när hon förhandlar eller köpslår, då är det inte ovanligt att hon blir väldigt lurad men ändå går där ifrån i tron att hon gjort en bra affär.
Värden
Kropp 6
Medvetande 7
Interaktion 4
Aspekter
Metalarm 2
Magnetism 2
Elektrictitet 3
Naiv 2
Exil Mirakelmästare 2
Stridskonst 1
Akrobatisk 1
Allmänbildad 1
Charmig 1
Tempramente 1
Filosofiskt lagd 1
Ledaregenskaper 1
Efterlyst 1