Nekromanti [Magneter och mirakel] Exil

[Ackerfors]

[RP] Kung Vågtämjare den eldfängde av Vattsala

<center><font size="3">Kung Vågtämjare den eldfängde av Vattsala</font size></center>

<div align="right">»Vad pratade vi om? Jaha! ...Ska vi inte ta det i enrum?«
Kung Vågtämjare till en intet ont anande aristokratdam</div right>

Utseende: Kung Vågtämjare är en ärrad och solbränd man i medelåldern. Hans långa toviga hår sticker ut under en tjusig hatt som han valt ut med sitt ämbete i åtanke. Allt som oftast går han klädd i vackra rockar i för tillfället passande färger, och i bältet hänger en värja och en parerdolk som han inte sällan »oturligt« visar upp då någon skulle behöva komma på bättre tankar. I en kedja hänger en kompasstjärna, vilket är Vattsalas symbol, hans enda smycke.

Kropp: 7; Medvetande: 4; Interaktion: 6

Krigarsjäl: 3
Kung Vågtämjare skickades som ungtupp i Vattsalas artistokrati ut på allehanda strider för att försvara kolonins gränser – och ibland även utöka dem. Han visade en stor talang i stridandets ädla konst, men även en kallblodighet som sällan skådats. Det fanns aldrig något tvivel i Vågtämjares ögon om han kunde dräpa sin fiende.

Avsatt kung av Vattsala: 2
Fram till nyligen var Vågtämjare Vattsalas rättmätiga och rättvisa härskare, men under en diplomatisk resa till Vindhem utfördes en vidrig men likväl lyckad kupp som avsatte honom och instiftade ett styresråd av Vattsalas sju kaptener som tidigare varit Kung Vågtämjares män. Nyheten om Vågtämjares nederlag är inte särskilt spridd och om Vågtämjare själv får bestämma kommer inte det nuvarande tillståndet vara särskilt långvarigt.

Sjöman: 2
Vattsala är ett örike som till stor del byggt sina framgångar på vad havet har att ge, både i form av fiske och i form av plundring. Vågtämjare har förstås varit en stor del av den senare näringsgrenen och därigenom lärt sig mycket om sjön och skepp.

Charmör: 2
Visst har Kung Vågtämjare en viss charm, men ibland kan man tänka sig att han överskattar sin förmåga en aning. Han har stor tillit till sin charmighet trots att han blivit nobbad flera gånger. Något han förstås inte medger...

Akrobat: 1
Både i krig och på sjön har han byggt upp en god balans och en vighet som på många sätt gynnar hans framfarter.

Disträ: 1
Trots sin stora makt har Kung Vågtämjare aldrig varit särskilt bra på att hålla tankarna sammanhängande. Kanske beror det på ohälsosamt intag av rusdrycker, men mest beror det nog på saknad talang. I samtal händer det inte sällan att han ibland kommer med finurliga idéer för att sedan ha glömt bort dem och börjat prata om något annat.

Excentrisk: 1
Kung Vågtämjare bryr sig inte nämnvärt om vad andra anser om det han gör, han har ändå alltid fått göra som han vill. Därför har han utvecklat en förmåga att göra underliga saker och, givetvis, tycka det är ett helt okej beteende.

Förbannad av eldandarna: 1
Vid ett diplomatiskt möte i [Korpvises hemby] råkade Kung Vågtämjare och andevävaren [Korpvises företrädare] förtära en för stor mängd rusdryck och Vågtämjare uppmanade [Korpvises företrädare] att binda någon häftig ande i honom. På morgonen efteråt vaknade Vågtämjare upp i tältet, [Korpvises föregångare] var spårlöst försvunnen och på störredelen av Vågtämjares vänstersida finns nu ett stort eldliknande ärr.
Förbannelsen uttrycker sig genom att elden söker sig efter Kung Vågtämjare. Det har medfört att Vågtämjare har viss oro när han är i närheten av eld. Han har dessutom ingen aning om hur han ska lösa sin skuld till eldandarna.

Manipulativ: 1
Som högt uppsatt i Vattsala har Kung Vågtämjare vant sig vid att få sin vilja igenom, även om det kräver subtila hot och lögner, något som varit nödvändigt för att nå den position Kung Vågtämjare fram till alldeles nyss innehade.

Pakt med Korpvis: 1
Vid något tillfälle slöt Kung Vågtämjare en pakt med andevävaren Korpvis. Pakten var ett tecken på att de skulle hjälpas åt tills deras mål var uppfyllda. Förbundet symboliseras med en tatuering på Kung Vågtämjares vänstra underarm.

Rik: 1
Som kung i den välmående kolonin Vattsala har Kung Vågtämjare förstås oerhört stora resurser. När han begav sig iväg på sin resa till Vindhem tog han med sig en stor mängd pengar som allt eftersom har tunnats ut och än så länge har inga resursbrister satt käppar i hjulet för honom.

Stolt: 1
Förblindad av sin storhet har Kung Vågtämjare utvecklat en ohälsosam stolthet över sig själv och sin egna förmåga. Han tvivlar sällan på sig själv och kan ibland vara självupptagen. Hans egna intressen är viktigast, men han kan åsidosätta dem om ett av hans – i alla avseenden själviska – mål kräver det.

Tjuvfärdighet: 1
Kung Vågtämjare kanske utger sig för att vara mannen med stort m, men det är inte alltid han är så ärlig och rakryggad som han brukar. Han har nämligen utvecklat en lämplig förmåga att stjäla saker på sätt obemärkta sätt. Han själv motiverar det med att »ändamålen helgar medlen«.

Våghals: 1
I och med Kung Vågtämjares hart när oöverträffade skicklighet i alla tänkbara områden har han utvecklat ett förakt för fruktan och det är väldigt ovanligt att rädsla skulle få honom att rygga tillbaka, det är snarare så att farligheter är motivation för att Kung Vågtämjare skulle utföra bragder.

Äger magnetlåsgevär: 1
Kung Vågtämjare äger ett avancerat magnetlåsgevär som han fått tag på under några av sina plundringar av Östanländska skepp.

 

[Olle Linge]

Re: [RP] Kung Vågtämjare den eldfängde av Vattsala

Fina fisken! Jag gillar verkligen det här sättet att skriva rollpersoner, men det kanske ni redan vet. Dessutom är det inklippta citat svinbra.

 

[Olle Linge]

Spelmöte 4

Inledning
Jag ska den här gången försöka skriva så lite som möjligt om spelmötets innehåll och istället försöka fokusera på det intressanta. Jag skulle tycka att det var väldigt roligt ifall spelarna ville diskutera hur spelet fungerar på olika plan och jag har kastat med ett par frågor och tankar i slutet för att få igång någon form av debatt. Först tror jag dock att en snabb överblick hjälper både mig att samla tankarna och er andra att hänga med i vad jag/vi pratar om.

Fjärde spelmötet
Under natten hade Korpvis kontaktat och pratat med flertalet andar och fått flera ledtrådar till vad som höll på att hända i noden (se svar till denna post). Sammanfattningsvis verkade det som att någon är ute efter nodens härskarinna och en del av de mördades andar verkade tro att det rörde sig om något övernaturligt. På väg in från det nattliga mötet såg hon också hur någon återigen signalerade från Vindhems topp.

Arvel inledde mötet med att undersöka spåret efter dem som vandaliserat hennes akademi (det hela slutade senare med att hon med hjälp av sina mirakelkrafter brände ned ett kvarter och dödade ett hundratal personer). Det ledde till en krog i ett industridistrikt och hon hotade till sig information om vilka som gjort det. Med Korpvis i släptåg, sökte de upp ynglingarna som angivits som skyldiga, men eftersom de var mycket underlägsna i antal, tvingades de dra sig därifrån trots ganska effektiva hot.

Gruppen blev under dagen kontaktad av ärkematriarkens agent och efter att ha förklarat för honom vad de visste, blev de beordrade att ta Kermekelans sida i konflikten om makten i noden. Efter att ha satt upp ordentligt skydd kring den siste levande personen på deras lista, bestämde de sig för att se efter om nodens topp kunde erbjuda några ledtrådar kring vem som signalerade och varför. Med hjälp av en talisman bar vindarna upp dem på utsidan av noden till toppen, där de lyckades tränga in i prästerskapets allra heligaste. De fann till slut också signaleringsutrustning, men klantade till det hela så att de absolut inte hade någon chans att lägga sig i bakhåll för signalisten. Öppningen vetter mot bergen och de kan ana ett norrskensliknande skimmer över en förbannad dal de hört talas om tidigare. Korpvis frågar anden som tjuter i Vindhems topp om vad som händer, men den längtar mest hem och är rädd för något ljus som fördrivit den därifrån.

Reflektioner
Jag provar att skriva det här i punktform, så får folk kommentera vad de känner för.
<ul type="square">
[*] Vistelsen uppe i tornet blev rätt bra på det stora hela, men jag kunde ha beskrivit det dramatiska i situationen mycket mer: höjden i tornet, vinden som tjuter och mystiken i prästernas observatorium och sådär.
[*] Waliums beskrivning av mötet med andarna var mycket bra och bidrog till stämningen avsevärt. Jag tycker också att de ledtrådar de innehöll kom fram på ett ganska bra sätt i spel.
[*] Jag tyckte att det var rätt svårt att spelleda scenen när ni var nere i algfabriken och muckade med ynglingarna där. Utgången av det hela blev ändå rätt bra, men jag vet inte riktigt varför jag inte riktigt gillade min insats där.
[*] Låt oss fundera på bråket mellan Vågtämjare och Korpvis. Jag är rätt övertygad om att det in-game var rätt bra och att den förbannelse Korpvis lade på Vågtämjare var effektfull och så vidare. Det jag inte är så säker på var om det var vettigt ur ett spelarperspektiv, eftersom det ändå hindrar Yassilus från att spela sin karaktär som han vill.
[*] Jag har insett att jag generellt betraktat är ganska kass på att beskriva saker, mest för att jag inte tänker på det. Nu menar jag inte att jag ska beskriva mer, utan att snarare mer effektfullt och faktiskt inte bara beskriva saker på ett sätt som på ett tydligt sätt bara beskriver vad som är nödvändigt.
[*] Jag vill ha mer feedback och mer metadiskussion! Det är trist att vi nästan hoppar över att prata om det efter spelmötet. Den här gången var det kanske mest för att folk var trötta, men jag tycker att det är en rätt viktig del.
[*] Det var lite trist att ni inte kom ihåg att knarkarna hade pratat om dalen i bergen, eller i alla fall att ni inte kopplade det till de tornets ande pratade om. Nu menar jag förstås inte att det var ert fel på något sätt, men det var i alla fall en sak jag tänkte på.
[*] Jag tycker att reglerna fungerar väldigt bra. Vi hade inte så mycket konflikter den här gången, men efter lite trixande tycker jag att skalan fungerade bra även för den sociala konflikt som utspelade sig mellan Arvel och krogägaren.
[/list]

 

[walium]

Vi måste tajta upp gruppen

Såhär i efterhand så tycker jag att det var onödigt att Korpvis och Vågtämjare började bråka så pass allvarligt. Dels därför att gruppen inte behöver mer intern splittring och dels därför att det gick väl långt. Min och Korpvis kapacitet för elakheter kommer alltid att vara större än Yassilus och vågtämjares och därför är det inte kul att ge sig in i sådana här styrkedemonstrationer.

Om ett eller två spelmöten så kommer vi antagligen att lämna Vindhem bakom oss och på allvar påbörja vår kamp för att åter placera Vågtämjare på tronen. För att det ska lyckas så måste vi ta initiativ och agera mer än vad vi gör idag, mycket mer. Just nu känns det mest som om vi reagerar, och ofta överreagerar, på saker som Snigel skickar emot oss. Våra karaktärer må vara intressanta var för sig men känns egentligen inte särskilt sammansvetsade som grupp. Karaktärerna är så pass principfasta, viljestarka och kompromisslösa att det bara är en tidsfråga innan de vänder sina krafter mot varandra igen.

Det är bra att Arvel är arrogant, naiv och börjat omvärdera sitt forna liv. Däremot är det motsägelsefullt att hon överreagerar så kraftfullt i många situationer. Hur går det ihop med hennes nyfunna tilltro och respekt för liv att hon bränner inne ett helt värdshus? Jag har svårt att få grepp om vad hon egentligen vill med sitt liv och sig själv.

Vågtämjare utgör också en leksam och charmerande kontrast till de två övriga, men även här känns det som om han hänger ganska fritt i luften. Jag har svårt att se vad karaktären vill, det verkar som om han egentligen lika gärna skulle kunna stanna kvar och festa dygnet runt i Vindhem. Han är i alla fall inte särskilt drivande när det gäller att återta sitt forna kungarike.

Sedan upplever jag att Korpvis som karaktär har fått mycket utrymme och stor användning för sina krafter. Tack var henne har vi kommit upp på nodens topp och fått information. Däremot har inte de andra rollpersonernas förmågor fått spela lika stor roll. Jag minns inget problem som vi har löst genom Vågtämjares charm eller genom Arvels förmågor. Däremot så har de ställt till en hel del problem för hela gruppen istället.

Jag ska säga vad jag har för långsiktigt planer med min karaktär i hopp om att här ska finnas punkter av gemensamt intresse.

Korpvis kommer nog att arbeta på att Vågtämjare ska bli far till hennes barn så att hon kan föda hans arvinge. Hon vill åter placera honom på hans tron. Här kan jag tänka mig att någon slags mycket speciell relation kan växa fram mellan de två. Det vore coolt om de fick ett sådant starkt band till varandra och faktiskt kom att utveckla en djupare och mer personlig relation. Därför kommer hon antagligen också att behålla sin impotensförbannelse eftersom det är en garanti för att han inte springer iväg och gör en massa andra med barn.

Korpvis vill även återta makten på fastlandet genom att erövra/alliera sig med någon kuststad och därefter påbörja militära operationer i inlandet. Gärna genom att försöka ha ihjäl ledarna för de största fientliga klanerna (kanske i en duell där hennes intressen företräds av en framstående krigare som Vågtämjare?). Hon vill återvända till Korpvindens klyfta, säte för Korpvindens klan och där återupprätta klanens makt och inflytande. När hon väl återvänt till Nordanland så kommer hon antagligen inte att vilja lämna platsen igen.

"Det var lite trist att ni inte kom ihåg att knarkarna hade pratat om dalen i bergen, eller i alla fall att ni inte kopplade det till de tornets ande pratade om. Nu menar jag förstås inte att det var ert fel på något sätt, men det var i alla fall en sak jag tänkte på."

Som spelledare så är det skitsvårt att veta vilka ledtrådar som rollpersonerna snappar upp och vilka som bara försvinner i det allmänna surret. Jag kom inte ihåg den här ledtråden och hade nog inte registrerat den som värdefull information heller. Helst ska inte alltför mycket hänga på enstaka bitar information.

 

[Olle Linge]

Re: Vi måste tajta upp gruppen

Om ett eller två spelmöten så kommer vi antagligen att lämna Vindhem bakom oss och på allvar påbörja vår kamp för att åter placera Vågtämjare på tronen. För att det ska lyckas så måste vi ta initiativ och agera mer än vad vi gör idag, mycket mer. Just nu känns det mest som om vi reagerar, och ofta överreagerar, på saker som Snigel skickar emot oss. Våra karaktärer må vara intressanta var för sig men känns egentligen inte särskilt sammansvetsade som grupp. Karaktärerna är så pass principfasta, viljestarka och kompromisslösa att det bara är en tidsfråga innan de vänder sina krafter mot varandra igen.

Helt sant, tror jag. Nu menar jag i första hand att det vore ett plus att ha en aning mer sammansvetsad grupp. Vi får inte glömma att det för det mesta är rätt roligt med interna stridigheter, men nu är de på en sådan nivå att de börjar förstöra spelet i övrigt och det kanske inte riktigt är bra.

Det är bra att Arvel är arrogant, naiv och börjat omvärdera sitt forna liv. Däremot är det motsägelsefullt att hon överreagerar så kraftfullt i många situationer. Hur går det ihop med hennes nyfunna tilltro och respekt för liv att hon bränner inne ett helt värdshus? Jag har svårt att få grepp om vad hon egentligen vill med sitt liv och sig själv.

Det här är en sak jag också tycker, men jag kom inte på att jag tyckte så innan du påpekade det. Det visar dock på ett rätt konstigt moraltänkande, vilket är förstås är meningen. Exempelvis är det inte okej att en liten flicka går att köpa som slav, men det är okej att elda upp hundra personer. Dock håller jag med dig om att det just nu känns väldigt svårt att få grepp om och jag tycker inte heller att viljan att ändra sig har märkts så mycket i spel (vilket i sig inte är en nackdel, men jag nämner det mest för att vi pratade om det när vi skapade karaktärerna).

Sedan upplever jag att Korpvis som karaktär har fått mycket utrymme och stor användning för sina krafter. Tack var henne har vi kommit upp på nodens topp och fått information. Däremot har inte de andra rollpersonernas förmågor fått spela lika stor roll. Jag minns inget problem som vi har löst genom Vågtämjares charm eller genom Arvels förmågor. Däremot så har de ställt till en hel del problem för hela gruppen istället.

Att det här stämmer kan jag hålla med om direkt, men frågan är vad det beror på. Jag funderar också på hur mycket jag kan göra åt det. I många fall handlar det nog nämligen om vad ni kommer på att göra. Flera situationer hade ni kunna försöka använda andra egenskaper eller slå er igenom, men ni har alltid valt andra saker. Sedan måste jag också påpeka att hela er vistelse hos adelsungdomarna finns just eftersom Vågtämjare är charmig och allt som har med Phelya att göra beror också på honom. Algfabriken i det här spelmötet var också ett litet exempel på där Arvels krafter förmodligen räddade dem. Men ändå, det här är ändå små saker relativt sätt och jag håller med dig på det stora hela. Så, hur kan man påverka det här då?

Korpvis vill även återta makten på fastlandet genom att erövra/alliera sig med någon kuststad och därefter påbörja militära operationer i inlandet. Gärna genom att försöka ha ihjäl ledarna för de största fientliga klanerna (kanske i en duell där hennes intressen företräds av en framstående krigare som Vågtämjare?). Hon vill återvända till Korpvindens klyfta, säte för Korpvindens klan och där återupprätta klanens makt och inflytande. När hon väl återvänt till Nordanland så kommer hon antagligen inte att vilja lämna platsen igen.

Jag tycker att det finns ganska bra förutsättningar för att få till bra spel i Nordanland, men vi måste se till att engagera alla rollpersoner i intrigen. Precis som vi har talat om tidigare, vill jag försöka utöka samberättandet en del och låta få er en större del av kakan vad gäller intriger och sådant. Det mest intressanta är Arvels roll i Nordanland, eftersom ni andra två har själklara funktioner och syften där. Det jag spontant kommer att tänka på är förstås att mirakelkrafter är mer sällsynta i Nordanland och därför blir hon en viktigare person oavsett vad hon bestämmer sig för att göra. Viktigare att ha på sin sida, men också viktigare att slå ihjäl om hon är på fiendens.

Som spelledare så är det skitsvårt att veta vilka ledtrådar som rollpersonerna snappar upp och vilka som bara försvinner i det allmänna surret. Jag kom inte ihåg den här ledtråden och hade nog inte registrerat den som värdefull information heller. Helst ska inte alltför mycket hänga på enstaka bitar information.

Näe, men så fasligt mycket var det inte som hängde på den heller Ni hade nog blivit än mer intresserade av dalen, men jag tror nog att ni hade velat ge er av dit vare sig ni mindes den detaljen eller inte. Jag vill inte heller nämna det för tydligt första gången, eftersom jag inte riktigt var beredd på att ni drog iväg från noden.

 

[walium]

Re: Vi måste tajta upp gruppen

"Helt sant, tror jag. Nu menar jag i första hand att det vore ett plus att ha en aning mer sammansvetsad grupp. Vi får inte glömma att det för det mesta är rätt roligt med interna stridigheter, men nu är de på en sådan nivå att de börjar förstöra spelet i övrigt och det kanske inte riktigt är bra."

Det känns som om alla karaktärer tidvis beter sig lite väl mycket som psykotiska barn vilket fungerar bättre i Millennium än här. Eftersom flera av oss dessutom är ganska kraftfulla så får våra utbrott också större konsekvenser.

Jag vill inte krysta ihop gruppen men jag är rädd att om inte till exempel Vågtämjare blir mer av en ledargestalt så kommer jag och Korpvis att få alltför stort utrymme. Åtminstone när det gäller Vattsala.

"Att det här stämmer kan jag hålla med om direkt, men frågan är vad det beror på. Jag funderar också på hur mycket jag kan göra åt det. I många fall handlar det nog nämligen om vad ni kommer på att göra. Flera situationer hade ni kunna försöka använda andra egenskaper eller slå er igenom, men ni har alltid valt andra saker. Sedan måste jag också påpeka att hela er vistelse hos adelsungdomarna finns just eftersom Vågtämjare är charmig och allt som har med Phelya att göra beror också på honom. Algfabriken i det här spelmötet var också ett litet exempel på där Arvels krafter förmodligen räddade dem. Men ändå, det här är ändå små saker relativt sätt och jag håller med dig på det stora hela. Så, hur kan man påverka det här då?"

Till att börja med så undrar jag varför inte Vågtämjare fått ihop det ordenligt med Phelya än (litegrann med gårdagens spakdiskussion i åtanke). I Vågtämjares fall så skulle det funnits öppningar för att han kunde förföra Kermekelan, festa med hennes son, bli inbjuden till högreståndskretsar för mer än bara fester. Som det är nu så har han i princip bara charmat sig in hos en bunt rika oduglingar utan större ambitioner eller makt. Det hade varit roligare om han även kommit i kontakt med deras föräldrar, med den äldre generationen. Även om det bara handlade om att visa upp honom som ett exotiskt djur (här hade vi andra också kunna uppträda, en nordanländsk schaman och en deserterad mirakelmästare lär ju vara ganska sällsynt). Vi kunde ha fler kontakter med Doar.

Arvel är lite lurigare men hon kunde ha fått en mer privat kontakt med den andra mirakelmästarna. Hennes filosofi kunde ha utvecklats och skapat fler anhängare. Egentligen borde Rävnos ha skrivit ner i alla fall några stolpar att använda som utgångspunkt.

De ovannämnda förslagen utgår förstås inte bara ifrån spelledaren utan det är även saker som spelarna kunde ta tag i. Men jag tror inte att det skadar med ett lite fastare grepp ifrån spelledaren, i alla fall inledningsvis.

Jag kan tänka mig att vi tar oss till Vattsala och återvinner Vågtämjares position. Därefter gör vi ett litet hopp på kanske ett år. På så sätt hinner Korpvis bli gravid och föda ett barn, våra karaktärer kan etableras och även förändras lite och vi kan ha börjat samla resurser och kontakter för fortsatta offensiver mot fastlandet.

 

[walium]

Andemötet

Jag funderade på att mer betona de rituella med invecklade fraser som upprepades och offer och förhandlingar. Men det skulle ha blivit en för lång text då. Problemet med andedelen är att den är exkluderande, det gör inte så mycket om den sker såhär mellan spelmöten. Men om Korpvis skulle göra det under ett spelmöte så vore det roligare om de övriga två kunde vara med på något vis. Andevärlden kunde mycket väl vara befolkad av diverse avlidna med olika kopplingar till övriga rollpersoner som inte har funnit frid av olika orsaker. Det är inte omöjligt att det finns platser i Nordanland där andevärlden är mer närvarande och barriären mellan vår värld och den är mycket tunnare.



Andemötet
Korpvis sökte med van blick ibland det mörka himlavalvets ljuspunkter och fann snart de välbekanta stjärnbilderna ifrån hemlandet. Deras läge var förskjutet men inte så mycket att de inte stod att finna. Även i så fjärran trakter som Vindhem så fanns det bekanta och oföränderliga inslag. Hon hade suttit på sin flätade vassmatta omgiven av de skyddande tecknen ända sedan skymningen hade börjat sänka sig över landskapet. Hennes enda sällskap var nattens djur och Grånäbb som tålmodigt vakade vid hennes sida. Korpvis tände rökelsen och andades in med djupa andetag medan midnattstimmen sakta närmade sig. Hon hade placerat de blodfläckade tygstyckena och den sargade handen i en halvcirkel runt sin vassmatta. Handen låg en liten bit ifrån de fläckade remsorna av klädnad, bleknad och livlös. Korpvis slöt sina ögon och påbörjade sin resa.
Även i andevärlden där så mycket var annorlunda kunde hon skymta den välbekanta stjärnhimlen. Men stjärnorna tycktes mer avlägsna och deras ljus var kallt och ogästvänligt. I detta landskap var de inga pålitliga ledsagare men Korpvis hade vandrat här förr och visste vad hon sökte. Bakom henne låg en tät urskog och omkring henne reste sig uråldriga berg, mångdubbelt högre än de som fanns i Nordanland. Framför henne bredde sig en ändlös slätt ut sig. Dimman låg tjock över slätten och skymde sikten, men Korpvis visste vad den dolde och vilka faror som lurade däri. Hon satt fortfarande på den flätande vassmattan med Grånäbb vid sin sida. Andevärlden hade förvandlat korpen till en nattsvart fågel stor som en varg och full av kraft. Korpvis väntade.
Ut ur dimman hasade sig en fasansfull skepnad, förvriden och lemlästad. Nacken var bruten och kroppen hade blivit söndersliten av ett djur. Endast det långa håret som var täckt av intorkat blod avslöjade att det var en kvinna. Varelsen viftade med en sargad handstump mot Korpvis. Hennes skri var som en tjutande vind och hon bar med sig doften av död.
- Tjuv! Tjuv! Ge mig tillbaka det som är mitt!
Kvinnan gjorde ett utfall mot Korpvis med oväntad smidighet men kastades omkull av en osynlig hand när hon bara var två steg ifrån henne. Hon låg kvar på marken och kved ömkligt.
- Jag kallar dig med din kropp och ditt blod. Jag binder dig att svara på mina frågor. Priset du måste betala för att bli hel är underkastelse.
Varelsen smekte sin stump och tittade längtansfullt mot den bleka hand som låg och ryckte intill Korpvis men svarade inte. Korpvis grep tag i den avbitna handen som sakta hade börjat röra sig mot sin forna ägare.
- Vad är ditt namn?
- Yrla.
- Vilken är din klan?
- Månvandrarnas.
- Vem är din herre och uppdragsgivare?
- Amiral Havsryttare av Vattsala.
- En man ifrån arkipelagen?
- En sjöman ifrån öarna.
- Anlitade han fler än dig?
- Ja, men jag var först. Jag var slugast! Vågtämjaren var min! Ni förstörde allting!
Varelsen blottade tänderna i en väsning och den avbitna handen ryckte till i Korpvis grepp.
- Vem var mannen i ditt sällskap?
- En klanfrände som jag fann i Vindhem.
- Du har svarat ärligt på mina frågor ande. Det är dags för dig att vila den eviga vilan och vandra in i den stora glömskan
Korpvis kastade den avbitna handen mot varelsen som raskt fångade den och smekte den som ett litet barn.
- Trollkona! Det finns andra som inte glömmer, som aldrig vilar, som söker ditt varma livsblod! När de plågar livet ur dig kommer jag att vara där och suga den söta märgen ur dina ben!
Korpvis höjde på ett ögonbryn men varelsen försvann ut i dimman innan hon hann svara. Hon satte sig ner på mattan igen och ordnade de blodiga tyglapparna framför sig.
- Jag kallar er, mördade av samma mördare besläktade genom illdådets kraft och bundna genom blodet. Träd ut ur dimman, hjälp mig att hämnas er död.
Efter en kort stund svävade tre gestalter ut ur dimtöcknet, deras otydliga kroppar var knappt synliga och förenade med tunna länkar. De betraktade Korpvis med grumliga ögon och oändligt tålamod. Korpvis höjde sin hand mot spökgestalten längst till vänster.
- Du är den första av de fallna, vad är ditt namn och vad var ditt liv?
Mannen var liten och böjd och hans röst tunn och viskande.
- Jag var Phoros, en enkel apotekare, en blygsam tjänare till Kermekelan av Ametist. Jag var en ringa och obetydlig man.
Korpvis höjde sin hand mot näste man.
- Du är den andra av de fallna, vad är ditt namn och vad var ditt liv?
Mannen var åldrad med grått hår och skägg men en gång hade han varit en stilig och kraftfull yngling. Hans röst var djup och myndig.
- Jag var Aelius en köpman som handlade med exotiska varor ifrån den fjärran Norden. En gång var jag Kermekelans älskare och sedan för evigt hennes trogne tjänare. Jag var en framstående handlare och diplomat, stor var min rikedom och kunskap.
Korpvis gestikulerade mot den siste och yngste av männen.
- Du är den tredje av de fallna, vad är ditt namn och vad var ditt liv?
Ynglingen var ung och fåfäng, ännu i döden bar han spår av stolthet och hög börd.
- Jag var Mirius son till Kermekelan och hennes ögon och öron ibland Vindhems unga ädlingar. Jag var vackrast och visast av alla hennes söner.
- Vem var er fiende och mördare?
De tre vålnaderna var tysta men till sist tog Phoros till orda med sin viskande stämma.
- Ett spöke, jag hörde hans fotsteg och sökte hans skepnad men fann den aldrig innan han ändade mitt liv.
- Återvänd till de dödas rike, jag ska söka er mördare.
De tre vålnaderna tycktes sakta lösas upp och bli en del av dimman. Korpvis satt kvar en lång stund efter att de försvunnit och pratade lågmält med Grånäbb. Strax efter att gryningen höjde sig över Vindhem lämnade hon andevärlden bakom sig.

*

Vitmossa iakttog ängsligt platsen där den fruktansvärda häxan hade suttit och hållit rådslag med både andar och korpar. Han hade inte hört vad de pratade om men blotta tanken på att hon hade funnits så nära honom var nog för att få hans nackhår att resa sig och orsaka våldsamma svettningar på den rynkade pannan. Den hemska, hemska kvinnan. Vad hade hon gjort här? När han återvände till sin kammare så satt han en lång stund och funderade på hur han skulle bära sig åt för att tjäna så mycket som möjligt på situationen. Det borde vara möjligt att presentera det hela för herrarna i Vattsala på ett sätt som gjorde att de även i framtiden efterfrågade hans tjänster.

 

[Rävnos]

försvarstalet

Det är bra att Arvel är arrogant, naiv och börjat omvärdera sitt forna liv. Däremot är det motsägelsefullt att hon överreagerar så kraftfullt i många situationer. Hur går det ihop med hennes nyfunna tilltro och respekt för liv att hon bränner inne ett helt värdshus? Jag har svårt att få grepp om vad hon egentligen vill med sitt liv och sig själv.

För att Arvel är tänk som en människa med bara hjärna och inget hjärta. Att Arvel säger att hon minsann ska skaffa sig respekt för liv och levande varelser är inte samma sak som att Arvel faktiskt har det. Hon har genom att observera andra människor kommit fram till att alla är lika mycket värde och att mänskliga livet är något som måste respekteras. Men det är inget hon har i ryggraden. Alltså gör hon fruktansvärda saker när hon blir pressad eller upprörd. Något som händer allt som oftast med tanke på hennes tempramente.

Men visst, uppenbarligen har jag väl spelat på det dåligt.
Sorry.

 

[Rävnos]

Inget märks särskilt mycket på 48timmar.

Dock håller jag med dig om att det just nu känns väldigt svårt att få grepp om och jag tycker inte heller att viljan att ändra sig har märkts så mycket i spel (vilket i sig inte är en nackdel, men jag nämner det mest för att vi pratade om det när vi skapade karaktärerna).

spelet har i intime pågått i 2 dagar. Tvivlar starkt på att det hade varit realistiskt att genomföra några grövre förändringar på den tiden. Stonecold killer på onsdagen och humanist på fredagen känns för mig som otroligt konstig tanke. Hon räddade slaven, hon försöker ta hand om denne. Hon straffar de som hon anser är onda och hon rasar mot folk som behandlas illa. Mycket mer tycker jag inte hon ska göra i nuläget.

Men men, våra åsikter ser ut att gå isär.

 

[Rävnos]

Re: Vi måste tajta upp gruppen

Det känns som om alla karaktärer tidvis beter sig lite väl mycket som psykotiska barn vilket fungerar bättre i Millennium än här. Eftersom flera av oss dessutom är ganska kraftfulla så får våra utbrott också större konsekvenser.

Spelar ej i milleniumgruppen så jag är osäker på hur du menar. Men min karaktär är tänk att i vissa lägen agera som ett barn. Det är liksom hela grundtanken med Arvel..

Arvel är lite lurigare men hon kunde ha fått en mer privat kontakt med den andra mirakelmästarna. Hennes filosofi kunde ha utvecklats och skapat fler anhängare. Egentligen borde Rävnos ha skrivit ner i alla fall några stolpar att använda som utgångspunkt.

Hmm kände inte direkt någon vilja från de övriga mirakelmästarna att ha någon mer privat kontakt med mig. Alltså pressade jag inte på det. Arvel hoppas givetvis i smyg på att Mirakelmästarna så fort Hon har visat sig värdig inför dem kommer höja henne över de två andra och göra henne till något viktigt inom sin egen orden. Problemet är som jag ser det att om jag börjar köra för mycket efter mina egna målsättningar slutar jag snart ha någon anledning att överhuvudtaget hänga med er. Visst hade jag kunnat försöka börja skapa band med Mirakelmästarna och kanske tom gå med i deras ordnen permanent. Men det skulle innebära att jag skiljer henne från gruppen. Alltså håller jag kvar vid målet att Vågtämjare har lovat henne mark och frihet att göra som hon vill på hans ö, när hon hjälp honom.

Och sedan är mirakelmästarna faktiskt inte intresserade av någon vidare kontakt med Arvel, eftersom hon utan att inse det står för något de är väldigt emot.

Har grunderna för hennes "filosofi" utformad redan, thank you very mutch problemet är som sagt att hon inte lever efter den själv. Men visst jag ska börja spela lite mer predikande.

 

[Olle Linge]

Var någonstans går våra åsikter isär?

Men men, våra åsikter ser ut att gå isär.

Hallå där! Nu tycker jag nästan att du ska läsa om mitt inlägg, för det känns nästan som om du hakar upp dig på något som inte finns. Jag påpekade att jag inte har märkt av den förändring som vi pratade om när vi skapade rollpersonerna, vilket jag också nämnde att det inte var ett problem. Däremot känner jag fortfarande att jag har väldigt svårt att förutse vad Arvel gör, vilket förstås är jobbigt för mig, men naturligtvis inte en självklar nackdel generellt. Var någonstans menar du att våra åsikter går isär? Vi verkar ju vara överens om att hon inte har ändrat sig så mycket, eller?

 

[Rävnos]

Här och Här

vi verkar vara oense i det faktumet att jag anser att det är naturligt att hon inte ändrat sig mer än det hon har visat.

Och vi verkar oense i faktumet att hon skulle bryta mot hur hon skrevs.

 

[Olle Linge]

Trådmängd

Det här är väl lite ett svar till både Rävnos och Walium. Det jag funderar på när vi pratar om vad vi skulle kunna ha gjort med karaktärerna, är att det lätt blir väldigt många trådar. Jag är inte säker på att addition är rätt väg att gå och helt enkelt försöka involvera karaktärerna på fler ställen. Jag tror att spelet skulle bli lite mer spilttrat då och det kanske inte är någon höjdare. Det skulle ta längre tid att komma någonstans, etcetera.

I så fall kan man fundera på om man kanske borde fördjupa det som redan finns eller kasta ut sådant vi har nu och ersätta det med annat. Sådana förslag är mycket bättre. Jag tror visserligen att detta kommer att lösa sig själv, eftersom ni kommer att vara mer huvudkaraktärer i intrigen. Nu är ni visserligen rätt viktiga, men ni är inte viktigast, så att säga. Nu kanske jag har fintat bort mig själv, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

 

[Olle Linge]

Va?

vi verkar vara oense i det faktumet att jag anser att det är naturligt att hon inte ändrat sig mer än det hon har visat.

Jag har väl aldrig kommenterat huruvida det är naturligt/trovärdigt eller inte? Det enda jag kommenterade var att jag tyckte att det var svårt att få koll på, men det är ju som sagt inte en nackdel.

Och vi verkar oense i faktumet att hon skulle bryta mot hur hon skrevs.

Det har jag väl inte heller kommenterat? Jag påpekade att det vi pratade om i början, det vill säga förändringen, inte har märkts av i spel och det verkar vi ju vara överens om? Att du har låtit det gå gradvis är väl en så god förklaring som någon.

Inte för att vara dryg, men det skulle vara jättehyggligt om du vill läsa om det här utan att försöka läsa in att jag aggrar mer än jag gör. Den ende jag riktigt har kritiserat i den här tråden är mig själv och det hoppas jag att du också kan hjälpa till med (se frågorna i inlägget om spelmötet). Jag och Walium pratade mer om det på IRC och det var väldigt givande. Vi får se vartåt det bär, men jag har ett och annat att fundera på när det gäller spelledande (vilket jag tycker är spännande och entydigt positivt).

 

[Rävnos]

Grrrr. Sorry då! [ANT]

Är lite stressad över tentan jag sitter och skriver på just nu så humöret är knappast på topp.

Blir lite naturligt paranoid när folk pratar om min karaktär när jag inte är med eftersom det i förlängningen är att prata om mig.

Ska fundera på vad som skrivits och se vad som går att göra åt det.

\Marcus som återgår till att vara aggro över hemtentan.

 

[walium]

Re: försvarstalet

Jag kräver inte att rollpersonerna ska ändra sig eller att handlingen ska splittras upp i tusen trådar. Det jag upplever är att Korpvind får mycket screen time, säkert delvis för att jag tar mig det som spelare, och övriga rollpersoner inte riktigt känns lika delaktiga.

Som spelledare och spelare så har jag personligen ganska mycket fokus på gruppen och vill gärna att den fungerar. Coola karaktärer kan vara hur feta som helst utan att egentligen passa ihop. Nu säger jag inte att det är så med oss, men jag kan se tendenser och om väl karaktärerna skulle bli osams på allvar så har jag svårt att se hur det skulle lösas utan blodspillan.

Men om det bara är jag som upplever detta så är det kanske inga problem alls eller problem av en övergående natur.

 

[Rävnos]

Anfallstalet

Jag kräver inte att rollpersonerna ska ändra sig eller att handlingen ska splittras upp i tusen trådar. Det jag upplever är att Korpvind får mycket screen time, säkert delvis för att jag tar mig det som spelare, och övriga rollpersoner inte riktigt känns lika delaktiga.

Hmm jag har faktiskt inte upplevt det som ett problem, vill jag ha mer fokus på Arvel och hennes förhavande så tar jag mig det. Problemet är ju att hon inte har så mycket att tillföra änså länge. Hon öppnar lite dörrar och stänger en del andra, både bildligt och bokstavligt. Också ser hon till att skapa en hel del intriger på vägen. Men jag ser ju helt klart henne som en bikaraktär eller sidekick till Korpvind och Vågtämjare. Men det har jag inget problem med? Som sagt ser jag inget problem med att olika karaktärer har olika mkt fokus i olika delar av kampanjer.

Som spelledare och spelare så har jag personligen ganska mycket fokus på gruppen och vill gärna att den fungerar. Coola karaktärer kan vara hur feta som helst utan att egentligen passa ihop. Nu säger jag inte att det är så med oss, men jag kan se tendenser och om väl karaktärerna skulle bli osams på allvar så har jag svårt att se hur det skulle lösas utan blodspillan.

Är väl egentligen först nu efter förbannelsen jag har upplevt att det har börjat knaka i fogarna. Mellan Arvel och Korpvind finns det ju någon form av terrorbalans som iaf Arvel aktar sig för att överträda, problemet är väl att jag off tror att Korpvind lättare träder över den än vad Arvel gör. För Arvel kommer inte göra något förrän hon faktiskt anser att Korpvind gör något oförsvarbart. Korpvind är mer manipulerande och känns som hon faktiskt mer skulle kunna sätta en dolk i ryggen på de andra.

Vågtämjare är den jag har sämst koll på för jag ser honom som mer nykfull än vad Arvel är. Arvel går att manipulera utan större problem om man hanterar henne rätt. Vågtämjare tycker jag det off är värre med, han gör som han vill utan moraliska kodexer

Men om det bara är jag som upplever detta så är det kanske inga problem alls eller problem av en övergående natur.

Jag tror att arbetet för att fixa problemen i gruppen inte behöver vara särskilt stora. Någon mindre händelse som för oss lite mer samman igen tillsammans med en försoning mellan Korpvind och vågtämjare tror jag skulle lösa det mesta?

 

[Olle Linge]

Re: Anfallstalet

För det första är det intressant att Walle inte kan namnet på sin egen karaktär Sist jag kollade efter hette hon Korpvis. Men nåja, det var kanske inte det viktigaste i sammanhanget. Jag håller med Rävnos om att den mesta splittringen i gruppen är just mellan Korpvis och Vågtämjare och jag tror inte heller att det krävs så mycket för att vi ska få det att flyta bättre.

Sedan vill jag också hålla med om det här med spelaraktivitet. Som jag ser det finns det två alternativ. I det första fallet vill spelarna vara aktiva, men kan inte det för att spelledaren kör över dem. I det andra fallet är spelarna inte aktiva för att de inte orkar/vill/tänker på det. Nu menar jag inte att något av dessa till fullo passar in på hur vi har det. Det enda jag verkligen hoppas är att det första inte gäller, för då har jag förstås misslyckats kapitalt i mitt värv. Om ni känner att ni vill göra fler saker men att det ligger hinder ivägen eller att ni inte får upmuntran till det måste ni säga till med en gång så att jag blir medveten om det.

Om det däremot inte är så, tycker jag faktiskt att det är mycket upp till er om ni vill undersöka andra saker än det jag kastar på er. Jag lägger redan ned ganska mycket tid på kampanjen och även om jag för det mesta tycker att det är väldigt roligt, tänker jag ändå ställa motkrav. Observera att det här absolut inte är ett försök att dissa er för att ni inte är aktiva, det var bara lite tankar kring ämnet.

 

[Rävnos]

inga personaklagelser nu heller, håller med [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Olle Linge]

Spelmöte 5

Femte spelmötet
Gruppen beviljas en andra audiens hos Kermekelan, något de efterfrågan sedan deras arbetsgivare sagt åt dem att försöka stödja hennes position. Furstinnan verkar vara i ett trängt läge och ber om rollpersonernas hjälp. Två fraktioner hotar hennes regering: Stjärnfalls mirakelmästare och en falang inom Ametisten. Någon håller på att mörda hennes närmaste anhängare och hon ber rollpersonerna att med hjälp av deras speciella förmågor lösa problemet åt henne. Korpvis får henne att lämna en droppe blod som betalning.

De beger sig upp i bergen för att leta efter de ljussignaler och det ljusfenomen de sett på himlen över höglandet natten innan. Efter en händelselös färd börjar det skymma och de skymtar någon som återigen signalerar. Korpvis använder sin kontakt med fåglarna för att få reda på att någon signalerar upp från Vindhems topp igen och nu kan de också se att så är fallet. De smyger skickligt mot signalplatsen, men kan efter en stund ssökande bara hitta lampan.

De har nu hittat dalen. En pelare av fallande ljus skymtar längre upp i dalen och de rör sig i den riktningen. På vägen råkar de ut för flera ras som uppenbarligen är startade med vilje, men de lyckas ändå ta sig fram till punkten där dalen smalnar av. De hittar en ruinstad formad likt en stor skål, med ett symmetriskt nät av gator. Ljuspelaren liknar ett oändligt högt vattenfall av ljus som faller mot torget i mitten av staden. Så småningom hittar de en väg ned till den undre delen av staden. Här ser allting likadant ut, fast tvärtom och under marken. Under torget finns en bassäng där vattnet från ovansidan faller ned på en kon med följande inskription:

Det som heliga tårar fälla,
en reva till vävens baksida vara.
Det heliga ljusets källa,
all vävens trådar förklara.

De dricker av vattnet och så småningom börjar skepnader att ta form omkring dem. Andar blir fysiska omkring dem. Många av dem är gamla, mycket gamla, och de är alla desperata och förvirrade. De vill ha hjälp av karaktärerna, men verkar ha glömt förmågan att kommunicera något annat än just denna önskan. Till slut är de helt fysiska och de försöker hindra rollpersonerna att lämna platsen. De lyckas trots detta ta sig upp ur den underjordiska staden för att söka rätt på personen de är här för att hitta.

Reflektioner
Jag är rätt nöjd med hela spelmötet och tycker att det mesta fungerade bra. Det hade varit intressant att få till mer skräckstämning i katakomberna, men det fungerade som det blev nu också. Spelmötet var relativt rälsat, eftersom det var förhållandevis uppenbart vad karaktärerna skulle ta sig för. Nu har vi nästan kommit till kärnan av den här första delen av kampanjen och jag ser fram emot att knyta ihop säcken vid nästa speltillfälle.