Olle Linge
Snigel
Innan någon påpekar det vill jag säga att jag vet att det finns trådar om det här redan, men eftersom saker förändras och jag har en något annorlunda infallsvinkel, vill jag ändå ta upp ämnet igen.Den här tråden handlar om tilltal i en text, alltså vem man som skribent vänder sig till.
Större delen av Magneter och mirakel består av en serie intervjuer gjorda med personer i spelvärlden. Där är det förstås direkt tilltal med "du", eftersom jag vill fånga känslan av att det faktiskt är en individ som berättar något för en annan individ. Jag låtsas alltså i egenskap av spelkonstruktör resa runt i spelvärlden och prata med intressant personer. Av detta följer naturligt att tilltalet är direkt också i kommentarer och inledningar till intervjuerna. Jag (spelkonstruktören) pratar direkt till läsaren (spelare eller spelledare). Det här är jag bekväm med.
Frågan jag ställer mig är hur det bör se ut i andra delar av texten? Personilgen tycker jag att det ibland passar mycket bra med lite familjär stämning, exempelvis i inledningar och förord där man pratar om sitt eget verk, hur det är tänkt att fungera och så vidare. Nu menar jag inte att texten är pladdrig, utan jag tänker på skillnaden mellan "Detta kan användas till att..." och "Detta kan du använda till att...".
Traditionellt sett har jag varit emot den typen av språk i texter där tydlighet är i fokus (regler, framförallt), men jag har kommit på att det är ganska fult att ha ett tilltal som skiftar genom spelet. Eller? Är det okej att skifta mottagare för olika delar av texten?
Sist men inte minst skulle jag vilja höra argument mot att använda direkt tilltal rakt igenom, inklusive regeltexter. Jag vet att det finns många som tycker att det är osnyggt, men finns det någon annan motivering för att undvika sådant språkbruk?
Större delen av Magneter och mirakel består av en serie intervjuer gjorda med personer i spelvärlden. Där är det förstås direkt tilltal med "du", eftersom jag vill fånga känslan av att det faktiskt är en individ som berättar något för en annan individ. Jag låtsas alltså i egenskap av spelkonstruktör resa runt i spelvärlden och prata med intressant personer. Av detta följer naturligt att tilltalet är direkt också i kommentarer och inledningar till intervjuerna. Jag (spelkonstruktören) pratar direkt till läsaren (spelare eller spelledare). Det här är jag bekväm med.
Frågan jag ställer mig är hur det bör se ut i andra delar av texten? Personilgen tycker jag att det ibland passar mycket bra med lite familjär stämning, exempelvis i inledningar och förord där man pratar om sitt eget verk, hur det är tänkt att fungera och så vidare. Nu menar jag inte att texten är pladdrig, utan jag tänker på skillnaden mellan "Detta kan användas till att..." och "Detta kan du använda till att...".
Traditionellt sett har jag varit emot den typen av språk i texter där tydlighet är i fokus (regler, framförallt), men jag har kommit på att det är ganska fult att ha ett tilltal som skiftar genom spelet. Eller? Är det okej att skifta mottagare för olika delar av texten?
Sist men inte minst skulle jag vilja höra argument mot att använda direkt tilltal rakt igenom, inklusive regeltexter. Jag vet att det finns många som tycker att det är osnyggt, men finns det någon annan motivering för att undvika sådant språkbruk?
D) vara medveten om att det är ganska dåligt och sänker läsbarheten om för mycket passiva satser skrivs