Jag satt och skrev ett svar till PAX i ”Big no-nos” när mitt svar började förvandlas mer och mer. Eftersom jag har erfarenheter av det tidigare kände jag att det var lika bra att starta en egen tråd. Jag kan även passa på att associera till tråden ”Ledare i rollspelsgruppen?” lite också.
Jag tänkte diskutera makt, inflytande och rälsning. Makt är ett tredimensionellt verktyg, det betyder att vid varje bruk av inflytande – oavsett det kommer från spelaren eller spelledaren – rör det sig om en av maktens tre aspekter. Varje aspekt motsvarar alltså en sorts instrument för spelaren eller spelledaren att påverka värld, skeenden, handlingar, story osv. I traditionella rollspel kontrollerar spelledaren den större delen av detta inflytande, och jag vill hävda att lite har ändrats. Maktens tre aspekter är:
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>
Preferensformande: Rollpersonernas preferenser är allt det som finns omkring dem. Det är ramen de måste anpassa sig till för att tillhöra den känsla av samanhang rollspelet utgör. De flesta preferenser härrör från den värld och det regelverk spelgruppen placerat sin rollspelssession i. I ett första stadium kan spelarnas inflytande vara stort: då kan de vara med och bestämmer vilket rollspel som ska spelas och hur deras rollpersoner är anpassade till världen (genom karaktärsskapande och då främst formande av bakgrund och kontaktnätverk). De kan också ha inflytande över vart i världen kampanjen/scenariot ska utspela sig och vilken nivå deras karaktärer ska ha på den sociala stegen och rent skicklighetsmässigt. Notera att spelledaren mycket väl kan ha full kontroll över allt detta. Spelledaren kan ha suttit och pillat med sin egen kampanj, till sitt favoritrollspel, med ett regelsystem som han valt ut och anpassat, med färdigskrivna rollpersoner och i ett förutbestämt samanhang. Spelledaren erbjuder ett paket för spelarna att acceptera eller inte. Av egen erfarenhet går det ofta till så, med olika nivåer av strikthet från spelledarens sida, och det behöver absolut inte vara en dålig sak.
När kampanjen/scenariet startar är preferensformandet den form av inflytande spelledaren lättast kan ta till. Krokar i rollpersonernas bakgrundshistoria, miljön omkring dem, kontrollen över deras vänner och kontakter, deras ovänner och fiender – allt är instrument som spelledaren lätt kan ta kontroll över om han vill.
Agendasättande: Detta är kontrollen över den agenda/dagordning som rollpersonsgruppen har att överväga. När preferensformandet sätter dem i ett samanhang, bidrar agendasättandet med att ge dem mål och motiv inom denna ram. I en öppen kampanjform, likt fisktanken, är agendasättandet mycket upp till spelarna själva. De bildar sig en uppfattning av världen och agerar sedan fritt efter sina förutsättningar. Spelledaren placerar ut motstånd och spinner vidare på den agenda de satt upp, han fungerar som en slags respons. Det mest klassiska sättet för spelledaren att presentera sin agenda för rollpersonsgruppen är genom att introducera en uppdragsgivare. Ibland erbjuder spelledaren inte valet att säga nej, utan när spelandet börjar har rollspelsgruppen redan givits en agenda av den organisation eller den intrig de är en del av. Har spelledaren störst vetskap om världen och/eller många förberedda skeenden i den kan denna vägledning kännas lämplig. Genom att göra preferenserna dynamiska kan man sätta en ganska skoningslös agenda: Fly från vulkanutbrottet eller dö, vidta åtgärder mot den som försöker mörda dig eller så kan ditt nästa glas vin bli din sista. Det sistnämnda exemplet, med spelledarpersoner som aktiva aktörer mot eller med rollpersonerna, kan mycket väl ha introducerats av spelaren (eller en bakgrundstabell) innan spelet satt igång.
I stadiet innan kampanjen/scenariet satt igång kan spelgruppen komma överens om var initiativet över agendan ska ligga – ska det vara spelarstyrt eller spelledarstyrt helt enkelt. En variant är att ge spelledaren stort inflytande, men redan innan tillsammans bestämma många av de ingredienserna man vill att plotten ska innehålla. Det är en variant jag själv ofta använder mig av.
Beslutsfattande: Detta är spelarnas klaraste prerogativ. Trots att spelarnas möjlighet att fritt bestämma vilka beslut deras karaktärer tar, och vilket handlingar de utför, hämmas av de preferenser och agenda de har att ta hänsyn till (ett beslutsfattande utan detta vore att föreställa sig ett oskrivet blad agera ensamt i ett vakuum) kommer det aldrig bli spelledarens roll att beordra spelarna någonting. Spelaren kan alltid låta sin karaktär agera i öppet trots mot agendan, samt bända eller ifrågasätta många av preferenserna: ”Jag vet att min moders mördare besökte den här staden för en månad sedan, men den verkar idealisk för det där värdshuset jag alltid drömt om att äga”, ”Kräver min invalidiserade farsgubbe fortfarande att jag ska finna vem som mördade den gamla haggan? Vad händer om jag har ihjäl honom då? Kanske han slutar klaga… (dessutom har jag ett arv som väntar)”
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>
Slutsatsen är att de olika instrumenten som finns för rälsning och kontroll är nästan alltid till hands för spelledaren. Det finns inget sådant som en opartisk spelledare som lämnar all frihet och kontroll till spelarna (vore det ens något sådant att föredra?), eller för den delen ett system som på något sätt marginaliserar spelledarens roll så pass att han inte kan utöva sådan påverkan (förutom spel som Universalis, men där finns ingen spelledare och det är inte längre något rollspel). Det finns inget samanhang där vi inte utsätter vår omgivning eller utsätts själva för någon form av makt (det är talande hur få i tråden ”Ledare i rollspelsgruppen?” som försöker hävda att det inte finns någon speciell maktstruktur i deras grupp). Viktigare är då att spelledarens inflytande görs på ett sätt som känns acceptabelt för spelarna, och vice versa. Att kunna känna att det finns denna acceptans inom spelgruppen är nödvändigt för att rollspelet ska kunna vara njutbart för alla. Om spelledaren eller spelarnas bruk av makt rör sig om just bruk eller missbruk är upp till den specifika spelgruppen. Missnöjesyttringar som dem jag ger exempel på i stycket ovan är inte sundhetstecken, egentligen.
Det är först nu jag kommer att adressera det som fick mig att börja tänka i dessa banor. Typiskt va? Det här Word-dokumentet har växt till en och en halv sidas längd redan. Detta var vad jag reagerade på i PAX inlägg:
"Något jag hatar som spelare är när SL placerar en SLP i gruppen av rollpersoner för att han själv ska få möjlighet att påverka rollpersonernas situation genom denna karaktär."
Varför är det så farligt? Visst, som allt annat kan det missbrukas, men har även en hel del fördelar. T ex kan SLP:n agera som en guide för en spelgrupp som ännu inte skaffat sig någon bra koll på spelvärlden och hur det fungerar där: Ett instrument lika gott som något annat. Även delar av större kampanjer kan fungera mycket bra med en guide eller liknande i spelarnas gäng.
Så kort blev det. Men ändå ville jag ge svaret ett samanhang…
Jag är inte riktigt klok. Ingen kommer orka läsa det här.
Jag tänkte diskutera makt, inflytande och rälsning. Makt är ett tredimensionellt verktyg, det betyder att vid varje bruk av inflytande – oavsett det kommer från spelaren eller spelledaren – rör det sig om en av maktens tre aspekter. Varje aspekt motsvarar alltså en sorts instrument för spelaren eller spelledaren att påverka värld, skeenden, handlingar, story osv. I traditionella rollspel kontrollerar spelledaren den större delen av detta inflytande, och jag vill hävda att lite har ändrats. Maktens tre aspekter är:
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>
Preferensformande: Rollpersonernas preferenser är allt det som finns omkring dem. Det är ramen de måste anpassa sig till för att tillhöra den känsla av samanhang rollspelet utgör. De flesta preferenser härrör från den värld och det regelverk spelgruppen placerat sin rollspelssession i. I ett första stadium kan spelarnas inflytande vara stort: då kan de vara med och bestämmer vilket rollspel som ska spelas och hur deras rollpersoner är anpassade till världen (genom karaktärsskapande och då främst formande av bakgrund och kontaktnätverk). De kan också ha inflytande över vart i världen kampanjen/scenariot ska utspela sig och vilken nivå deras karaktärer ska ha på den sociala stegen och rent skicklighetsmässigt. Notera att spelledaren mycket väl kan ha full kontroll över allt detta. Spelledaren kan ha suttit och pillat med sin egen kampanj, till sitt favoritrollspel, med ett regelsystem som han valt ut och anpassat, med färdigskrivna rollpersoner och i ett förutbestämt samanhang. Spelledaren erbjuder ett paket för spelarna att acceptera eller inte. Av egen erfarenhet går det ofta till så, med olika nivåer av strikthet från spelledarens sida, och det behöver absolut inte vara en dålig sak.
När kampanjen/scenariet startar är preferensformandet den form av inflytande spelledaren lättast kan ta till. Krokar i rollpersonernas bakgrundshistoria, miljön omkring dem, kontrollen över deras vänner och kontakter, deras ovänner och fiender – allt är instrument som spelledaren lätt kan ta kontroll över om han vill.
Agendasättande: Detta är kontrollen över den agenda/dagordning som rollpersonsgruppen har att överväga. När preferensformandet sätter dem i ett samanhang, bidrar agendasättandet med att ge dem mål och motiv inom denna ram. I en öppen kampanjform, likt fisktanken, är agendasättandet mycket upp till spelarna själva. De bildar sig en uppfattning av världen och agerar sedan fritt efter sina förutsättningar. Spelledaren placerar ut motstånd och spinner vidare på den agenda de satt upp, han fungerar som en slags respons. Det mest klassiska sättet för spelledaren att presentera sin agenda för rollpersonsgruppen är genom att introducera en uppdragsgivare. Ibland erbjuder spelledaren inte valet att säga nej, utan när spelandet börjar har rollspelsgruppen redan givits en agenda av den organisation eller den intrig de är en del av. Har spelledaren störst vetskap om världen och/eller många förberedda skeenden i den kan denna vägledning kännas lämplig. Genom att göra preferenserna dynamiska kan man sätta en ganska skoningslös agenda: Fly från vulkanutbrottet eller dö, vidta åtgärder mot den som försöker mörda dig eller så kan ditt nästa glas vin bli din sista. Det sistnämnda exemplet, med spelledarpersoner som aktiva aktörer mot eller med rollpersonerna, kan mycket väl ha introducerats av spelaren (eller en bakgrundstabell) innan spelet satt igång.
I stadiet innan kampanjen/scenariet satt igång kan spelgruppen komma överens om var initiativet över agendan ska ligga – ska det vara spelarstyrt eller spelledarstyrt helt enkelt. En variant är att ge spelledaren stort inflytande, men redan innan tillsammans bestämma många av de ingredienserna man vill att plotten ska innehålla. Det är en variant jag själv ofta använder mig av.
Beslutsfattande: Detta är spelarnas klaraste prerogativ. Trots att spelarnas möjlighet att fritt bestämma vilka beslut deras karaktärer tar, och vilket handlingar de utför, hämmas av de preferenser och agenda de har att ta hänsyn till (ett beslutsfattande utan detta vore att föreställa sig ett oskrivet blad agera ensamt i ett vakuum) kommer det aldrig bli spelledarens roll att beordra spelarna någonting. Spelaren kan alltid låta sin karaktär agera i öppet trots mot agendan, samt bända eller ifrågasätta många av preferenserna: ”Jag vet att min moders mördare besökte den här staden för en månad sedan, men den verkar idealisk för det där värdshuset jag alltid drömt om att äga”, ”Kräver min invalidiserade farsgubbe fortfarande att jag ska finna vem som mördade den gamla haggan? Vad händer om jag har ihjäl honom då? Kanske han slutar klaga… (dessutom har jag ett arv som väntar)”
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="svart">/images/hr.gif</td></tr></table>
Slutsatsen är att de olika instrumenten som finns för rälsning och kontroll är nästan alltid till hands för spelledaren. Det finns inget sådant som en opartisk spelledare som lämnar all frihet och kontroll till spelarna (vore det ens något sådant att föredra?), eller för den delen ett system som på något sätt marginaliserar spelledarens roll så pass att han inte kan utöva sådan påverkan (förutom spel som Universalis, men där finns ingen spelledare och det är inte längre något rollspel). Det finns inget samanhang där vi inte utsätter vår omgivning eller utsätts själva för någon form av makt (det är talande hur få i tråden ”Ledare i rollspelsgruppen?” som försöker hävda att det inte finns någon speciell maktstruktur i deras grupp). Viktigare är då att spelledarens inflytande görs på ett sätt som känns acceptabelt för spelarna, och vice versa. Att kunna känna att det finns denna acceptans inom spelgruppen är nödvändigt för att rollspelet ska kunna vara njutbart för alla. Om spelledaren eller spelarnas bruk av makt rör sig om just bruk eller missbruk är upp till den specifika spelgruppen. Missnöjesyttringar som dem jag ger exempel på i stycket ovan är inte sundhetstecken, egentligen.
Det är först nu jag kommer att adressera det som fick mig att börja tänka i dessa banor. Typiskt va? Det här Word-dokumentet har växt till en och en halv sidas längd redan. Detta var vad jag reagerade på i PAX inlägg:
"Något jag hatar som spelare är när SL placerar en SLP i gruppen av rollpersoner för att han själv ska få möjlighet att påverka rollpersonernas situation genom denna karaktär."
Varför är det så farligt? Visst, som allt annat kan det missbrukas, men har även en hel del fördelar. T ex kan SLP:n agera som en guide för en spelgrupp som ännu inte skaffat sig någon bra koll på spelvärlden och hur det fungerar där: Ett instrument lika gott som något annat. Även delar av större kampanjer kan fungera mycket bra med en guide eller liknande i spelarnas gäng.
Så kort blev det. Men ändå ville jag ge svaret ett samanhang…
Jag är inte riktigt klok. Ingen kommer orka läsa det här.
