Som spelledare kan jag ibland ha svårt att bestämma mig hur jag ska agera. Vissa äventyr fungerar perfekt trots att jag bara gjort minimala insatser, medans andra flyter ut i ett totalt ointresse fast jag försöker måla upp hela världar. En av mina bästa stunder som spelledare var när det tog min grupp ca. två timmar innan dom började med själva äventyret. Dom lyckades plocka ut allt spelbart ur karaktärerna och använde det till fullo. Det enda jag bistod med var att jag förklarade vad som hade hänt och varför dom var där, sen satte dom igång. Dom var så i gasen att jag såg ingen anledning att avbryta dom, men bör man göra det bara för att dom ska följa tråden i äventyret eller är det bra att dom går igång direkt. Det kan bli problem när dom flippar ut och försvinner ut i ett sidospår så hårt att hela iden med äventyret försvinner, då blir det till att tänka snabbt eller plocka upp det medhavda brädspelet för att avrunda på ett värdigt sätt.
Nekromanti makten korrumperar
- Thread starter usan
- Start date
Man Mountainman
Storsvagåret
Självgående spelare är enklast att ha att göra med. Då slipper man tänka.
" en milisman kommer fram till er och säger att han lejer krigare till hjälp med att störta orc stället" vad gör rollpersonerna, jo diskuterar ett tag och säger sedan: neeeeeeej verkar tråkigt,/images/icons/yikes.gif nu blir det hela lite jobbigare för det var det som var äventyret, man kan ju alltid göra lite påtryckningar men det sabbar det hela.... grrr blir sur på sådanna rollspelare som inte fattar vad man har lagt upp.
Legioth
Swordsman
Självgående spelare [½ OT]
"Självgående spelare är enklast att ha att göra med. Då slipper man tänka."
Jovars, det har jag minsan märkt.
Spelarna är självgående på det sättet att de av egen fri vilja far ut och äventyrar, och det bästa är att de hittar på grunden i äventyret själva.
Inledningsvis var de bara ett gäng skumma typer som utförde diverse mer eller mindre lagliga upprdarg åt högstbjudande.
Under en av dessa upprag blev de osams med tjuvgillet, med resultatet att de har blivit lovade att om de blir sedda i staden (för övrigt landets huvudstad) igen så lär de inte leva länge.
Klart man blir butter för något sådant, så de beger sig ut på landsbyggden, överfaller några anspråkslösa präster, tar deras pengar och smycken (präster i fantasy-världar är alltid korrumperade) och sticker.
Därefter öppnar de en spelhåla (en av RP:na är en spelare) i en liten by längs med en ganska livligt traffikerad "riksväg", där de sedan sakta men säkert tar över byn. Bl.a. genom att rädda byn från en mystisk kult vars utövare är osynliga + att de förgiftar borgmästaren. Då de kommit till makten börjar de planera hur de skall hämnas på tjuvgillet. De beger sig ofta ut på olika äventyr för att skaffa sig diverse fördelar, för tillfället är de på jakt efter de ingredienser som behövs för att göra synlighetsvätskan som kulten använde. De behöver bl.a. gripblod och diamantsand.
Resultatet är att jag i ½ år IRL inte behövt hitta på ett enda äventyr. Om de har bestämt sig för att de skall ta livet av en grip för att få blodet av den så har jag behövt fundera ut var folk påstår att det finns gripar och hittat på några hinder åt dem.
Detta med självgående spelare är faktist något som man borde kunna avla fram, för alla SL:ars bästa. Alternativt skulle man också kunna fixa det med genmaipulation.
"Självgående spelare är enklast att ha att göra med. Då slipper man tänka."
Jovars, det har jag minsan märkt.
Spelarna är självgående på det sättet att de av egen fri vilja far ut och äventyrar, och det bästa är att de hittar på grunden i äventyret själva.
Inledningsvis var de bara ett gäng skumma typer som utförde diverse mer eller mindre lagliga upprdarg åt högstbjudande.
Under en av dessa upprag blev de osams med tjuvgillet, med resultatet att de har blivit lovade att om de blir sedda i staden (för övrigt landets huvudstad) igen så lär de inte leva länge.
Klart man blir butter för något sådant, så de beger sig ut på landsbyggden, överfaller några anspråkslösa präster, tar deras pengar och smycken (präster i fantasy-världar är alltid korrumperade) och sticker.
Därefter öppnar de en spelhåla (en av RP:na är en spelare) i en liten by längs med en ganska livligt traffikerad "riksväg", där de sedan sakta men säkert tar över byn. Bl.a. genom att rädda byn från en mystisk kult vars utövare är osynliga + att de förgiftar borgmästaren. Då de kommit till makten börjar de planera hur de skall hämnas på tjuvgillet. De beger sig ofta ut på olika äventyr för att skaffa sig diverse fördelar, för tillfället är de på jakt efter de ingredienser som behövs för att göra synlighetsvätskan som kulten använde. De behöver bl.a. gripblod och diamantsand.
Resultatet är att jag i ½ år IRL inte behövt hitta på ett enda äventyr. Om de har bestämt sig för att de skall ta livet av en grip för att få blodet av den så har jag behövt fundera ut var folk påstår att det finns gripar och hittat på några hinder åt dem.
Detta med självgående spelare är faktist något som man borde kunna avla fram, för alla SL:ars bästa. Alternativt skulle man också kunna fixa det med genmaipulation.
Re: Självgående spelare [½ OT]
Detta med självgående spelare är faktist något som man borde kunna avla fram, för alla SL:ars bästa. Alternativt skulle man också kunna fixa det med genmaipulation.
Intressant projekt. /images/icons/grin.gif
Storuggla, självgående ibland
Detta med självgående spelare är faktist något som man borde kunna avla fram, för alla SL:ars bästa. Alternativt skulle man också kunna fixa det med genmaipulation.
Intressant projekt. /images/icons/grin.gif
Storuggla, självgående ibland
Man Mountainman
Storsvagåret
Tja, det är förstås jobbigt om de förkastar ens egen plot och sedan *inte hittar på något eget*. Då måste man ju hur som helst hitta på hela handlingen och dessutom imrpovisera, eftersom den i förväg uttänkta plotten gått om intet. Vad jag talar om är spelare som går in i en stad och *själva* söker upp stadsvakten, och sedan, när de väl blivit anställda, drar igång en invecklad plan för att avsätta vaktkaptenen och ta hans plats. Har man sådana spelare är det enda som krävs av en själv att man är någorlunda bra på att hänga med i svängarna.
roligt att improvisera, visst
men då blir det ju så om man har en massa saker uppskrivna om karaktärer och annat stuff dom kommer möta på så kommer man att inte kunna använda dessa (jaja, kanske kan man använda vissa saker men inte i stora hela), men såklart att det är roligt ibland när spelarna leder spelledaren, har hänt mig ett antal gånger då den som skulle vara spelledare glömt bort att gör a ett äventyr (!) och ingen har någon story med sig... då blir det improvisation.
men då blir det ju så om man har en massa saker uppskrivna om karaktärer och annat stuff dom kommer möta på så kommer man att inte kunna använda dessa (jaja, kanske kan man använda vissa saker men inte i stora hela), men såklart att det är roligt ibland när spelarna leder spelledaren, har hänt mig ett antal gånger då den som skulle vara spelledare glömt bort att gör a ett äventyr (!) och ingen har någon story med sig... då blir det improvisation.
Man Mountainman
Storsvagåret
Re: roligt att improvisera, visst
För sådana som jag, som nästan aldrig förbereder mina äventyr mer än mycket rudimentärt, är det en guldgruva att ha spelare som kan ta egna initiativ.
För sådana som jag, som nästan aldrig förbereder mina äventyr mer än mycket rudimentärt, är det en guldgruva att ha spelare som kan ta egna initiativ.