Nekromanti Maktlöshet

[magoo]

Sitter här ganska utmattad efter ytterligare en konflikt med min trotsige treåring som växlar mellan lawful good och chaotic evil - Exorcisten skulle passa bättre än Supernanny. Aga känns ibland som en logisk och frestande lösning som jag givetvis inte brukar. Däremot känner jag att alternativen är få - när det gäller att bestraffa en treåring finns det inte så mycket att ta till, han bryr sig inte om ägodelar och det enda som svider är att bli övergiven, ett maktmedel som jag inte gärna tar till. Resultatet är maktlöshet - mitt enda vapen är att lugnt (nåja) och pedagogiskt (nåja) förklara hur man ska göra och berömma när det blir rätt. Denna väg är lång och snårig men jag känner så klart att den är den rätta.

Trotset har fått mig att fundera över maktlöshet i samhället - den demokratiska vägen med att styra med röster, demonstrationer och positiva förebilder är lika tidsödande och långsam som merparten av min uppfostran av sonen. Kravaller, skadegörelse och våldshandlingar kanske kan skapa snabbare förändringar men leder också till hat och mer våld. Hastigt hopslängda enåsiktspartier som miljöpartiet och FI har svårt att hävda sig mot befintliga kolosser. Snabba lösningar och kaos verkar förlora mot ordning och reda.

Kan droppen urholka stenen? Kan en liten tuva stjälpa ett stort lass? Vilken är den rätta vägen?

/Magoo, ställde ut sonen i regnet igår i bästa Lawful-Evil stil

 

[hraufnir]

Allt beror ju på hur akut situationen är. Visst kan vattendropparna urholka stenen och liten tuva välta stora lass. I fallet med sonen är det ju en långvarig process, men skulle sonen bli så jobbig att det blir en akut fråga huruvida du orkar med eller inte, ja då får man ta till lite rejälare metoder. Inte aga, sånt sparas till kvinnan, men däremot är jag för en bra balans mellan positiv och negativ förstärkning.
Gör ungen något bra, säg det, gör ungen något dåligt, säg det.

Det var ju iofs i en helt annan situation än t.ex. om man vill förändra ett styre.* Eftersom man är på en helt annan nivå än sagda nivån. Uppenbarligen genom historien BEHÖVS det vissa former av revolutioner.** Vissa revolutioner går snabbt, medans andra tar lite tid. Exempel på båda är 1. Franska revolutionen. 2. Industriella revolutionen.

Det som är utmärkande är att ju snabbare och mer akut en revolution är, desto blodigare har den en tendens att bli.

* skulle VÄLDIGT gärna se magoo köra babysnack med Göran Person och resten av regeringen. Snälla?
**Revolution definieras för det mesta av en, jämfört med vanlig byråkratisk förändring, vara en plötslig förändring med stor effekt på omgivningen

 

[Dante]

Snälla …

… skoja inte ens om sånt här:

»Inte aga, sånt sparas till kvinnan […]«

 

[Mekanurg]

Ikkje allene

/Magoo, ställde ut sonen i regnet igår i bästa Lawful-Evil stil

You are not alone. Min tredje dotter fyller tre nästa år. Jag vet vad som väntar.

 

[hraufnir]

Re: Snälla …

Jag skojjar om vad jag behagar, faktiskt.

Är det inte bättre att vi nämner vissa saker i olika sammanhang än att vi tiger tyst och hoppas på bättre väder.

Jag lever vid åsikten att om det inte är värt att skämta om, då är det inte värt att bry sig om. So sue me!

 

[Rising]

Om skämt på forumet [OT]

Jag tyckte det var skitkul, iaf.

Men... som sagt, hade det varit på en forumsträff så hade jag skrattat högt och försökt bräcka dig med ett ännu värre skämt, men på ett forum så kan man behöva ha ett lite annat språk. Det har pratats om det tidigare på forumet; bland annat om ett spel med bögvåldtäktstroll och termen CP.

Det är ett brännbart område och jag tror att man måste erkänna att det hela är komplicerat för att kunna behandla frågan med den respekt den (och ens medforumiter) förtjänar. Jag tror exempelvis inte att man kan ha någon generell riktlinje att gå efter, utan att det måste vara moderatorernas sak att döma i frågan.

 

[hraufnir]

Re: Om skämt på forumet [OT]

Handen på Levern, jag borde ha satt en smiley efter eller något liknande. Jag tänkte det när jag skrev det men det föll ur hand då jag skriver på texter till skolan samtidigt som jag slappnar av skallen med lite meningsfullt wrnutuggande...

Fråga min sambo (ni som har tillgång till henne) vad hon anser att min ståndpunkt i jämställdhetsfrågan är!

 

[Rosen]

Re: Snälla …

Jag och min fru brukar skämta om att aga varann rätt så ofta... Ack ja.

Det är liksom inbyggt i vitsars natur att det knappast går att skämta om något utan att någon tar illa upp. På ett forum utomlands såg jag en skämt-tråd häromveckan där någon drog den gamla klassikern

"Vad är det som är litet och rött och ligger i diket?"
"???"
"En snorunge som är överkörd."
...
"Vad är det som är litet och grönt och ligger i diket?"
"???"
"Samma snorunge en månad senare."

Den tyckte alla var kul... utom en av moderatorerna, som hade en baby som är sjuklig och nyss hade blivit opererad, så han tog illa vid sig av att folk skämtar om döda barn. En lång och tradig diskussion vidtog.

--
Åke

 

[magoo]

Men flickor äääär ju så följsamma och rara, de små liven

/Magoo, minns sina egna raseriutbrott

 

[Rising]

Kan droppen urholka stenen? Kan en liten tuva stjälpa ett stort lass?

Jag tvivlar. Jag tror att förhållandet mellan ordning och kaos är mer eller mindre konstant. Däremot ändras försts formen av både ordning och kaos genom tiderna.

Först: Min definition på termerna är:
Ordning - Att underkasta sig de fåtaligas högsta maktanspråk.
Kaos - Att hänge sig åt majoritetens lägsta drifter.

Alltså: "Ordning" för mig är religioner, auktoriteter, patrioter, despoter och att inordna sig under några få chefsideologer. All "ordning" går också per definition stick i stäv mot individens personliga strävan efter framgång. Alltså; omtanke och sympatier med de sjuka och svaga är tecken på "ordning", precis såsom att bli självmordsbombare istället för att försöka leva ett lyckligt liv. Att "offra sig för laget" är ordningens motto.

"Kaos" då blir för mig majoritetsstyre såsom anarki, upplysningsfilosofi och demokrati, där det förhärskande istället blir allmänhetens lägsta och mest grundläggande behov & drifter; alltså främlingsfientlighet, girighet, paranoia, flockbeteende och behov av trygghet, m.m., för det är dessa ting man enklast enas kring. Ett bra exempel på kaos är när boende i ett villaområde samarbetar för att driva ut invandrare i rädsla för att fler ska komma och att värdet på boendet därmed skall sjunka.

Nu har vi iofs ingen riktig demokrati i världen - här i Sverige resonerar exempelvis många "jag röstar på moderaterna, syns inte det?" (äkta exempel! Mannen menade att han var propert klädd som en äkta överklassgentleman. Det är att lyda en auktoritär föreställning om att man ska rösta beroende på ens samhällsklass och inte på ens åsikter. Det är inte en riktig demokrati) eller "jag röstar på socialdemokraterna i vått och torrt!" (som om det hade handlat om att vara trogen sitt parti likt en fotbollssupporter. Det är en sorts nationalism och har inget med ens individuella åsikter att göra; alltså inte riktig demokrati).

Nå, alltså, maktlöshet. Jag tror att många känner en maktlöshet idag just för att vi lever i en demokrati som ändå inte är demokratisk (som byggs upp av allmänhetens åsikter) utan som bara är samma gamla ordning som den värsta despoti. Samtidigt vet vi inte vad det finns för alternativ, vi har det ju ändå förhållandevis bra. Därför tror jag att många går på den rena missnöjeslinjen: De käftar emot och värnar om sin personliga frihet - precis som din son - fastän de inte tjänar något på det i ett större perspektiv. (Vänsterkids som protesterar mot sossarna är ett bra exempel på detta)

Nu har inte jag egna barn, så det jag säger härnäst skrattar du säkert bara åt och menar att jag ska återkomma när jag har en egen treåring; men jag tror ändå att din son behöver både din ordning (ditt uppmuntrande, du som förebild och dina "bestraffningar", hur symboliska dessa än är) och sitt eget kaos (sin personliga frihetskamp gentemot den enda auktoritet han känner - föräldrarna!) i det långa loppet.

Jag tror aldrig att man ska följa vare sig ordningen eller kaoset på ren princip; det är den sortens inställning som leder till hordbeteende, oavsett om det mynnar ut i nazism eller djungelns lag.

 

[Johan K]

Känner igen det hela..

Alltså, jag kan ju känan igen den där maktlösheten.. Jobba med ungar som är utvecklingsstörda & där lär man sig ha TÅLAMOD... Dock så känner man sig förbanant maktlös, frustrerad & liknande känslor inimellanåt.. Då burjar jag försöka bita ihop allternativt ta ett djupt andetag & göra nått anant en stund..
Dock, kan jag tänka mig at som förälder är det en helt annan sak...

/ Johan K, som är glad att det är fredag imorgon

 

[magoo]

Nu har inte jag egna barn, så det jag säger härnäst skrattar du säkert bara åt och menar att jag ska återkomma när jag har en egen treåring; men jag tror ändå att din son behöver både din ordning (ditt uppmuntrande, du som förebild och dina "bestraffningar", hur symboliska dessa än är) och sitt eget kaos (sin personliga frihetskamp gentemot den enda auktoritet han känner - föräldrarna!) i det långa loppet.

Jag skrattar inte, jag tycker att det låter toppen. Jag har säkert 300 inoficiella poäng i barnuppfostran genom alla skrifter i ämnet jag har läst men de tar inte hänsyn till det kaos som bor i varje människa - även i en välmenande förälder. Jag har ett hett temperament och ibland är jag en usel mamma trots att jag kan teorin som ett rinnande vatten.

Ang dins synpunkter på samhället låter de vettiga i mitt tycke, jag är inte säker på vilket samhälle jag skulle välja, det anarkistiska eller det stenhårt styrda. Ibland skulle det kännas väldigt bekvämt med en storebror som talade om för mig vad jag ska göra och tycka.

 

[Mekanurg]

Lies, bribes and threats ...

... are essential tools of child-rearing.

Gammalt djungelordspråk.

 

[Krille]

Re: Lies, bribes and threats ...

"... are essential tools of child-rearing."

...och folk undrar varför världen är som den är...

 

[Basenanji]

Vems makt handlar det om?

Jag har två barn, två killar. Jag pratar ofta med mina kompisar om just det där- hur ska man göra som förälder när det blåser upp en konflikt.
Det är verkligen svårt att veta. Dessutom skapar det rätt mycket olika känslor hos en själv.

*pling* (=Basse hajjar något helt plötsligt)

Oftast tror jag att barnet inte upplever en konflikt lika starkt som föräldern. Nog för att det i stunden verkar så, men egentligen tror jag att barnets psyke klarar sådana där konflikter utan vidare. Jag menar, barn brukar väl sällan vara speciellt långsinta? Åtminstone inte när de är tre-fem år?

Kan det kanske vara så att det oftare handlar om ens egna frustrationer och besvikelser som gör att man tolkar situationen till något jobbigare och värre än vad den är?
För min egen del tror jag att det är så.
Det är ju egentligen mig själv jag blir irriterad på, att min son inte kan klara av att vänta till sin fördelsedag, att jag egentligen är osäker på huruvida det är rätt eller fel att köpa leksaker till barnen för ofta, och att det jag säger inte räcker till, när Viktor (sex år) kräver en leksak på B&R.

För när jag tänker efter så blir det faktiskt aldrig någon konflikt kring det när jag verkligen inte har några pengar i plånboken. Då accepterar min son snällt att det inte blev någon leksak.

Min tvååring bär jag när han blir för jobbig.

Svårt det här. Men förresten, kan det hänga ihop med att det har kommit en ny i familjen (grattis förresten!)? Avundsjuka? Svartsjuka?
För mig var det kämpigt att gå från "ett barn och mamma och pappa" till "två barn och bara en pappa". Dvs när jag själv skulle ta hand om båda barnen orkade jag bara en tiondel så mycket som innan David kom...

En sak är jag rätt säker på- du gör rätt när du reagerar på ditt barns beteende. Du verkar vara en mycket förståndig och bra mamma. Jag tror att du kommer le åt det här minnet om några år. Kanske med en nostalgisk tår i ögonvrån. Vad tror du?

/Basenanji