"Helsingborgs Dagblad 22 juli 2003
Kultur
Manga
- våldsamt
vriden
kvinnosyn
Manga, japanska serier, slog igenom i väst på 80-talet. Men serieköparna i Sverige har hittills förhållit sig kallsinniga, liksom vår recensent Pidde Andersson. Nu lanseras nya tidningen Manga Mania och då ger han de japanska serierna ånyo en chans.
serier
manga mania
Nummer 1, 2003
Full Stop Media AB
Jag har aldrig varit i Japan och jag träffar väldigt sällan japaner. Därför är min uppfattning om landet och dess människor klyschig och fördomsfull - och den är till vissa delar ganska motsägelsefull. Dels har vi förstås det här med japansk vishet, ett folk som älskar skönhet, frid, konst och poesi. Samtidigt har vi den andra bilden, som väger tyngre. Japaner verkar besatta av grovt våld. Japanska skräck- och actionfilmer är ofta extremt brutala, sadistiska och sjuka. En kontrast till den fridfulla poesin är den totala känslokylan och bristen på respekt för människoliv.
Japan är en mansdominerad värld och kvinnosynen ter sig minst sagt märklig. Japaner framstår som ytterst fascinerade av pervers sex; japansk pornografi går främst ut på förnedring, och ännu konstigare blir det när allt könshår retuscheras, vilket det är lag på. De är fullkomligt besatta av lolitor och skolflickor i uniform, och unga japaner kan på fullt allvar bli förälskade i figurer i tv-spel.
En rad fördomar - men de bygger alla på de intryck jag fått genom att se på japanska filmer och läsa japanska serier; det handlar inte om Hollywoodtolkningar. För mig framstår japansk populärkultur mest som fascinerande kuriosa - det känns som om det finns en hinna mellan mig och filmen eller seriesidan. Jag kan inte relatera till händelserna eller figurerna trots att berättelserna kan behandla universella teman som ont och gott, kärlek, hat, hämnd.
Det är förvisso intressant, men eftersom folk beter sig så oväntat eller ovanligt, framstår mycket som science fiction eller fantasy - även om det handlar om vardagsrealism. Historierna förmår inte engagera mig.
På 80-talet slog manga - japanska serier - igenom rejält i USA, där seriesidorna spegelvändes och omredigerades för att kunna läsas på västerländskt sätt. I Sverige gav Horst Schröder ut tidningarna Cobra och Samurai med serier hämtade från de amerikanska utgåvorna. Horst var för tidigt ute, intresset var svalt och tidningarna blev inte speciellt långlivade.
Sedan dess har intresset ökat och efter att Pokemon, Digimon och Sailor Moon pumpats ut även i Sverige, är det - efter Carlsen Comics framgångar med de månatliga pocketböckerna Dragonball - dags för en serietidning som ges ut varannan månad med diverse blandad manga. Jag är uppvuxen med serier, jag älskar serier, jag jobbar med serier - men jag har aldrig förmått uppskatta manga. Men jag läste det första numret av Manga Mania för att ge det en chans.
Manga Mania återger serierna oredigerade. Detta innebär att man läser tidningen baklänges och seriesidorna från höger till vänster. Visst, man vänjer sig, och serierna återges så som de är tänkta - men det är inte speciellt njutbart. Inte blir det bättre av att sidorna är fulla av asterisker och fotnoter. Avancerade japanska ljudeffekter är infällda med japansk text i bilderna och det måste förstås förklaras vad tecknen betyder.
Översättningarna av serierna är gjorda direkt från japanskan, vilket troligen innebär att de är korrekta, men jag hade nog gärna sett en varsam försvenskning istället för alla japanska termer i var och varannan pratbubbla; läsrytmen störs och det flyter trögt. Stockholmismer som "Jag vart överraskad" vill jag också slippa, i synnerhet i en samurajserie.
På 160 sidor har man klämt in fyra fortsättningsserier samt en femte kortis, som fortsätter även den. Japanska serietidningar är tjocka som telefonkataloger och serierna är tänkta att läsas snabbt. En serie kan vara på flera hundra eller tusen sidor. Därför är tempot därefter. Det händer inte så mycket. Manga Manias längre avsnitt är på 30-40 sidor, men det hinner knappt hända någonting alls.
Nå, vad innehåller tidningen? Uppenbarligen vill man visa upp olika delar av den japanska seriekulturen - och den är bred! - och man har plockat ihop lite av varje, men de flesta av serierna har ungdomar och skolor i centrum.
Jag hade föredragit en mer genrebestämd tidning, med enbart äventyr eller enbart humor - och med längre avsnitt. Den första serien heter "Love Hina" och handlar om en kille som vill komma in på universitetet i Tokyo, men han är för dålig. Han tänker bo gratis på sin farmors hotell, men det visar sig att farmodern byggt om hotellet till ett flickpensionat. Därför råkar huvudpersonen blotta sig för nakna tonårsflickor, han blir anklagad för att smygtitta, men han får bo kvar om han lovar att inte "snuska sig". Slut på episoden, som är tecknad i traditionell, karikerad mangastil.
Nästa serie heter "GTO - Great Teacher Onizuka" och enligt en introduktionstext ska den handla om odågan Eikichi Onizuka, en 22-årig kille som tänker bli lärare för att kunna spana på brudar. Några lärarplaner hinns inte med i det första avsnittet; Onizuka presenteras när han sitter vid en rulltrappa och tittar upp under de korta kjolarna på flickor (sida efter sida med rumpor och trosor). Därefter drar han runt med en polare och pratar om livet, innan han återigen tittar upp under kjolen på en gymnasist som vill bli bjuden på middag. Fortsättning följer.
Därefter följer äventyrsserien "Blade of the Immortal," om en samuraj som inte kan dö, vilket han vill mest av allt. Av någon anledning bestämmer han sig för att döda tusen skurkar. Serien är väldigt snyggt tecknad, men återigen - det hinner inte hända så mycket. Avsnittet består av en massa grova slaktscener, innan hjälten lovar att döda tusen man - och så blir det "Fortsättning följer."
Kapitel ett av "Skrotbilsdagboken" är fyra sidor långt och i det hjälper en bilmekaniker en flicka att byta kedja på hennes cykel. Det är allt.
Sista serien, "Chobits," är den märkligaste. På flera sätt. Historien, återigen berättad med gulliga, karikerade teckningar, utspelas i en värld där persondatorer ser ut som söta, halvnakna flickor. 19-årige Hideki vill ha en sådan dator, men han har inte råd. Men en dag hittar han en datorflicka slängd i en sophög. Han tar med den nakna flickan hem och undrar hur man ska sätta på den, och efter några timmar hittar han en knapp - i hennes skrev. Flickan vaknar, utbrister "Chii" och så är det fortsättning i nästa nummer.
Hur i hela friden ska man tolka denna serie? Vad är det för skev kvinnosyn? Flickor är arbetsredskap och när de är uttjänta, slängs de på soptippen. Är det satir? Är det bara dumt och naivt? Jag såg framför mig hur serien tecknas av en fnissig ungkarl som bor i mammas källare - men så läste jag att signaturen CLAMP är fyra serietecknande kvinnor.
För mig blir Manga Mania inte mer än en kuriositet. Och jag ställer mig återigen frågan: varför är extremt våld och skolflickor så populärt i Japan?
Pidde Andersson
Flickor är
arbetsredskap och
när de är uttjänta, slängs de på soptippen. Är det satir?
Bildtext: GUBBSJUKT. Sida upp och sida ned med fluktande under flickkjolar, som här i serien "GTO - Great Teacher Onizuka".
Bildtext: När serien "GTO" inte är direkt sexistisk övergår den till våldsamheter."
© HELSINGBORGS DAGBLAD 2003-07-22
Såhär tycker en av skribenterna i min lokaltidning om den nya mangatidningen Mangamania som tidigare diskuterats nedan. Håller ni med?
Kultur
Manga
- våldsamt
vriden
kvinnosyn
Manga, japanska serier, slog igenom i väst på 80-talet. Men serieköparna i Sverige har hittills förhållit sig kallsinniga, liksom vår recensent Pidde Andersson. Nu lanseras nya tidningen Manga Mania och då ger han de japanska serierna ånyo en chans.
serier
manga mania
Nummer 1, 2003
Full Stop Media AB
Jag har aldrig varit i Japan och jag träffar väldigt sällan japaner. Därför är min uppfattning om landet och dess människor klyschig och fördomsfull - och den är till vissa delar ganska motsägelsefull. Dels har vi förstås det här med japansk vishet, ett folk som älskar skönhet, frid, konst och poesi. Samtidigt har vi den andra bilden, som väger tyngre. Japaner verkar besatta av grovt våld. Japanska skräck- och actionfilmer är ofta extremt brutala, sadistiska och sjuka. En kontrast till den fridfulla poesin är den totala känslokylan och bristen på respekt för människoliv.
Japan är en mansdominerad värld och kvinnosynen ter sig minst sagt märklig. Japaner framstår som ytterst fascinerade av pervers sex; japansk pornografi går främst ut på förnedring, och ännu konstigare blir det när allt könshår retuscheras, vilket det är lag på. De är fullkomligt besatta av lolitor och skolflickor i uniform, och unga japaner kan på fullt allvar bli förälskade i figurer i tv-spel.
En rad fördomar - men de bygger alla på de intryck jag fått genom att se på japanska filmer och läsa japanska serier; det handlar inte om Hollywoodtolkningar. För mig framstår japansk populärkultur mest som fascinerande kuriosa - det känns som om det finns en hinna mellan mig och filmen eller seriesidan. Jag kan inte relatera till händelserna eller figurerna trots att berättelserna kan behandla universella teman som ont och gott, kärlek, hat, hämnd.
Det är förvisso intressant, men eftersom folk beter sig så oväntat eller ovanligt, framstår mycket som science fiction eller fantasy - även om det handlar om vardagsrealism. Historierna förmår inte engagera mig.
På 80-talet slog manga - japanska serier - igenom rejält i USA, där seriesidorna spegelvändes och omredigerades för att kunna läsas på västerländskt sätt. I Sverige gav Horst Schröder ut tidningarna Cobra och Samurai med serier hämtade från de amerikanska utgåvorna. Horst var för tidigt ute, intresset var svalt och tidningarna blev inte speciellt långlivade.
Sedan dess har intresset ökat och efter att Pokemon, Digimon och Sailor Moon pumpats ut även i Sverige, är det - efter Carlsen Comics framgångar med de månatliga pocketböckerna Dragonball - dags för en serietidning som ges ut varannan månad med diverse blandad manga. Jag är uppvuxen med serier, jag älskar serier, jag jobbar med serier - men jag har aldrig förmått uppskatta manga. Men jag läste det första numret av Manga Mania för att ge det en chans.
Manga Mania återger serierna oredigerade. Detta innebär att man läser tidningen baklänges och seriesidorna från höger till vänster. Visst, man vänjer sig, och serierna återges så som de är tänkta - men det är inte speciellt njutbart. Inte blir det bättre av att sidorna är fulla av asterisker och fotnoter. Avancerade japanska ljudeffekter är infällda med japansk text i bilderna och det måste förstås förklaras vad tecknen betyder.
Översättningarna av serierna är gjorda direkt från japanskan, vilket troligen innebär att de är korrekta, men jag hade nog gärna sett en varsam försvenskning istället för alla japanska termer i var och varannan pratbubbla; läsrytmen störs och det flyter trögt. Stockholmismer som "Jag vart överraskad" vill jag också slippa, i synnerhet i en samurajserie.
På 160 sidor har man klämt in fyra fortsättningsserier samt en femte kortis, som fortsätter även den. Japanska serietidningar är tjocka som telefonkataloger och serierna är tänkta att läsas snabbt. En serie kan vara på flera hundra eller tusen sidor. Därför är tempot därefter. Det händer inte så mycket. Manga Manias längre avsnitt är på 30-40 sidor, men det hinner knappt hända någonting alls.
Nå, vad innehåller tidningen? Uppenbarligen vill man visa upp olika delar av den japanska seriekulturen - och den är bred! - och man har plockat ihop lite av varje, men de flesta av serierna har ungdomar och skolor i centrum.
Jag hade föredragit en mer genrebestämd tidning, med enbart äventyr eller enbart humor - och med längre avsnitt. Den första serien heter "Love Hina" och handlar om en kille som vill komma in på universitetet i Tokyo, men han är för dålig. Han tänker bo gratis på sin farmors hotell, men det visar sig att farmodern byggt om hotellet till ett flickpensionat. Därför råkar huvudpersonen blotta sig för nakna tonårsflickor, han blir anklagad för att smygtitta, men han får bo kvar om han lovar att inte "snuska sig". Slut på episoden, som är tecknad i traditionell, karikerad mangastil.
Nästa serie heter "GTO - Great Teacher Onizuka" och enligt en introduktionstext ska den handla om odågan Eikichi Onizuka, en 22-årig kille som tänker bli lärare för att kunna spana på brudar. Några lärarplaner hinns inte med i det första avsnittet; Onizuka presenteras när han sitter vid en rulltrappa och tittar upp under de korta kjolarna på flickor (sida efter sida med rumpor och trosor). Därefter drar han runt med en polare och pratar om livet, innan han återigen tittar upp under kjolen på en gymnasist som vill bli bjuden på middag. Fortsättning följer.
Därefter följer äventyrsserien "Blade of the Immortal," om en samuraj som inte kan dö, vilket han vill mest av allt. Av någon anledning bestämmer han sig för att döda tusen skurkar. Serien är väldigt snyggt tecknad, men återigen - det hinner inte hända så mycket. Avsnittet består av en massa grova slaktscener, innan hjälten lovar att döda tusen man - och så blir det "Fortsättning följer."
Kapitel ett av "Skrotbilsdagboken" är fyra sidor långt och i det hjälper en bilmekaniker en flicka att byta kedja på hennes cykel. Det är allt.
Sista serien, "Chobits," är den märkligaste. På flera sätt. Historien, återigen berättad med gulliga, karikerade teckningar, utspelas i en värld där persondatorer ser ut som söta, halvnakna flickor. 19-årige Hideki vill ha en sådan dator, men han har inte råd. Men en dag hittar han en datorflicka slängd i en sophög. Han tar med den nakna flickan hem och undrar hur man ska sätta på den, och efter några timmar hittar han en knapp - i hennes skrev. Flickan vaknar, utbrister "Chii" och så är det fortsättning i nästa nummer.
Hur i hela friden ska man tolka denna serie? Vad är det för skev kvinnosyn? Flickor är arbetsredskap och när de är uttjänta, slängs de på soptippen. Är det satir? Är det bara dumt och naivt? Jag såg framför mig hur serien tecknas av en fnissig ungkarl som bor i mammas källare - men så läste jag att signaturen CLAMP är fyra serietecknande kvinnor.
För mig blir Manga Mania inte mer än en kuriositet. Och jag ställer mig återigen frågan: varför är extremt våld och skolflickor så populärt i Japan?
Pidde Andersson
Flickor är
arbetsredskap och
när de är uttjänta, slängs de på soptippen. Är det satir?
Bildtext: GUBBSJUKT. Sida upp och sida ned med fluktande under flickkjolar, som här i serien "GTO - Great Teacher Onizuka".
Bildtext: När serien "GTO" inte är direkt sexistisk övergår den till våldsamheter."
© HELSINGBORGS DAGBLAD 2003-07-22
Såhär tycker en av skribenterna i min lokaltidning om den nya mangatidningen Mangamania som tidigare diskuterats nedan. Håller ni med?