Nekromanti Manlighet?

[!Paxen]

För att inte göra denna tråd mer OT så skapar jag en ny tråd. Jag vill inget annat än att just diskutera dom orden som jag nämner, och liknande ord, så jag kommer nog undvika diskussioner om t.ex. "hen" eller liknande.


Jag, som anser mig tämligen neutral angående min könsroll (dvs, jag har kuk, men jag är hemmafrun i mitt hushåll) undrar bara detta: Varför anses styrka, mod och självuppoffring som manliga ideal fortfarande? Visst, traditionellt kanske det har varit det (tveksam till allihopa), men varför ska det pratas om att det fortfarande är manliga ideal?

I den diskussionen ang Space Marines (Deathwatch i detta fall) och genus så tas det upp som ett exempel på vad som gör just Space Marines till manliga-macho-män.

Angående dessa ideal så håller jag inte med om att dom alla är förbehållna (inte nu, inte förr) just män. Styrka är för mig könsneutralt som det är nu. Jag kan dock se att detta kan ses som "manligt ideal" (anledningarna är många) den största kopplingen är väl just Herkules, men som det är nu i dagens värld så har inte styrka en koppling med ett visst kön, och i en sci-fi setting har det ännu mindre med kön att göra (finns självklart undantag). Tack vare en viss revolution under senare 1900-tal så fick vi ju för fan kvinnliga hjältar (fanns en del innan, förstås, och det var inte alla som var lika starka, och vissa som var starka fram tills att männen kom).

Mod är även det något som jag kan förstå att det har varit en starkare koppling till det manliga, men som jag sa innan så bryr jag mig inte så mycket om hur det var förr. När jag tänker mod så tänker jag främst på soldater (oftast män, med några, tyvärr, få kvinnor), civilister i krigsdrabbade länder (Utan att kolla upp det så har jag för mig att Frankrikes frihetskämpar under nazi-ockupationen var hade fler kvinnor än män) och medborgarrätts kämpar (visst, King har en given plats men Rosa Parks och alla dom som vägrade att flytta sig ifrån sin plats på bussen innan Parks blev känd!).

Självuppoffring.. Behöver jag ens säga vad jag tycker om det? Självuppoffring, oavsett kön, är bland det mest osjälviska som finns och här har jag faktiskt en hel del erfarenhet av själv. Förutom min mor, min mormor, min farmor och min syster så känner jag till andra mödrar, andras systrar som säkert har offrat mer än vad jag kommer göra under min livstid! Detta, enligt mig, är bland dessa ord det mest kvinnliga. Jag har svårt att komma upp med ord på män faktiskt.

Jag vet att folk inte kommer att hålla med mig ang vad jag tycker om dessa ord, men det bryr jag mig inte om egentligen. Det jag dock tycker illa om är att i diskussioner om en framtida sci-fi-setting så säger man att det är är manligt när det inte ens stämmer under den tidsperioden man lever i.

Och jag vill också påpeka att jag inte skriver det här enbart pga det Pendragon skrev. jag har sett dessa ord bli kallade för manliga ord tidigare, under liknande omständigheter och jag är trött på det. För mig innehar dessa ord knappt någon könskoppling med undantag för självuppoffring som för mig, som just nu lever i år 2012, är mer kvinnligt.

 

[krank]

Vad gäller styrka har jag en fråga: är det inte förbannat trist att det typ bara är män som får vara muskelberg på film och i serier och spel?

I City of Heroes, varför är kroppstypen "Huge" begränsad till enbart manliga attribut?

Varför är manlige Hulken jättesupergigantiskt musklig, och She-Hulk smal och fotomodellssmal, trots att hon också är jävligt stark?

SÅ jag ställer mig också undrande. Och skeptisk. Det ingår helt klart i min könsroll att jag ska vara stor och stark, och jag tycker inte det minsta om det. Samtidigt som tjejer som ÄR stora och starka ses som okvinnliga...

 

[!Paxen]

Vad gäller styrka har jag en fråga: är det inte förbannat trist att det typ bara är män som får vara muskelberg på film och i serier och spel?[/qoute]

För att Hollywood vill att kvinnor ska vara attraktiva, och dom flesta kvinnor som är kroppsbyggare ser ut som aliens (om jag ska vara sån så brukar jag tycka att det är mer attraktivt med slim hos både män och kvinnor, men iom att jag är hetero så kanske det inte gäller?)


[qoute]I City of Heroes, varför är kroppstypen "Huge" begränsad till enbart manliga attribut?

För att spelskaparna tyckte att det skulle kopplas ihop på ett sådant sätt. Iom att jag inte skapar spel, inte har spelat City of Heroes eller frågat dom som skapade det så vet jag inte. Men, som med allt annat så är det grymt orättvist.

[qoute]Varför är manlige Hulken jättesupergigantiskt musklig, och She-Hulk smal och fotomodellssmal, trots att hon också är jävligt stark?[/quote]

Är inte She-Hulk för det första smal jämfört med Hulken? hon är väl fortfarande gigantisk jämfört med en vanlig o-Hulkig människa? Inte för att jag vill försvara Marvel dock.

[qoute]SÅ jag ställer mig också undrande. Och skeptisk. Det ingår helt klart i min könsroll att jag ska vara stor och stark, och jag tycker inte det minsta om det. Samtidigt som tjejer som ÄR stora och starka ses som okvinnliga... [/quote]

Varför anser du att du måste ha en viss könsroll? Säger folk åt dig att du måste vara något? Har du ingen självbestämmande rätt? Riskerar du att bli utfryst för att du vill bära rosa kläder?

Jag förnekar inte att det finns individer som är sådana som anser att det finns manligt och kvinnligt, men ingen grå zon, men jag ville diskutera ett par ord som jag har sett användas för att koppla ihop med manlighet, men som jag själv knappt kan se kopplingen.

Du listar upp saker som tecknare, spelskapare och Hollywood gör "fel", men du diskuterar inte dom orden som jag ville prata om, dom som anses som manliga ideal, och som jag själv tycker är något av det förgångna Vad tycker du om dom? Tycker du att folk, i allmänhet, tycker så fortfarande, eller är det bara en klick människor?

 

[Ond bråd död]

För att de är ideal. Självuppoffring är ett lite för diffust ord, men styrka och mod är iaf fortfarande ideal för män. Som Krank var inne på är det fortfarande ideal som lyfts fram i kulturen.

Självuppoffring är manligt i vissa situationer, att dö för sitt land i krig t ex, och kvinnligt om det gäller att offra sig för sina barn t ex. Oftare kvinnligt ideal känns det som dock eftersom den är mer passiv.

 

[krank]

Är inte She-Hulk för det första smal jämfört med Hulken? hon är väl fortfarande gigantisk jämfört med en vanlig o-Hulkig människa? Inte för att jag vill försvara Marvel dock.

Hon är lång, men är fortfarande smal etc. Mer uppskalad än påbylsad, om man så vill.

Varför anser du att du måste ha en viss könsroll? Säger folk åt dig att du måste vara något? Har du ingen självbestämmande rätt? Riskerar du att bli utfryst för att du vill bära rosa kläder?

Jag "måste" ingenting - men de bilder som visas för mig från filmer, tv, tidningar, etc etc är av en viss sorts man. Självklart ger det visst intryck. De berättelser man får i sig förändrar en, såklart.

"Självbestämmanderätten" är för mig ett ganska ointressant koncept. SOm determinist ser jag individen som summan av sin sociala och biologiska programmering; jag fattar exakt de beslut jag blivit programmerad att fatta.

I processen att fatta beslut finns många olika faktorer. När olika faktorer pekar åt olika håll skapas dissonans. När dissonansen är stark manifesteras beslutsprocessen emotionellt i form av ångest.

Så; jag tycker att det är jobbigt eftersom det finns en ordentlig dissonans mellan de drivkrafter jag fått från olika håll. En drivkraft jag har är att undvika traditionell manlighet. En annan drivkraft är att bejaka traditionell manlighet. Ibland råkar jag bejaka traditionell manlighet utan att reflektera över det. Ibland krävs det att jag lägger om vanor eller gör andra jobbiga saker för att undvika att bejaka traditionell manlighet.

Så jo, jag "fattar beslut", men det betyder inte att jag inte upplever det som ett problem att vissa beslut känns svårare att ta än andra. Jag upplever mig förminskad när jag är i sällskap av män som inte har samma sorts problematiserande inställning till mansrollen, och visar mig sakna intresse för sport, öl, brudar och så vidare. Jag upplever att jag tas mindre på allvar av en del andra män och av en del kvinnor för att jag är kort och tjock och omanlig.

Du listar upp saker som tecknare, spelskapare och Hollywood gör "fel", men du diskuterar inte dom orden som jag ville prata om, dom som anses som manliga ideal, och som jag själv tycker är något av det förgångna Vad tycker du om dom? Tycker du att folk, i allmänhet, tycker så fortfarande, eller är det bara en klick människor?

Min upplevelse är att berättelsen om mannen fortfarande handlar om att vara beskyddande, att vara stark, att vara aktiv.

Min upplevelse är att berättelsen om kvinnan fortfarande handlar om att vara hemmavid, omhändertagande, känslosam, möjligen manipulativ.

Det är de berättelser jag ser överallt, både bland personer jag möter öga mot öga och de personer jag möter via tidningar eller serier eller filmer eller forum.

Inte 100% av tiden, såklart. Men tendenserna, de underliggande berättelserna, finns där.

 

[!Paxen]

Varför anser du att du måste ha en viss könsroll? Säger folk åt dig att du måste vara något? Har du ingen självbestämmande rätt? Riskerar du att bli utfryst för att du vill bära rosa kläder?

Jag "måste" ingenting - men de bilder som visas för mig från filmer, tv, tidningar, etc etc är av en viss sorts man. Självklart ger det visst intryck. De berättelser man får i sig förändrar en, såklart.

"Självbestämmanderätten" är för mig ett ganska ointressant koncept. SOm determinist ser jag individen som summan av sin sociala och biologiska programmering; jag fattar exakt de beslut jag blivit programmerad att fatta.

I processen att fatta beslut finns många olika faktorer. När olika faktorer pekar åt olika håll skapas dissonans. När dissonansen är stark manifesteras beslutsprocessen emotionellt i form av ångest.

Så; jag tycker att det är jobbigt eftersom det finns en ordentlig dissonans mellan de drivkrafter jag fått från olika håll. En drivkraft jag har är att undvika traditionell manlighet. En annan drivkraft är att bejaka traditionell manlighet. Ibland råkar jag bejaka traditionell manlighet utan att reflektera över det. Ibland krävs det att jag lägger om vanor eller gör andra jobbiga saker för att undvika att bejaka traditionell manlighet.

Så jo, jag "fattar beslut", men det betyder inte att jag inte upplever det som ett problem att vissa beslut känns svårare att ta än andra. Jag upplever mig förminskad när jag är i sällskap av män som inte har samma sorts problematiserande inställning till mansrollen, och visar mig sakna intresse för sport, öl, brudar och så vidare. Jag upplever att jag tas mindre på allvar av en del andra män och av en del kvinnor för att jag är kort och tjock och omanlig.

Så, kort sagt.. "Allt som folk tycker, även jag själv, är medias fel, och det gör ingen skillnad att folk i allmänhet tycker en sak eftersom dom egentligen inte tycker det", eller vad menar du?

Att media är fucked up är en sak, men det betyder inte automatiskt att folk kommer ta efter det. Det är ju synd om folk tycker att du är omanlig och du inte vill vara det (eller, bryr du dig om att anses vara omanlig förresten? Vill du vara mer manlig? Tycker du att du är omanlig? Vad är manlighet?). Jag själv har inte det synsättet, och därför kan jag inte bry mig om det. Det är en sak om dom tycker illa om mig som person, men oavsett om folk tycker att jag är manlig eller kvinnlig så är jag den jag är.

Du listar upp saker som tecknare, spelskapare och Hollywood gör "fel", men du diskuterar inte dom orden som jag ville prata om, dom som anses som manliga ideal, och som jag själv tycker är något av det förgångna Vad tycker du om dom? Tycker du att folk, i allmänhet, tycker så fortfarande, eller är det bara en klick människor?

Min upplevelse är att berättelsen om mannen fortfarande handlar om att vara beskyddande, att vara stark, att vara aktiv.

Min upplevelse är att berättelsen om kvinnan fortfarande handlar om att vara hemmavid, omhändertagande, känslosam, möjligen manipulativ.

Det är de berättelser jag ser överallt, både bland personer jag möter öga mot öga och de personer jag möter via tidningar eller serier eller filmer eller forum.

Inte 100% av tiden, såklart. Men tendenserna, de underliggande berättelserna, finns där.

Inte 100% av tiden? Hur mycket då isf?

Visst kan jag väl se att det ofta blir vissa ord som används i anslutning med manligt eller kvinnligt, men det ligger närmare 50% än 100% tror jag.

Så länge folk gör skillnad på manliga och kvinnliga ideal och kallar dom för just detta så kommer ju orden att fortsätta vara manliga eller kvinnliga för vissa individer.

 

[Troberg]

Varför är manlige Hulken jättesupergigantiskt musklig, och She-Hulk smal och fotomodellssmal, trots att hon också är jävligt stark?

Tja, det är så skönhetsidealen ser ut idag, rätt eller fel. För män anses muskler attraktivt, för kvinnor kurvighet. Skönhetsideal har aldrig varit rättvisa, någon anses alltid "vacker" och någon annan "ful". Kan något bedömas så kommer någon att bedöma det, rätt eller fel.

Tråkigt, men så är det.

 

[Cybot]

Varför är manlige Hulken jättesupergigantiskt musklig, och She-Hulk smal och fotomodellssmal, trots att hon också är jävligt stark?

Tja, det är så skönhetsidealen ser ut idag, rätt eller fel. För män anses muskler attraktivt, för kvinnor kurvighet. Skönhetsideal har aldrig varit rättvisa, någon anses alltid "vacker" och någon annan "ful". Kan något bedömas så kommer någon att bedöma det, rätt eller fel.

Tråkigt, men så är det.

Jag skulle väl gissa att det är för att de flesta av killarna på Marvel och DC är en bunt Hacks som aldrig har lärt sig att rita kvinnokroppar förutom just den där Swimsuitmodellen (som de sen applicerar på typ alla kvinnor de ritar).

Som tur så finns det andra artister också.
Jeanne (ärkeskurken i The Dreadful) är kanske inte "bulkig" som hulken, men hon är fortfarande byggd som en stridsvagn (men ändå väldigt kvinnlig).

 

[Sodivra]

Jag vet att folk inte kommer att hålla med mig ang vad jag tycker om dessa ord, men det bryr jag mig inte om egentligen. Det jag dock tycker illa om är att i diskussioner om en framtida sci-fi-setting så säger man att det är är manligt när det inte ens stämmer under den tidsperioden man lever i.

Och jag vill också påpeka att jag inte skriver det här enbart pga det Pendragon skrev. jag har sett dessa ord bli kallade för manliga ord tidigare, under liknande omständigheter och jag är trött på det. För mig innehar dessa ord knappt någon könskoppling med undantag för självuppoffring som för mig, som just nu lever i år 2012, är mer kvinnligt.

Vad tycker du är det problematiska med att uttala sig så om manlighet? Vi skulle nog behöva formulera det noggrannare för att hitta fokus i den här tråden.


Med det sagt så ska jag bemöta det du ville diskutera:

Om vi tittar på vilka undermedvetna reaktioner och associationer som de frammanar, så tycks det som att ord så som styrka och mod faktiskt är manliga för oss, även år 2012. Här är vad man får fram om man söker vetenskapliga artiklar om det. Den här artikeln kanske kan vara intressant?

De flesta av oss vill väl att sådana här karaktärsdrag ska vara någorlunda könsneutrala, och anstränger oss kanske även medvetet för att det ska vara så. Om det gäller även för dig så är det ju en positiv sak att du inte upplever styrka och mod som maskuliniserade ord, utan något bägge genus har tillgång till! Men kollektivt, när vi inte riktar uppmärksamhet mot våra egna tankeprocesser så tenderar vi att göra kopplingar i linje med dessa schabloner.

Och varför skulle det inte vara så? Vi har ju trots allt en historia bakom oss. både vår civilisations mångtusenåriga historia, och vår personliga historia av förväntningar och skolning. Vi kan försöka förneka att denna historia finns parallellt med vad vi vill nu, men det kommer inte göra att den går iväg.

Men vi kan ha bägge: Vi kan ha en historia och implicita antaganden sida vid sida med ett ideal och explicita viljor. Man får acceptera att man är en människa sammansatta av en blandning av viljor, ideal, önskningar, medvetna och omedvetna tankar och vanor. En del är vi stolta över, en del vill vi inte veta av. Då öppnar vi ju möjligheten dels för att spänna av lite, dels för att göra något kul eller intressant med det.

 

[krank]

EDIT: Nej, det där kan jag inte riktigt stå för just nu.

Vi säger såhär: Jag skulle vilja fråga en sak, innan jag skriver så mycket mer. Det här handlar inte om att jag vill anklaga dig för något eller så; det handlar mer om att jag är dålig på att läsa av folks intentioner på nätet.

Jag förstår inte riktigt vad för slags diskussion du är ute efter här.

Är du nyfiken på vad jag tycker? Eller vill du se mina argument, så att du kan förklara för mig varför jag har fel? Ska jag komma med förklaringar eller argument?

Jag frågar, eftersom jag inte riktigt har tid att "ta debatten". Jag har gjort det massor av gånget tidigare, i olika former, och har helt enkelt varken tid eller ork just nu. Jag måste prioritera var jag lägger min energi just nu. Om du på riktigt är nyfiken på vad jag tycker och tänker och varför jag tänker det, och inte bara vill förenkla/förlöjliga/argumentera emot, så kan jag komma med ett mera uttömmande och resonerande svar. Om inte, så får det här nog bli det sista jag skriver i den här tråden.

 

[Vimes]

OT-varning.

Att ge något ett namn skapar det inte. Det är som att påstå att arbetarklassen slutar finnas om man slutar kalla den arbetarklass. Blanda inte ihop analys med reproduktion.

Jag är av åsikten att det är omöjligt att inte ägna sig åt kulturell reproduktion, och jag tycker det följer naturligt ur alla resonemang att vi inte existerar i ett vakuum. Produktion (samhällsanalys) kräver en viss reproduktion, och i idealfallet reproducerar man bara för tillfället accepterade kulturella värden.

En kul relaterad anekdot är Bank of Canadas sedeldebacel för ett tag sedan. Nya sedlar skulle lanseras, precis som snart ska göras i Sverige, och på en av dem (100 dollars, vill jag minnas) var en bild på en kvinna framför ett mikroskåp. Hon var asiatisk. Här har BoC tänkt till, vill inte reproducera stereotypen människa = vit man. Givetvis får BoC kritik för att man istället reproducerar stereotypen asiater är duktiga på vetenskap, varpå man ändrar kvinnan till en vit istället. Vilket leder till kritik för att banken "vitmålar", det vill säga reproducerar stereotypen människor = vita och osynliggör minoriteter.

Grejen är att kritiken förstås är berättigad, samtidigt som det ju är extremt svårt att inte reproducera stereotyper, oavsett om man försöker.

 

[!Paxen]

EDIT: Nej, det där kan jag inte riktigt stå för just nu.

Vi säger såhär: Jag skulle vilja fråga en sak, innan jag skriver så mycket mer. Det här handlar inte om att jag vill anklaga dig för något eller så; det handlar mer om att jag är dålig på att läsa av folks intentioner på nätet.

Jag förstår inte riktigt vad för slags diskussion du är ute efter här.

Är du nyfiken på vad jag tycker? Eller vill du se mina argument, så att du kan förklara för mig varför jag har fel? Ska jag komma med förklaringar eller argument?

Jag frågar, eftersom jag inte riktigt har tid att "ta debatten". Jag har gjort det massor av gånget tidigare, i olika former, och har helt enkelt varken tid eller ork just nu. Jag måste prioritera var jag lägger min energi just nu. Om du på riktigt är nyfiken på vad jag tycker och tänker och varför jag tänker det, och inte bara vill förenkla/förlöjliga/argumentera emot, så kan jag komma med ett mera uttömmande och resonerande svar. Om inte, så får det här nog bli det sista jag skriver i den här tråden.

Jag ber om ursäkt om jag var för brysk och att du tyckte att jag förlöjligade dig, det var absolut inte min mening. Ang just den delen att du tyckte att folk tyckte att du var omanlig så tyckte jag dock att det var löjligt att bry sig om huruvida folk tycker att man själv ärmanlig eller inte. Men, jag kan ju inte tala om vad andra ska tycka så jag vill kalla det för en ärlig, (jävligt) dumt formulerad fråga och främsta anledningen till att jag skrev det på det sättet var för att jag just då var rejält trött. Sak samma nu, du behöver inte svara på det i vilket fall.

Jag har dock fortfarande inte förstått varför vissa ord, eller rättare sagt attribut, ska anses vara kopplat till ett visst kön, och det känns som att vi diskuterar förbi varandra på den punkten. Jag säger att jag inte förstår varför det fortfarande ska ha en koppling på det sättet, medan du, som jag förstår det, säger att det är för att folk fortfarande gör den kopplingen, och det gör du genom att lista upp exempel från spel och filmer, vilket jag menar är missvisande då varken Hollywood eller spelvärlden är folket, utan en liten klick av världens befolkning. Låt gå för att ev vissa länder fortfarande kopplar styrka med man, men jag är väldigt säker på att det i dagens sverige inte är så, möjligtvis undermedvetet men inte medvetet.

Jag har egentligen ingen fakta på det men jag tror nog att majoriteten av sveriges befolkning ligger på ungefär samma nivå som mig, om inte högre, och därför så är det för mig konstigt att folk, mestadels som kritik, säger att styrka, självuppoffring och mod är manliga ord när jag själv tycker att det är ett tänk som ligger i det förflutna.

 

[Man Mountainman]

Jag, som anser mig tämligen neutral angående min könsroll (dvs, jag har kuk, men jag är hemmafrun i mitt hushåll) undrar bara detta: Varför anses styrka, mod och självuppoffring som manliga ideal fortfarande? Visst, traditionellt kanske det har varit det (tveksam till allihopa), men varför ska det pratas om att det fortfarande är manliga ideal?

Förmodligen handlar det, som du själv antyder, mindre om att de är manliga ideal i allmänhet, och mer om att de är specifikt krigarideal. Eftersom krigare tenderar vara män, så följer resten som ett brev på posten.

Varken styrka, mod eller självuppoffring saknas förstås hos kvinnor, men de är inte nödvändiga för att uppfylla traditionella kvinnoroller... med undantag av självuppoffring, vill jag nog påstå. I detta senare fall är skillnaden snarare en fråga om emfas. Mannens självuppoffring handlar om heder och kamratskap och hierarkier och att offra sig för en Stor Sak. Kvinnans självuppoffring finner vi snarare (som oftast) i hemmet och familjekretsen och kallas kanske hellre "självutplåning".

Men bilden kompliceras en del av kristendomens många kvinnliga helgon, som dött martyrdöden. Jeanne d'Arc är väl det kändaste exemplet men det finns fler, i synnerhet från fornkyrkans tid, som exempelvis hon vars minne vi firar den 13:e december.

Det vore intressant att se vad en genusvetare har att säga om skillnaderna mellan manligt och kvinnligt martyrskap inom kristendomen.

 

[Ögat]

Det finns en massa skrivet om just det här, men jag tänkte rekommendera Doing Gender. Grundtesen kan beskrivas såhär:

Kön är inte något som är, det är något vi ständigt skapar och återskapar i interaktionen med andra.

Om vi accepterar denna teori (vilket man naturligtvis inte behöver göra) så får det några konsekvenser. En sån konsekvens är att jag kan (påstå mig) tycka att kort hår och muskelstyrka är hur tjejjigt som helst, och ändå bidra till att upprätthålla en stereotyp dikotomi av manligt och kvinnligt.

Att Krank tar upp film och annan massmedia är att de är informationsbärare som snabbt och effektivt sprider idéer och värderingar över stora grupper människor - även sådana som inte känner varandra. Att folk inte står för de åsikter som presenteras i en film är naivt. Det är människor som gör filmen, det är människor som förmedlar filmen, och det är människor som tittar på filmen. Detta är dock inte det samma som att filmen skapar moral. Istället delar den moral med de människor som den har sitt upphov ibland. Det är detta som kallas för diskurs - idéer och tankar som är så allmänt tillgängliga att de inte kan sägas vara mina eller dina, men som vi ändå måste förhålla oss till på något sätt.

Styrka är en manlig egenskap. Det är inte Marvel som bestämt det, genom att göra Hulken större. Inte DC med stålmannen. Inte IOK, genom att låta män och kvinnor tävla i olika klasser (istället för, säg, storleksklasser). Det är inte arbetsmiljöverket eller försäkringskassan som har gjort det, genom att döma mäns och kvinnors arbetsskador olika. Inte industrin, som överrekryterar vissa kön till vissa positioner. Ändå finns idén där. Så hur? Jo, genom att vi alla - genom diskursen, genom vårt beteende, genom subtila värdeomdömen, genom fördelning av mat, genom val av partners - gör så att det blir så.

Det är därför vissa egenskaper är kopplade till kön.

 

[Pendragon]

Ett förtydligande bara. När jag beskrev styrka etc som manliga attribut, menade jag på traditionellt manliga. Problemet just i det fallet att just fysisk styrka fanns på oöverträffbara nivåer i en grupp som enbart bestod av män. Alltså satt jag med en grupp män som mer eller mindre hade monopol på ett stereotypt manligt attribut.

Jag ville inte på något sätt påskina att fysisk styrka är anatemt med kvinnlighet. Eller kvinnor.

/Joel

 

[Sömniga Isaac]

Svarar på start inlägget. Som det ser ut idag kan det fortfarande synas en olikhet i hur vi förolämpa könen. Stark som du nämner som "Manligt" är till exempel något som blir könskodat då dess motsatts svag är en förolämpning mot män i högre grad en vad det är en förolämpning mot kvinnor. Detsamma kan ses på ord som har kvinnligt könskod där känslosam är kvinnligt kodat och kall, kylig okänslig blir förolämpningar som tar mer på kvinnor en män.

Problemet är med andra ord inte ordet i sig utan strukturen som finns omkring könen. Så vill vi komma åt problematiken som du nämner så krävs det först att vi går in och ser på bakomliggande faktorer såsom fostran, signaler som samhället ger oss och hur vi påverkar varandra mellan grupperna och inom grupperna kvinnor och män.

Du nämner självuppoffring som ett kvinnligt ord enligt dig 2012 och en fråga blir då om inte detta är en förlängning på ett länge kvinnligt dominerat område av att vara känslosam och alltid sätta andra i första rummet. Kvinnan blir på så sätt cementerad i en roll som vårdare och den som ska ta hand om människor medan mannen på liknande sätt blir exkluderad från detta genom att vi sätter ord på något som vi ser som kvinnligt samtidigt som jag som man kan förstärka detta genom att lägga till en kommentar såsom du gjorde där du säger "som säkert har offrat mer än vad jag kommer göra under min livstid". Ta dock inte det sista som en kritik utan bara som en insikt i hur vi påverkar språket och cementerar fördomar om de olika könen. Det som står ovan har nämligen jag hört fast genom styrka hela mitt liv om att det yrke som min far, bror, farfar, farbröder och så vidare har är ett yrke för män då kvinnor inte har den "styrka" som krävs. Samtidigt ska dock nämnas att det funnits en väldigt stark förklaring om "kvinnlig" styrka som ligger i det psykiska och mentala men aldrig i det fysiska.

Hoppas inlägget gav något till dina tankar. Jag fann det nämligen intressant med din trådstart om ord. Säg till om jag missförstod vad du var ute efter bara.