- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,250
Jag frågade i en annan tråd om odöda alver var en okej grej att ha med i Drakar och Demoner. Det var naturligtvis angående detta äventyr jag frågade om. Skrev nyligen en text om platsen där de odöda alverna förekommer:
Om dödens ö
I en fjärran vik på landets västliga kustremsa, där vilda skogar växer och stormpiskade klippor speglar havets vrede, låg en gång templet Eriallath, ett av de mest helgade platserna i Illyrions imperium. Byggt under kejsarinnan Aredra Månhjärtas första århundrade vid makten, reste sig byggnaden som en hyllning till hennes gudomliga anspråk. Kejsarinnan själv sägs ha invigt templet under en ceremoni där hundra människor offrades.
Eriallath blev snabbt en symbol för Aredras välde. Ett oräkneligt antal människor, alver och dvärgar fördes dit från alla rikets hörn för att genom prästernas offerritualer upprätthålla kejsarinnans eviga liv och gudomlighet. I takt med att Illyrion förlorade sitt grepp över sina yttre provinser ökade kejsarinnans krav på prästerna. Offren blev allt fler och allt grymmare. Enligt legenden beordrade hon slutligen att även prästerskapets egna familjer skulle offras, vilket prästerna gjorde utan att tveka. De mördades antal är oklart, men legenderna talar om ett blodbad utan motstycke – där hela templet sägs ha badat i de fallnas blod.
När kejsarinnans imperium föll och hon mördades av sina mest förtrogna såg tempelrästerna det som sin heliga uppgift att göra vad de kunde för att bevara riket och återbringa Aredra från de döda. De beslutade sig därför för att utföra en slutgiltig ritual som var lika förbjuden som farlig. Ett oöverträffat antal alver offrades på de mest bestialiska vis. Hundratals, kanske tusentals. Vad som ytterligare gjordes för att utföra ritualen vill inte ens gudarna tala om.
Då denna ritual var farlig och förbjuden även för högalver så blev prästernas försök att rädda sitt rike istället deras undergång. Ingen återupprättelse av riket gick att skymta, istället slungades en fasansfull förbannelse över templet och dess invånare. En kuslig onaturlig dimma sänkte sig över ön, och de som en gång tjänat kejsarinnan förvandlades till odöda varelser, bundna till templet för all evighet.
De få som vågat ta sig i närheten av det hemsökta templet har berättat om spöklika som rör sig genom ruinerna av templet. De odöda sägs fortfarande utföra ritualer till Aredras ära, även fast tusentals år av förbannelsen har trasat sönder deras själar. Deras kroppar är ruttnande, deras röster är ett kraxande klagorop, och deras fanatiska lojalitet till Aredra är obeveklig. Ortsbefolkningen i området berättar om skepnader som syns i dimman när man passerar ön, och om skrik som ekar över viken om natten. Ingen vågar längre segla nära ön, som i folkmun kallas för Dödens ö.
Om dödens ö
I en fjärran vik på landets västliga kustremsa, där vilda skogar växer och stormpiskade klippor speglar havets vrede, låg en gång templet Eriallath, ett av de mest helgade platserna i Illyrions imperium. Byggt under kejsarinnan Aredra Månhjärtas första århundrade vid makten, reste sig byggnaden som en hyllning till hennes gudomliga anspråk. Kejsarinnan själv sägs ha invigt templet under en ceremoni där hundra människor offrades.
Eriallath blev snabbt en symbol för Aredras välde. Ett oräkneligt antal människor, alver och dvärgar fördes dit från alla rikets hörn för att genom prästernas offerritualer upprätthålla kejsarinnans eviga liv och gudomlighet. I takt med att Illyrion förlorade sitt grepp över sina yttre provinser ökade kejsarinnans krav på prästerna. Offren blev allt fler och allt grymmare. Enligt legenden beordrade hon slutligen att även prästerskapets egna familjer skulle offras, vilket prästerna gjorde utan att tveka. De mördades antal är oklart, men legenderna talar om ett blodbad utan motstycke – där hela templet sägs ha badat i de fallnas blod.
När kejsarinnans imperium föll och hon mördades av sina mest förtrogna såg tempelrästerna det som sin heliga uppgift att göra vad de kunde för att bevara riket och återbringa Aredra från de döda. De beslutade sig därför för att utföra en slutgiltig ritual som var lika förbjuden som farlig. Ett oöverträffat antal alver offrades på de mest bestialiska vis. Hundratals, kanske tusentals. Vad som ytterligare gjordes för att utföra ritualen vill inte ens gudarna tala om.
Då denna ritual var farlig och förbjuden även för högalver så blev prästernas försök att rädda sitt rike istället deras undergång. Ingen återupprättelse av riket gick att skymta, istället slungades en fasansfull förbannelse över templet och dess invånare. En kuslig onaturlig dimma sänkte sig över ön, och de som en gång tjänat kejsarinnan förvandlades till odöda varelser, bundna till templet för all evighet.
De få som vågat ta sig i närheten av det hemsökta templet har berättat om spöklika som rör sig genom ruinerna av templet. De odöda sägs fortfarande utföra ritualer till Aredras ära, även fast tusentals år av förbannelsen har trasat sönder deras själar. Deras kroppar är ruttnande, deras röster är ett kraxande klagorop, och deras fanatiska lojalitet till Aredra är obeveklig. Ortsbefolkningen i området berättar om skepnader som syns i dimman när man passerar ön, och om skrik som ekar över viken om natten. Ingen vågar längre segla nära ön, som i folkmun kallas för Dödens ö.
