@micke_p
I vanliga konversationer i grupp (så mer än 2 personer i vanliga fall) så tenderar jag att mest lyssna medan min hjärna går på högvarv när jag tänker på ämnet som gruppen talar om (mer högvarv än vanligt då alltså, för den går i vanliga fall på högvarv ändå). Jag försöker komma fram till "Vad tycker jag om ämnet och dess komponenter?", "Vilken (in)ställning har jag, eller tar jag, när det gäller ämnet? "Har jag något att säga om det och/eller ämnet i allmänhet?"... och om jag har något att säga så spenderar jag min tid med att"skapa" mitt "tal", skapa vad jag ska säga, och när jag är väl klar med det så sitter jag och väntar på en lucka i konversationen där jag känner jag kan sticka in med mitt förberedda "tal"... förutsatt att konversationen fortfarande är kvar på samma ämne... vilket den inte alltid är. Och om den inte är det så vill jag ju inte verka konstig med att helt plötsligt sticka in med något från det förra ämnet i det nuvarande, så jag släpper det jag förberet, och börjar om på det nya ämnet. Pga det så har det inte varit helt ovanligt att jag i grupp nästan aldrig sa/säger något alls.
Småprat, den konversationstypen som folk använder för att sömlöst fylla ut luckorna i konversationer, eller skapa hela konversationer av för att man inte har något annat att prata om... har jag inget till övers för, och är något som jag är väldigt dålig på, och har stora problem med att hantera och "använda". Att säga något mer än en mening, några ord, eller ens ett ord utan bara kanske nicka eller något istället, om sådant som väder, eller skvaller, eller andra totalt oviktiga och meningslösa saker... har jag svårt med helt enkelt. Saker som inte intresserar mig alls hamnar här också, på vissa sätt... för jag har nästan lika lite att säga om dom som jag har när det gäller småprat. Om jag inte har ett intresse i ett ämne, men någon annan har det, så har jag svårt att ha en konversation med personen om det ämnet... både för att jag inte är intresserad, och för att jag antagligen inte vet något om det för att jag inte var/är intresserad att ta reda på mer.
Där emot så har jag en uppsjö av saker som jag kan snacka om när det gäller sådant som faktiskt intresserar mig (både permanenta, och temporära intressen)... tills den sjön sinar också... för när jag väl har pratat med en person tillräckligt länge (kan vara några timmar, några dagar, veckor, månader, år... helt beroende på person) så tar helt enkelt mitt lager av nya saker att prata om slut... och jag börjar upprepa mig själv. Det är väl inge problem igentligen om det handlar om en person med samma/liknande intressen som jag, men sådana personer har jag få av. Specielt sedan min orginal rollspelsgrupp tillslut splitrades helt, efter några år av sakta men rätt säker upplösande där en efter en försvann iväg på sitt håll (life and all that... you know).
I rollspel (penna och pappers varianten då alltså) är det dock lite annorlunda för mig när det gäller det sociala. Här har jag lättare att faktiskt säga något, eftersom det mesta ju revolverar runt just ett avmina intressen, och jag är med personer som delar åtminstone ett av mina intressen. Visst, den sociala aspekten av rollspelandet, när man snackar med SLP's eller de andra spelarkaraktärerna mm, är inte en del av rollspel som jag tycker om särskilt mycket... jag föredrar andra aspekter av pnp rpg's mer, specielt strid och "uppgraderandet" av min karaktär. Men om det inte vore för just rollspel och den sociala aspekten av rollspelandet, så skulle jag antagligen vara värre med det sociala i verkliga livet än vad jag är i dagsläget.
För sen jag hittade Rollspel sent 95, tidigt 96, så har min sociala förmåga förbättrats. Med det sagt så betyder det inte att jag på något sätt är på en "normal" nivå med det... generelt så är jag fortfarande långt under genomsnittet, och det är något som jag har på papper också. För genom diverse prover, tester, och undersökningar som gjordes för några år sedan via AF (för jag hade kommit fram till att jag antagligen hadde ADD, och föreslog det till AF, varpå de startade en undersökning), och senare under en kortare tid med folk som får sätta officiella diagnoser med sådant här... så ledde det fram till en faktisk diagnos av Aspergers för ca 2 år sedan (jag tror forfarande att jag har ADD också dock, just pga att där en hel del av mina tendenser passar helt Aspergers, så är där många tendenser som inte passar Aspergers igentligen eller alls, utan passar oerhört väl med just ADD). Så det tog 34 år (är ju 36 nu) av mitt liv innan jag tillslut förstod varför grejer var som det var med mig... inte bara det sociala, utan även det mesta annat i mitt liv också.
Men, trotts den förbättringen tack vara rollspel... så gäller det generelt sätt fortfarande nästan bara saker som intresserar mig. Har fortfarande oerhörtsvårt att ha en "normal konversation" om saker som inte intresserar mig, och specielt småprat då. Det är forfarande väldigt "allt eller inget" med mig där... där jag kan babbla på massor med det jag intresserar mig för, men där jag har näst in till ingenting att säga alls om sådand som inte intresserar mig. Och därför brukar jag skriva dessa väggar av text, som denna, här på internet... för de platser jag håller till på, här på internet, revolverar runt just saker som intresserar mig.
Jaja... [/end]
