Nekromanti Mekanism för dolda manövrar

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
För ett tag sedan pratade vi om stridssystem där man uppmuntrades till att undvika direkta konfrontationer - såsom att vänta tills riddaren sover innan man smyger in och lönnmördar honom.

Jag pekade på att smygande och dolda manövrar är skitroliga i exempelvis datorspel - där man ju faktiskt kan överraska ens medspelare på riktigt - medan de är lite smålökiga i rollspel: Du kan ju aldrig överraska en spelledarperson på samma naturliga sätt om du måste berätta precis för spelledaren hur du går till väga för att planera ditt bakhåll/lönnmord.

Vissa dodla manövrar, såsom exempelvis utförligt planerade attentat, de kommer man nog aldrig att lyckas utföra i rollspel så att man överraskar någon på riktigt (Det skulle i så fall vara om man spelar i lag med varsin spelledare). Men i exempelvis ett ubåtsspel så skulle det ju kunna vara asspännande att få lura jagare på riktigt. Eller att använda blixtpulver i ett ninjaspel och plötsligt få vara försvunnen på riktigt - jag tycker att det vore ashäftigt att som spelledare få vara genuint ovetande om var ninjarollpersonen egentligen befinner sig. På något vis så skulle jag nog vilja att en dold mekanism skulle kunna användas i ett hackerspel också, men jag är inte säker på hur.

---

Till viss del så är alla taktiska spelmekanismer (såsom Usagi-kort) till för just detta, men i ett väldigt litet perspektiv. Man får ju hela tiden veta vad motståndaren har valt. Det är inte så att man kan lura varandra i flera steg, och att det i själva verket kan ta lång tid innan ens manövrar avslöjas.

Men tänk vad häftigt om själva smygandet och trixandet kunde få ske med stor osäkerhet och med många möjligheter till psykologiska finter, och att upplösningen sedan kunde få vara odramatisk och given på förhand - precis såsom en bra ninja smyger mycket, men avlivar sina motståndare tyst och enkelt med en shuriken. Det skulle kunna vara jättespännande.

Men hur skulle det gå till? Det finns många smygisa brädspelsmekanismer att låna (såsom Scotland Yard) - men de brukar ha gemensamt att det bara är ena sidan som får smyga medan den andra måste agera helt öppet. Personligen tänker jag mer på Bluffstopp... men jag är inte säker över tillämpningen.

Har ni idéer? Några exempel på hur ni skulle kunna tänka er en hemlismekanism i ett rollspel? Några situationer som det borde kunna användas till (såsom ninjamsyg eller ubåtsmanövrar)? Något som ni tycker är jätteviktigt att man ska kunna göra i en smygmekanism (såsom att ta en chansning och riskera att bli upptäckt för att få så mycket information som möjligt, eller möjligheten att vilseleda motparten)? Klur eller frågor i allmänhet?
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
En typisk dold manöver

Aaargh! Jag har ett jättebra exempel på en variant av taktikkort och dolda manövrer i en grej till julkalendern, men eftersom den klappen inte är uppe än så kan jag inte avslöja vad det är! Så läbbans irriterande!

Hur som helst, visserligen är grejen avsedd för strid, men det borde inte vara några som helst problem att anpassa den så att den passar i alla former av motsatta situationer, inklusive ninjasmygande om natten. Jag kanske kan övertala Yassilus att se till att grejen kommer upp så fort som möjligt... :gremgrin:

---

Krille är hemlig
Smyger tyst som en ninja
På Yassis order!
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: kiai ninja hai nuggetshuriken

Krilles hotelser
Föll inte Yassilus för.
Han är orubblig.


... eller om man så vill, den kommer när den kommer. Håll utkik i kalendern!
 

Galdermester

Warrior
Joined
30 May 2001
Messages
222
Location
Norge
Heisann! dette blir et kort inlegg (dårlig tid :gremtongue:)

Det som vi brukte mye før var bruken av slp personer som personer utenfor spillegruppen spilte. Det kunne være alt ifra "sluttbosser" til andre "betydningsfulle" personer i rollespill verdenen. Det hjalp ved at de ikke visste hvilke förmågor rp'ene hadde, hva de gjorde og hvor de befant seg osv.

Blir vel ikke heelt svar på det du spurte om, men det er en fin måte og løse noe av problemet på, når en feks spiller kampanjer med flere parter osv.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: kiai ninja hai nuggetshuriken

"... eller om man så vill, den kommer när den kommer. Håll utkik i kalendern!"

Sjätte december
Då har Yassilus lovat
Att slöjan faller.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ze dolda manövers

Det är kul att använda taktikkorten för kombos, men ger det inte ett väldigt övertag åt spelledaren? Han lär sig ju snabbt rollpersonernas kombos, medan han själv kan hitta på nya kombos som är helt okända för spelarna för varje ny spelledarperson han hittar på.

Nu är det väl iofs inte så att spelledaren är ute efter att knäcka spelarna och använda alla fula trix han har till sitt förfogande för att besegra rollpersonerna - men det kan ju vara svårt att låta bli. Bara genom att skapa en kombo så kan man ju ge en SLP ett övertag mot vissa rollpersoner: Vet jag att en RP har kombos som i huvudsak använder Försiktig så vinner jag ju mycket på att skapa kombos som använder många Offensiv.

Jag gissar att man som spelare uppmuntras till att använda kombos som förgrenar sig ut från en gemensam grund, såsom typ FFF, FFA, FAF och FAA. Efter att ha spelat ut det första F:et så kan inte mots. veta hur det ska gå i fortsättningen. Det är inte säkert för honom att använda ett O i någon av de två kommande omgångarna.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Det är förstås en väldigt bra lösning. Det blir ju i praktiken som när man rollspelar i två grupper och försöker motarbeta varandra. Jag har spelat så ett par gånger (då med två spelledare) och kan intyga att det blir mycket mer engagerande att exempelvis lägga ut fällor och planera lönnmord på motståndarna.

Så visst, det fungerar, men här var jag nyfiken på om man kunde få fram den effekten utan att använda utomstående personer.

Det är en svår nöt att knäcka.Jag är intresserad av en lösning både för rollspelssammanhang och för ett par kortspelsidéer jag pular med, såsom ett spionspel och ett hackerspel. I stort sett kan problemet sammanfattas i frågan:

Hur kan A veta vad B har för sig utan att B får reda på att han är iaktagen?

Det är problemets kärna. I spelsammanhang så löser man ju oftast problemet genom att båda får rapportera till C. Så görs det exempelvis i onlinespel; där är A och B två mänskliga spelare och C är en dator. I ditt exempel, Galdermester, så är A en spelare, B en utomstående och C är spelledaren.

Men hur ska man kunna lösa problemet när B och C av praktiska skäl måste vara en och samma person?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Brottning med problemet

Jag kan skriva hur jag har försökt attackera problemet, så att ni slipper gå i samma villospår som jag.

Min första tanke är att man måste avslöja något för varandra, men att man inte nödvändigtvis måste avslöja sanningen. Så är det ju i Bluffstopp. Där lägger man ett kort med ovansidan upp och säger vad man påstår att kortet är. Man kan förstås ljuga. Motspelaren kan i det läget ibland veta att personen ljuger, nämligen när han själv har det kortet på sin hand.

Då vet A något om B fastän inte B vet att han är avslöjad.

Men i bluffstopp går allt fort. Det enda sättet att syna bluffen är genom att lyfta på kortet och se efter. A kan alltså inte utnyttja vad han vet om B utan att B får reda på att han är avslöjad.

Utifrån det har jag tänkt att korten man spelar ut kanske kunde diktera vilka kort man kan spela ut härnäst - så att man kan spoliera långa sekvenser av kort så fort man får reda på vad för kort som motståndaren inlett med. Men det är ingen bra lösning, för jag vet ju inte vad för kort min motspelare har spelat ut, jag vet ju bara att det inte är vad han utger det för att vara.

Det är problemet med bluff. Även när man blivit avslöjad som lögnare så avslöjar man ändå nästan ingenting om sanningen.

I rollspel är det nästan omöjligt att komma på en situation där en sådan mekanism är användbar. Det är som om jag får reda på att ljudet från en buske till höger om mig bara kommer från en sten som en ninja har kastat dit för att avleda min uppmärksamhet: Okej, jag vet att ninjan inte är i busken, men bortsett från det så har jag ingen aning om var han kan vara.

Så jag gav upp det spåret. Den mekanism jag letar efter måste fungera så att A får reda på sanningen om B. Var ninjan är, inte var han inte är. Så jag tänkte att jag kunde vända på det. I bluffstopp så ger B ett avslöjande som antingen är sant eller falskt; det är som att utgå från ljudet i vårt exempel med ninjan. "Här är jag" signalerar Ninjan. Men i själva verket kan det bara vara ljudet av en kastad sten. Om vi tänker tvärtemot så skulle vi kunna utgå från allt som uppfattas snarare än det som signaleras. Tänk om B istället skulle lägga ut sexton kort framför sig och att ett av dessa är det riktiga "sanningskortet" - resten är villospår. Det kan exempelvis vara en ubåt bland en massa undervattensbrus. Sedan går ubåtsspelaren ut och du får titta på ett av dessa kort utan att han får se vilket du har vänt upp. Han litar på att du har sett ett av villospåren, men i själva verket kan du veta precis var han befinner sig. Om han sedan skulle dela upp korten i två högar och säga "de här åker åt vänster medan de här åker åt höger - åt vilket håll följer du efter?" så skulle han kunna försöka skaka sig av dig i olika omgångar, fastän han aldrig kan veta om det bara är tur eller om han blivit avslöjad när du envisas med att följa efter. A kan veta något om B utan att B vet om ifall han är avslöjad.

Det är en bra början, tror jag. B kan lägga ut villospår genom att dela upp korten i olika stora högar; "här från busken låter det mycket, medan det inte hörs ett ljud från skuggan under de här träden". Om vakten tjänar på att välja bort så många kort som möjligt så betyder det att ninjan kan välja mellan att ta risken att lägga ut tydliga villospår eller att själv befinna sig i den största, säkraste högen så länge som möjligt. Det finns dock ett stort praktiskt hinder; hur kan B lita på att inte A har tittat på alla korten och fuskar? Det är inte en klockren mekanism; utan kräver nästan en kontrollant (en person C) i alla fall, och det var ju just person C vi ville ta bort ur mekanismen från början.

Så har jag tänkt. Får ni några idéer när ni läser det här? Om inte så hoppas jag att ni i vart fall inte behöver tänka i dessa banor, nu när jag redan stångat huvudet i väggen med dem.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Ta det piano

"Det är kul att använda taktikkorten för kombos, men ger det inte ett väldigt övertag åt spelledaren?"

Jovisst, men inte lika mycket övertag som i konventionella system. Jag menar, i konventionella system så kan spelaren inte bluffa alls, och skulle han försöka så släpper spelledaren bara ett piano i huvudet på honom... ehrm, rollpersonen.

Medan vi ändå är inne på ämnet, det finns faktiskt en bluffmekanism i Playelf. Spelaren kan slå sitt slag och får göra det dolt, och spelledaren får faktiskt inte kika på resultatet. Spelledaren kan alltså inte veta om spelaren bluffar när han säger "16! Hah! Jag klarade det!".

Däremot finns det möjlighet för andra spelare att syna bluffen. Spelledaren Sigurd-Ludvig kan alltså inte syna Adams bluff, men Bertil kan göra det. Och skulle Adam bluffa och Bertil synar bluffen så får Bertil ett poäng Bättre och Adam fumlar. Skulle däremot Adam inte bluffa när Bertil synar så får Bertil ett poäng Sämre och Adam lyckas perfekt. Det finns alltså morot för spelarna att bluffa (de kan lyckas med handlingar som de egentligen misslyckades med) och inte bluffa (de kan ju lyckas perfekt om de inte gör det). Samtidigt finns det morot för spelarna att syna varandra (det kan ju göra deras rollpersoner Bättre), men det finns också en risk.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ta det piano

Jo, jo, en spelledare kan ju alltid döda rollpersonerna hur enkelt som helst om han så skulle vilja, men här tänkte jag mer på det här med att man ju som spelledare faktiskt har ett övertag och ändå inte vill spela dåligt med flit bara för att jämna ut det övertaget.

Jag tänker på när jag var liten och spelade schack mot farsan. Han hade ett jätteövertag eftersom han var så mycket bättre än jag, men resonerade som så att det inte blev roligt att spela om han skulle spela dåligt med flit bara för att ge mig en chans. Istället så tog han bort damen från sin sida av brädet, och spelade sedan så bra han kunde.

Så skulle man visserligen kunna göra här också; låta rollpersonerna få möta dåliga spelledarpersoner som ändå har spelledarens övertag i kunskap om rollpersonernas kombinationer, men kanske försvinner trovärdigheten från spelet då, eftersom rollpersoner och spelledarpersoner kommer slåss på så annorlunda sätt.

Hmm, jag tycker det är en svår nöt, det där. Man kan ju också ta bort en stor del av övertaget genom att man berättar precis vilka kombos som spelledarpersonerna har, men då avlivar man samtidigt en stor del av överraskningsmomentet. Försöker man ta bort övertaget som vissa kombouppsättningar kan ha mot andra uppsättningar så måste man nog införa regler som gör alla kombos mer lika varandra, och då försvinner en stor del av individualismen. Äh, jag har ingen bra lösning på det här.

Kanske är inte problemet så stort ändå.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Mer brottning:

Förlåt att jag monologar.

En annan idé jag har haft är enkel: Jag utgår från vad man kan göra med ett kort utan att titta på det. Jag kan bara komma på två sådana saker; Vända på det och blanda ihop det med andra kort. Båda leder till varsin simpel lösning.

En är oerhört simpel: Ta ett kort utan att titta på det och håll upp det så att din motståndare får se vad det är. A vet något om B utan att B vet detta. Det går att spela poker på det här viset, genom att alla spelar med korten vända åt fel håll. Då vet man vad de andra har, men inte vad man själv har på handen. Då måste man plötsligt bluffa tillsammans med alla andra spelare för att det skall bli övertygande. Det blir helt bakvänt. Jag kan dock inte för mitt liv se hur man skulle kunna använda en sådan mekanism i ett rollspel, även om det skulle vara roligt för spelarna att behöva bluffa tillsammans för att lura spelledaren. Om man ser att någon börjar skruva på sig så fort som en av spelarna säger "pfft! Vad jag än har så måste det vara högre än det där, jag satsar allt jag har" så kan man ju vara säker på att han bluffar. Eller?

Den andra metoden är denna: Ta upp ett antal kort ur talongen, titta på det/dem. Ta sedan ett antal kort till utan att titta på det/dem och ge sedan dem alla till din motspelare utan att visa vilket/vilka kort du har tittat på och vilket/vilka som är hemliga för dig (skyffla ihop och blanda korten). Därefter väljer din motspelare vilket/vilka kort han vill behålla och vilket/vilka han vill slänga, och kortet/korten han slänger lägger han med ovansidan upp.

A kan i det här läget veta något om B, men är inte säker. B i sin tur vet inte heller om A har rätt eller inte.

Detta åstadkoms alltså genom den finess med spelkort som möjliggör för en att blanda ihop kort utan att man behöver titta på dem. En variant av denna metod är att motspelaren väljer vilka kort hon ska ta upp på handen utan att först titta på dem. Det gör att hon lika gärna kan välja dåliga kort såväl som bra. Den metoden kan vara mer användbar eftersom man alltid kommer välja bort de dåliga korten annars, men å andra sidan kan man ju tänka "jag väljer ett dåligt kort bara för att luras, för även om han har tittat på det här kortet så tar han för givet att jag har valt bort det".

Frågan är bara: Sen då? Jag kan enkelt hitta på ett kortspel som bygger på den här mekanismen, men i ett rollspel? Det ska vara ett djäkla konstigt rollspel i så fall.

Hmm, kanske borde prata om det här på spelwebben istället. När jag tänker efter så är det nog mest brädspel jag vill använda det här till.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Ze dolda manövers

Skulle man inte kunna kombinera det med någon sorts slump, då?
Man drar ett kort som modifierar manövrarna lite lätt: En FFA kan bli en OFA eller liknande. Självklart visar man inte kortet förrän man utfört manövern.

På det här sättet så kan man fortfarande arbeta mot ett dolt mål, och det kanske går att arbeta in nya intressanta mekaniker i kombinationen av kort och färdiga mönster?
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ze dolda manövers

Skulle man inte kunna kombinera det med någon sorts slump, då?
Man drar ett kort som modifierar manövrarna lite lätt: En FFA kan bli en OFA eller liknande. Självklart visar man inte kortet förrän man utfört manövern.
Mmm. Fast frågan är ju vad man vill att kombinationerna ska åstadkomma. Jag ser det så här: Man offrar en del av sin oförutsägbarhet mot att man ökar sin statistiska effektivitet. Gamla Drakborgen hade ett sax, sten och påse-system där varje kombatant hade ett alternativ som var dubbelt så starkt som övriga. Det var förstås statistiskt sett en tillgång, men betydde också att man kunde bli förutsägbar om man använda det kortet för ofta.

Det är i det där drakborgen-läget jag tycker att man ska hamna när man väl har börjat med sin kombination. Ska jag fullfölja kombinationen med det sista kortet i slagserien? Eller är det för uppenbart och skall jag luras istället?

För att det skall funka så måste det uppenbara verkligen vara uppenbart. Motståndaren måste kunna utnyttja förutsägbarheten. Genom särskilda slumpkort och kombinationer man inte kan förutse så motverkar man hela den grejen. Vad är det för begränsning med att spela ut tre kort om ens motståndare inte på något vis kan utnyttja att det är just dessa tre kort du måste spela ut? Han måste ju veta hur kombinationen är tänkt att fortsätta om han skall vända din förutsägbarhet till en egen fördel.

Så, visst, slump funkar, men då... öhm... försvinner mycket av själva psykologin i mekanismen.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Re: Ta det piano

Reglerna kring taktikkort föreslår en lösning för spelledare som har börjat bli förutsägbara för sina spelare. Jag är väldigt förtjust i den i allmänhet, och tror att den kan vara till nytta här i synnerhet.

Förslaget går i sin enkelhet ut på att spelledaren drar spelledarpersoners taktikkort slumpvis ur en hög vari olika kort kan förekomma olika många gånger för att representera personens karaktär.

Dis I like.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ta det piano

Förslaget går i sin enkelhet ut på att spelledaren drar spelledarpersoners taktikkort slumpvis ur en hög vari olika kort kan förekomma olika många gånger för att representera personens karaktär.
Jag ogillar den jättemycket och ser den mer som ett nödvändigt ont, faktiskt. Det tar bort det mesta med spänningen i systemet när man inte har något riktigt givande/tagande med ens motståndare. Särskilt ogillar jag den när striderna börjar involvera flera angripare mot en och samma försvarare, eftersom man borde använda en lite annorlunda taktik beroende på vem man möter och hur många personer som anfaller tillsammans med en, och riktigt illa blir det när man dessutom lägger till tidspress åt endera sida; såsom att de ena bara behöver hålla ut tills kavalleriet anländer.

Om man blandar in kombos så fungerar det inte alls. Försöker inte dessa slumpvarelser på något vis anpassa sig till uppenbara kombinationer? De går varken att lura eller vilseleda, så det blir inte så kul att möta dem.

Det är bra att Krille föreslår den här lösningen, men den är nog inget vidare att spela med. Egentligen tycker jag att det är lite orättvist mot spelet att påstå att det finns en stor risk med att spelledare kan bli förutsägbara, som om det skulle handla mer om spelarnas skicklighet än om rollpersonernas. Jag tycker inte så är fallet; man behöver inte direkt -lära- sig att spela bra med skymningshemkorten. De är tämligen omedelbara, och risken med förutsägbara spelledare är minimal. Det är som att peka på en brist som inte finns.

Jag har det mycket värre i Duellito. Där kan man verkligen spela dåligt. Risken med förutsägbarhet finns i det systemet, så det är jag som borde komma på sådana här regler för att hjälpa spelledarna, Krille behöver det inte.

...tycker jag, iaf.
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Re: Ta det piano

En del av problemet - och lösningen - är att kombos egentligen är en form av hederssystem. Det är ett sätt för spelaren att hitta på en superduperteknik till sin gubbe, utan att behöva ha spelledaren flåsande över nacken, på ett sätt som fortfarande är balanserat. Det funkar så länge som spelaren inte "fuskar" och byter kombo mitt i kombon, vilket är möjligt om han har kombosarna FFA respektive FFO. I teorin så finns det inget som hindrar honom från att fuska och bestämma sig för O eller A först när det är nödvändigt att spela det kortet. I princip så kan han spela två av fem kort och ändå avsluta kombon och få fördelen av den - om han nu är så ohederlig. Är spelaren lite fingerfärdig så kan spelledaren aldrig kontrollera det. På samma sätt så kan spelledaren köra kombos för sina skurkar som är specialanpassade till spelarnas kombo, utan att spelarna kan stoppa honom.

Lösningen är förstås att man är hederlig när man luras: spelledaren skapar inte superkombos för sina skurkar, anpassade för att dräpa rollpersoner, och spelarna luras inte när de spelar sina kombos. Det är liksom hedersöverenskommelsen mellan spelare och spelledare.

Spelledaren har dessutom två reella nackdelar. Han kommer alltid att ligga ett steg efter spelaren - han kan aldrig veta vilken kombo spelaren spelar förrän efter minst ett taktikval. Ännu värre blir det om spelaren dessutom har fler än en kombo som börjar på en och samma taktikval. I exemplet blir det rätt tydligt med kombosarna FFF respektive FFAO - först efter tredje taktikvalet vet spelledaren vilken teknik som spelas.

Den andra nackdelen är att det finns ett halvdussin spelare. Säg att hälften av dem kan kung fu. Det innebär tre personers kombos att hålla reda på. Kombos är billiga. Jag har en känsla av att när man kommer uppemot +6 eller så så kommer spelarna skaffa sig fler kombosar än färdighetsnivåer. Jag skulle tro att en normal spelledare kommer att ha omkring 15-20 olika kombos att hålla reda på, och det endast för spelarna, och det utöver färdigheter, egenskaper, allt dumt som spelarna hittar på och sina egna spelledarpersoner, plotter och intriger. Jag tror att spelledaren kommer ha för fullt upp för att komma ihåg mer än ett par kombos från varje spelare, och det ger varje spelare tre till fyra kombos att överaska sin spelledare med.

Men du har nog rätt i att mer individualisering kan behövas. Det vore skitkul med fler optioner att individualisera framförallt resultatet av kombosar. Kanske fler specialeffekter? En som jag funderade på är "tillbakaknuffning", det vill säga att målet flyger 2X meter bakåt, där X är antalet taktikkort som spelades. Då skulle man kunna få in fickparkeringsscenen från Kung Fu Soccer i rollspelet. :gremgrin:
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Re: Ta det piano

Tja, nu menar jag varken att kortsystemet ska eller ens bör spelas med den slumpmekanismen, eller att risken med förutsägbara spelledare är stor.

Varianten med att dra kort slumpvis är ett verktyg som man som spelledare kan välja att använda, om man tycker att det verkar bra. Om man vill använda det, om man tycker att man har anledning.

Hade jag spelat och spellett Andra imperiet lika länge och mycket som jag har andra spel med min mesta spellgrupp så tror jag nog att jag hade blivit förutsägbar i någon mån - alltså när det gäller taktikkorten. Åtminstone om jag spelade motståndarnas taktikval med någon tanke, och gjorde jag inte det så kunde jag lika gärna slumpa.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Ta det piano

Det funkar så länge som spelaren inte "fuskar" och byter kombo mitt i kombon, vilket är möjligt om han har kombosarna FFA respektive FFO.
Fast det kan man ju se som smart strategi också. Typ; det gör ju på ett enkelt sätt så att man kan tänka "wow, den teknik som fienden just använde på mig, den passar jättebra ihop med de kombos jag redan har. Den vill jag lära mig!"

Jag tror att spelledaren kommer ha för fullt upp för att komma ihåg mer än ett par kombos från varje spelare, och det ger varje spelare tre till fyra kombos att överaska sin spelledare med
Mmm, det stämmer, men det tycker jag kanske inte är så bra. Man förlorar ju inget på att spela ut tre kort i en bestämd sekvens om inte motståndaren har någon möjlighet att utnyttja ens förutsägbarhet.

Ett litet förslag skulle kunna vara att när man börjar på en kombo så lägger man ut de tre (eller fler) kort man vill använda framför sig i en liten hög. Sedan drar man det översta kortet i denna hög de kommande omgångarna. Okej, det gör att kombos inte kan bestå av fler kort av en och samma sort, men det finns ändå massor av möjliga kombinationer. Det gör alla kombos, även sådana man aldrig mött tidigare, tydligt dåliga (ju längre de pågår, ju mer förutsägbara blir de ju eftersom man kan försäkra sig om vilka kort som återstår), varpå inte ens nya spelledarpersoners kombos blir helt oproblematiska.

Att bryta en kombo bör gå till så här:
Den som använder en kombo får vänta tills motspelaren har valt sitt kort för att därefter bestämma om hon ska fortsätta med kombon (=dra det översta kortet i hennes kombohög) eller om hon istället vill avbryta kombon, ta upp alla kort på handen och välja ett valfritt kort istället. På så vis kommer avbrutna kombos bli lika effektiva som i dina originalregler (motståndaren kan inte veta om nästa kort i kombon följer kombon eller om det är något helt annat kort).

Det blir typ samma sak, fast mycket sämre för den med en helt okänd kombo (först och främst spelledarpersonerna, alltså). En klurig grej blir att avgöra om en trekortskombo mår bäst av de tre stora O, F och A, eller om de blir för förutsägbara på det viset och om man i själva verket kan tjäna på ett D någonstans. (För att inte tala om de helgalna femkortskombos som dessutom måste vara X - var skall man lägga det någonstans?)
 
Top