Nightowl hostar på skärmen
Slå en bunt T6.
Slå högt.
Ja, det är förstås lite mer, men ändå... Alls inget märkligt eller revoultionerande. Det innehåller nog inte så mycket narrativism eller spelighet, om jag uppfattat de orden rätt.
Färdigheter är en klase T6, från 1T (novis) till 6T (världsmästare). Man slår mot en svårighetsgrad eller en motståndares slag. Överträffar man slaget med 10 (eller motståndaren fumlar) briljerar man, slår man bara 1 or (eller motståndaren briljerar) så fumlar man.
Stridssystemet är också ganska tradtionellt. Kanske mer traditionellt än vanligt (fast inga initiativslag). Man ägnar sig nämligen ganska mycket åt att manövrera, och jag tror jag fått in det så man kan klara detta utan en karta. Det är i behov av speltest...
"Skadesystemet" är fortfarande uppe i luften, men jag kan säga så att man slår för den effekt man vill uppnå, och skada är bara en av dem. Man kan också, bland annat, förnedra, hota eller förvilla en motståndare. Eftersom man försvarar sig mot attackeffekter på olika sätt är olika mål olika bra mot olika motståndare. Det kan vara smart att lura ett jättemonster, att försöka skada honom är ingen större idé.
Spelet har en sorts "hjältepoäng", Tyche, som representerar rollpersonens Öde. Detta är inte en spelarresurs som används för att påverka handlingen - även om man inte vet vilket värde man har i spelvärlden, sas, är det ett värde som representerar en existerande resurs. Jag borde göra ett makarinlägg för att reda ut vad jag menar när jag inte har halsfluss och 39 graders feber...
I vilket fall kan Tyche med vissa speciella undantag endast använda för att inte dö (eller motsvarande hopplösa situationer)... förutom den sista poängen Tyche. Då kan man ta över scenen ett tag och åstadkomma stordåd; detta var ens Öde.
Det finns en bunt magiformer som är vagt och ganska anakronistiskt baserade på antik vidskepelse och religion. De mest skruvade är technosoferna, som är pythagoreiska mystiker eller Ptah-präster (varje magiform har ett par olika kulturella traditioner) som fungerar litegrann som Gondicas mekanurger - tänk Arkimedes av Syrakusa, fast han är inte född än i spelet. Gigantiska brännarspeglar som koncentrerar solljuset, "radarstationer" som gör att man kan höra "sfärernas harmoni" och se genom mörker och dimma, sådant där. Reglerna för dessa är vagt startrekkiga i det att man ska kunna manipulera existerande underverk för att göra nya saker.
En annan mer annorlunda form är mnemosoferna, som drivit minneskonsten så långt att de i princip är levande datorer; de kan t.ex. "spela in" minnet av en mentor eller vän och sedan konversera med dennes "minnesbild" inne i sitt huvud.
Jag ser Okeanos väldigt mycket genom en sorts Star Trek-filter. Man far omkring på kejsars Alexanders' speciella utforskningsskepp för att upptäcka nya länder och civilisationer, och djärvt färdats dit ingen man tidigare färdats (kvinnor, slavar och utlänningar räknas inte). Det kan bli mer culture gaming om man har lust, men det är inte huvudsyftet, och även om det finns en del bakgrund som även påverkar reglerna blir nog den som vill ägna sig åt "anthropowanking" besviken; vi räknar med att sådana människor kan slå upp mer fakta om alexandrinsk kultur själva, om de behöver. Det är väldigt mycket "science fiction", fastän det är alexandrinsk vetenskap, sas. Den som vill ha grekisk "myt" rekommenderas nog Agon eller Mazes&Minotaurs istället utan att vilja skrämma bort någon; man spelar inte grekiska kungar och halvgudar ur mytisk bronsålder, man spelar civiliserade yrkesmän i Alexanders tjänst.
Erik
(Nå, just döendet är ju inte så betonat i Terone; där är stämningen mer mysmelankolisk.)
