Nekromanti Mellan två tekniker - gråt

[Ögat]

Man sitter där i soffan och glor på nån film, och förvånas över hur torftigt skådespeleriet är. Så, plötsligt händer något. På JLo:s kind rinner en tår, och man veknar lite. Jaja, så dålig skådespelare var hon ju inte. Hon kunde ju GRÅTA. Och skulle Keanu Reeves börja darra på underläppen och få något glansigt i blicken, då är en oscar inte långt borta. Skitsamma att han ser ut som om han gjorde i byxan under resten av filmen, i gråtens ögonblick uttrycks äkta känslor.

Och rollspelen är inte sämre. På konvent går ryktet i korridoren om att "floden sover" var så djupt att spelarna grät. I tips och trix-hörnor (till exempel här) lever idealet: bra rollspelare gråter.

Vartefter socialrealismen gav vika för den nya vågen av trad-spelande, har gråten kanske hamnat lite mer i skymundan. Därför tycker jag det är på tiden att dra fram detta spöke i ljuset och fråga

a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

 

[Ögat]

svar
a) nej. Jag har försökt som fan, men det har mest resulterat i att jag blir tyst/inåtvänd och således inte tillför spelet något

b) jag trodde det för tio år sedan. nu är jag inte lika säker.

c) ingen aning, det är därför jag frågar.

 

[Svarte Faraonen]

a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

a) Nej. Inte när jag läser böcker, ser på filmer eller lyssnar på musik heller.
b) Envar får bli salig på sitt vis. Det skulle nog passa in illa när jag spelar eller spelleder.
c) Finns det känner jag inte till det.

Sedan är jag inte särskilt glad över idén att ju mer känslosamt något är, ju finare är det. Om jag ska vara ambitiös och gå bortom rent underhållningsvärde tar jag hellre till verfremdungseffekt och kritisk observation än "method acting".

 

[MrG]

a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

a) kan inte minnas att jag har gjort det, har varit nära, men tror inte det kommit någon tår (förutom att jag gråtit av skratt en gång)

b) hm, det stör mig lite nu när jag tänker efter att jag gråter till film men inte rollspel, samtidigt tycker jag att jag borde leva mig in och känna mer i rollspel, så ja, eller i alla fall minst i samma utsträcking som jag kan gråta till film, böcker, serier mm

c) tror att den största spärren för mig är ovanan och att jag inte är lika bekväm att gråta när folk ser på som själv i en biosalong, framför tv:en eller med en bok
Så att på något sätt säga att det är okej i sammanhanget

-Gunnar (som höll på att bli väldigt personlig, men nog ska stanna där)

 

[ripperdoc]

Jag anar en raljerande ton Men frågorna är seriösa, så jag får väl ta det som det står:

a) gråter du när du spelar rollspel?

Har aldrig gjort det, men är inte principiellt mot det.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Bör låter som ett måste, och det är det inte. Men ärligt talat - om man kan skratta vid rollspel så kan man väl gråta vid rollspel. Det som hindrar en att gråta har inget med rollspel att göra, utan med sociala regler. Sociala regler som jag har stor respekt för, och inte har några särskilda planer på att bryta, men ändå.

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Well... om man följer filmvärldens recept så är det barn som far illa samtidigt med mycket sorglig musik. Om man som spelledare får till den stämningen utan att det blir överdrivet så har man kommit lång väg - men jag tror en mer realistisk reaktion än gråt vore tystnad och folk som skruvar på sig.

Annars funkar det att spärra upp ögonen eller gömma lök i tärningspåsen.

 

[solvebring]

a) gråter du när du spelar rollspel?

Nope. Har iof för sig aldrig försökt.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Ingen aning. Bör tycker jag känns lite ansträngt, men vill och kan man så tja, varför inte?

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Dunno. Fast å andra sidan tycker jag inte det är självklart att en karaktär, oavsett film eller rollspel eller vad det nu är, blir mer äkta bara för att den gråter. Karaktärsdjup kommer sig av mer än det skulle jag vilja säga.

 

[solvebring]

c) tror att den största spärren för mig är ovanan och att jag inte är lika bekväm att gråta när folk ser på som själv i en biosalong, framför tv:en eller med en bok
Så att på något sätt säga att det är okej i sammanhanget

Vill hålla med här. Jag gråter till film, böcker, TV och sådant. Ja, inga problem med att erkänna det eller så. Däremot tycker jag att det är svårt att känna sig bekväm nog för att börja gråta mitt i en rollspelssession med alla medspelare och allt det. Vet inte ens om jag gråtit till en film som jag sett tillsammans med vänner. Är jag själv är bara med sambon så går det, men i sällskap med andra har jag väldigt svårt för att gråta.

 

[EvilSpook]

a) gråter du när du spelar rollspel?

Nej.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Nej

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

För yngre spelare kan man döda deras karaktär långsamt och orättvist. Äldre sparkar man hårt under bordet.
Eller menade du ett knep för att få mig själv att gråta? Nej - Icke...


//EvilSpook

 

[Vitulv]

a) gråter du när du spelar rollspel?

Nej.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Bara om man vill hamna överst på min lista över pretentiösa muppar som borde spärras in tillsammans med Anna Odell.

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Inte för att ingjuta känsla i sina karaktärer. Det skulle bara leda till att man blir uppsatt på ovan nämnd lista.

 

[Poseur]

A) - Jag har aldrig gråtit när jag varit spelare. Enkel anledning, jag har aldrig haft en tillräckligt duktig och hängiven SL. Som SL har det dock funnits moment där jag har gråtit en skvätt för att det har blivit riktigt tungt och sorgligt.

B) Bör, nej dettta är inget måste och alla människorna uttrycker sina känslor på olika sätt så det är absolut inget bör. Men det är ju coolt om ens spelare börjar gråta för att man som SL lyckats förmedla stämningen och misären såpass mycket att man får spelarna att gråta.
Två av mina spelare har jag fått till detta, och båda är inte män jag normalt sett brukar se uttrycka känslor speciellt mycket.

C) - Snabbt svar , NEJ. Det finns inget snabbt eller enkelt svar på detta. Men det finns ju två sätt skulle jag kunna tänka mig, eller kanske tre tillochmed.
Man kan ju pressa fram tårar a la krokodiltårar men det skapar ju knappast någon känsla.
Eller så kan man ju när man känner att karaktären borde gråta verkligen sätta sig in i sitt eget liv och sina egna känslor och tänka på något verkligen sorgligt och deprimerande. (Detta är absolut inget jag rekommenderar, vi vill väl ingen att spelaren faktiskt ska bli ledsen på riktigt över sitt eget liv, så åter igen, detta är dumt)
Sedan det sättet som jag rekommenderar är att faktiskt riktigt djup och engagerat tänka efter, hur känner min karaktär, och hur skulle jag känna i en liknande situation. Är man lugn och harmonisk med sig själv och har lätt för att leva sig in så kan nog tårarna komma ner i löpande takt.



/Poseur

 

[krank]

a) gråter du när du spelar rollspel?

Med rätt spelledare har jag gråtit. Har haft förmånen att ha flera spelledare som kunnat utnyttja mina egna psykologiska luckor etc för att skapa rätt stämning och situation.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

"Man" bör ingenting. Jag aktar mig noga för att på minsta vis antyda att någon bör spela rollspel på ett visst sätt.

Jag nöjer mig med att säga att jag gillar att, som min rollperson, känna starka känslor. Gärna känslor jag till vardags inte får utlopp för.

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Inte snabbt. För mig handlar det först om att "bli ett med" rollpersonen och sedan ha en SL som känner mig, känner rollpersonen tillräckligt väl för att kunna trycka på "rätt knappar".

 

[Regmolar]

a) Nej, men jag har ganska svårt för att gråta generellt.

b) Ja, förutsatt att man själv och gruppen får ut någonting av det (annars är det ju onödigt).

c) Hitta saker som får dig att gråta och tänk på dem, antar jag.

 

[Arfert]

a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

A. Nix.
B. Beror väl på vad man spelar. Men det känns lite överkurs om man spelar D&D.
C. Tänk på din döda katt, döda mormor eller slutscenen i Lassie.

 

[Arfert]

Bara om man vill hamna överst på min lista över pretentiösa muppar som borde spärras in tillsammans med Anna Odell.

Jag skulle gilla att spärras in med Anna Odell, hon är rätt sexig.

Men om jag måste gråta vid rollspel för att göra det... nej där går gränsen.

 

[Robert Jonsson]

a) gråter du när du spelar rollspel?

Nej. Jag har aldrig lyckats med det, i och för sig har jag inte försökt så mycket heller. Vilket är konstigt för jag gråter typ jämnt då jag ser en film, ser en Tv-serie eller liknande. Crying is my second nature.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Bör och bör. Det är upp till var och en. Jag tycker sånt är ballt: att man verkligen gestaltar den till en sådan grad, men jag vet att alla inte är bekväm med det.

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Enklaste är väl att gå iväg, skära upp en del chilipeppar eller liknande, gå tillbaka och sen stryka sig med fingrarna vid ögonen. Då kan du sjutton inte sluta gråta.

Annars är det liknande för mig som med krank: jag tror jag kan gråta, men då handlar det om att leva sig in i sin karaktär. Eventuellt skulle det gå att försöka gestalta sig en sorgsen situation (troligen en fiktiv sådan för egen del så man inte bryter samman) eller försöker tänka på en sorgsen melodi. Då skulle jag nog kunna puttas över gränsen och böla.

 

[Ögat]

Jag håller med, men det är egentligen ganska konstigt. Ofta gör jag en massa andra saker när jag spelar rollspel, som jag inte skulle göra i andra fall. Slår ihjäl folk för minsta anledning, till exempel.

Om detta innebär att en grupp vänner skulle ha lättare att börja slåss än att börja gråta kan man bara spekulera i, men i såna fall är det onekligen lite sorgligt.

 

[Ögat]

Det var slarvigt att skriva man.

För att förtydliga: Jag tycker också om att känna starka känslor. Men ännu mer gillar jag känslan av att ha fått till en bra rolltolkning, eller vara åskådare när andra får till det. För mig personligen är alltså utlevelse viktigare än inlevelse. Det tycker vi garanterat olika om.

men
Jag tycker att en bör gestalta sina karaktärer trovärdigt och/eller underhållande. Vara eftertänksam, kvick, dum eller prata en dialekt - kort sagt vara något som en inte är som person. I linje med detta skulle jag vilja säga att en, i vissa omständigheter, kanske borde gråta för att det är troligt att karaktären skulle ha gjort det även om jag själv inte är ett skit ledsen.

Prestationsgråta liksom.

 

[Zire]

a) gråter du när du spelar rollspel?

För att spela en RP/SLP som gråter, ja. "Ofrivilligt" p.g.a. att jag blir tagen av det som händer, nej.

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Om RPn gråter så ger det ju mer känsla om man själv också gör det (i gestaltningen liksom). Jag har gjort det som SLP någon gång också, problemet är när man snabbt ska byta till en annan SLP som plötsligt också blev rödgråten.

c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?

Njae.. om man börjar gestalta att man gråter så börjar åtminstone jag göra det efter en kort stund. Ofta. Det underlättar om man är trött t.ex. Men sedan så tycker jag inte att tårarna ger så mycket av känslan, utan det är mer minspelet, de hopknipna ögonen och hulkandet.

 

[MrG]

b) bör man gråta när man spelar rollspel?

Bara om man vill hamna överst på min lista över pretentiösa muppar som borde spärras in tillsammans med Anna Odell.

I ren nyfikenhet, vad är det som du finner så pretentiöst, önskan om att bli berörd av rollspel eller att man vågar visa känslor? Och gäller det endast sorg eller gäller det alla tycker av känslor?

-Gunnar (som tycker det är väldigt grovt att säga att folk borde spärras in)

 

[nominesine]

a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta?

På a) svarar jag nej, på b) vet inte och på c) saltlösning

Det sista går att köpa på apoteket i form av ögondroppar. Finns även milda varianter för spädbarn och dylikt. Det svider inte ens, men ögonen rinner över som pölar.

Personligen misstänker jag dock att den här typen av inlevelse skulle upplevas som lite överdriven, om jag satt runt spelbordet med mina vänner. Till och med en smula kontraproduktiv. Varför?? Därför att jag spelar med personer som skulle känna sig obekväma om vi inkluderade saker som gråt och fysisk beröring.

Missförstå mig rätt. Ingen som jag spelar med har det allra minsta emot vare sig gråt eller fysisk kontakt. Men vi som sitter runt bordet känner inte varandra tillräckligt bra för att det skulle funka. Vi är kompisar, men inte nära vänner.

Därför gäller ungefär samma hövlighetsregler runt spelbordet som på jobbet. Jag lägger inte handen på kollegans knä när vi pratar i fikarummet. Står inte för nära någon i hissen. Använder dassborsen när jag gått på muggen. Etc.

Av exakt samma skäl tittar jag heller inte upp över spelledarskärmen med genuint tårdränkta och rödgråtna ögon när vi spelar en känslig scen. Däremot skulle jag kunna tänka mig att titta upp med röda och uppenbarligen fejkgråtna ögon. Bara för att skrämmas lite grann. Och sedan skulle vi antagligen börja skratta, vilket är helt okej. För till syvende og sisdt går ju rollspel ut på att ha roligt.