Ögat
Hero
Man sitter där i soffan och glor på nån film, och förvånas över hur torftigt skådespeleriet är. Så, plötsligt händer något. På JLo:s kind rinner en tår, och man veknar lite. Jaja, så dålig skådespelare var hon ju inte. Hon kunde ju GRÅTA. Och skulle Keanu Reeves börja darra på underläppen och få något glansigt i blicken, då är en oscar inte långt borta. Skitsamma att han ser ut som om han gjorde i byxan under resten av filmen, i gråtens ögonblick uttrycks äkta känslor.
Och rollspelen är inte sämre. På konvent går ryktet i korridoren om att "floden sover" var så djupt att spelarna grät. I tips och trix-hörnor (till exempel här) lever idealet: bra rollspelare gråter.
Vartefter socialrealismen gav vika för den nya vågen av trad-spelande, har gråten kanske hamnat lite mer i skymundan. Därför tycker jag det är på tiden att dra fram detta spöke i ljuset och fråga
a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?
Och rollspelen är inte sämre. På konvent går ryktet i korridoren om att "floden sover" var så djupt att spelarna grät. I tips och trix-hörnor (till exempel här) lever idealet: bra rollspelare gråter.
Vartefter socialrealismen gav vika för den nya vågen av trad-spelande, har gråten kanske hamnat lite mer i skymundan. Därför tycker jag det är på tiden att dra fram detta spöke i ljuset och fråga
a) gråter du när du spelar rollspel?
b) bör man gråta när man spelar rollspel?
c) finns det ett snabbt knep för att börja gråta, och därmed ingjuta känsla i sina karaktärer?