Nekromanti Mellanscener

[Rickard]

Det här inlägget är mer av artikelstuk och har inte så mycket diskussionsämne, men jag vill givetvis intresserad av era åsikter. Inlägget kommer att handla om mellanscener där man klipper från huvudhistorien och visar upp en annan del av historien (användes mycket i Stjärnornas krig - rollspel som film). Inläggets uppkomst är ett resultat av en diskussion med delar av min spelgrupp. Jag tyckte det var intressanta saker som kom fram som man kan utnyttja i spel som jag tänkte dela med mig av. Vi vet redan om att mellanscener ställer krav på spelarna att inte metatänka och jag vill inte att diskussionen ska kretsa kring detta. Vi vet om det, vi kan diskutera kring premissen att spelarna har accepterat det, och spelledaren kan därmed ignorera metatänkandet till förmån till de fördelar som finns med mellanscener.

Varierat berättarstuk
Det kom fram ett exempel ur ett speltillfälle där rollpersonerna skulle hitta en mördare. Spelledaren spelade ut mellanscener så att spelarna fick ta del av hur offren hade mördats. Vid ett tillfälle så visste spelarna vem som skulle mördas och var på väg dit. Skulle de hinna? Spelledaren hade kunnat köra på "Ni kommer fram och ser att han ligger där mördad, bla, bla, bla" men istället så körde han det hela som en mellanscen. "Han står och målar sina sista penseldrag och en gestalt smyger sig upp bakom och lägger sina händer runt konstnärens hals. En vid strid utbryter /.../ och när han går därifrån så råkar han trampa i färgen som runnit ut på golvet". Det här var (enligt mig) en riktigt smart lösning eftersom spelarna redan visste om ledtrådarna när de kom fram och slapp söka efter dem (även om rollpersonerna gjorde det i spel).

Spelledaren hade kunnat berätta det här på ett annat sätt. Rollpersonerna ringer på dörren och spelledaren tar vid... "*ding, dong* Det är fjärde signalen och konstnären torkar sina fingrar från färg. Han öppnar dörren och där står en gestalt. 'Åh, välkommen in. Det var ett tag sedan vi sågs. Slå dig ner på stolen... men... vad gör du? Snälla, snälla. Låt mig leva. Vad har jag gjort? Är det ...." och efter ett tag så avbryter spelledaren den mellanscenen och säger till spelarna att det är ingen som öppnar när de ringer på.

För att ge en bild av hur nära spelarna var, så kunde spelledaren ha beskrivit det hela på följande sätt: "Han torkar av sig på en trasa medan han beskådar den halvfärdiga tavlan. *ding, dong* Han tittar upp panikartat mot dörren springer över kroppen som ligger på golvet och håller nästan på att halka på färgen på golvet. Han öppnar ett fönster och flyr bort därifrån". Sedan säger spelledaren till spelarna "Det verkar inte vara någon som öppnar".

Fördjupa historien
Precis som man kan plantera ledtrådar som rollpersonerna ska hitta, så kan spelledaren använda mellanscener för att förklara något och ge mer djup till scenariot. Den här onda magikern kanske inte är så ond, när det kommer till kritan. Vad är det för personer som egentligen håller till i det där gamla huset? Jag har till och med spelat ett scenario där spelarna både spelade vanliga karaktärer men också gudar som inte gillade det de dödliga karaktärerna gjorde. Gudarna blev mellanscener som förklarade det konstiga som hände deras rollpersoner.

Plantera förväntan
Nu kommer vi in i metatänkandet, men de positiva sidorna hos det. I Stjärnornas krig så använde min spelledare ibland mellanscener för att visa upp vad som skulle komma. Flydde vi från en planet så klippte han in i en dialog på en stjärnkryssare där de väntade på oss. De där personerna som fanns i huset i exemplet tidigare kanske visar att huset inte är övergivet. Spelledaren kanske spelar upp en ritual som sker i huset, men var det nu det skedde eller var det i dåtid? Om det skedde i nutid, så kan man förvänta sig kultister av något slag i huset. Fast... om det var i dåtid, vad finns i huset nu?

Man kan också använda mellanscener för att bekräfta sådant som spelarna redan har listat ut. Jag kommer dock inte på något bra exempel på detta.

Hjälpa rollgestaltningen
Återigen en av de positiva sidorna av metatänkandet (jag vill inte att diskussion ska ske om negativa saker eller om immersion - ta det i en annan tråd). Om det finns en demon i huset, framkallad av kultisterna, då kan spelaren även få lite förberedelse med att tänka ut hur dennas rollperson borde reagera. En del spelare är inga improvisationsbemästrade norénaktörer, utan måste förbereda sig på hur de ska reagera på saker och ting.

---

Det här var lite om mellanscener och jag själv gillar dem... om man använder de med måtta. Omväxling förnöjer, som med allt.

/Han som använde en berättarröst (en form av mellanscen) när han spelledde Svavelvinter

 

[Mogger]

En typ till

Bra post.

Här är en annan mellanscen som används i Burning Empires och, om jag inte minns fel, My life with master.

Konsekvenser av tidigare handlingar
Minns ni den prostituerade kvinnan som ni pressade på info om knarkleveransen? Morgonen efter hittades hon död i kanalen, misshandlad till döds. Rättsläkerna sa att det var ett av de värsta fallen han sett under sina 30 år...

Eller:

Tack vara att ni stoppade knarkleveranserna är St Paulskolan nu fri från langare. Rektorn visade sig vara i bossens ledband och har avskedats. Borgmästare Ed Williams har stärkt sitt positiva inflytande över staden.

Typ så. Men det behöver inte vara en epilog som i sista exemplet.

 

[Guest]

"Han står och målar sina sista penseldrag och en gestalt smyger sig upp bakom och lägger sina händer runt konstnärens hals. En vid strid utbryter /.../ och när han går därifrån så råkar han trampa i färgen som runnit ut på golvet"

Just den scenen fick väldigt blandat mottagande. Min spelgrupp består av en del traditonella spelare som tyckte jag avslöjdade allt för mycket för dom. Det var deras första reaktion. När de senare dök djupare in i mordgåtan och när sanningen uppenbarades för de så tyckte spelarna att det var en smart lösning (jag använde mig av flera sådana mellanscener under just det äventyret). Om man i förväg redan talar om och presenterar eventuella ledtrådar så får man ett mycket bättre flyt. Personligen går jag mer och mer åt hållet att aldrig hemlighålla saker för spelarna.

 

[Poseur]

Jag brukar ofta använda mig av mellanscener för att beskriva vad som händer på andra platser i kampanjvärlden som har med det hela att göra utan att RPs vet om det.
Eller när Rp´s har gjotr någonting och de inte helt vet om handligarna av det dom gjorde då brukar jag lägga in en mellanscen där.

 

[MrG]

Mellanscener tycker jag berikar berättandet och kan användas dels för att skapa fördjupningar och så vidare. Men framförallt så kan det hjälpa flytet och dramaturgin om man tajmar det rätt. Plus att det ger en annan form av pauser, så man kan ibland ta en mellanscen (eller bryt som jag brukar kalla dem) istället för en bensträckare och på så sätt aktivera spelarna.

Senaste GothCon så kom mitt scenaior med mer bryt än som kunde hinnas med, så man skulle kunna anpassa bryten efter gruppen, storyn och stämningen. Hoppas jag orkar göra sånt igen. Annars är det väldigt skönt när bryt kan hålla ihop på impro, men grymt svårt.

-Gunnar (som tycker Han hade en väldigt bra trådtanke)

 

[Basenanji]

Inspirerande!

Speciellt gillade jag detta:

För att ge en bild av hur nära spelarna var, så kunde spelledaren ha beskrivit det hela på följande sätt: "Han torkar av sig på en trasa medan han beskådar den halvfärdiga tavlan. *ding, dong* Han tittar upp panikartat mot dörren springer över kroppen som ligger på golvet och håller nästan på att halka på färgen på golvet. Han öppnar ett fönster och flyr bort därifrån". Sedan säger spelledaren till spelarna "Det verkar inte vara någon som öppnar".

Det jag gillade mest var att du aldrig avslöjade för mycket för spelarna- genom att mördaren bara omnämns implicit blir han/hon ännu mer hotfull och mystisk!

Och den iakttagelsen får summera tankarna kring mellanscener; det är inte att jag vill använda dem som är det viktiga, utan hur jag gör det. Ovanstående sätt ska jag använda utan att blinka. Stöld, kort sagt. Men vem ska kolla upp det? Mwohahahahahaha!

/Basse, ska credda Han när jag träffar mina spelare!

 

[Rickard]

Re: En typ till

Konsekvenser av tidigare handlingar
Minns ni den prostituerade kvinnan som ni pressade på info om knarkleveransen? Morgonen efter hittades hon död i kanalen, misshandlad till döds. Rättsläkerna sa att det var ett av de värsta fallen han sett under sina 30 år...



Eller:



Tack vara att ni stoppade knarkleveranserna är St Paulskolan nu fri från langare. Rektorn visade sig vara i bossens ledband och har avskedats. Borgmästare Ed Williams har stärkt sitt positiva inflytande över staden

Ah, ett mycket bra tillägg. En komplettering (och nästan en spelledartrademark från min sida) är att om spelgruppen är uppdelad så visar man konsekvensen av ena gruppens agerande för de andra. Fast, ja. Egentligen är det jag nu skrev inte en mellanscen utan mer ett ett kameraklipp till ett annat perspektiv, så att spelarna får se en händelse ur ett annat perspektiv. Om ena gruppen misslyckas med ett desarmeringsslag så hör den andra gruppen en explosion.

/Han som borde skriva några artiklar med temat varierat beskrivande

 

[Rickard]

Re: Inspirerande!

Och den iakttagelsen får summera tankarna kring mellanscener; det är inte att jag vill använda dem som är det viktiga, utan hur jag gör det.

Mycket bra summering. När jag läst igenom ett äventyr som någon annan har skrivit så en av de första sakerna jag tänker "Hur ska detta berättas?". Jag brukar oftast lägga in berättarmässiga experiment när jag spelleder. Senast så beskrev jag en miljö utifrån en dialog - "God afton, herr Whatman-Dale. Välkommen in. Slå er ner på stolarna här. Ursäkta att det är lite stökigt." - och jag försökte få allting att tränga sig på eller fly undan rollpersonerna.

/Han som skrev för att inspirera och blev glad att det lyckades göra det med någon

 

[terje]

Jag uppfattar dig som att de mellanscener du talar om består i att spelledaren beskriver vad som händer för spelarna.

Jag brukar ibland göra så att jag har mellanscener där spelarna tillfälligt får gestalta några andra karaktärer i berättelsen för att visa upp ett annat perspektiv än deras rollpersoners. Det fyller ju typ samma funktion som de scener du beskriver, men tar väl lite längre tid då spelarna ska få en chans att gestalta det hela.

 

[Mogger]

Och på samma spår. Jag har ju talat mig varm om de flashbacks vi använde som poolpåfyllnng när vi spelade zombie-hack av TSOY. Det var bra mellanscener, men man kan tänka sig alla typer av tillbakablickar från rollpersonernas tidigare liv, inre monologer o.dyl som normalt inte får rum i spelandet.

Jag spelar just nu bloggrollspel och där har just inre monologer, av naturliga skäl, fått ganska stor plats och dessutom en viktig roll. Det är något jag vill ta med mig till "vanligt" rollspelande.

 

[MrG]

Jag uppfattar dig som att de mellanscener du talar om består i att spelledaren beskriver vad som händer för spelarna.

Lustigt, jag tog för givet att mellanscenerna spela av spelarna... nog mest för att det är så jag själv hanterar det...

-Gunnar (som diggar när spelarna får vara med mycket)

 

[DeathJester]

Jag använder regelbundet mellansekvenser/mellanscener/cutscenes när jag spelleder och det har vart mycket uppskattat av samtliga i gruppen.

Mellansekvenserna har tagit sig två former. Dels så har spelarna fått följa, via ett urval av "klipp", några av de övriga faktionerna (i rp's perspektiv skurkar), och vad de sysslar med. De har också fått följa några av deras vänner/kompanjoner när de har gett sig iväg på egna äventyr/uppgifter.

Plantera förväntan
Nu kommer vi in i metatänkandet, men de positiva sidorna hos det. I Stjärnornas krig så använde min spelledare ibland mellanscener för att visa upp vad som skulle komma...

Hjälpa rollgestaltningen
Återigen en av de positiva sidorna av metatänkandet ....

Framförallt ovanstående två punkter har uppfattats som positivt. Kopplat till punkt nummer ett så skapar mellanscenerna en känsla av att världen är stor, av att den lever, av att det händer saker också bortom rollpersonernas horisont. Kopplat till bägge punkterna så levandegör det också till exempel en skurk, som annars lätt kunde blivit en trist "slutboss", men som nu är en karaktär av större mått en vad som kunde förmedlats bara via ordinärt rollspel.

Spelarna har också uttryckt att "hjälpa rollgestaltningen" är en fördel, då de, som spelare, kan förbereda sig på t.ex. hur deras rollperson reagerar på personer. Det blir dessutom lättare för spelarna att känna dramatik när de väl träffar de SLP som de kanske bara sett i mellansekvenser, de har ju redan en känsla för dem.

Att vi dessutom gillar att arrangera häftiga/dramatiska/känslosamma scener när vi spelar, gör att dessa "förberedande" fördelar av mellansekvenser är än större.

Vi samberättar iförsig också i viss grad, inte mellansekvenser, och inte i så stor grad mitt i spelet, men väl före och efter "sessioner", om t.ex vart rollpersonernas utveckling är på väg, om önskade scener, etc...

 

[terje]

Lustigt, jag tog för givet att mellanscenerna spela av spelarna... nog mest för att det är så jag själv hanterar det...

-Gunnar (som diggar när spelarna får vara med mycket)

Jo det är ju roligast så, men det beror nog också på hur lång scenen är. De mellanscener vi använde i vårt senaste spelmöte av Oskrivna blad var bara några meningar långa och beskrevs bara av den spelare som tog initiav till scenen. Det var mest ögonblicksbilder liksom.